lördag 3 november 2018

SCEN: Peter Jöback - Med hjärtat som insats på Cirkus där Guldet blev till sand

Hela ensemblen samlad kring Peter Jöback.
Jens Hultén och Peter Jöback på scen på Cirkus.

Regi: Hans Marklund
Artist: Peter Jöback
Titel: Med hjärtat som insats
Medverkande: Peter Jöback, Jens Hultén, Marianne Mörck,  Gunilla Backman, Frida Öhm, Elin König Andersson, Daniel Mauricio, Karl Noremo och en niomannaorkester.
Genre: "Popteater" - blandning av musikal och krogshow och Wallmans salonger
Plats: Cirkus, Stockholm
Premiär: 20 september 2018
Spelas: Hela hösten

En liten parvel känner sig ensam och oälskad, så han lämnar sin hemby och far över stora vida vatten i jakt på kärlek och bekräftelse. Eller i alla fall applåder. Men showbiz är en tuff biz och hela tiden utnyttjas den lille parveln, som snabbt växer upp och blir till Peter Jöback, som i föreställningen spelar Artisten - ett lätt förklätt porträtt av Jöback själv. Artisten gör ungefär samma sak som Peter Jöback - har succéer i London, Paris, New York ... och kommer till sist hem till sin hemby igen och där återförenas han och försonas med sitt barnjag, lyfter upp barnskådespelaren och kramar om honom och så får han äntligen kärlek.  Med hjärtat som insats.

Det hela är som Så som i himmelen. Bort och hem igen. Litet musikgeni ger sig ut i stora vida världen, blir olycklig och kommer hem till hembyn igen, där han träffar sitt barnjag som han lyfter upp. och så blir han lycklig. Eller så dör han.

Skillnaden är att ... Så som i himmelen har ett bra manus, en stegrad spänning, en oklanderlig dramaturgisk uppbyggnad som är så gedigen att bästsäljande manusgurus i Hollywood skulle kunna gråta sig gröna av avund över att inte ha skrivit den här storyn, perfekt uppdelad i tre akter, där hjälten verkar vara nere för räkning inför tredje akten och reser sig och får revansch i tredje akten.

Med hjärtat som insats har ingen genomtänkt dramaturgi alls. Det är samma sak hela tiden som går runt i små, små cirklar. Artisten verkar vara nere för räkning hela tiden, och inte blir det någon verklig revansch.

Och vad gnäller han för, egentligen? Danny Saucedo gnällde inte under sin fantastiska krogshow, och han har verkligen haft en barndom och karriär som man skulle kunna göra en tragisk tyck-synd-om-mig historia av! Singelmamma, invandrarbakgrund, frånvarande farsa, ständigt inkallad till rektorn i skolan ... och tvingad att sjunga Tokyo under idol-turnen. om och om igen. Istället hyllade Danny sin morsa och brorsa skojade om broccoli och matte.

Jöback har totalt raderat sin brorsa från berättelsen (nej, man kan ju inte ha någon med som hävdar att "lillebror tog all plats"!)

Är det här tyck synd om mig fenomenet en svensk grej? Är det nån som gillar det eller som köper det? Jöback har använt sig av samma koncept under delar av julshowerna och till och med när han skev sin bok om julfirande och julmat. "Jag hade en eländig barndom med eländiga jular. Tyck synd om mig (och köp den här maffiga julboken?!)"

Artisten i den här berättelsen på Cirkus vill i alla fall bli älskad och bekräftad och artisten går på pumpen. Faller ner på golvet och mår dåligt och är nere för räkning. Gång på gång på gång. Inte bara inför tredje akten. När REMS Everybody hurts har levererats som terapilåt i ett musikaliskt AA-möte så tror man att nu vänder det väl, nu är man väl framme vid dramats peripeti. Men nej, det är snart dags för ännu en kollaps!

För lika säkert som riddaren i Det sjunde inseglet förföljs av Döden så förföljs Artisten av Mörck. Marianne Mörck alltså. Hon spelar dock inte Döden utan Revanschen eller något sådant. Har en röst som likt Samvetet är omöjlig att få tyst på.

Och så blir det deppigt igen och Peter faller till golvet ännu en gång. Kan inte Tingeling komma och rädda Peter och få honom att flyga? Eller Aladdin på en flygande matta? Eller vad som helst bara det blir lite fart på det hela!

Och vad är det som Peter Jöback ska ha revansch för? Egentligen? Är han inte en av Sveriges mest omhuldade och sönderkramade artister? Slog svensktoppsrekord med Guldet blev till sand! Alla älskade honom som Robert i musikalen Kristina från Duvemåla, som förresten också gick på Cirkus.

Och vilka är alla de där slemma och slippriga och obehagliga typerna som nöjesvärlden kryllar av och som ständigt vill utnyttja Jöback? ABBA-Björn och ABBA-Benny som var så elaka och gav honom en kanonroll, gjorde honom känd och gav honom en megahit? Andrew Lloyd Webber som gav honom sin välsignelse som Jesus? Eller folk i New York som hyllade honom som Fantomen på Operan.

Jens Hultén spelar dramats antagonist och säger hela tiden "du kan bättre"! Man önskar att någon sagt det tidigare INNAN föreställningen. Typ på manusstadiet. Du kan verkligen bättre. Eller om inte du kan bättre, låt någon annan skriva manus.

Gnäll över olycklig barndom och gnäll över karriären (som dessutom gått i stort sett spikrakt uppåt) är inte hållbart som enda tema i en jättelång krogshow. Det är som om en enda mollton ihärdigt hamras på hela tiden tills den blir alldeles utsliten och ostämd. Visst, det kallas popteater, men det är inte så mycket pop över det hela. 

Cirkus är däremot ursnyggt inrett, med skärmar runt hela cirkeln och man utnyttjar verkligen rummet visuellt. Men ingen på scenen kommer till sin rätt. Marianne Mörck brukar vara urbra, här är hon pyttelite rolig ett par gånger, annars finns ingen humor här alls. (Så som i himmelen var rolig. Fast artisten dog.) Gunilla Backman lägg r man inte ens märke till. Jens Hultén gör som en parafras på sina kända skurkroller. Och ingen annan ska glänsa än Jöback och ingen annan ska märkas något speciellt ...
Som för att förekomma kritiken tar artisten emot ett "self centered award" under föreställningen. Det hjälper inte att erkänna faktum.

Sist på Cirkus var lät Guldet blev till sand som guld. Den här gången rinner guldet ut i sanden. 

Det känns som om publiken knappt vågar applådera, sjunga med eller ha roligt --- för man kan ju inte applådera någon som ligger och lider och som genomgår den här pärsen med att vara artist bara för att få bekräftelse och kärlek. Medan Jens Hultén skriker "Upp med dig nu, du kan bättre, du har finalen kvar... och efter det bara ett nummer till!" Och sedan ett nummer till ... Om man applåderar då, eller har roligt, då är man ju bara en "enabler" som ser till att beroendet finns kvar. Och det vill man ju inte göra sig skyldig till.

Den här teaterpjäsen hade behövt humor, självdistans ... och någon typ av vettig dramaturgi. Och bra roller till alla medverkande.

Det är bara att se på Så som i himmelen för att se att så ska en slipsten dras --- man kan göra ett drama om en utbränd artist och dennes revansch utan att bli gnällig eller långtråkig eller långrandig.

Synd på en så fin inramning som Cirkus faktiskt är denna kväll ...

S.H.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar