FILM: Jacques – Havets utforskare - Med en röd mössa i det blå

Lambert Wilson som Jacques Yves Cousteau i Jacques - Havets utforskare - gör sig redo att fimpa i havet.

Regi: Jeromé Salle
Titel: Jacques -Havets utforskare (L'Odyssée)

Manus: Jérôme Salle, Laurent Turner
Medverkande: Lambert Wilson, Pierre Niney, Audrey Tautou, Benjamin Lavernhe m.fl.
Frankrike, 2016
Noble Entertainment

Det är inne med filmer om modiga män, män som utforskar det okända ... "The Great Explorers".

The Lost City of Z är riktigt, riktigt bra, den formligen ångar av Amazonas hetta och huvudpersonens besatthet med att hitta den förlorade, mytiska staden. Han går själv förlorad år 1925.

Kong: Skull Island är en riktigt kul popcorn film om att kartlägga jordens vita fläckar - filmen utspelar sig inte på 1930 talet (som originalet) utan på 1970-talet. 1970-tal är väl ungefär så sent som man kan lägga en "explorer" film på planeten Jorden - numera verkar varje kvadratmillimeter satellitbevakat och tillgängligt på Google Earth.

Varför alltid "Modiga Män"?

En ny barnbok, Upptäckare och Äventyrare av Sarah Sheppard, har med de viktigaste Modiga Män du Måste Känna Till.

Däribland finns Jacques Yves Cousteau, kallad JYC, som enligt Sheppard var känd för att ha en röd mössa på sig. Han måtte väl ha gjort mer än att ha klätt sig i tomteluva?

Och varför är det alltid Modiga Män? Cousteaus fru fixade pengarna så att nåt blev gjort, hon fixade den dagliga ruljansen, hon var med om precis samma expeditioner som sin man (inklusive den farliga expeditionen till artis) och tog hand om hela manskapet på båten Calypso i 40 år - hon var psykolog, morsa, hårfrisörska och "herdinna" åt dem alla - och henne skiter Sheppard i att nämna. Var hon mindre modig när hon var med om exakt samma strapatser?

För att hon inte ville ha en röd tomteluva på sig?

Mannen i röd luva

En två timmars lång fransk-belgisk filmodyssé om Jacques Cousteau gör att man får reda på lite mer om Coustau, bland annat att han inte alls hade på sig röd mössa jämt (så där ljög Sheppard lite grann) utan det var en gimmick som han hittade på rätt sent i karriären för att besättningen lätt skulle kännas igen - och för att det skulle se snyggt ut i den nya filmserien som amerikanerna beställt. 12 filmer. Naturfilm som dokusåpa. Männen skulle väcka intresse (frun syntes inte i filmerna) och det skulle vara hjärteknipande när männen blev vänner med ett par fångade sjölejon. JYC hittade till och med på ett par scener och dialoger  till männen, så det skulle se riktigt "äkta" ut.

Innan epoken med den röda mössan (och inställsamma filmer som amerikanerna skulle lapa upp) var Cousteau inom det militära och hade en rejäl skärmmössa på huvudet - om han hade något på huvudet över huvud taget - och han var en av tre "havsmusketörer".

Från havet till månen

Men Cousteaus storhetstid var från 1940-tal och fram till 1970-tal. Vilket bara understryker att i och med att män trampade på månen 1969 verkade hans havsresor lite passé.

Framtiden är robotar! som en av karaktärerna i filmen uttrycker det.

Man känner också igen den där typen av miljöengagemang från kändisar som verkligen vill väcka "awareness" för vad som händer med planeten - samtidigt som de själva flyger jorden runt hur många gånger som helst. Men det måste de ju göra för de är ju stora viktiga människor, kändisar som ska upplysa oss andra vanliga dödliga om att vi måste sopsortera för att rädda miljön och världshaven.

I en scen i filmen töms alla skeppets sopor i havet. Cousteau verkar skita i vilket.

