lördag 3 november 2018

SCEN: Ett dockhem - Brännhett tema har blivit ljummet i en modernisering där ingenting står på spel



Den här versionen av Ett dockhem lyfter aldrig från marken ... Men ... Om man vill skriva en egen grej om en välutbildad tjej idag som INTE är Nora och ett manus som INTE är Ibsen ... Varför låtsas och åka snålskjuts på en klassiker? Varför inte kalla det för något helt annat? Typ Jul i Big Brother huset? Eller Fyra gubbar och en tjej? Eller Lundby går i konkurs?

Regi: Yana Ross
Titel: Ett dockhem
Medverkande: Gizem Erdogans, Jesper Söderblom, Mattias Nordkvist, Logi Tulinus, Johan Gry.
Manus: Yana Ross - mycket, mycket fritt efter Henrik Ibsens Ett dockhem.
Översättning: Jerker Beckman och Lucia Cajchanova
Scenografi och kostym: Zane Pihlstrom
Ljus: Vilius Vilutis
Musik och ljud: Jonas Redig
Mask: Ingela Collin
Film och video: Algirdas Gradauskas
Koreografi: Mia Hellberg
Scen: Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen
Föreställningens längd: 2 timmar och 40 minuter, inklusive paus


Ännu en klassiker verkar vara ett säkert kort. Speciellt efter den senaste klassikersuccén Gösta Berlings Saga. En gammal saga som ligger helt rätt i tiden, speciellt med nutidens skräck-sago-och-fantasy trend.

Stadsteaterns nya klassiker är Ett dockhem.

Ett dockhem av Ibsen handlar om en kvinna som inte har någon egen utbildning eller vidare förmåga till inkomst, eller en kvinna som till varje pris vill hålla uppe skenet av det perfekta hemmet och det perfekta livet.

Aktuellt idag --- eller inte?

På den tiden då Ett dockhem var ny, var slutet, att Nora lämnar familjen, en chock. Det fanns också ganska många som var arga på slutet. Vad skulle Nora göra nu --- hon hade ju ingen utbildning och inga kunskaper, alltså var hennes enda möjlighet (menade de upprörda kritikerna) att försörja sig som prostituerad. Eller sömmerska.

I den här versionen har Ett dockhem uppdaterats till nutid, och Nora har gått Handels, precis som tre av männen i pjäsen, och hennes bror påpekar att hon skulle kunna bli en briljant jurist istället för att vara "hemmafru"!. Hemmafru sägs med lite förakt i rösten. Hemmafru sägs alltid med lite förakt i rösten idag. Det är inte fint länge. Förr i tiden hette det husfru, och man kopplade ihop det med ansvar för hus och hem coh den som hade ansvar för nycklarna. Hemmafru är någon som ligger på soffan och latar sig och ser på TV. Eller någon som uppför sig som en av Hollywoodfruarna i en dokusåpa på TV. S uppför sig Nora. Hurra, perfekt jul, äkta kaschmir!

Men egentligen står inget på spel för den här moderna Nora - hon har ju gått ut Handels. Hon kan bli en briljant jurist. Hon kan försörja sig. När hon lämnar hemmet har hon ju alla ess på hand - ung, snygg och välutbildad. Marknaden kommer att kasta sig över henne, och hon kan alltid bli politiskt korrekt inkvoterad någonstans. Så resonerar en modern publik.

Och vem bryr sig IDAG om att ett par separerar efter åtta år? Det är ju typ normen. Medellivslängden på ett äktenskap är elva år, och detta medel sjunker hela tiden.

Förmodligen är tanken med att modernisera Ett dockhem att locka en yngre publik till teatern, att allt ska verka så häftigt och glansigt och nytt, precis som en nyuppackad polerad leksak.

Just den här kvällen är många skolklasser på plats och även studenter. (Vrakpris på studentbiljetter - 100 kronor styck  - är billigare än bio!). Men studenterna är inte nöjda. Allt kritiseras. Ljudet, filmningen, upplägget och logiken, eller avsaknaden av logik. Skolklasserna är ännu mer svårflirtade. Pjäsen är "konstig" bara, och lite tråkig och meningslös. Och vem är Nora gift med egentligen - varför ger hon tillbaka fyra ringar till alla fyra, har hon varit gift med allesammans? och varför spelar man Törnrosa musiken när hon har en snövit klänning på sig, det där är ju två olika filmer! varför hörs itne ljudet ut i salongen, varför hör man inte vad de säger, varför är filmremsorna så mörka att man inte ser vad som händer, och varför går någon i vägen för skådespelarna på scenen och filmar när det ska vara teater? Är inte det bara dumt?

Och varför är det inte fler tjejer med när det är modern teater, till och med Star Wars har ju utökats med fler tjejer? Och varför sjunger man gammal julmusik som var inne på typ 80-talet, om det nu ska vara nutid?

Ja, frågorna är så klart legitima. Det är så klart tråkigt att ljudet inte går fram - man tycker att någon kunde fixa det rent tekniskt eller säga till skåpdelarna att tala högre och tydligare. Och även om det är ljust på scenen fullt av bra belysning blir filmsnuttarna suddiga och mörka och intetsägande. Och ja, filmaren går i vägen för skådespelarna och mellan publik och skådespelare.

Det är tråkigt att det inte blev bättre resultat eller bättre respons - för den här moderna versionen -är ju tänkte att locka nya generationer av besökare. Om de inte bryr sig och bara tycker att det är skräp, vem ska då bry sig?!

Litteratur- och teaterkritiker som redan kan sin Ibsen kanske man kan flörta in sig hos - gud, vad finkulturellt allt är! - men då predikar man ju bara för de redan frälsta och vad är meningen med det.

Men det största problemet är att ingen bryr sig om att en modern välutbildad kvinna lämnar sin man och går tillbaka till jobbet. Det är bara trendigt och politiskt korrekt.

Det vore mycket mer provocerande idag att göra en modern version där en kvinna frivilligt väljer att sluta jobba och hittar mervärde på något annat sätt.

Är Ett dockhem då helt passé? Nej, inte alls. Det finns fortfarande folk som är fångar i "the perfect lie". "The perfect life is the perfect lie", som Lianne Morarty slog fast i Big Little Lies, där ett komplext maktspel i ett överklassdockhem skildrades. Men det allra nbästa dockhemmet finns i filmen I, Tonya, där en tjej som hoppat av high school får lida något oerhört för att hålla skenet uppe i ett äktenskap som inte fungerar - och där de brottsliga handlingarna ligger helt annan nivå än att förfalska en namnteckning.

Fortfarande finns det de som stannar kvar för länge i ett dysfunktionellt förhållande - för att det verkar som om det finns något att vinna på det. I alla fall tills allt är förlorat.

Den här versionen av Ett dockhem klarar förresten inte ens Bechdels testet - till skillnad från I, Tonya och Big Little Lies.

Det är synd att i en tid med många kvinnliga offer, lyckas man inte göra Ett dockhem aktuellt alls.

Något som en gång var brännhett har blivit avslaget. Ljummet. Och sedan iskallt.

Det här är en dokusåpa version av Ett Dockhem. Typ Hollywoodfruar möter Big Brother. Och det blir därefter.

Man kan inte göra bra film utan bra manus. Samma regel gäller teater. Speciellt när man förstör manuset. (Eller inte hör manuset). Nora säger att hon kan klara sig i hundra år utan man. Skulle svensk modern teater klara sig i hundra år utan röriga filmkameror och Big Brother sex och påklistrat trams för att verka påklistrat modernt? Det där är minsann utmaning att leva upp till!

BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar