FILM: Tag - Jason Bourne vill inte bli pjättad

Ingen pjättar Jason Bourne! 

Regi: Jeff Tomsic

Titel: Tag
Manus: Rob McKittrick & Mark Steilen, baserat på artikeln It Takes Planning, Caution to Avoid Being It av Russell Adams.
Medverkande: Ed Helms, Jake Johnson, Annabelle Wallis, Hannibal Buress, Isla Fisher, Rashida Jones, Leslie Bibb, Jon Hamm, Jeremy Renner m.fl.
Land: USA, 2018
Tid: 100 minuter.
Distribution: Warner Bros.
Aktuell: På DVD, BD och VOD.

Vad skulle du göra om du var döende? Simma med delfiner, dansa med vargar, tillbringa tid med din fru och dina barn eller ... leka pjätt tills du slutligen hamnar på sjukhus för gott?

Det sistnämnda är vad huvudpersonen i Tag väljer att göra.

Så ... Vänta er ingen ny Baksmällan! Fast jag hade hoppats, trailern var ju kul och idéen är så fånigt lekfull!

Men ... Det här är långsamt, långtråkigt och helt enkelt ... långt.
Det är svårt för komedier att hålla på i nära två timmar. Och det här är en tragedi.

Huvudpersonen Hoagie, spelad av Ed Helms, har en enda sak på sin "bucket-list" innan han dör, och det får vi veta redan i inledningen av filmen --- han vill "tagga" alfan i barndomsgänget.

Alfan spelas av Jeremy Renner och han spelar rollen som om han vore med i en Jason Bourne film. 

Han är en vältränad kommandosoldat som använder doughnuts som kaststjärnor och krossar fönster och attackerar sina vänner med hemgjord karate-jiu-jiutsu.

"Vår vän är en psykopat", säger den ende afroamerikanen i gruppen med skräck i rösten. Och man är benägen att hålla med honom.

Varför vill någon över huvud taget vara vän med Renners karaktär?

Varför vill de fyra andra över huvud taget vara vän med varandra?

Det framgår aldrig av den långa och långtråkiga filmen.

Det finns ingen gnista mellan skådespelarna och det finns ingen gnista mellan rollkaraktärerna.

Ja, Hoagie får tagga alfan innan han dör, innan denna erbarmliga tragedi är över, nedtyngd av några extra moralkakor i ballasten under slutminuterna.

Sedan, under eftertexterna, får vi se de tio verkliga männen som "inspirerade" till den här filmen (med bara fem män i alla rollerna) --- och se, de tio verkar ha riktigt kul tillsammans!

De klär ut sig och busar och gömmer sig och spejar på varandra och gör skojiga små utfall ... och filmar varandras reaktioner i bästa dolda-kameran-tradition. De som blir taggade verkar jätteglada på sitt sätt, att de blivit uppsökta och utvalda --- för efter taggandet får de ju en mysig stund tillsammans, barndomsvänner emellan.

Den glädjen ser man aldrig röken av i filmen med de "professionella skådespelarna" som springer som om elden vore lös och en hel arsenal med yrkesmördare efter dem!

Mardrömmen borde väl vara att ALDRIG bli taggad, för att det innebär ju att man inte är värd att uppsökas som kompis?

Det verkliga gänget har till och med taggat varandra under kemoterapi --- för om man nån gång behöver en kul lekfull demonstration av kärlek är det väl då. Alla vännerna kom. Och vännerna taggade --- och var taggade.

Mer om hur den verkliga gruppens vänskap funkar och funkat genom åren kan man läsa om i The Guardian och i en artikel i The Wallstreet Journal. Som förresten är skriven av en man, som inte alls ser ut som den väna Annabelle Wallis.

Gör om och gör rätt --- Tag skulle kunna ha blivit en skitkul film. Och framför allt en skitkul dokumentär! Vad som är kvar är mest skit --- inte den del som är kul.

Fotnot: Filmen heter Tag och då borde ju verbet bli "att tagga" --- precis som i graffitikonst? Vad det heter på svenska --- därom tvistar de lärde. Kull, tafatt eller pjätt?

Pjätt hade väl suttit snyggt på bioaffisherna? Och BD och DVD omslagen? Roligt ord i alla fall!

BG

FILM: I kill giants - Sju minuter över midnatt en gång till

Regi: Anders Walter

Titel: I Kill Giants

Manus: Joe Kelly baserat på I Kill Giants av Joe Kelly och Ken Niimura

Medverkande: Madison Wolfe, Imogen Poots, Sydney Wade, Rory Jackson, Zoe Saldana m.fl.

