Skumtimmen

Med naturen som mordvapen

en historia om hämndJohan Theorin
Skumtimmen
Månpocket, NF Egmont

Inledningen av deckaren Skumtimmen är högst suggestiv och allt skildras ur det blivande offrets synvinkel. Här skildras en grym natur, som bokstavligen bäddar för mord:
”En kort stund funderade pojken på att vända om, gå tillbaka över ängen och klättra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrå nu och luften omkring honom hade kallnat ännu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma.

Han skulle bara gå en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan där hans mormor låg och sov fanns bakom honom, även om han inte längre kunde se den. Han fortsatte framåt över den platta marken, fram mot den suddiga väggen av dimma som gick att se men inte att fånga; som på ett magiskt sätt hela tiden förflyttade sig en bit bortåt, som om den lekte med honom.
Pojken stannade. Han höll andan.

Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fått en känsla av att han inte var ensam.
Hade han hört ljud i dimman?”
Skumtimmen är Johan Theorins hyllade deckardebut från 2007– nu i nyutgåva med filmomslag från Nordisk Film– och alla ser väl nu Lena Endre framför sig när man läser om Julia Davidsson, mamman som förtvivlat saknar sin son Jens, han som försvann in i dimman … ?
Skumtimmen gav Theorin Svenska Deckarakademins pris för bästa debut 2007. Echoes from the Dead (Skumtimmen i engelsk översättning) belönades med det prestigefulla Dagger-priset 2009 för bästa debutdeckare. Dagger-priserna utdelas årligen av brittiska Crime Writers’ Association, och är tillsammans med Edgarpriserna som utdelas av amerikanska Mystery Writers of America världens mest prestigefyllda kriminallitterära priser.
Med facit i hand kan man konstatera att Skumtimmen var den första av Johan Theorins romaner som hade Gerlof Davidsson som problemlösare. Nu har Rörgast kommit ut, den fjärde och avslutande delen (enligt Theorin själv) i Ölandssviten.
Många deckare skrivs ur problemlösarens synvinkel, färre skrivs ur mördarens synvinkel eller offrets synvinkel. Skumtimmen är så pass unik att den till stor del skildras ur synvinkeln ”anhörig till ett offer”. Tjugo år senare har Julia Davidsson inte gått vidare. Hon saknar sin son, han som försvann i dimman, och hon har aldrig fått avslut, hon har aldrig fått veta vad som egentligen hände. Skumtimmen skulle kunna ha som underrubrik ”en studie i sorg” och det är knappast överraskande att regissören och manusförfattaren Daniel Alfredson såg att detta var unikt deckarguld.
Skumtimmen gör det mesta både av det öländska landskapet och av sorgens ansikte. Historien är en studie både av obarmhärtig natur, och av sorg och saknad – men till slut även en studie i försoning. En blandning av kostymdrama och deckare, som utnyttjar den klaustrofobiska karaktär som en isolerad ö kan ha. Naturen är både hård och hotfull. Det mesta av Skumtimmen utspelar sig på Öland, med ett par undantag: tillbakablickar till vad som hände förr i tiden i Havanna, Kubas huvudstad. Från ö till ö - men de olika öarna har två helt olika karaktärer. Medan Öland är kargt, vindpinat och ogästvänligt är Kuba myllrande, opersonligt och obarmhärtigt. Ett ställe där ingen bryr sig om en man som försvinner.
Öland är för många ett färgglatt sommarparadis, men det Öland som figurerar i Skumtimmen är ett Öland med en gråbrun färgskala. Sommaren har flytt och sommargästerna med den. Ön är ödslig, övergiven och inte barmhärtig mot den som går vilse på alvaret. Det här är så långt från naturromantik man kan komma- det här är natur som kan användas som mordvapen. Varken barn eller gamla som förirrar sig på alvaret har stor chans att överleva.

Skumtimmen är också intressant som kostymdrama - “nutiden” i filmen är 1993. Mobiltelefonerna är stora och otympliga, liksom de populära bilmodellerna och täckjackorna. Tillbakablickar görs till 1945, 1968 och 1972. 1972 hände det som präglade hela livet för Julia Davidsson – hennes son försvann spårlöst ute på alvaret. Hon lever med ovissheten och har aldrig skaffat någon man eller några barn eftersom det skulle kännas som ett svek mot den förlorade sonen. Hon har aldrig heller förlåtit sin pappa som skulle passa sonen, när han lagade sina nät. Skumtimmen är sin egen variant av hemvändarberättelse – hemvändaren blir vid hemkomsten genast ett yngre jag: omogen, tjurig, grälar på sin pappa, vill inte lyssna … men hon blir även en karaktär som upplever ett slags tonårsförälskelse på gamla dagar.

Gerlof Davidsson, pusslar fortfarande på vad som hände med det försvunna barnbarnet, 21 år senare. Han är filmens deckare, som försöker lösa ett “cold case” innan spåret blivit för kallt. Men hans nystande leder till fler dödsfall och överfall på ön.

Det finns gott om kvinnliga deckarhjältinnor i världen och Sverige har sin beskärda del av Kitty-liknande hjältinnor som utan att blinka snokar runt överallt och blir instängda i övergivna hus. Vad som skiljer hjältinnan i Skumtimmen från dessa dussindeckarhjältinnor är att hon motiveras av saknaden efter sitt barn – när det värsta redan hänt kan det inte bli mycket värre.

Skumtimmen är dels en historia om hämnd, dels en historia om försoning. Den som väljer hämndens väg för att förlika sig med det förflutna, skapar bara fler tragedier, medan de som väljer försoning kan gå framåt.

Det gamla sägesättet “Revenge is a dish best served cold” är ett sägesätt som efter Skumtimmen kan behöva revideras: “Revenge is a dish best not served at all”!
Hämnden i Skumtimmen gör att många karaktärer berövas sina liv, sina möjligheter och sina lyckliga slut.
Skumtimmen är både en av de sorgligaste och en av de vackraste deckarskildringarna som gjorts – vacker just därför att sorgen får ta plats. Dödsfall är inte bara “events” för spänningens skull, utan verkliga tragedier som gör ont, även ett par decennier senare.

Belinda Graham