Filmen är faktiskt en ganska ytlig film - för att handla om havsdjupen - och man får inte se mycket av naturen eller Det Stora Blå.

Människan ska bo i små hus under havsytan

Man förstår inte alls Cousteaus besatthet med vattnet. Det verkar mest dumt och fånigt. Människan ska bo i hus under vattnet och utveckla gälar. Visst, när Mars är koloniserat.

När det gällde huvudpersonen i The Lost City of Z kunde man förstå hans besatthet, det gällde ju att visa att Den Vite Mannen inte är överlägsen i allt och inte har den äldsta civilisationen - ett nog så viktigt bevis att komma med för att motarbeta slaveri och slavarbete.

Man får inte se mycket av den vackra natur som den egenkäre Cousteau talar om heller - filmen fokuserar på förhållandet med den yngste sonen och alla deras gräl innan de slutligen försonas och sonen flyger ihjäl sig.

Den äldste sonen är bara en liten biroll, en fotnot, trots att filmen lär vara baserad på hans biografi över Jacques Coustaud.


Det börjar med ett stort plask

Det finns väldigt, väldigt många filmer som fokuserar på förhållandet far och son, det tycks vara någon slags standardformulär att följa, från Star Wars till Gudfadern.

Och hur svårt det är att vara son till en stor, berömd man. Man lyckas liksom glömma bort både frun och den äldste sonen och hela besättningen på Calypso och all den där forskningen som var så viktig.

Cousteau blev liksom inte berömd för att han bråkade med sin yngste son. Den son som dör i början av filmen, i ett stort flygplansplask, så resten av filmen (som då är en flashback?) sitter man bara och väntar på att han ska dö, så att vi kan gå framåt nån gång. Och det blir en lång väntan.

I filmen framstår Cousteau mest av allt som en skitstövel, kändiskåt och egotrippad. När den äldste sonen ringer om farfars begravning, Jacques egen fars begravning, bryr han sig inte, för han är ju upptagen med att vara kändis och med att mottaga folkets hyllningar. Han ska ju uppåt och framåt. Så då bryr han sig väl inte om en son mer eller mindre heller, verkar filmen säga, det är ju bara att göra nya filmer, gå på nya filmgalor och så vidare.

Vann tre Oscars

För Den tysta världen (1956) vann havsutforskaren Jacques-Yves Cousteau såväl en Oscar som Guldpalmen i Cannes. På jakt efter förädlat undervattensliv hann Cousteau med ytterligare två Oscars. I mer än tre decennier var Cousteau världens ledande oceanograf, med sin trogna dykarbesättning på fartyget Calypso.

Det hade varit kul att se lite av de där filmerna som Cousteau var känd för. Och att få fram den känslan. Eller åtminstone få fram lite känsla för människorna. fokuset på relationen med favoritsonen Philippe är tjatigt - och medför att andra karaktärer och miljöerna inte hinns med att mejslas ut ordentligt.

Den äldre sonen Jean-Michel verkar ingen – vare sig manusförfattare eller Cousteau själv – bry sig speciellt mycket om. Audrey Tautou har inte mycket mer att göra som den seriebedragna hustrun Simone som finansierat hela båt-kalaset än att bli surare och surare och mer och mer gråhårig och rynkig - fast skådespelerskan är mycket yngre, typ hälften så gammal, än den den skådespelare valde till att spela Coustau (Wilson är över 60). En klassisk och mycket tjatig kvinnofälla i biografifilmer om dessa Stora Kända Män.

Svartvit underhållning med låg ribba

Cousteaus undervattensvärld började sändas för femtio år i svensk television - på den tiden svartvit TV - och folk tyckte det var spännande att titta på dykare omgivna av glupska hajar.

Sedan dess har vi höjt ribban rejält. Både vad det gäller underhållning och dokumentärer och action och spänning.

Cousteau verkar bara vara väldigt passé där han fimpar i havet.