Land: Belgien, Kina, United Kingdom, United States, 2018

Distribution: NonStop Entertainment

När det verkliga livet blir för tungt för tonåriga outsidern Barbara flyr hon till fantasin och det uppdrag hon är besatt av: att döda jättarna som hotar världen.

Den här filmen är baserad på "comic books" men har en hel del gemensamt med boken och filmen Sju minuter över midnatt. Det är nästan exakt samma historia, men med en tjej istället för en kille i huvudrollen, hens mamma är döende och hen flyr till en fantasivärld för att undkomma den verkliga världen.

I den verkliga världen finns precis alla klyschor från alla andra ungdomsfilmer: en snäll syster, en bästa vän, en elak mobbare ... nån förstående vuxen på skolan, där alla andra är oförstående. 

Man har sett det här förut, och läst det här förut, och andra liknande filmer har haft bättre detaljer och specialeffekter. I Kill Giants är helt enkelt inte genomtänkt. Nycken till bra fantasy är att skapa regler och sedan följa dem. Annars rasar allt som ett korthus, och här rasar det ganska snabbt. Förutom huvudrollsinnehavaren har man heller inte fått tag på bra skådisar eller bra barn/tonårsskådisar. Effekterna är också ganska taffliga, vilket är konstigt i CGI tidernas högvarv.

Det finns många Harry Potter wannabees ---  som försöker och den här missar målet.

Intrycket här är att man försökt härma så många andra mer talangfulla författare och manusförfattare och regissörer --- och man har missat målet grovt.

FILM: Sicario 2: Soldado - Typecastad actionuppföljare utan Emily Blunt

Regi: Stefano Sollima

Originaltitel: Sicario: Day of the Soldado 

Medverkande: Benicio del Toro, Josh Brolin, Isabela Moner, Jeffrey Donovan, Manuel Garcia-Rulfo
Catherine Keener m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Nordisk Film

Uppföljaren till filmen Sicario kretsar kring det eskalerande knarkkriget längs USA:s gräns mot Mexiko. Josh Brolin är tillbaka som CIA-agenten Matt Graver och Benicio del Toros Alejandro anlitas åter igen som oberoende konsult för att ta sig an en knarkkung som finansierar terrorister.

Både Brolin och del Toro är tillbaka är tillbaka i Sicario 2. Men inte Emily Blunt. Hon var den mest minnesvärda karaktären i ettan, men hon är inte med i tvåan eftersom hon var ettans "moraliska kompass". Och i tvåan ska den kompassen vara helt borta.

Ja, det kanske förklarar all typecasting och alla sterotyper, både när det gäller mexikanare som håller på med droger och när det gäller muslimer som håller på med terrorism.

Och den största elelr viktigaste kvinnliga rollen är en ung tjej som behöver skyddas, eftersom alla vill döda henne för att få igång ett drog-krig.

Det där är ett klart nerköp om man jämför med den största kvinnliga rollen i ettan, som var Emily Blunts smarta och coola agent. Man behöver någon slags godhet i en film att heja på.

I den här filmen bryr man sig tyvärr inte om utifall Brolin och del Toro överlever eller inte, men det gör de, och det ska tydligen bli fler uppföljare.

Det positiva är att OM man bara vill ha stenhårda och coola actionscener så levererar den första halvan av filmen rejält, tillsammans med en tung ljudmatta. Sedan blir det lite segare på slutet.

Förhoppningsvis kommer både Blunts karaktär och hennes sympatiske bäste vän tillbaka i den avslutande tredje delen i serien.

BG

SCEN: Peter Jöback ger exklusiv konsert på Storan i Göteborg med nya albumet Humanology

26 oktober släpptes Peter Jöbacks nya album ”Humanology”. Det var 11 år sedan Jöbacks

senaste originalalbum och det nya albumet var uppenbarligen efterlängtat! 

”Humanology” gick rakt in på albumlistans 1:a plats fysisk försäljning, 6:a totalt. Nu tar artisten med sig de nya låtarna ut i rampljuset för en exklusiv konsert på Storan i Göteborg söndag den 10 februari. Det är ingen underdrift att detta är en unik chans att se en av Sveriges starkast lysande stjärnor framföra sitt nya material blandat med lite annat, på det sättet de gör sig bäst - LIVE.

Biljetterna släpps fredag 30 november kl 09.00

”Humanology” är en storslagen popskiva av internationellt snitt, där Jöback arbetat tillsammans med låtskrivarna Tobias Fröberg och Kathryn Williams samt LA-baserade producenten Tobias Karlsson. Resultatet är en fullmatad samling låtar med stark personlig koppling – ackompanjerade av storslagna blås- och stråkarrangemang och starka syntslingor.

