Sista brevet från din älskade

Jojo-Moyes-genren tar sig an 1960-talet

Bortom tiden Jojo Moyes
Sista brevet från din älskade
Översättning: Emö Malmberg
Printz Publishin

“Mina böcker passade inte in”.Detta citat inleder bokmagasinet Books&Dreams hemma-hos-intervju med Jojo Moyes. Det är svårt att tänka sig det idag, för Livet efter dig (Me Before You) blev en kanonsuccé och framröstad till årets bästa bok i England av Richard and Judy Bookclub (det är stort!). Då gör det väl inte något att de första tre böckerna blev refuserade? För att de inte passade in i någon genre?

Numera känner man igen Jojo Moyes böcker, för de följer sin egen speciella Jojo-formel. Ofta åker man också fram och tillbaka i tiden som en liten jojo i en tidsmaskin.
Sophies historia (The Girl You Left Behind) handlar om första världskriget och våra dagar, den utspelar sig år 1916 och år 2006. En tavla förändrar de båda världarna.
Sista brevet från din älskade utspelar sig på 1960-talet och våra dagar.

London, år 1960. Jennifer Sterling vaknar upp på sjukhuset. Hon har tappat minnet. Hon minns inte att hon varit i en bilolycka. Hon har ingen aning om vem mannen i bilen var, han bredvid henne, som dog. Hon minns inte sin man. Men ett brev som hon hittar från älskaren Boot, gör att hon börjar minnas.

2003 hittar Ellie samma gåtfulla brev i en artikel på tidningen där hon jobbar. Hon blir besatt av att hitta fler brev, av att få veta “hur det går”, om de båda får varandra … och hon börjar också ifrågasätta sitt eget liv och inser att hon själv inte är älskad, eller ens någon speciellt trevlig person.
London 2003 är ett ställe för folk med vassa armbågar, egotrippade varelser som gärna snackar skit och hugger varandra i ryggen. Ellie festar på nätterna med sina så kallade kompisar (som hon inte gillar och som inte gillar henne) och på dagarna försover hon sig och låtsas inte vara bakfull och låtsas hålla på med en viktig historia (detta är en lögn) medan hon letar fler brev i arkivet. Ellie är som en Bridget Jones utan humor eller kul kompisar.

På 1960-talet fortsätter den spännande historien på två plan. Läsaren får fortsätta följa Jennifer Sterling både före och efter olyckan. Hur hon träffar sitt livs kärlek, kallad Boot, och hur hon sakta börjar minnas honom och sitt tidigare liv igen.

Det sägs i blurben (baksidestexten) att “Sista brevet från din älskade ställer 1960-talets snäva kvinnoroll mot vår relativa frihet idag.” Det där är en tveksam analys. För allt man gillar i boken är 1960-tal. En cool tid, full med coola människor. Jennifer Stirling är smart, sval och vacker - som en Hitchcocks isprinsessa. Hon kan konsten att förhandla och att ställa krav på sin man --- och på sin älskare medan Ellie låter sig behandlas som en disktrasa eller dörrmatta. Jennifer är dessutom den perfekta värdinnan, och värdinnejobbet är ett heltidsjobb, men hon börjar också jobba med att hjälpa asbest offer. En sidointrig som man gärna sett mer av. Man förstår direkt att Boot faller för henne och kärleksparet Jennifer och Boot är som tagna ur en vacker Evelyn Waugh roman (Boot är förresten ett namn från en Evelyn Waugh roman). Kvinnorna från 1960-talet är snygga, coola och starka. Alla har de sin egen stil och de kompromissar inte. Både Jennifer och hennes vänner är intressanta.

Men 2003 är det tvärtom. Varken Ellie eller hennes så kallade vänner (eller fiender) är intressanta. Ingen av kvinnorna är snygga, coola eller starka, de har väldigt tomma liv, delade mellan att supa på puben och att försova sig och ha huvudvärk på jobbet, och jobbet verkar också ganska ytligt och meningslöst, i alla fall om man jämför med att hjälpa asbest offer.

Så sensmoralen blir att det var bättre förr och att kvinnorna var coolare och starkare förr. Och hade snyggare kläder och det fanns ett coolare mode. Och dessutom arbetade de hårdare- på sitt sätt - och var mer effektiva. Bridget-Jones-Ellie hade inte överlevt en sekund.

Man läser vidare för man vill veta hur det går för Jennifer och Boot (och för att 1960-tals skildringarna är smått oemotståndliga) men personerna i nutiden hoppar man helst över. Men ljuva 1960-tal, du är värd en egen romanintrig av Jojo Moyes. Helst utan att jojo-hoppa till en tråkig nutid emellan varven i arkiven.