Titel: Love, Simon
Medverkande: Nick Robinson, Josh Duhamel, Jennifer Garner, Katherine Langford, Alexandra Shipp,
Jorge Lendeborg Jr., Keiynan Lonsdale, Miles Heizer, Logan Miller Talitha Bateman m.fl.
Distribution: 20th Century Fox
NY på DVD och BD idag!
"Diversity" i alla ära - fortfarande är det mycket, mycket sällsynt med en homosexuell huvudperson i en mainstream film. I en independent film, visst. Som trogen sidekick eller "best gay friend" till huvudpersonen i en mainstream film, visst.
Filmen Love, Simon är något så ovanligt som en feelgood film/high school film/romantisk komedi där huvudpersonen är homosexuell och det är hans resa, hans agenda, hans livsval som räknas. Han får stå i rampljuset och inte bara vara hjälten eller hjältinnans "best friend" och trogna hjälpare.
Simon har inte kommit ut --- än. Men han är förälskad i en kille som kallar sig Blue --- de mailar med varandra, det är allt. Blue går på samma high school --- men vem kan Blue vara?
Denna lilla deckare är det som driver handlingen framåt.
Och så "hotet" att någon annan ska avslöja Simon som gay innan han själv hunnit komma ut i sin egen takt.
Här finns många typiska scener från high school genren --- allt från en maskerad (Halloween) till ett känslosamt tal på en fotbollsmatch.
Filmen hade internationell biopremiär den 6 april --- och när Simon och Blue hittar varandra på ett nöjesfält blev det ett jubel i biosalongen som kan tävla med jublet under en final av en Star Wars film eller en Marvel-Avengers film.
En mainstream publik engagerade sig alltså totalt i en romantisk komedi som handlade om "getting the boy" istället för "getting the girl"! Yay!
Love, Simon är en film att bli glad av!
En unik film på många sätt --- en film som använder de gamla high school, feelgood och romcom klichéerna på helt rätt sätt, och samtidigt gör något nytt av det.
Sedan kan man ju fundera på varför man ska ändra på ett vinnande koncept --- alltså, varför man ska ändra på saker i en bok som redan har så många fans och vi älskar ju boken som den är!
Ibland är det av tidsutrymme eller kostnadsskäl --- man har sparat in på en syster i film-Simons familj. Storasyster finns inte längre. Fast hon har sin egen "komma ut" scen i boken.
Men ibland har valen varken med tid eller kostnad att göra --- till exempel: varför har film-Simon plötsligt inte glasögon?
Vad är det för fel med att ha en snygg kille med glasögon som protagonist? Det fungerade ju i Harry Potter filmerna! Bok-Simon älskar förresten Harry Potter och tycker att han ser ut som honom ... (Det tycker Blue också. Han är också ett stort Harry Potter fan!) I jakten på "diversity" --- folk som inte är forskare eller genier eller töntar förtjänar också att ha förebilder som har glasögon på sig!
Varför har man ändrat på vad karaktärerna är utklädda till på Halloween? Kläderna de väljer i boken säger en hel del om vilka de är. Simon älskar Harry Potter (men när man klär ut sig till Dementor tror alla Star Wars fans att man är en Jedi ...). Leah älskar animén Fruits Baskets (tjejen har bra smak!) och klär ut sig till seriens protagonist, Tohru Honda. I filmen går de till festen som John och Yoko ... knappast något som vi nördar som älskar boken kan relatera till (och dessa karaktärer är ikoner för en mycket, mycket äldre publik).
Varför har dramaläraren blivit så gammal och cynisk och hatar sitt jobb? Bokens lärare var ung, rödhårig och målmedveten, en jättebra lärare som älskade sitt jobb och som tar itu med mobbing direkt.
Bok-Simon säger att hon är värd ett kort. Eller en tiara! Ja, det är hon faktiskt värd!
Det behövs mer positiv representation av lärare som gör ett fantastiskt jobb (ofta i en svår arbetssituation) liksom det behövs att fler olika sorters människor får representeras på film. (Som gaykillar och killar med glasögon och gaykillar med glasögon ...). Här missar man liksom öppet mål ...
Hur kan man göra bort sig så? Sura lärare som är less på sina jobb har man sett så många gånger förr.
Film-Leah är plötsligt kär i Simon (var kom det ifrån?). Bok-Leah är bisexuell och har sin egen komma-ut grej att gå igenom. Var kvoten för LGBT personer i en film fylld när man hade EN person representerad?
Den sämsta ändringen av dem alla: Kompisarna sviker Simon när han behöver dem som bäst.