Det var en lång, kreativ process att skapa ”Humanology” vilket uppkom en vårdag för ungefär fyra år sedan när Peter Jöback och producenten Tobias Fröberg satt i Tobias studio på Gotland. Första låten - vilket råkade bli första singeln - "The Mask" skrevs nästan direkt. "Vill minnas att den föddes ur en idé Peter haft i huvudet under lång tid”, berättar Tobias Fröberg

Peter och Tobias introducerade sedan den engelska Mercury Prize-nominerade Kathryn Williams i låtskrivandet. Kathryn har jobbat mycket med Ed Harcourt och samarbetat med bl.a. David Gray, Ray LaMontagne, Boo Hewerdine och Damien Rice.

Efter flera skrivarsessioner i Stockholm hittades den rätta producenten för att göra klart skivan; den L.A baserade producenten Tobias Karlsson fick uppdraget. Tobias kommer från Max Martins bolag MXM och har bl.a. har jobbat med Adam Lambert.

Kreativ kontroll är honnörsord för Peter Jöback i allt han gör och skälet till att han startade sitt produktionsbolag Sinclair Entertainment 2011. Sedan dess har han alltid varit medproducent i sina scenproduktioner, från egna konceptet "I Love Musicals", via "The Phantom of the Opera" och nu senast hans grandiosa popteater ”Med Hjärtat Som Insats” som spelas på Cirkus fram till den 15 december. Med Humanology tog Peter Jöback ännu ett kliv i sitt entreprenörskap och lät Sinclair Entertainment även bli en label där han gav ut albumet.

Den 10 februari ger Peter Jöback en exklusiv konsert på Storan för att framföra Humanology live, givetvis också med några tillbakablickar. Det blir en svårslagen kombination av hans bästa sidor – dels de egna låtarna och dels hans fantastiska scennärvaro – vi ser enormt mycket fram emot en maxad kväll!

Diggiloo 2019 - Ett säkert sommartecken! Redan idag!

Ett säkert sommartecken är när Diggiloo turnén drar igång --- och redan NU avslöjas årets artister och biljetterna släpps för allmänheten den 1 december.

Kanske dags för tomten att packa ner lite sommar-feeling i julklappssäcken?

Startskottet för Diggiloo 2019 är den 3 juli och platsen är Malmö Arena.

Resten av turnén är utomhus, under sommarens soliga dagar.

Här är årets artister och turnéplan

2019 års årgång visar upp ett mycket starkt startfält: Jessica Andersson, Melodifestivalens okrönta drottning och flerfaldig vinnare (och även Let's dance vinnare!), är tillbaka! Liksom Melodifestival-veteranen Magnus Carlsson!

Under våren kör både Andersson och Carlsson solo-turnérer, så 2019 bådar gott för alla som gillar dessa två underbara och folkkära artister!

Återvänder gör David Lindgren och Mariette - som var klart bäst under 2018 års upplaga av Diggiloo.

Årets komiker är den ojämförlige och mycket skrattretande hallänningen Thomas Petersson (kommer han och Mariette att utbyta Hallands-vitsar under turnén?). 

Årets debutanter är John Lundvik, Mimi Werner och Casper Janebrink som tar med sig hela Arvingarna på turnén.

Arvingarna är knappast några gröngölingar, och de körde en bejublad krogshow i Göteborg under hösten.

Här är turnéplanen för Diggiloo 2019:

MALMÖ 3/7 Malmö Arena , EKSJÖ 5/7 Sjöängen, LINKÖPING 6/7 Bergs Slussar, VÅRGÅRDA 7/7
Tånga Hed, GRÄNNA 11/7 Ribbavallen, BROMÖLLA 12/7 Strandängens Idrottsplats, YSTAD 13/7

Sandskogens Idrottsplats, VARBERG 14/7 Södra Fästningshörnan, VAGNHÄRAD 18/7 Tullgarns Slott, RÄTTVIK 19/7 Dalhalla, JÄRVSÖ 20/7 Stenegård , VÄSTERVIK 25/7 Bökensved, BORGHOLM 26/7 Idrottsplatsen, BÅSTAD 27/7 Tennisstadion, VÄNERSBORG 28/7 Sanden, BURGSVIK 31/7 Grå Gåsen, HÖGA KUSTEN 2/8 Skuleberget Naturscen, ÄLVSBYN 3/8 Storforsen, KARLSKOGA 9/8

Badhusplan, TIBRO 10/8 Ånaplan, GÄVLE 16/8, STOCKHOLM 17/ Ulriksdals Slott, UPPSALA 23/8, 

ESKILSTUNA 24/8 Sundbyholms Slott

Fler spelningar kommer med säkerhet att tillkomma --- det brukar inte räcka med bara EN spelning i Båstad! Diggiloos födelsestad!

BG

SCEN: Alcazar bjuder på mer glitter än ett helt Lucia-tåg när de gör bokslut på The Theatre

Alcazar bjuder på mer glitter än ett helt Lucia-tåg! Från den 22 november till den 15 december kan man ladda upp inför julen med Sveriges bästa discotrio, som kör sin pampiga avskedsföreställning på The Theatre i Göteborg. 20 years of disco. Mission Completed!

Från Mission Impossible till Mission Completed

Att marknadsföra disco efter 1970-talets glansdansdagar ebbat ut låter som en "Mission Impossible". Men Andreas Lundstedt, som kom ut som disco-älskare, lyckades med det till synes omöjliga och Alcazar blev ett stort namn ute i världen --- och senare även i Sverige. Det kan vara svårt att bli dansande profet i sitt eget land. Tess Merkel är också kvar sedan Alcazars födelse och nykomlingen Lina Hedlund, yngst i gänget, tillkom efter att Peter Jöback tipsat Andreas och Tess om den fenomenala motspelerska han hade i musikalen Cabaret. Och resten är så att säga modern danshistoria.


Hög nostalgifaktor

Nostalgifaktorn under kvällen är hög. De flesta i publiken ser ut att vara gamla nog att minnas discons glansdagar på 1970-talet och de verkar också vara redo att partaja som om det vore år 1970. Allt glittrigt har åkt fram ur garderoberna för kvällens discofeber. Det är faktiskt ganska kul att se äldre människor hoppa upp och ner som om de vore små barn på besök på Kaninlandet på Liseberg.
Fast när det gäller liknelser är Alcazar snarare som en barnförbjuden roller coaster (det är åldergräns 18 för kvällen) och man ska definitivt inte ha anlag för åksjuka när showen drar igång på allvar.


More is more. Much more!

Alcazar är synonymt med glitter och glamour och disco. För två år sedan var de på Rondo och dansade järnet. Vad har hänt på två år? Man kan sammanfatta det hela så här: More is more. Much more!

Öppningsnumret är nu ännu större och svulstigare. Man går snabbt från romerska soldater och gladiatorer på discokorståg till egyptiska faraoner och en "walk like an egyptian" discostil. Åtta dansare fyller ut bakom de tre medlemmarna i Alcazar. Dock finns det inga musiker att samarbeta med och jamma med, och live musik är oftast det bästa med att gå ut och lyssna på musik live --- vare sig det gäller konserter, shower eller musikaler. Men det är i alla fall gott om live dans. Även från publiken. Som gärna skulle ha stått upp och dansat natten lång. Detta är en dinner show, men folk ställer sig direkt upp och dansar runt borden och det verkar även som om stolarna leker hela-havet-stormar och rycks med i Alcazars starka öppningsnummer.


Partyt som kom av sig

Men efter de inledande låtarna är det som om partyt självdör. Mellansnacken har inte blivit bättre sedan krogshowen, de är fortfarande för långa, och i ett så här stort forum når de inte heller ut till publiken.

På läktarna och i baren har man ingen aning om vad de sitter och pratar om, där framme på scenkanten. Det hörs inte. Folk börjar beställa mer dricka och prata med varandra. Vad händer där framme på scenen? Man ska tydligen dra låtar ur en skål och låtsas improvisera. Så där planerat fejk-spontant som under Melodifestivalen och senaste Diggolooturnén. Spontant kan bli bra, planerat brukar bli bra, fejk-spontant blir sällan bra.


Alla tre kan köra solo

Förmodligen är tanken att visa upp att alla tre kan köra solo --- om de nu skulle vilja satsa på solokarriärer efter Alcazar. Men det här är ju Alcazars bokslut, inte ett startskott för nyheter eller nytolkningar à la Så mycket bättre. Det är som om Lisa Nilsson skulle få för sig att göra om Himlen runt hörnet, eller ännu värre, komma med andra nyheter när det är dags att fira Himlen runt hörnet 25 år. Nej, sådana helgerån gav sig inte La Nilsson in på, när hon nyligen gästade The Theatre med sitt bejublade 25 års kalas.

Mittendelen av Alcazars föreställning är som den där utfyllnadsdelen av en icke-rutinerad deckarförfattare som har en bra idé att börja med, och sedan febrilt försöker att komma upp i ett visst antal sidor utan att ha något att säga i hela mitten av boken. Den typen av bok som man kan hoppa från början till slutet på, utan att ha gått miste om något.


Stay the night med doughnutströssel och mersmak

Absolut bäst på hela kvällen är Stay the night --- gruppens medryckande avslutningsnummer. Kostymerna är också läckra, det ser ut som om de tre discostjärnorna rullat sig i mångfärgad doughnutströssel. Kvällen slutar starkt, på ett sätt som ger mersmak (och inte efter doughnuts!). The Theatre fylls av stampande, hoppande, klappande och dansande partysugna människor och det är ett under att läktarna håller!

20 år av disco är över och trion Alcazar säger tack och hej ... men publikens dom är enhällig: de tre discodansarna skulle gärna ha fått komma tillbaka och lysa upp i mörkret om två år igen! Fast gärna utan "mitten" och utan mellansnacket.

Mission completed.

Låtlista:

1. Alcastar, 2. Transmetropolis/One way ticket, 3. This is the world/Sexual guarantee/Start the fire,
4. Shine on, 5. Physical, 6. Last days of disco, 7. I love the DJ, 8. Mènage a trois, 9. Burning,
10. Jag finns här, 11. I'll go shopping, 12. Blame it on the disco/Funky town/Not a sinner nor a saint/We keep on rockin’/Crying at the discoteque. Extranummer: 13. Stay the night.


Spelas: The Theatre Göteborg 22/11– 15/12

BG

Tack för de här 20 åren!

 Lina
 Andreas
Tess!

FILM: The Front Runner - Hugh Jackman visar klorna i politiskt drama

Regi: Jason Reitman

Titel: The Front Runner
Manus: Matt Bai, Jason Reitman, Jay Carson
Baserad på: All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid av Matt Bai

Medverkande: Hugh Jackman, Vera Farmiga, J. K. Simmons, Alfred Molina m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Sony

Vad är "nyheter"? Det där är en debatt som gått varm sedan Donald Trump blev vald till USAs president. Journalister, som täcker amerikansk politik, har tvingats skriva om de fyra S:en sedan dess: skandaler, sex, skvaller och stupiditet. Även om journalisterna själva anser att detta inte är nyheter. Även om journalisterna själva anser att det egentligen är under deras värdighet att rapportera om sådant. För det gäller ju USAs president. Och man måste skriva allt, in i minsta detalj, om de högt uppsatta politikerna. Eller?

Nu verkar det ju inte som om presidenten själv bryr sig om vad någon skriver om honom, han ställer till med hur många skandaler som helst med glatt humör, och hans fans bryr sig inte heller om skandalerna, Trump kommunicerar med dem direkt på twitter. Enligt den moderna modellen: "Cut out the middle man". Media har blivit överflödigt för att nå ut till fansen. Eller köparna. Eller väljarna. Eller vad du nu vill kalla "vanligt folk".

En amerikansk journalist-bekant sa moloket: " We got just the leader we deserve!" Alltså: någon som skiter i vad vi skriver om, och som dessutom drar ner oss alla i skiten.

Men hur gick det till? Hur kunde allt bli så fel?

Enligt filmen The Front Runner så började allt spåra ur under 1988 år presidentkampanj. Gary Hart var en klar och tydlig "front runner". Som sig bör för en framgångsrik amerikansk politiker under denna tid så hade han fru och barn. Men han ville inte ställa upp med privatlivet och låta familjen fotograferas. Det privata var privat, menade Gary Hart. Pressen hämnades med att avslöja att Gary Hart hade en älskarinna. Som så många amerikaner. Både inom politiken och inom pressen (och inom andra yrkesområden). Gary Harts fru verkade inte bry sig om att Hart var otrogen, älskarinnan brydde sig inte om att han var gift, Harts dotter var upptagen med sin egen flickvän, och inget av detta hade något med politiken att göra.

Media valde dock att skapa en sexskandal --- som vanligt folk inte alls brydde sig om --- och de fina tidningarna följde efter tabloiderna. Gary Hart hoppade av valkampanjen, inte för att han gjort något fel (väljarna tyckte inte det i alla fall --- han hade ju knappast medverkat till att förstöra miljön och inte heller skickat amerikanska unga soldater till att dö i ett illa motiverat krig i ett relativt okänt land långt borta) --- utan för att hans fru och hans dotter också blev trakasserade av media. Och de var inte ens "kändisar", utan bara vanligt folk ...

