FILM: Café Society

Snygga kostymer med 1930-tals feeling.

Regi: Woody Allen
Titel: Café Society
Medverkande: Jesse Eisenberg, Kristen Stewart, Steve Carell, Blake Lively, Parker Posey, Corey Stoll m.fl

USA, 2016

Scanbox Vision

"Woody Allen? Är det inte han som alltid ska vara ihop med hälften så gamla tjejer?"

Så frågar en bekant när jag berättar att jag ska på Café Society av Woody Allen. Visst, det finns fler regissörer som är ihop med yngre förmågor som hoppas på roller, men Woody Allen har i film efter film valt allt yngre skådespelerskor att vara ihop med. Tills han till slut ersatt sig själv med en stand-in i filmerna: Owen Wilson i Midnight in Paris, Colin Firth i Magic in the Moonlight  och här ... ja, vem är Woody Allen i den här filmen? Steve Carell, som lämnar sin fru efter 25 år och blir ihop med en 20-årig sekreterare som lockas av ett liv i lyx och rikedom? Eller Jesse Eisenberg, en ung snabbpratande, pipig och osäker judisk kille som låter som Woody Allen i de tidiga filmerna, eller ... 

Faktiskt så låter alla karäktärerna som Woody Allen. Och som inte det är nog så gör han även en voice-over på hela filmen där han BERÄTTAR filmens handling, med lika ljus bjäbbig och snabbpratande röst som någonsin Jesse Eisenberg - som om vi inte kan se och fatta vad som pågår i filmen själva. För att skådespelarna är så usla att de inte kan visa de känslor de ska ha, utan man måste höra Woody Allens röst räkna upp alla de känslor de går igenom. Visst, Jesse Eisenberg spelar mot Krrsten Stewart så det kanske behövs. Hon som gick igenom hela fem Twilight filmer med exakt samma ansiksts utryck - här har hon återigen samma ansiktsutryck genom filmen. (Till skillnad fråna lal de anda aktöreran ser hon inte heller bekväm ut i 1930-tals kostym). Hon måste vara den yngsta skådepslererska som Holywood har, som redan fått sitt ansikte fryst av botox. Lika osannolikt att alla skulle vara kära i henne i Tiwligt tifmerna (människa, varulf vampyr) lika osannolikt är det att alla ska tycka hon är underbar här. Sorglig misscasting.

Scenerna både med Carell och med Eisenberg ser ut som imitationer av ett par. Ingen av dem ser ut som professionella skådespelare, än mindre som vanligt folk som är i ett förhållande.

Blake Lively, känd från Gossip Girl, gör snygg entré i Cafe Society.

Grundintrigen är precis densamma som i Den allvarsamma leken: ung pojke och ung flicka blir kära, men ung flicka gifter sig med gammal gubbe, för han är rik och ger henne smycken, resor och en swimmingpool. Men hon vill gärna ha den unge pojke också, fast han hittat en pudding som är mycket tjusigare och framför allt trevligare än sin första kärlek och dessutom har de hunnit skaffa barn tillsammans.

Under tiden har ung pojke en stor judisk familj som alla låter som om de citerar Woody Allen filmer eller Woody Allen intervjuer när de pratar.

Corey Stoll är en kliché i rollen som gansterbrorsa, men han är i alla fall lite rolig. Det är mer än vad man kan säga om Jesse Eisenberg.

Vad som är snyggt är fotot av Vittorio Storaro - synd bara att det visuella dränks i konstant babbel. Både från Woody Allen själv med hans egen berättarröst och hans ställföreträdare i filmen.

Man får inte njuta av bilderna - och det är trots allt bilder som gör film till ett unikt medium. Annars kan man lika gärna lyssna på radio eller läsa en bok.

Plus för snyggt foto och för jazzmusiken.

Annars: en intetsägande amerikansk variant av Den allvarsamma leken. Hur folk än väljer så är de inte nöjda. Det är inte bara mänskligt att fela, det är även mänskligt att var missnöjd.