FILM: Guardians of the Galaxy Vol. 2 - In Space, No One can hear you laugh

Sur och Skjutglad Tvättbjörn med röst av Bradley Cooper.

Guardians of the Galaxy Vol. 2 - utan Hooked on a Feeling

Bandet återförenas för en ny spelning.
Vol 2 av greatest Peter Quill hits.

Marvel har i stort sett monopol på à la carte menyn för superhjälteaction. Vad du än vill ha så kan Marvel erbjuda det.

Shakespeareliknande skådespel och syskongnabb av Thor och Loki - check. 

Sherlock-linande hybris av Doctor Strange/Benideict Cumberbatch - check.

Världens maffigaste CGI-effekter - check.

Yngste hjälten som fortfarande går i skolan - check.

Absolut minste hjälten (Ant-Man) - check.

Den bästa bromancen - check.

Och så har vi klassens clown - smällkaramellen i konfekten - det är vad Guardians of the Galaxy står för.  Eller stod för.

Peter Quill och hans gäng är nu tillbaka och han har ännu ett kassettband med de bästa låtarna från planeten jorden att köra.

Guardians of the Galaxy Vol. 2 har förlorat känslan. De är inte Hooked on a Feeling längre. Låtarna är sämre, storyn mer urvattnad, humorn väldigt ansträngd eller tondöv och filmen är ibland som en lång musikvideo.

I filmens bästa scen dansar Baby Groot i förgrunden medans de vuxna i gänget är upptagna i en episk strid för att ha ihjäl ett gigantiskt, livsfarligt monster.

Sedan blir Guardians of the Galaxy nedtyngd av allvar. Och familjetrauman.

Alla stora historier handlar om Vem Är JAG säger läraren i engelsk litteratur slutet av The Amazing Spider-Man. 

Det verkar som om man tagit det där rådet lite för mycket på allvar när det gäller GOTG 2.

Batman funderar över sina döda föräldrar, Superman funderar över sina döda föräldrar, Spiderman funderar över sina döda föräldrar ... och sin döde Uncle Ben (som inte har något med riset att göra) ... Luke Skywalker funderar mycket på sina döda föräldrar i original-Star Wars ... och sedan visar det sig att det bara är hans mamma som är död. Pappan är Darth Vader, vilket är värre än om man skulle varit död.

Been there, done that. Hollywood är så fixerad på pojkar och deras pappor (mycket sällan ens nämns morsorna).

Kunde inte Peter Quill fått något annat att tänka på?

Det heter ju trots allt Guardians of the Galaxy, inte Peter Quill and his adventures ... och det blir inte mycket galaxy-guarding i den här filmen.

Allt handlar om Vem är JAG för Peter Quill och hans mamma är död men hans pappa visar sig vara o-död, han heter EGO (vilket betyder Jag) och är ett slags gud som vill bonda med Peter. Men Ego är Ond, mycket ondare än Darth Vader, för Darth Vader försökte rädda sitt livs kärlek, Padme Amidala, och det var först när det misslyckades som han blev Darth Vader. Ego har varit Ego hela tiden och han hade ihjäl Peters mamma, med flit, och hade sedan sönder hans Sony Walkman, med flit ... och Peter inser att han måste göra en Luke Skywalker och begå fadersmord, annars kommer hela Jorden och en Massa Andra Planeter att gå under.

Vad de andra i GOTG gänget har för identitet och för agenda bryr man sig inte om. Allt handlar om Peter, pojken som aldrig vuxit upp.

Och alla kul repliker går till de manliga deltagarna, Zoe Saldanas roll som Gamora är att vara ensam kvinna, ensam färgad och ensam utan humor - ungefär samma roll som hon har i Star Trek.

Det bästa tillskottet i filmen är att man får träffa Gamoras syster Nebula, spelad av den skotska aktrisen Karen Gillian. Hon är inte heller rolig, hon tar allt på ännu mer stort allvar än Gamora, och hon är blå. Drax kallar hennes Smurfette men hur har han fått tag på belgiska gamla serier från planeten Jorden när han aldrig varit där?

Nebula utlovas få en större roll inom Avengers universum och slutstriden mot Thanos - Gillian har kontrakt för båda Avengers Infinity Wars och dess uppföljare (som än så länge inte har någon uppföljare).

Gillian spelar Nebula som en skitförbannad blå rymdversion av Lisbeth Salander - en tjej som hatar män som hatar kvinnor och sin onde far Sala (förlåt, Thanos) mest av alla.

Hon är ett bra tillskott och det bästa tillskottet i GOTG2. Hon är mycket coolare än Gamora, som aldrig är rolig och aldrig ens arg, bara lite småsur och passivt aggressiv.

Men GOTG2 är lite som om man skulle gjort Star Wars II istället för Rymdimperiet slår tillbaka.

GOTG2 är en film som går ner sig i Peters släktträd och som gör att man tappar itresset.

Den första filmen fungerade till stor del för att den lekte med vad Joseph Campbell kallade för “avfärden”, det vill säga punkten då hjälten lämnar sin trygga punkt och far iväg på äventyr – i det här fallet var Peter Quill (Chris Pratt), den självskapta rymdhjälten Star-Lord, och därmed extremt “jordisk”, en opretentiös person som hela publiken kunde identifiera sig med, och anledningen till att vi kunde njuta av rymdäventyret samtidigt som vi kunde peka på det och skratta åt ikonografin.

Det avståndet finns inte i Guardians Vol. 2, och en stor del av poängen har därför gått förlorad. Nu ska vi bara ta Star-Lord, trots sitt töntiga namn, som vilken figur som helst i vilken filmserie som helst. Allt ska nu tas på allvar, även om humorn som sagt skenbart fortfarande tar stor plats. Det är därför den ofta ekar falskt. När den går att uppfatta överhuvudtaget – just för att vi förstod balansen kunde första Guardians vara både rolig och hyggligt spännande. Eftersom att uppföljaren inte tillåter vårt ironiska avstånd blir humorn den här gången tondöv, ofta kommer dåliga skämt och hugger av alltför allvarliga saker, eller vice versa. 

Filmen känns nästan som ett gammalt TV-avsnitt av Star Trek: de är på en mystisk planet, och för att bekämpa ondskan, måste de förstöra kraftkällan.

Och alla som håller på med amerikansk film: snälla, snälla, snälla undvik det obligatoriska F-ordet. Man är urless på det. Det fattas bara att de spelar We Are Family medans de säger det. Allt i hela världen i hela galaxen handlar ine om amerikanske familjevärderingar. Det roliga i ettan, eller GOTG vol 1, var att en grupp individer som absolut inte gillar varandra blir sammanfösta av ödet. De skapar dynamik. En grälsjuk familj som låter som ett gift gammalt par många gånger om - det är inte samma sak. Det skapar varken humor eller dynamik. Hur många gånger som de än säger F-ordet.

När en av medlemmarna (familjemedlemmarna!) i GOTG dör (för av två personer har de bara EN rymddräkt! HUR packar de för sina rymdfärder) hedras han med något som påminner om en storskalig stadsbegravning för en kommunistisk diktator - ett såndat slut är varken roligt eller lättsamt eller passande för en Marvel superhjältefilm och absolut inte för en GOTG film.

Extrascenerna (fyra-fem stycken) tillför inte mycket och håller inte den vanliga höga Marvel standrarden och man väntar sig att få något extra spännande, typ sneak peek om nya Avengers. Och HUR har Baby Groot vuxit så fort? Anabola steroider för växter? För mycket plantgödsel? Han var ju nyss Baby groot, sedan borde han bli toddler groot, men bara under eftertexterna har han hunnit bli teenage emo groot.

Det kommer att bli en uppföljare en GOTG 3 film. Men viktigast just nu är att se fram emot Avengers Infinity Wars och se Space-Lisbeth-Salander (alltså Nebula) ingå i teamet för att hämnas på Thanos. Det är den pappa-uppgörelse som verkar spännande. Inte den med Peters Ego.

BG