Bristen på privatliv är något som många kända människor beklagar sig över. Kate Winslet sa i en TV-intervju att hon förstod inte varför hon skulle vara intressant som privatperson, bara för att hon är skådespelare. Och Winslets barn förstod inte varför paparazzi, som de kallade "paps", följde efter dem överallt, till exempel när de var på utflykt till ett museum. Hur tråkiga saker som helst kan blåsas upp till "nyheter".

J.K. Rowlings son stämde en tidning för att blivit fotograferad när han hade picknick på en gräsmatta (vilket är helt normalt i Storbritannien). Bara för att man är känd författare --- eller barn till en känd författare --- innebär det inte att man automatiskt inte har rätt till något privatliv.

Vill vanligt folk verkligen veta allt? Eller vill de att folk ska få lämnas i fred, när de inte uppträder "in public"? Opinionen börjar svänga så smått --- alla har rätt till en privat sfär, även kända människor.

Pressen fick en rejäl släng av sleven i den nu bioaktuella Bohemian Rhapsody, när ett helt rum fullt av rovlystna journalister inte har en enda fråga om musiken, alla frågor handlar om Freddy Mercurys sexualitet, alla vill vara först med att outa honom som bi-eller-gay, för "The public has a right to know!". Det är uppenbart att alla inte har rätt att veta allt om alla kändisar. De behöver också bara få vara.

Jason Reitmans film The Front Runner målar upp en övertygande bild av 1988 års USA. När filmen börjar verkar senatorn Gary Hart vara det solklara valet, han kommer att bli USAs nästa president. Snygg, charmerande, intelligent, påläst, engagerad och ung. 25 år yngre än den sittande presidenten Ronald Reagan.

Gary Hart ville satsa på utbildning, att alla skulle ha tillgång till datorer (vilket belackarna tyckte var vansinne, det där var ju bara en modefluga!), miljön (något som USA praktiskt taget inte brytt sig om sedan dess) och en vettig utrikespolitik, en politik som gick ut på att hitta vänner, framför allt i Asien, istället för att bara leta fiender och starta krig och pyssla med svindyr kapprustning.

Det här gjorde Hart otroligt populär bland yngre väljare. Han var helt klart "the front runner"! Mannen som låg långt före resten av klungan ...

Men Hart var som sagt också en mycket privat man. Han ville inte ens fotograferas med fru och dotter för att pryda omslaget på People Magazine (något som verkar vara snudd på obligatoriskt för blivande presidenter). Han förstod inte hur det skulle ge honom några fördelar som politiker.

(Spola fram till Obama: alla visste allt om hans fru och hans döttrar och hans hund, och familjen såg verkligen ut som en säljande reklamfilm!)

Poängen är: Gary Hart hade rätt. Privatlivet har rätt att förbli privat. Om du är släkt med (till exempel barn till) någon som är känd, innebär det inte att du automatiskt också ska bli känd. Du har fortfarande rätt till att vara anonym. Och även kända personer, även fantastiska skådespelare som Kate Winslet, har rätt att tillbringa en dag på museet utan att bli antastad av journalister och fotografer.

Manuset till The Front Runner är skrivet av regissören Jason Reitman, den politiska rådgivaren Jay Carson och journalisten Matt Bai, vars bok All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid ligger som grund för hela filmen.

Verkliga händelser och filmsnuttar från 1988 finns med i filmen och gör att det hela ser "äkta" och autentiskt ut. Detta, och Hugh Jackmans superba rolltolkning, gör att The Front Runner lyfter över medel.

Själva filmen är ofta ganska sömnig och saknar tempo. Men, man får påminna sig, det här ska vara "vanliga människor" med vanliga liv --- de pratar inte Sorkineese.

Man är så van vid att folk i press-och-politikerdramer ska prata som i ett Aaron Sorkin manus (tänk The West Wing!) men det gör de förmodligen inte i verkligheten.

Man är så van vid att när det gäller press och politik så ska det pratas snabbt och rappt! Klassiker som till exempel The Front Page och His Girl Friday (olika filmvarianter på samma framgångsrika Broadway-pjäs) tävlade om att ha snabbast och rappast dialog i hela filmhistorien redan på 1930-talet (och dessa filmer håller fortfarande ett svårslaget tempo!)

The Front Runner försöker inte ens få upp tempot, handlingen går i sakta mak mot den oundvikliga katastrofen. Loppet som skildras är inte en sprint.

Huvudrollen i The Front Runner är så välspelad att det verkar otänkbart att inte Hugh Jackman kommer att håva in massor av prisnomineringar. Jackman har med rätta hyllats för sin rollprestation, som visar att han kan visa klorna på mer än ett sätt. Men själva filmen fick ett ljummet mottagande av pressen när den hade premiär i USA. 

