J.K. Rowlings Silkesmasken - andra deckaren i en London serie

JK Rowling som Chandler

Robert Galbraith

Silkesmasken

Översättning

Charlotte Hjukström

Wahlström & Widstrand

 

 

 

Harry Potter-författaren J K Rowlings första bok under namnet Robert Galbraith om privatdetektiven Cormoran Strike och hans snygga unga assistent Robin Ellacott  heter Gökens rop. I den dör en ung fotomodell och Strike löser mordet och därmed har han i denna bok hunnit bli en kändis.

 

I den nya boken Silkesmasken försvinner en författare, och han visar sig vara mördad. Så klart. Precis som det beskrivs i hans senaste manus. Men har han egentligen skrivit detta manus eller är det någon annan "spökskrivare" som ligger bakom och som skrivit manuset för att ge alibi eller peka finger ...

 

Man har läst den här intrigen många gånger förr. I bättre skrivna deckare, med ett slags gammeldags "quirky charm" --- felet är att det här ska utspela sig i det moderna London och med tanke hur många som dör i olyckor, i trafiken, i rånmord osv. och hur många mord som aldrig löses verkar den här "skriva manus för att mörda" tekniken otroligt långsökt och tramsig.

 

Miljön borde ge Rowling strålande möjligheter att berätta om bokbranschen. Men tji får läsaren. Rowling har en genomgående nedlåtande, raljant ton mot alla inblandade, vilket faktist gör att läsaren hamnar mer på mördarens sida. Offret fick vad han förtjänande, om inte bättre än han förtjänade, och alla inblandande är så ruttna att man inte orkar bry sig om dem.

 

Strike är som en jobbig parodi på Raymond Chandlers Philip Marlow - han är lång, stor, klumpig, överviktig, ful, har fult krulligt år och har ett ben (det andra lämnades i ett krig någonstans, man är inte engagerat i viktigt) och haltar omkring på Londons gator och kan aldrig springa efter bovar. Men fruntimmer springer efter den fule gamla enbente gubben, varför är bokens stora mysterium, inte mordgåtan som är tämligen lättlöst. Rowling har nämlingen sin vana trogen plockat likt en skata från andra redan befintliga deckare. Kvinnoporträtten är genomgående nedsättande, chauvinistiska, gubbsjuka och allmänt underliga. Som om en gubbsjuk gammal gubbe hade skrivit boken. Är det ett slags satir från Rowlings sida, en Chandler pastisch? Fast eftersom det inte är skrivet med humor eller glimten i ögat passerar det som allvar.

 

Frågan är vad som är äckligast. beskrivningen av mordet med urplockade inälvor som matas till en hund, eller bilden av den enbente gamle fete fule decksrgubben med en ursnygg ung förlagstjej ovanpå sig "hon var energisk i sängen" - han ligger med henne som betalning för att hon snott ett manuskript till honom och tänker inte ringa - hon är nämligen för kort och han gillar inte korta tjejer.

 

På något sätt känner man att han är skyldig henne trippelbetalning - en betalning för stölden, en betalning för ligget och en extra betalning för äckeltillägg.

 

Mördaren beskrivs som sorglig eftersom hon inte har "karl och inga barn" och aldrig fått ett manus utgivet, men med tanke på hur äckliga gubbarna i boken är och hur påfrestande barnen i boken är och hur genuint urusla manusen som presenteras i boken är, måste man säga att mördaren kommit lindrigt undan.

 

Det här är en bok som får dig att tappa aptiten på läsningen och skildringen av bokvärlden med gästande, svällande, fula gamla manliga självutnämnda "genier" är den oaptitligaste någonsin.

 

Det är konstigt att JK Rowling ödslat ett drygt år på att skriva detta. Och ännu konstigare att namnet Rowling ska räcka till för att sälja smörjan.