BOK: Hjärtslag - En självbiografi av Björn Borg och Patricia Borg - Hjärtskärande, men utan överraskningar

Titel: Hjärtslag - 

En självbiografi av Björn Borg och Patricia Borg

Antal sidor: 349

Utgivningsdatum: 2025-09-18
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113138817




Björn Borg vann elva grand slam-titlar. Fem raka Wimbledon 1976–1980 och sex titlar i Franska öppna. Han var rankad världsetta i 109 veckor. Vid millennieskiftet utsågs han till 1900-talets främsta svenska idrottsman av Svenska Idrottsakademin. Zlatan var inte nöjd.

Det har skrivits böcker om Björn Borg förr, men det här är hans första egna självbiografi, nedskriven av hans nuvarande fru Patricia Borg.

Hjärtslag kommer ut samtidigt i översättning, med den engelska titeln Heartbeats, och givetvis är intresset stort bland de som är fans av Wimbledon och Wimbledons historia. Jag minns inte Borg, men jag har sett filmen Borg-McEnroe och jag vet att han räknas som Wimbledonhistoria. Den engelska utgåvan har en bild från Wimbledon på omslaget - ett snapshot av Borg när han precis har vunnit över McEnroe. Ace. Vilket får läsarna att tro att det kommer att handla mycket om Wimbledon och mycket om den matchen mot McEnroe, den bästa genom tiderna (enligt många experter) - hur var känslorna, slagen, taktiken ...? Vi får ... en sida. (Den svenska upplagan är ärligare och har en samtida svartvit bild som omslag. Inga Wimbledon-vibbar fås. Man tänker snarare på en pressträff där en svensk kanon ska annonseras.)

199 sidor är hur Borg växer upp och blir bäst i världen på tennis och sedan är det tennisreferat, ofta en sida per match, med vem han mötte och vad det blev för siffror. Om du somnar av siffror, kan detta vara ljudboken för dig med insomnia. Det blir monotont. Man hade väntat sig mer människoöde och mindre siffror. Det blir mycket name dropping. Han träffar alla stora samtida musiker, det är ungefär en rad om varje namn och var de sågs, han lyssnade på Tina Turner när hon spelade piano och bodde på samma hotell som han, det är lite fler rader om sista  gången han såg  barndomsvännen Ted Gärdestad utanför NK. Borg bryr sig inte om sina pokaler, de lämnas alltid på hotellet, utom de från Wimbledon, för de är speciella, och så den pokal som han fick av furstinnan Grace av Monaco (känd också som skådespelerskan Grace Kelly) för han gillade henne så mycket, och så spelade han tennis med prins Albert, numera furste av Monaco. Han blev nästan ihop med prinsessan Caroline, men hon valde en annan tennisspelare. Ingrid Bergman kom på hans Wimbledonfester, för hennes man var vän med Borgs festfixare. Trevligt. Men. Det blir inte mer än så. Som Hugh Grant säger när han i början av Notting Hill ska ranka en anekdot "Not classic". Borg säger att han hela tiden medlar mellan sina vänner Connors och McEnroe. De grälar jämt. Om vad? På vilket sätt? Hur medlade Borg? En rad med detta faktum är en inte ens skuggan av en anekdot. Och tänk hur roligt det skulle ha kunnat bli ...

Att träffa Grace Kelly är stort. Men att bara säga det med en mening är inte en anekdot. Det är bara ett sakligt konstaterande. Vad sa de till varandra? Vad gjorde de? Varför minns han henne med en sådan värme att hennes pokal är en av de få saker han har kvar från sitt tennisliv? Vad pratade Borg om med Ingrid Bergman? Att bara säga att hon var på ett par av hans Wimbledonfester, det är fakta, men inte anekdoter. (Ingrid Bergman själv var en mästare på anekdoter, roliga historier och dramaturgi i sin egen biografi.) Svagheten med boken är att det radas upp massor av fakta, sida efter sida, men de broderas aldrig ut till en story. Det blir ingen dramatik, inget drama ... det finns ingen dramaturgisk kurva. Det är sådant som biografier idag lever på - att skapa spänning, att skapa drama. Att det ska kännas filmiskt ... Det ska inte kännas som en lång wikipediasida med saker och uppräkningar. Sedan, den sista tredjedelen, då kommer allt elände. Då blir allt sämre.

Efter tennislivet. Det är droger och utsvävningar och både fysisk och ekonomisk kollaps. Till slut blir det bra för han träffar sin nuvarande fru, Patricia Borg, som räddar honom. Här kan man inte klaga på den dramaturgiska kurvan. Den organiserade, kapabla kvinnan som tar hand om en slarver eller odåga eller ett missförstått geni - det är en dramatisk berättelse som vi sett, hört eller läst otaliga gånger. Det kan gälla musik, film, biografier. Det kan gälla hårdrockare eller countryartister. Johnny Cash som träffar June Carter, sitt livs kärlek som förstår honom både privat och musikaliskt, eller den där killen i A Beautiful Mind, John Nash, som vinner ett Nobelpris i ekonomi. Och frun fick en Oscar för rollen. Men om man läser noga, inser man att samma historia finns redan i början av boken. Borg träffar tidigt organiserade, kapabla kvinnor som kan hålla honom på rätt köl. Helena verkar rakt igenom sympatisk och rekorderlig. Mariana gav upp mycket, bland annat sin egen tenniskarriär, för att främja Borgs. Hon verkar förstå både Borg och tenniscirkusen, eftersom hon själv varit en del av den. "Labbe" kan också ses som ett slags fru och "räddare" om man analyserar den stödjande, hjälpande rollen - han som också gav upp allt för Borgs karriär. Men det är så klart inte den historien som boken ska ge. Är det konstigt att bokens författare får rollen som räddare i själva handlingen? Patricia Borg har skrivit, det står på omslaget, ändå märks det inte i texten. I texten står det hela tiden "jag", som om Borg skrivit själv. Och många kändisar som använder spökskrivare väljer inte någon som har en roll i själva handlingen, utan någon som objektivt kan ifrågasätta och dramatisera och ta ut svängarna. 

Ett fel som många biografier har - vilket Björn och Patricia Borg så klart inte kan klandras för - är att "sensationerna" och "nyheterna" och "godbitarna" kommit ut innan boken. Efter tv-intervjun i Skavlan & Sverige och tidningsintervjun i The Guardian ... då var katten redan ute ur tennisväskan. Det mesta och det bästa var berättat. Med egna ord. Det finns inga överraskningar kvar. Inte några stora i alla fall.