 |
| The Beatles i Eight days a week – The touring years |
Titel: ”The Beatles: Eight days a week – The touring years”
Med Paul McCartney, Ringo Starr, Whoppi Goldberg, Sigourney Weaver, Elvis Costello m.fl.
Storbritannien, 2016
Noble Entertainment
Regissören Ron Howard (”A beautiful mind”, ”Da Vinci-koden”) kastar sig över stillbilder och filmsnuttar av bandets första succéår med entusiasm. Det är inget mindre än underbart att se de fyra, unga, snabbkäftade popgenierna explodera sin energi över världen. I fan-skriken och hysterin är det som om århundraden av sammanpressad ungdomsångest plötsligt spricker.
Ron Howard har rotat i arkiven och lyckats gjuta nytt liv i bilderna och skapa en känsla av att man faktiskt var där. På svenska "Drop in", på "The Ed Sullivan show", på "Hollywood bowl", på "Shea stadium".
"The Beatles: Eight days a week" berör. Det är inga nya rön direkt, men det är en ovanligt levande och ömsint sammanfogad bild av bandet som vi känner det: De ystra pojkåren, gemenskapen, den komiska kemin, musikgenialiteten, masshysterin, och beslutet att retirera till studion.
Konceptet att koncentrera berättelsen till turnéåren 1962-66 känns klokt, för filmen närapå svämmar över ändå. Sextiotalets bilder tränger sig på. Roligt, sorgligt rörande. Whoppi Goldberg som berättar om hur mamman stretade ihop till två biljetter som en överraskning. I ett fortfarande kraftigt segregerat USA blev Beatles, för Whoppi, den första upplevelsen av en färglös lycklig gemenskap för alla.
Regissören Ron Howard (”A beautiful mind”, ”Da Vinci-koden”) kastar sig över stillbilder och filmsnuttar av bandets första succéår med entusiasm. Det är inget mindre än underbart att se de fyra, unga, snabbkäftade popgenierna explodera sin energi över världen. I fan-skriken och hysterin är det som om århundraden av sammanpressad ungdomsångest plötsligt spricker.
Ron Howard har rotat i arkiven och lyckats gjuta nytt liv i bilderna och skapa en känsla av att man faktiskt var där. På svenska "Drop in", på "The Ed Sullivan show", på "Hollywood bowl", på "Shea stadium".
"The Beatles: Eight days a week" berör. Det är inga nya rön direkt, men det är en ovanligt levande och ömsint sammanfogad bild av bandet som vi känner det: De ystra pojkåren, gemenskapen, den komiska kemin, musikgenialiteten, masshysterin, och beslutet att retirera till studion.
Konceptet att koncentrera berättelsen till turnéåren 1962-66 känns klokt, för filmen närapå svämmar över ändå. Sextiotalets bilder tränger sig på. Roligt, sorgligt rörande. Whoppi Goldberg som berättar om hur mamman stretade ihop till två biljetter som en överraskning. I ett fortfarande kraftigt segregerat USA blev Beatles, för Whoppi, den första upplevelsen av en färglös lycklig gemenskap för alla.
Det här är en snyggt paketerad skildring av Beatles turnéer – från starten på Beatlemania i oktober 1963, till den sista konserten för betalande publik i San Francisco den 29 augusti 1966. "Eight days a week" fungerar både som ett stycke nostalgi och som en introduktion för dem som vill veta vad kalabaliken egentligen handlade om.
Förutom den ofta genomtröskade historien om hur de fyra sammansvetsade grabbarna till slut blev fångar i sitt kändisskap, och tröttnade på att ge konserter när de med dåtidens dåliga förstärkare inte ens kunde höra sig själva för fansens skrik, försöker Howard sätta masshysterin i en historisk kontext. Bandets genombrott i USA kom då nationen försökte resa sig efter mordet på president John F Kennedy, och sammanföll med babyboomens ovanligt stora tonårskullar.
Paul McCartney och Ringo Starr intervjuas, liksom en ström av kändisar som får berätta om sina bästa Beatlesminnen från uppväxten, bland andra Sigourney Weaver och Elvis Costello. Dessa intervjuer tillför sällan särskilt mycket, men det är intressant att höra Whoopi Goldberg – hon såg Beatles på Shea Stadium 1965 – berätta om hur hon som barn aldrig reflekterade över att Beatles var vita. Och rörande är den svarta historikern Dr Kitty Olivers vittnesmål om att en Beatleskonsert i Florida var hennes första egentliga närkontakt med vita människor. Med sin rakryggade vägran att uppträda inför en segregerad publik skapade fyra långhåriga slynglar från Liverpool en ny praxis för konsertlokalerna i amerikanska Södern. Men det insåg beatlarna knappast då. I ett filmklipp får en ung McCartney frågan om hur The Beatles har påverkat kulturen. Han skrattar förläget. "Driver du med mig? Vi håller inte på med kultur. Vi gör det här för att det är kul!
Se mer: År 1995 gjordes The Beatles Anthology, en fantastisk TV-dokumentär i sex delar som ackompanjerades av ett par dubbel-CD-skivor och som på ett gediget och underhållande sätt gick igenom The Beatles’ karriär. Det var den elva timmar långa grundkursen som Beatles förtjänade och det är mer värt att försöka gräva fram en begagnad DVD-box (eller köpa från Amazon).
Vissa av intervjuerna i The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years är hämtade från Anthology-serien.
Förutom den ofta genomtröskade historien om hur de fyra sammansvetsade grabbarna till slut blev fångar i sitt kändisskap, och tröttnade på att ge konserter när de med dåtidens dåliga förstärkare inte ens kunde höra sig själva för fansens skrik, försöker Howard sätta masshysterin i en historisk kontext. Bandets genombrott i USA kom då nationen försökte resa sig efter mordet på president John F Kennedy, och sammanföll med babyboomens ovanligt stora tonårskullar.
Paul McCartney och Ringo Starr intervjuas, liksom en ström av kändisar som får berätta om sina bästa Beatlesminnen från uppväxten, bland andra Sigourney Weaver och Elvis Costello. Dessa intervjuer tillför sällan särskilt mycket, men det är intressant att höra Whoopi Goldberg – hon såg Beatles på Shea Stadium 1965 – berätta om hur hon som barn aldrig reflekterade över att Beatles var vita. Och rörande är den svarta historikern Dr Kitty Olivers vittnesmål om att en Beatleskonsert i Florida var hennes första egentliga närkontakt med vita människor. Med sin rakryggade vägran att uppträda inför en segregerad publik skapade fyra långhåriga slynglar från Liverpool en ny praxis för konsertlokalerna i amerikanska Södern. Men det insåg beatlarna knappast då. I ett filmklipp får en ung McCartney frågan om hur The Beatles har påverkat kulturen. Han skrattar förläget. "Driver du med mig? Vi håller inte på med kultur. Vi gör det här för att det är kul!
Se mer: År 1995 gjordes The Beatles Anthology, en fantastisk TV-dokumentär i sex delar som ackompanjerades av ett par dubbel-CD-skivor och som på ett gediget och underhållande sätt gick igenom The Beatles’ karriär. Det var den elva timmar långa grundkursen som Beatles förtjänade och det är mer värt att försöka gräva fram en begagnad DVD-box (eller köpa från Amazon).
Vissa av intervjuerna i The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years är hämtade från Anthology-serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.