Kurragömma - Ett mardrömslikt sommarlov i Spanien

En blöt Spaniensemester

 

Petrus Dahlin

 

Kurragömma

 

Rabén & Sjögren

 

Ett sommarlov i Spanien går från dröm till mardröm för trettonåriga Astrid när illvilliga spanska barn lurar med henne på kurragömma.

En annorlunda blöt sommar

Sommarlovet är för många barn en tripp till en hyrd sommarstuga eller en vistelse på (en i år mycket blöt) campingplats. Sedan ska sol och bad följa om inte sommaren regnar bort (som i år). Man spelar spel och läser serietidningar och böcker. Kurragömma är en av årets sommarrysare för barn (rekommenderad 9-12 år) men boken använder sig inte av den klassiska svenska sommaren, full med mystik och gammal folklore, och trettonåriga Astrid verkar få en mycket bättre sommar än ett par veckor på en lerig campingplats. Astrids pappa är död, men hennes mamma har i alla fall själv råd att åka till Spanien med Astrid och bar de två hyr själva ett hus i en avlägsen och ganska isolerad trakt. Sedan åker mamman huxflux iväg (kris på jobbet) och Astrid lämnas ensam kvar i ett hus som verkar allt kusligare.

Ensam hemma

Om det verkar logiskt att ett barn lämnas i en främmande stuga i främmande land medan föräldern flyger iväg för “kris på jobbet”? Egentligen inte, den svenska familjesemestern, och tid med barnen, verkar vara skriven i sten och säkrare än Moses tio bud. Vilken mamma spolar kvalitetstid med dottern och lämnar henne för en helt omotiverad “jobbkris”? Men man får bara svälja den långsökta premissen och läsa vidare.

Våta fotspår och kurragömma lek

Grannen varnar den ensamma Astrid för den närbelägna sjön, det finns mystiska våta fotspår överallt, i byn förföljs Astrid av illvilliga barn som vill lura med henne på kurragömma vid sjön och när hon följer med så är hon plötsligt riktigt illa ute.

Sorgebearbetningen kommer i skymundan

Det här är en riktigt obehaglig rysare, barnen (de utländska barnen alltså) verkar ofta baksluga, illvilliga och elaka. Den psykologiska bakgrunden, som författaren bara snuddar vid, är att Astrids pappa är död och att hon själv vill utmana döden, men sorgebearbetningen och Astrids själsliv kommer man egentligen aldrig in på, det här är egentligen bara en rakt-på- rysare utan farthinder, med enda uppgift att skrämma upp läsaren. Boken är egentligen både för hemsk (på ytan) och i avsaknad av komplexitet och djup. Vill man bara ha en bok för en skrämselkick eller för att ge tioåringen mardrömmar är det här okej, men det finns inget att samtala vidare om, inga större teman som håller ihop allt, egentligen ingenting att tänka på och fundera vidare över. Med andra ord: inte en Maria Gripe rysare. Men det kanske man heller inte ska vänta sig av en bok om en nutida Spanien semester.