FILM: Pappersstäder - De finns bara på kartan

Agloe är den mest kända pappersstaden.

“Det finns bara inte på kartan” har blivit ett svenskt sägessätt. Det amerikanska fenomenet paper towns är det motsatta. Något som bara finns på kartan.

En stad på pappret

Originaltiteln “paper towns” anknyter till ett märkligt men verkligt fenomen där kartmakare ritar in städer som inte finns i verkligheten på kartan. Författaren försöker skapa en existentiell koppling mellan begreppet “paper towns” och ett slags ungdomlig känsla av alienering. Moderna förorter i sig ser “oäkta ut”. Men viktigast av allt, titeln symboliserar Quentins ursprungliga blick på Margo, att hon bara är sin coola och snygga yta. Quentin lär sig efter hand förstå att Margo har fler dimensioner än så. Kort sagt: en sedelärande historia i modern tappning, typ döm inte en bok efter omslaget.  Fast om omslaget till Pappersstäder ser ut som att detta är en bok fylld av klyschor och stereotyper så kan man i detta fall döma boken efter pappersomslaget.

Nörden och “the girl next door” 

Quentin är den klassiska high school nörden. Han har lika nördiga kompisar att hänga med.  Han är kär i “the girl next door” som givetvis är fotomodellssnygg. Den impopuläre killen och den populära tjejen, hur många gånger har man inte hört, sett, läst den historien? Och det är alltid hopplöst nördiga och töntiga killar som ska få ihop det med den fotomodellsnygga tjejen, som de gillar, just för att hon är snygg. Inget mer.

Det börjar hända saker när Margo dyker upp vid Quentins fönster och hon har upptäckt att det inte är så lyckat att vara en “cool girl” (detta resonemang påminner om Amys “cool girl” resonemang i Gone Girl) och vad har lett till denna uppenbarelse? Svar: Pojkvännen har bedragit henne. Margo bestämmer sig för att hämnas (men det är en mycket snäll hämnd, helt utan våld och sexualitet, och långt från de verkliga dramer som mängder av verkliga tonårstjejer utsätts för där mobilinnehåll eller datorinnehåll används för att trasha någons liv) och hon tar hjälp av Quentin. Sedan försvinner hon igen. 

Inte mycket på spel

Det är inte mycket som står på spel i huvudintrigen, Quentin och hans vänner är på väg att missa “the prom” som förmodligen är viktig i Amerika, men inte så mycket i Europa, men det är allt. Quentin och hans kompisar är på “road trip” (återigen en kliché man hört, sett, läst många gånger innan) för att hitta Margo, och under resan hittar de även sig själva och Quentin inser att Margo är mer än sin pappersfina yta.

Det går egentligen inte att förstå varför Margo är så viktig, hon är mest en trofé som ska erövras, varför det är så viktigt att Quentin får sitt lyckliga slut (hur många får det i high school), varför alla Quentins kompisar lojalt springer omkring som mössen i Askungen utan att ha några egna åsikter, egna liv, egna kärleksintressen eller egna storylines. (Och varför hamnar färgade och homosexuella så ofta i ”the best friends” fällan?) 

Samma historia en gång till 

Hur många gånger kan man skriva samma historia, om tönten som får den snygga trofétjejen för att bevisa sitt värde? (Både av John Green och av andra tonårsförfattare).

Skulle tjejen inte tycka det var roligare att vara tillsammans med någon som är sportig eller äventyrlig av sig, istället för någon som sitter framför en dator hela tiden? Snygga killar kan också vara trevliga och folk är inte trevliga automatiskt eftersom de ser ”töntiga” ut. 

Pappersstäder är helt enkelt en papperstunn intrig och en ännu tunnare kärlekshistoria. Ettårsjubileet kallas för övrigt pappersjubileum, men man betvivlar att romankaraktärerna kommer att nå så långt.

Romansen försvinner här innan den ens har börjat.

Förr eller senare exploderar jag

Förmodligen försöker man casha in på Greens bok-som-blev-film Förr eller senare exploderar jag med förälskade tonåringar som har cancer. Men skillnaden här är att man inte fått bra skådespelare till huvudrollerna och att berättarrösten är otroligt påfrestande och att alla, huvudroller som biroller, är klichéer. Quentin ser ut som 25, inte som en high school kille, och litar tydligen inte på filmmediets styrka att berätta med bilder för hans röst ligger som en våt matta över hela filmen. Och vad han säger stämmer inte med vad vi ser. Vi ser inte en drömtjej. Vi ser en bortskämd, populär tjej, med Cruella de Vil leende, som inte pratar med Quentin på nio år och sedan behandlar honom som en betjänt under en natt, då hon förklarar för honom att det är det livet går ut på. Vaddå, att finna sig till att vara betjänt till den snyggaste tjejen? Nej tack! Quentins egen plan om att bli cancerläkare låter vettigare. Då kanske han kan rädda nästa Förr-eller-senare- exploderar-jag par. Det är det livet går ut på. Att göra andra lite lyckligare. Inte att behandla dem som betjänter.

Roligast (och det enda roliga i filmen) är den stora tomtesamlingen. Jag håller med. En tomtesamling behöver inte ha en viss etnicitet. Indiska tomtar, kinesiska tomtar, afroamerikanska tomtar … Tomten är universell och alla ska få känna sig representerade.


Regi: Jake Schreier
Titel: Paper Towns
Medverkande: Nat Wolff, Cara Delevingne, Austin Abrams, Justice Smith, Halston Sage,
Jaz Sinclair, Cara Buono, Josiah Cerio, Hannah Alligood, Meg Crosbie, Griffin Freeman
Caitlin Carver, RJ Shearer, Susan Macke Miller, Tom Hillmann m.fl.
USA, 2015
Fox-Paramount