Det är som om Hollywood kräver att hjälten verkligen ska slå ner ordentligt i "rock bottom" före den tredje akten. Alltså blir Simon grymt sviken av sina kompisar och måste sitta ensam i matsalen, där han utsätts för grov gaymobbing av politiskt inkorrekta lustigkurrar från fotbollslaget.
Bok-Simon blev också mobbad. Men hans kompisar vek aldrig från hans sida. Leah och Abby flankerade honom hela vägen. Till och med Taylor, som inte är en av de nära vännerna, förvandlades till en passionerad anti-mobbing-ninja som ger de dumma fotbollskillarna på nöten.
Och så har man så klart den unga och engagerade dramaläraren, värd en tiara, som tar itu med mobbingen på allvar.
Det visar att man kan göra arbetsplatsen --- och skolmiljön --- så mycket bättre. Alla kan göra sitt. Hur både kompisar och folk som inte var nära kompisar ställde upp för Simon var en av de finaste sakerna med boken. Alla kan göra rätt val! Det känns på något sätt som om filmen sviker både Simon och hans kompisar (och Simons dramalärare!) och de värderingar de står för.
Sedan finns det ju olika sätt att ställa upp på, och även där tog boken många komiska poänger. Som när kristna studenter påpekar för Simon att "Gud älskar dig i alla fall"!
Nä, så roliga scener finns inte med i filmen!
Men ändå ... "Be thankful for small mercies", som sägessättet lyder.
En mainstream romantisk komedi med LYCKLIGT slut för ett gaypar. Hur vanligt är det? Hitintills finns det bara ett exempel och det är just Love, Simon. En idé som inte kommer från Hollywoods manusfabrik utan från en bästsäljande ungdomsbok som levererar en bild av dagens tonårsliv med kompisar, kärlek, skola, dramaövningar och familjeintriger med perfekt gehör.
BG
NY på DVD och BD idag!
Love, Simon är en kanondebut av författaren Becky Albertalli som snabbt har blivit film av 20th Century Fox --- och filmen är en av årets allra mest värmande filmupplevelser!
High school filmer hade sin peak under 1980-talet. John Hughes var regissören som satte sin prägel på genren, och sedan dess har det varit landmärket som high school filmer försöker leva upp till. Knasigt och kul, roligt kompisgäng, lagom allvarliga konflikter, massor av humor, gärna en stor fest av något slag ... och givetvis en kärlekshistoria.
En heterosexuell kärlekshistoria. Eller två. Precis som i de flesta genrer.
Spider-Man Homecoming visade nyligen att high school filmen visst håller som genre (det finns en skojig Ferris Bueller homage i mitten av filmen!). Och att high school filmen, för att följa med sin tid, bör uppdateras med en mer "diverse cast" --- folk i USA kommer faktiskt från så många olika ställen i världen. Det bör avspeglas i en high school film. Alla ser inte likadana ut.
Och: Alla är inte hetero.
En heterosexuell kärlekshistoria. Eller två. Precis som i de flesta genrer.
Spider-Man Homecoming visade nyligen att high school filmen visst håller som genre (det finns en skojig Ferris Bueller homage i mitten av filmen!). Och att high school filmen, för att följa med sin tid, bör uppdateras med en mer "diverse cast" --- folk i USA kommer faktiskt från så många olika ställen i världen. Det bör avspeglas i en high school film. Alla ser inte likadana ut.
Och: Alla är inte hetero.
"Diversity" i alla ära - fortfarande är det mycket, mycket sällsynt med en homosexuell huvudperson i en mainstream film. I en independent film, visst. Som trogen sidekick eller "best gay friend" till huvudpersonen i en mainstream film, visst.
Filmen Love, Simon är något så ovanligt som en feelgood film/high school film/romantisk komedi där huvudpersonen är homosexuell och det är hans resa, hans agenda, hans livsval som räknas. Han får stå i rampljuset och inte bara vara hjälten eller hjältinnans "best friend" och trogna hjälpare.
Simon har inte kommit ut --- än. Men han är förälskad i en kille som kallar sig Blue --- de mailar med varandra, det är allt. Blue går på samma high school --- men vem kan Blue vara?
Denna lilla deckare är det som driver handlingen framåt.
Och så "hotet" att någon annan ska avslöja Simon som gay innan han själv hunnit komma ut i sin egen takt.
Här finns många typiska scener från high school genren --- allt från en maskerad (Halloween) till ett känslosamt tal på en fotbollsmatch.
Filmen hade internationell biopremiär den 6 april --- och när Simon och Blue hittar varandra på ett nöjesfält blev det ett jubel i biosalongen som kan tävla med jublet under en final av en Star Wars film eller en Marvel-Avengers film.
En mainstream publik engagerade sig alltså totalt i en romantisk komedi som handlade om "getting the boy" istället för "getting the girl"! Yay!