Förmodligen för att pressen är van att se sig själva spela hjälterollen --- tänk The Front Page, Alla Presidentens Män, The Post, Spotlight ... (Ben Bradlee har förresten varit med i hela tre press-och-politik filmer. I The Front Runner spelas han av Alfred Molina, i The Post intas rollen av Tom Hanks och i Alla Presidentens Män porträtteras Bradlee av Jason Robards. Och Ben Bradlee Jr finns med i Spotlight,spelad av John Slattery.) Men den engelskspråkiga pressen verkar något förvirrad över att The Front Runner inte ger pressen den hjältegloria som de förväntar sig och som de är vana att få i amerikanska filmer. Eller så är alla så präglade av Aaron Sorkins The West Wing att det är svårt att se ett politiskt drama med en helt annan ton och ett helt annat tempo.

Vad vi får se i den här filmen är hur media --- som inte är folkvald --- eliminerar en front runner (som vill satsa på utbildning för alla, hållbar miljöpolitik och vettig utrikespolitik, istället för krig utomlands och kapprustning) och ser till att George Bush senior blir vald till president istället. Det vet vi ju alla vad det ledde till. Senare blev George W Bush vald. Det vet vi ju också vad det ledde till.

USAs miljöengagemang är förmodligen sämst i världen. Utrikespolitiken kan knappas kallas fredlig. Snacket om krig mot terrorism och krig mot allt möjligt (som "axes of evil") är nu vardagsmat.
Likvärdig utbildning för alla (även för ungar som inte har familjer som har pengar) ... glöm det!

Pressen började bädda, redan 1988, för att Donald Trump skulle bli president.
I alla fall enligt filmen The Front Runner.

En mer upptempo skildring av modern politik och media finns att betrakta och begrunda i den ypperliga nya TV-serien The Looming Tower. Pressen fokuserar på Monica Lewinsky skandalen (så typiskt) när det finns mycket större och mer överhängande hot och faror som de borde ha fokuserat på. Vilket de inte insåg förrän allt rasade. Bokstavligen.

Idag skriver den amerikanska pressen om en president som orsakar skandaler så gott som dagligen och som inte ens bryr sig om vad någon skriver om honom. Behovet av pressen som kommunikationskanal är också borta. 1988 öppnade den amerikanska politiska pressen en Pandoras Box och sedan dess har de gjort sig själva mer eller mindre överflödiga.

The Front Runner är inte spännande --- som sagt, detta är varken The Looming Tower eller The Front Page eller snabbkäftat Aaron Sorkin drama --- men filmen är tänkvärd, ställer många frågor utan att komma med så många svar, och Hugh Jackman är helt fenomenal --- igen. The Front Runner verkar ha gjort Hugh Jackman själv till en Front Runner --- fast i ett helt annat race än presidentvalet.

BG

SCEN: The Play That Goes Wrong - Världens roligaste pjäs på Lorensbergsteatern!

Regi: Sven Melander
Titel: The Play That Goes Wrong
Manus: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields.

Översättning. Sven Melander

Medverkande: Andreas T Olsson, Niklas Jönsson, Cornelius Löfmark, Susanne Thorson, Sanna Persson Halapi, Robin Stegmar, Robert Rydberg, Simon "Chippen" Svensson  m.fl.

Plats. Lorensbergsteatern

Spelas: torsdag- lördag, t.o.m. 15 december

The Play That Goes Wrong. Världens roligaste pjäs! Humorns motsvarighet till Agatha Christies The Mousetrap - världens mest framgångsrika deckardrama på teaterns tiljor! The Play That Goes Wrong har fått otaliga priser och gjorde stor succé i England, där den fortfarande spelas på Londons West End. Den brittiska succén följdes upp med en ännu större succé på Broadway - alla skådespelarna från originaluppsättningen var med, och filmregissören J. J. Abrams debuterade som teaterproducent. Ännu fler priser håvades in och sedan följde otaliga uppsättningar överallt i resten av världen. 

The Play That Goes Wrong har översatts till över tjugo språk och har gjort succé i Kina, Brazilien, Indien, Sydafrika, Spanien, Grekland, Israel, Ungern, Polen, Frankrike, Italien, Island, Tyskland, Holland, Belgien, Mexiko, Argentina, Uruguay, Turkiet, Nya Zeeland, Hong Kong, Singapore, Filippinerna ...

Bästa humorn sedan Buster Keatons glansdagar!

