 |
| Lång dags färd mot natt. |
The Judge
Robert Duvall nominerades till bästa manliga biroll både på Oscarsgalan och Golden Globe för sin insats som domare och familjepatriark, som inte kommer överens med sina tre söner.
I Sverige fick filmen trots detta enbart biopremiär i Stockholm. Resten av landet fick alltså se fram emot DVD och Blu ray släpp. Robert Duvall och Robert Downey Jr som verbalt pucklar på varandra - det låter som ett bra upplägg. Filmen vimlar av namnkunniga skådespelare, både i stora och små roller.
Men. Regissören och manusförfattaren tycks inte ha en aning om vad han ska göra med bra skådespelare. Det är som om filmen saknar regi och riktning. Samma scener går om och om igen. Samma samtal går om och om igen. Vi återvänder till samma platser om och om igen. Samma scener på en kyrkogård, samma scener i ett flygplan, samma scener i en bar, samma scener i en soffa och samma scener gång på gång på gång i en rättsal. Och samma scen (tre gånger) där David Dobkin kräks utanför rättssalen. Utan att handlingen egentligen går vidare från vad man informeras om från början. Duvalls karaktär har kört ihjäl en man, och minns det inte, eftersom han har cancer och genomgår en behandling som medför minnesförlust, och filmen kommer aldrig vidare från detta. Det blir aldrig någon snygg peripeti, aldrig någon överraskning som serveras.
Bara samma gamla rester som ljumt värms upp lite och känns segare och segare och mer klistriga och oaptitliga för varje gång.
Man kan jämföra med Skeleton Twins, som även denna film är av en relativt ny manusförfattare/regissör och som handlar om familjekonflikter, och som hade massor av namnkuniga skådespelare - men där vågade man klippa bort massor av material för att få en tajt slutprodukt. Här hade man kunnat klippa bprt 3/4 och ingen hade märkt någon skillnad i det sega innehållet. Eller så kan man jämföra med En Familj, som verkligen lyckades leverera familjekonflikter och peripetin hela tiden, och där hade man bara en begravning. I The Judge går man från en begravning till en annan, utan att något egentligen händer. Det hela blir inte bättre av att hela produkten täcks av massor av sentimental musik, som om tittarens alla sinnen ska dövas.
Dax Shepard försöker vara rolig både i filmen och i extramaterialet och misslyckas kapitalt. Både för en lektion i humor och i klippning borde Dax och David kolla in Skeleton Twins. Familjekonflikter kan vara roliga och intressanta.
Regi: David Dobkin
Titel: The Judge
Medverkande: Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Billy Bob Thornton.
USA, 2014.
Warner Bros.
I Sverige fick filmen trots detta enbart biopremiär i Stockholm. Resten av landet fick alltså se fram emot DVD och Blu ray släpp. Robert Duvall och Robert Downey Jr som verbalt pucklar på varandra - det låter som ett bra upplägg. Filmen vimlar av namnkunniga skådespelare, både i stora och små roller.
Men. Regissören och manusförfattaren tycks inte ha en aning om vad han ska göra med bra skådespelare. Det är som om filmen saknar regi och riktning. Samma scener går om och om igen. Samma samtal går om och om igen. Vi återvänder till samma platser om och om igen. Samma scener på en kyrkogård, samma scener i ett flygplan, samma scener i en bar, samma scener i en soffa och samma scener gång på gång på gång i en rättsal. Och samma scen (tre gånger) där David Dobkin kräks utanför rättssalen. Utan att handlingen egentligen går vidare från vad man informeras om från början. Duvalls karaktär har kört ihjäl en man, och minns det inte, eftersom han har cancer och genomgår en behandling som medför minnesförlust, och filmen kommer aldrig vidare från detta. Det blir aldrig någon snygg peripeti, aldrig någon överraskning som serveras.
Bara samma gamla rester som ljumt värms upp lite och känns segare och segare och mer klistriga och oaptitliga för varje gång.
Man kan jämföra med Skeleton Twins, som även denna film är av en relativt ny manusförfattare/regissör och som handlar om familjekonflikter, och som hade massor av namnkuniga skådespelare - men där vågade man klippa bort massor av material för att få en tajt slutprodukt. Här hade man kunnat klippa bprt 3/4 och ingen hade märkt någon skillnad i det sega innehållet. Eller så kan man jämföra med En Familj, som verkligen lyckades leverera familjekonflikter och peripetin hela tiden, och där hade man bara en begravning. I The Judge går man från en begravning till en annan, utan att något egentligen händer. Det hela blir inte bättre av att hela produkten täcks av massor av sentimental musik, som om tittarens alla sinnen ska dövas.
Dax Shepard försöker vara rolig både i filmen och i extramaterialet och misslyckas kapitalt. Både för en lektion i humor och i klippning borde Dax och David kolla in Skeleton Twins. Familjekonflikter kan vara roliga och intressanta.
Regi: David Dobkin
Titel: The Judge
Medverkande: Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Billy Bob Thornton.
USA, 2014.
Warner Bros.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.