Titel: Den blå timmen
Författare: Paula Hawkins
Antal sidor: 302
Utgivningsdatum: 2025-02-21
Förlag: Modernista
Översättare: Jessica Hallén
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Blue Hour
ISBN: 9789181081954
För så många deckarfans kommer Paula Hawkins alltid att vara Kvinnan på tåget. Så många försöker upprepa denna succé, som till exempel i den undermåliga Netflix-filmatiserade Ruth Ware romanen Kvinnan i hytt 10 - som basically är Kvinnan på tåget på en båt. Men inte Paula Hawkins själv. Hon har gått vidare. Genom eld och vatten ...
Ur förtärande eld, så hette Paula Hawkins förra spänningsroman, den bästa hitintills, och nu är det dags för en massa vatten att ta eldens plats ... Vi befinner oss till stora delar på en ogästvänlig skotsk ö, där tidvattnet gör att ingen hjälp finns att tillgå när allt så småningom går söderut.
Att skriva serier är något som många deckarförfattare och thrillerförfattare hänger sig åt. Fördelen är uppenbar, det är tidsekonomiskt. Även de som inte skriver serier har en benägenhet att skriva samma bok gång på gång, med samma upplägg. Vad är skillnaden mellan Lucy Foleys Bröllopsfesten och Midsommarfesten? Har du läst en Harlan Coben har du läst dem alla (och har du läst en Harlan Coben serie så har du definitivt läst dem alla). Men om du har läst en Paula Hawkins ... så har du ändå inte en susning om vad som gäller i nästa bok. Den blå timmen är inte likt något hon skrivit tidigare, och det påminner inte heller om något annat i deckare-och-thrillergenren. Utom möjligen de klaustrofobiska vibbarna som Agatha Christie ofta skapade när hon använde sig av öar och tidvatten, och en liten krydda av Daphne du Maurier, hon med Fåglarna och Rebecca. Liksom i romanen Rebecca så är huvudpersonen död innan Paula Hawkins thriller börjar, och det finns en Mrs. Danvers liknande karaktär som gör allt för att skydda minnet av huvudpersonen ... Eller om hon försöker skydda sig själv?
Allt i Den blå timmen kretsar kring den talangfulla Vanessa Chapman. En keramiker och målare som också skapade en serie med sju skulpturer. Splittring II från 2005 är startpunkten för berättelsen.
För så många deckarfans kommer Paula Hawkins alltid att vara Kvinnan på tåget. Så många försöker upprepa denna succé, som till exempel i den undermåliga Netflix-filmatiserade Ruth Ware romanen Kvinnan i hytt 10 - som basically är Kvinnan på tåget på en båt. Men inte Paula Hawkins själv. Hon har gått vidare. Genom eld och vatten ...
Ur förtärande eld, så hette Paula Hawkins förra spänningsroman, den bästa hitintills, och nu är det dags för en massa vatten att ta eldens plats ... Vi befinner oss till stora delar på en ogästvänlig skotsk ö, där tidvattnet gör att ingen hjälp finns att tillgå när allt så småningom går söderut.
Att skriva serier är något som många deckarförfattare och thrillerförfattare hänger sig åt. Fördelen är uppenbar, det är tidsekonomiskt. Även de som inte skriver serier har en benägenhet att skriva samma bok gång på gång, med samma upplägg. Vad är skillnaden mellan Lucy Foleys Bröllopsfesten och Midsommarfesten? Har du läst en Harlan Coben har du läst dem alla (och har du läst en Harlan Coben serie så har du definitivt läst dem alla). Men om du har läst en Paula Hawkins ... så har du ändå inte en susning om vad som gäller i nästa bok. Den blå timmen är inte likt något hon skrivit tidigare, och det påminner inte heller om något annat i deckare-och-thrillergenren. Utom möjligen de klaustrofobiska vibbarna som Agatha Christie ofta skapade när hon använde sig av öar och tidvatten, och en liten krydda av Daphne du Maurier, hon med Fåglarna och Rebecca. Liksom i romanen Rebecca så är huvudpersonen död innan Paula Hawkins thriller börjar, och det finns en Mrs. Danvers liknande karaktär som gör allt för att skydda minnet av huvudpersonen ... Eller om hon försöker skydda sig själv?
Allt i Den blå timmen kretsar kring den talangfulla Vanessa Chapman. En keramiker och målare som också skapade en serie med sju skulpturer. Splittring II från 2005 är startpunkten för berättelsen.
Inledningen av boken är ett klagomeddelande från en nitisk besökare som sett Vanessas senaste retrospektiv, och påpekar förnumstigt att det inte är ett hjortben i skulpturen utan ett människoben. Och han låter sig inte övertalas om motsatsen, han är för tusan rättspatolog och kan se skillnad på ben och ben. Till skillnad från konstvetare. Här någonstans börjar man tänka på Bea Uusma ... hon är läkare och har skrivit Augustprisbelönade Expeditionen och Vitön, och hon har bland annat avslöjat att forna tiders forskare som ägnade sig åt Andrée expeditionen blandade ihop björnben och människoben. Specialisters förmåga att göra fel och att tolka fel är bottenlös. True story.
