Medverkande: Jacques Perrin, Phillipe Noiret, Leopoldo Triste mfl.
Land: Italien/Frankrike 1988
Distribution: Studio S Entertainment
Giuseppe Tornatores finstämda skildring av en underbar vänskap mellan en filmmaskinist och en filmälskande liten pojke, någonstans på den italienska landsbygden har blivit till en av världens mest älskade filmer.
Filmen i sig är som ett enda långt kärleksbrev till filmen som medium. Och filmen avslutas med en lång rad klassiska filmkyssar i svartvitt (själva filmen är i färg), kyssar som under censuren blivit bortklippta och sparade av den snälle filmvisaren Alfredo.
Den filmtokige lille pojken, som kallas Toto, växer upp och blir själv filmvisare, men hans gamle vän Alfredo är inte nöjd --- han insisterar på att Toto måste lämna sin pittoreska lilla hemby och söka lyckan någon annan stans. Det blir Rom, och där blir Toto en framgångsrik filmregissör. Han återvänder inte till byn förrän 30 år senare, när det är dags för Alfredos begravning.
Är allt minnen? Är det därför allt ser så vackert och idylliskt ut (och har perfekt klippning), för det är en nu vuxen filmregissör som ser tillbaka på sin barndom och ungdom, de första filmupplevelserna, den första filmkyssen, den första kärleken, den första verkliga kyssen ... ?!
Filmen är också ett porträtt av livet i en liten by, här finns alla möjliga levnadsöden som flätas samman, ofta tack vare den underbara biografen Cinema Paradiso.
Filmen är också ett porträtt av livet i en liten by, här finns alla möjliga levnadsöden som flätas samman, ofta tack vare den underbara biografen Cinema Paradiso.
Svenskintresse finns i filmen: både Garbo och Bergman finns med. Greta Garbo i en av de bortklippta filmkyssarna och Ingrid Bergman på en Casablanca poster.
Det här är den perfekta filmen, den perfekta filmen om film ...
Och det visar också att vad som helst kan bli en biograf, den magiska biovisningarna sker till början i en kyrka (därför är censuren så hård!). I en av de vackraste scernerna fixar Alfredo och Toto gratis filmvisning på torget, med en vit mur som bakgrund.
Cinema Paradiso har fått hur många priser som helst. Hela början av filmen är en lång lista på prestigefyllda pris. Listan innehåller bland annat en Oscar och en Golden Globe för Bästa utländska film samt Juryns stora pris i Cannes.
30-års jubileet innebär att den legendariska filmen nu återvänder i nyrestaurerat skick. Cinema Paradiso har aldrig sett vackrare ut.
Det här är som en fin fabel om vänskap, en historia som aldrig åldras.
Däremot håller jag inte helt med de som hävdar att det är "postmodernistisk nostalgisk film" --- för om det är något som Alfredo inte är, så är det nostalgisk. Han gillar att utvecklingen går framåt. Han tycker definitivt att det är bra när filmremsor INTE längre fattar eld! Det är bara att hålla med!
Det är verkligen lätt att känna igen sig, när den lille killen trampar på, på sin cykel, med de tunga filmrullarna på pakethållaren ...
Det går faktiskt att glädjas åt den digitala (och inte brännbara) åldern!
Filmen behöver inte väga mycket för att göra tungt intryck ändå.
Som den här DVDn av Cinema Paradiso. Ett hekto ren kärlek, som är så lätt att bära med sig!
BG
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.