Titel: Mulle och spökryttaren
"Tror du på spöken? Det gör inte jag. Jag tror på grottlejon och sabeltandade tigrar. Och på läskiga hästtandläkare, veterinärer och petiga ridlärare. Det räcker! Men min Molly har berättat att en spökryttare har galopperat omkring om nätterna på en spökhäst och skrämt vettet ur folk! Nu vågar ingen gå ut efter mörkrets inbrott. Alla är jätterädda. Borde jag också vara rädd? Eller borde jag ta ett snack med den där spökhästen och fråga vad den håller på med egentligen?"
Ponnyn Mulle är inte lättlurad. Eller lättskrämd. Mulle och spökryttaren är som ett ode till att ta itu med fake news och källkritiskt granskande och inte huvudlöst tro på alla rykten som sprids ... till exempel om en huvudlös ryttare som rider omkring i skogen alldeles innan Halloween ...
De flesta vågar inte gå ut efter mörkrets inbrott. Men Mulle är gjord av hårdare virke. Det är även hans bästa vän kaninen Tulpanöra och hans bästa människovän Molly. Mulle och Molly ger sig ut på nattlig spökjakt. Tulpanöra tänker följa med, men ... även om det inte finns spöken så finns det hungriga ugglor som är ute efter smaskig kaninstek att kalasa på. Så Tulpanöra återvänder till stallet. Scenerna där stackars Tulpanöra blir jagad är fyllda av rörelse, dramatik, action ... liksom scenerna när Mulle och Molly är på jakt efter spökryttaren i en skog som är full av nattvarlser och underliga ljud.
När det gäller källkritik ... Tulpanöra har Mollys sagobok i högsta hugg och Tulpanöra och Mulle går igenom alla övernaturliga hästvarelser som finns. Bäckahästen som försöker dränka folk (varför? är inte det taskigt?), Sleipner som är så snabb för att han har åtta ben (snubblar han inte över sina åtta ben?), den huvudlösa spökryttaren på sin mörka häst (hur ser ryttaren något utan huvud?), enhörningar (är det inte bara opraktiskt med ett horn i pannan när man ska beta?) ... finns de här varelserna på riktigt eller är de bara mänskliga påhitt? Mulle vet av egen erfarenhet att människors förmåga till konstiga påhitt är gränslös.
Mulle vet att man inte ska lita på människor. De har så konstiga idéer och påfund. Som dressyr och hoppning och veterinärer och sprutor och tandläkare och ridlärare och hästtäcken (Mulle föredrar att behålla sin egen varma fina päls) ... och så har människor fått för sig att en ponny bara ska en enda skopa havre när det är roligare med en hel säck ...Nej. Mulle litar inte på människor. Inte Tulpanöra heller. Och det visar sig att det gör de helt rätt i ...
Allting har en fullständigt naturlig förklaring. Som Mulle listar ut. Med lite hjälp av Molly ... Samtidigt pratar Mulle hela tiden med läsaren, under dagbokens gång, så vi som läsare blir indragna i mysteriet och i det källkritiska tänkandet. Illustrationerna av alla de mytologiska hästarna - och hur opraktiska de är (enligt Mulle) - är helt underbara. Humor och källkritik på hög nivå. Nästa gång du ser något som är för knäppt eller för bra eller för underligt för att vara sant ... påminn dig själv om att det förmodligen med all säkerhet inte alls är sant. Det har alltid funnits knäppa påhitt. Skillnaden är att nu för tiden sprids de mycket snabbare. Snabbare än en häst galopperar ...
En fin liten twist på slutet handlar om förväntningar och om att fastna i ett fack. En tjej (och en ponny) som är känd för att vara söt och gullig och duktig (och bra på dressyr) måste hon alltid vara duktig flicka? Respektive duktig ponny? Kan de inte få ha bara en dag på året, typ Halloween, då de får busa till det lite extra?
Mulle busar förresten jämt, så hans omväxling till Halloween skulle kunna vara att vara superlydig och att få alla rätt i dressyr ... Det skulle skrämma slag på hans Molly direkt! Har Mulle ersatts av en annan ponny? Nej, det är bara Mulle som spelar ett switcharoo-spratt! Trick or treat! Efter Mulles tricks vill han gärna ha en treat. Helst av allt en extra skopa havre. Det är väl inte för mycket begärt efter fint källkritiskt utfört arbete?
Äventyret fullt av action och slapstick och humor och förvecklingar och roliga vändningar. Boken utmanar läsaren att ta itu med fördomar, förväntningar, troper och vidskepelser. Saker blir inte sanna bara för att ett flertal säger att de är sanna. Mulle och Molly och Tulpanöra är i minoritet - en trio som inte tror på spöket på spökhästen - och det visar sig att de har rätt. Flest som skriker högst innebär inte automatiskt rätt och sant.
Det är som alltid spännande, klurigt och lurigt. Boken är både smart och lättläst och väldigt underhållande och underfundig. Konversationerna som Mulle har med läsaren är alltid roliga. Liksom samtalen med kaninkompisen Tulpanöra. De mest dramatiska delarna och de roligaste tankarna illustreras med effektiva, effektfulla svartvita tuschteckningar - och skogen runt Mulles stall är John Bauerskt trolskt underbar och full av gulliga (och för Tulpanöra farliga) små ugglor av olika slag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.