Love, Simon är en film att bli glad av!
En unik film på många sätt --- en film som använder de gamla high school, feelgood och romcom klichéerna på helt rätt sätt, och samtidigt gör något nytt av det.
Sedan kan man ju fundera på varför man ska ändra på ett vinnande koncept --- alltså, varför man ska ändra på saker i en bok som redan har så många fans och vi älskar ju boken som den är!
Ibland är det av tidsutrymme eller kostnadsskäl --- man har sparat in på en syster i film-Simons familj. Storasyster finns inte längre. Fast hon har sin egen "komma ut" scen i boken.
Men ibland har valen varken med tid eller kostnad att göra --- till exempel: varför har film-Simon plötsligt inte glasögon?
Vad är det för fel med att ha en snygg kille med glasögon som protagonist? Det fungerade ju i Harry Potter filmerna! Bok-Simon älskar förresten Harry Potter och tycker att han ser ut som honom ... (Det tycker Blue också. Han är också ett stort Harry Potter fan!) I jakten på "diversity" --- folk som inte är forskare eller genier eller töntar förtjänar också att ha förebilder som har glasögon på sig!
Varför har man ändrat på vad karaktärerna är utklädda till på Halloween? Kläderna de väljer i boken säger en hel del om vilka de är. Simon älskar Harry Potter (men när man klär ut sig till Dementor tror alla Star Wars fans att man är en Jedi ...). Leah älskar animén Fruits Baskets (tjejen har bra smak!) och klär ut sig till seriens protagonist, Tohru Honda. I filmen går de till festen som John och Yoko ... knappast något som vi nördar som älskar boken kan relatera till (och dessa karaktärer är ikoner för en mycket, mycket äldre publik).
Varför har dramaläraren blivit så gammal och cynisk och hatar sitt jobb? Bokens lärare var ung, rödhårig och målmedveten, en jättebra lärare som älskade sitt jobb och som tar itu med mobbing direkt.
Bok-Simon säger att hon är värd ett kort. Eller en tiara! Ja, det är hon faktiskt värd!
Det behövs mer positiv representation av lärare som gör ett fantastiskt jobb (ofta i en svår arbetssituation) liksom det behövs att fler olika sorters människor får representeras på film. (Som gaykillar och killar med glasögon och gaykillar med glasögon ...). Här missar man liksom öppet mål ...
Hur kan man göra bort sig så? Sura lärare som är less på sina jobb har man sett så många gånger förr.
Film-Leah är plötsligt kär i Simon (var kom det ifrån?). Bok-Leah är bisexuell och har sin egen komma-ut grej att gå igenom. Var kvoten för LGBT personer i en film fylld när man hade EN person representerad?
Den sämsta ändringen av dem alla: Kompisarna sviker Simon när han behöver dem som bäst.
Det är som om Hollywood kräver att hjälten verkligen ska slå ner ordentligt i "rock bottom" före den tredje akten. Alltså blir Simon grymt sviken av sina kompisar och måste sitta ensam i matsalen, där han utsätts för grov gaymobbing av politiskt inkorrekta lustigkurrar från fotbollslaget.
Bok-Simon blev också mobbad. Men hans kompisar vek aldrig från hans sida. Leah och Abby flankerade honom hela vägen. Till och med Taylor, som inte är en av de nära vännerna, förvandlades till en passionerad anti-mobbing-ninja som ger de dumma fotbollskillarna på nöten.
Och så har man så klart den unga och engagerade dramaläraren, värd en tiara, som tar itu med mobbingen på allvar.
Det visar att man kan göra arbetsplatsen --- och skolmiljön --- så mycket bättre. Alla kan göra sitt. Hur både kompisar och folk som inte var nära kompisar ställde upp för Simon var en av de finaste sakerna med boken. Alla kan göra rätt val! Det känns på något sätt som om filmen sviker både Simon och hans kompisar (och Simons dramalärare!) och de värderingar de står för.
Sedan finns det ju olika sätt att ställa upp på, och även där tog boken många komiska poänger. Som när kristna studenter påpekar för Simon att "Gud älskar dig i alla fall"!
Nä, så roliga scener finns inte med i filmen!
Men ändå ... "Be thankful for small mercies", som sägessättet lyder.
En mainstream romantisk komedi med LYCKLIGT slut för ett gaypar. Hur vanligt är det? Hitintills finns det bara ett exempel och det är just Love, Simon. En idé som inte kommer från Hollywoods manusfabrik utan från en bästsäljande ungdomsbok som levererar en bild av dagens tonårsliv med kompisar, kärlek, skola, dramaövningar och familjeintriger med perfekt gehör.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.