I berättelsen finns två miljöer som framför allt gör intryck och dominerar i berättelsen. Eris Island vid den skotska västkusten, som är en ö i sex timmar, en halvö i sex timmar ... sedan en ö igen ... och så vidare ... vilket beror på tidvattnet. Cue Agatha Christie vibes. När det är ebb kan man gå eller köra bil till fastlandet, som är ungefär en kilometer bort. Eris Island är karg och vindpinad och det finns bara två byggnader att tala om, och flera fantastiska klippor. Den andra miljön som spelar en stor roll ligger några timmars bilresa från Eris Island, ett par mil nordväst från Inverness. Godset Fairburn House är centrum för stiftelsen Fairburn Foundation, som grundades av Douglas Lennox, och här finns flera betydande konstsamlingar. Fairburn Foundation fick i testamentet all konst av Vanessa Chapman. Douglas Lennox var hennes gallerist i många år, och nu har Chapman samlingen Fairburn Foundations viktigaste samling. Splittring II har bland annat visats i Paris och Berlin och är nu utlånad till Tate Modern i London. Det är där som en känd rättsantropolog besöker utställningen och påpekar att hjortbenet är ett människoben. Det hela håller på att urarta till skandal, Tate Modern tar genast bort utställningsobjektet, och man vill öppna verket för att göra en undersökning ... men stiftelsen säger nej. Så kan man inte behandla konst.
Douglas Lennox dog en jaktolycka (var det en olycka?) och stiftelsen leds nu av hans son Sebastian som anställt en expert på Vanessa Chapman som ska ta hand om den samlingen. James Becker är experten i fråga, han kommer från blygsamma förhållanden, har doktorerat på Vanessa Chapman, avgudar henne och hennes konst, har en fru som heter Helena och bor i en skogsvaktarstuga på godset. James och Sebastian har mot alla odds blivit vänner ... De kommer från väldigt olika livsresor och Helena var tidigare Sebastians flickvän, hon gjorde slut med Sebastian precis innan bröllopet och blev ihop med James istället.
I det förflutna finns mysteriet kring Vanessa Chapman och benet i skulpturen, varför hennes man Julian försvann spårlöst för tjugo år sedan och hur Grace Haswell blev Vanessas bästa vän, men det var en komplex relation. Det är just denna Grace som James ska försöka charma och förhandla med för att komma åt resten av Vanessas konstnärliga arv.
Stiftelsen skulle få allt som handlade om konstnärskapet och Grace skulle få resten. Men var går gränsen? Stiftelsen påpekar att flera dokumenterade verk av Vanessa Chapman saknas, men framför allt saknas enorma mängder av dokumentation kring verken - och som alla som någon gång sett ett avsnitt av Antikrundan vet: Proveniens är allt. Storyn runtomkring är allt. Det kan påverka värdet något enormt. Och det är även viktigt för James forskning. Det här är liksom James heliga graal.
Men Grace vägrar att lämna ifrån sig fler saker eller dokument. Det är dödläge.
Enter James. Han ska skickas in som förhandlare och han är så glad över uppgiften. Han är som jultomtens största fanboy på julafton. Att få besöka den plats som var så viktig för Vanessa Chapman och hennes konstnärskap, att få se hennes ateljé ...
Så en stor del av boken utspelar sig på ön (eller halvön) och vi har James och Grace och enorm mängd kvarlämnade papper. Det är odaterade dagboksanteckningar, små noteringar av olika slag, allt möjligt krafs som kan vara viktigt eller oviktigt ... Det handlar både om konsten och privatlivet och det finns många hemligheter och lögner som Grace inte vill att någon annan ska komma och avslöja.
Dåtid och nutid flyter samman och James lever farligt, även om han inte verkar förstå det.
Det finns många diskussioner om Chapmans verk och konstens utveckling, boken verkar vara skriven av en initierad konstvetare och det är ett imponerande grundligt arbete som har gjorts av Paula Hawkins.
Det är komplext och intrikat, med en långsamt molande spänning. Som man säger på engelska: it's a slow burner.
Har de olika Paula Hawkins romanerna något gemensamt? De verkar ju så olika - när det gäller folk, miljöer, tempo, upplägg ... Men. En sak har romanerna gemensamt. De befolkas av kvinnor som inte bryr sig om att vara behagfulla eller behagliga. Och Grace har tagit den där Hawkinska f-ck-all trenden till helt nya nivåer.
Mer av samma författare:
Det är i alla fall en stackars konstvetare som ska nysta i det här mysteriet i Den blå timmen och han får dessutom i uppgift att försöka få tag på resten av Vanessa Chapmans konstnärliga arv. För hennes hushållerska, förlåt, jag menar så klart hennes bästa vän Grace som är läkare, skulle få allt som inte var konst. Det är bara det att Grace och konstvetarmaffian inte har samma definition av vad som är konst och vad som inte är konst, så Grace har behållit mer än vad arvet tillåter. Tidigare har konstvetarna försökt ta i med hårdhandskarna, men nu sänder de alltså en mjukis som ska ställa in sig hos Grace och få tag på konstkvarlåtenskapen ... samtidigt som han utreder människobensstatyn.
I berättelsen finns två miljöer som framför allt gör intryck och dominerar i berättelsen. Eris Island vid den skotska västkusten, som är en ö i sex timmar, en halvö i sex timmar ... sedan en ö igen ... och så vidare ... vilket beror på tidvattnet. Cue Agatha Christie vibes. När det är ebb kan man gå eller köra bil till fastlandet, som är ungefär en kilometer bort. Eris Island är karg och vindpinad och det finns bara två byggnader att tala om, och flera fantastiska klippor. Den andra miljön som spelar en stor roll ligger några timmars bilresa från Eris Island, ett par mil nordväst från Inverness. Godset Fairburn House är centrum för stiftelsen Fairburn Foundation, som grundades av Douglas Lennox, och här finns flera betydande konstsamlingar. Fairburn Foundation fick i testamentet all konst av Vanessa Chapman. Douglas Lennox var hennes gallerist i många år, och nu har Chapman samlingen Fairburn Foundations viktigaste samling. Splittring II har bland annat visats i Paris och Berlin och är nu utlånad till Tate Modern i London. Det är där som en känd rättsantropolog besöker utställningen och påpekar att hjortbenet är ett människoben. Det hela håller på att urarta till skandal, Tate Modern tar genast bort utställningsobjektet, och man vill öppna verket för att göra en undersökning ... men stiftelsen säger nej. Så kan man inte behandla konst.
Douglas Lennox dog en jaktolycka (var det en olycka?) och stiftelsen leds nu av hans son Sebastian som anställt en expert på Vanessa Chapman som ska ta hand om den samlingen. James Becker är experten i fråga, han kommer från blygsamma förhållanden, har doktorerat på Vanessa Chapman, avgudar henne och hennes konst, har en fru som heter Helena och bor i en skogsvaktarstuga på godset. James och Sebastian har mot alla odds blivit vänner ... De kommer från väldigt olika livsresor och Helena var tidigare Sebastians flickvän, hon gjorde slut med Sebastian precis innan bröllopet och blev ihop med James istället.
I det förflutna finns mysteriet kring Vanessa Chapman och benet i skulpturen, varför hennes man Julian försvann spårlöst för tjugo år sedan och hur Grace Haswell blev Vanessas bästa vän, men det var en komplex relation. Det är just denna Grace som James ska försöka charma och förhandla med för att komma åt resten av Vanessas konstnärliga arv.
Stiftelsen skulle få allt som handlade om konstnärskapet och Grace skulle få resten. Men var går gränsen? Stiftelsen påpekar att flera dokumenterade verk av Vanessa Chapman saknas, men framför allt saknas enorma mängder av dokumentation kring verken - och som alla som någon gång sett ett avsnitt av Antikrundan vet: Proveniens är allt. Storyn runtomkring är allt. Det kan påverka värdet något enormt. Och det är även viktigt för James forskning. Det här är liksom James heliga graal.
Men Grace vägrar att lämna ifrån sig fler saker eller dokument. Det är dödläge.
Enter James. Han ska skickas in som förhandlare och han är så glad över uppgiften. Han är som jultomtens största fanboy på julafton. Att få besöka den plats som var så viktig för Vanessa Chapman och hennes konstnärskap, att få se hennes ateljé ...
Så en stor del av boken utspelar sig på ön (eller halvön) och vi har James och Grace och enorm mängd kvarlämnade papper. Det är odaterade dagboksanteckningar, små noteringar av olika slag, allt möjligt krafs som kan vara viktigt eller oviktigt ... Det handlar både om konsten och privatlivet och det finns många hemligheter och lögner som Grace inte vill att någon annan ska komma och avslöja.
Dåtid och nutid flyter samman och James lever farligt, även om han inte verkar förstå det.
Det finns många diskussioner om Chapmans verk och konstens utveckling, boken verkar vara skriven av en initierad konstvetare och det är ett imponerande grundligt arbete som har gjorts av Paula Hawkins.
Det är komplext och intrikat, med en långsamt molande spänning. Som man säger på engelska: it's a slow burner.
Har de olika Paula Hawkins romanerna något gemensamt? De verkar ju så olika - när det gäller folk, miljöer, tempo, upplägg ... Men. En sak har romanerna gemensamt. De befolkas av kvinnor som inte bryr sig om att vara behagfulla eller behagliga. Och Grace har tagit den där Hawkinska f-ck-all trenden till helt nya nivåer.
Mer av samma författare:
Spännande lästips av Paula Hawkins: 2015 kom hennes första psykologiska thriller, Kvinnan på tåget, som gjorde succé över hela världen, såldes i fler än tjugo miljoner exemplar och blev dessutom en storfilm med Emily Blunt i huvudrollen. Hennes två följande böcker, I djupt vatten och Ur förtärande eld, har båda toppat New York Times bästsäljarlista och den senare nominerades till Årets thriller vid British Book Award 2021.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.