FILM: How to Be Single - Bara fyra kan leka så

Regi: Christian Ditter

Titel: How to Be Single

Manus: Abby Kohn, Marc Silverstein, Dana Fox, efter boken av Liz Tuccillo

Medverkade: Dakota Johnson, Rebel Wilson, Leslie Mann, Alison Brie, Damon Wayans Jr, Anders Holm, Nicholas Braun, Jake Lacy, Jason Mantzoukas, Colin Jost, Mickey Gooch Jr, Sarah Ramos, Vanessa Rubio, Zani Jones Mbayise, Brent Morin, Judith Lightfoot Clarke, Patrick Boll, Anna Eilinsfeld, Kevin Yamada, Richie Moriarty m.fl

USA, 2016

Warner. Bros & Fox Paramount

Den legendariska filmkritikern Pauline Kael har bland annat gått till historien för att ha sagt: “Film är så sällan god konst att vi knappt har någon anledning att gå på bio om vi inte kan uppskatta bra skräp”. Ändå finns det fortfarande ingen hejd på det förutbestämda föraktet som möter – nej, inte skräckfilmer, nej, inte actionfilmer, nej, inte science-fiction, för nördarna har vunnit den kampen och blivit en målgrupp för Hollywood att räkna med – men den så kallade chick-flicken, aha! Där har vi något som alla kan gå in för med siktet inställt på slakt. Ska man ängsligt svansa runt med “god smak” som ett mantra i hjärnan kommer man aldrig se en sådan film som är bra.

Nu är det dock så att How to Be Single är bra. I det småmysiga facket. Det finns ingen universell skala att bedöma film på. Det bör däremot, i rimlighetens namn, finnas individuella skalor. Det är en konventionell mainstream-film som faller under ett visst fack, en viss prototyp, en variant av en genre; i det här fallet en typ av romantisk komedi. En panorama-romkom, mer specifikt, med flera olika karaktärer i samma härliga röra.

Sådana filmer kan vara riktigt bra – som Love Actually (2003) – eller om du frågar mig rentav mästerliga – Sömnlös i Seattle (1993) – och How to Be Single är… bra. Inte riktigt i den ligan, men stabil, solid, den funkar, den gör vad den ska, den är bra.

Det pockar förstås på frågan vad som gör en konventionell mainstream-film bra, med tanke på att den inte har prestigefyllda saker som kompromisslös realism, hejdlös originalitet eller stora konstnärliga anspråk att komma med.

Svaret är egentligen självklart: Hantverk. Att ta något som finns och göra det så bra som möjligt. Att göra det med inlevelse och engagemang. Att vilja nå ut och beröra en publik. Att se till så att allt funkar. Alla som ser How to Be Single kommer att notera, omedvetet eller ej, hur snygg filmen är, och hur följsamt handlingen rör sig; alla kommer kanske inte att tänka på att det finns över ett dussin karaktärer i filmen, och att de alla har en narrativ ark som fullföljs; kanske ännu färre kommer tänka på vilken utmaning det ändå är att skriva ett manus som håller för så många storytrådar, och hur ovanligt det ändå är att filmer lyckas med det. De flesta kommer bara att se en enkel liten romantisk komedi som roar för stunden – och det är precis vad How to Be Single är. Men den gör det bra.

Filmen utspelar sig i New York och kretsar kring de fyra kvinnor som syns på filmaffischen: Alice (Dakota Johnson) är nyinflyttad och försöker hitta sig själv, hennes bästa kompis (Rebel Wilson) festar och har bara tillfälliga förbindelser och Alices storasyster (Leslie Mann) är läkare och överväger att skaffa barn själv och sedan träffar hon dessutom en söt yngre kille som kan tänka sig att bli hemmapappa.

Dessutom finns Lucy (Alison Brie) - det är oklart vad hon har för relation till de andra tre -  och hon provar on-line dejting men fastnar istället för en kollega i bokhandeln.

Alice är filmens berättarröst, alla verkar ha absurda tillgångar till pengar och alla bor i provocerande fantastiska lägenheter som de hittar, på tal om ingenting, på härliga SoHo-gator. (Som en bekant sa: hade de bott i små garderobsstora lägenheter (som i verkligheten) hade de inte fått in filmkameran och filmteamet i lägenheten!)

Den finns en populär TV-serie att nämna i sammanhanget, som karaktärerna också refererar till i filmen: "all those girls did was look for boyfriends" och långt från den formen sträcker sig inte How to Be Single, även om den hippar till det och moderniserar en del saker.

How to Be Single har däremot den fördelen att när filmen är slut är två av fyra tjejer fortfarande singlar - och de är okej med det. Mer än okej. Alice njuter av att vara ensam och vara ute i naturen och hon går längs Grand Canyon, som länge varit hennes dröm. Singelliv måste inte innebära festande och alkohol. Bästa kompiser festar däremot vidare för det är vad hon gillar bäst. Systern är den enda med konventionellt mamma-pappa-barn förhållande ... förutom att hon inte tänker ta mamma-ledigt.

Skönt är också att de pratar med relativt normala röster - amerikansk komedi har på sista tiden blivit synonymt med att prata så snabbt och högljutt och skrikigt som möjligt, och det är inte någon mening med komedi när man inte hör vad någon säger.

How to Be Single är alltså i sin genre över medel. Och heja Rebel Wilson! Den roligaste aktrisen i amerikanska filmer just nu är från Australien!