Nu är det premiär för detta humoristiska mästerverk på svenska! För översättning och regi står ingen mindre än Sven Melander och han har verkligen lyckats fånga essensen i hur man gör ett lyckat misslyckande på scenen. Han har dessutom varsamt försvenskat denna brittiska humorpärla.

Nyckeln till pjäsens framgång ligger mångt och mycket i den fysiska komedin, så här roligt har ingenting varit sedan Buster Keatons glansdagar inom stumfilmen! Fysisk komik behöver som bekant inte översättas till olika språk, det räcker bara att mjölka situationerna för allt vad de är värda! Fortfarande räknas Buster Keatons stunts som världens farligaste (som att låta en flera ton tung vägg falla, och lita på att han skulle överleva i det lilla fönsterhålet!). Sånt tänker man på som flyktigast när kulisserna faller i The Play That Goes Wrong och med nöd och näppe undgår att krossa de stackars skådespelarna! Och vilken komisk fysisk briljans det är att hålla sig kvar på ett allt mer sluttande golv och rädda rekvisitan, samtidigt som man levererar sina repliker!

Fysisk komik med Cornelius Löfmark, Robin Stegmar och Robert Rydberg.

På jakt efter flyende hund och Duran Duran ...

Jag har aldrig förr sett folk skratta så mycket och så intensivt under en föreställning! (I ett par fall övergår skrattet till en halvtimmes skrattgråt, pausen behövs verkligen i denna pjäs, bara så att man ska hinna andas!). Jag har aldrig förr sett folk skratta så mycket och så intensivt FÖRE en föreställning! För kalabaliken börjar redan innan pjäsen (kom i god tid för att inte missa det roliga!). Två scenarbetare springer runt och jagar en försvunnen hund i publiken, och en av dem letar dessutom efter sin Duran Duran CD. Scenarbetarna försöker laga en spiselkrans som inte vill hålla sig uppe (en person i publiken tas till hjälp) och de byter ut en irriterande tavla som ramlar ner hela tiden. Den andra tavlan har ett helt annat motiv och får en helt annan mening i pjäsen!

I den här svenska versionen av The Play That Goes Wrong så är det amatörteatersällskapet Tekniska Högskolans Studentkårs Teaterförening, THST, som sätter upp kriminalpjäsen The Murder on Haversham Manor.
"Vi har översatt The Murder on Haversham Manor till Mordet på Haversham Manor", påpekar Andreas T Olsson förnumstigt i sitt hälsningsstal till publiken.
Andreas T Olsson, känd från Dramaten, spelar konstnärlig ledare och pjäsens regissör (i själva pjäsen) och han har dessutom huvudrollen som detektiven, kommissarie Carter, i Mordet på Haversham Manor.

Ghost möter The Mousetrap i riktigt fyndig deckargåta!

Ja, det blir mycket meta-kul i The Play That Goes Wrong! Skådespelarna spelar både studenter och roller i pjäsen. Vilka de är privat, bakom rollerna, skymtar till då och då. Andreas T Olsson är den konstnärlige studenten som så gärna vill ha erkännande och som så gärna vill att allt ska gå bra. Hans panikartade blick har ingenting med kommissarierollen att göra!
Robert Rydberg spelar kompisen som är något mindre engagerad och ibland glömmer sina repliker och ifrågasätter meningen med allt (mitt i handlingen), men som är helt oslagbar när det gäller fysisk komik. Cornelius Löfmark spelar skådespelar-wannabeen som smilar för mycket för publiken och ser så lycklig ut i sina roller --- även när han ska spela mördad! Vi känner alla någon sådan ... "Titta på mig! Jag är på scenen! Jag är så lycklig!" Leendet viker aldrig från hans ansikte! Det finns två kvinnliga huvudrollsinnehavare, Susanne Thorson och Sanna Persson Halapi, och de scener där de delar på samma roll är obetalbart roliga. Ljudkillen (spelad av Chippen) sätter då och då på Duran Duran istället för den dramatiska deckarmusik som han förväntas spela, enligt manus.

Liket i Biblioteket är på glid ... 

Den fiktiva kriminalpjäsen Mordet på Haversham Manor innehåller faktiskt en riktigt bra deckargåta som är lite inspirerad av den framgångsrika filmen och musikalen Ghost och mycket inspirerad av Agatha Christies The Mousetrap. Slutet rum, insnöade misstänkta, trassliga kärleksaffärer, förskingring, förgiftade drinkar, ett mystiskt testamente, en ännu mer mystisk näsduk med ett monogram på, och massor av olika motiv för mord ...

Felaktigheter framförs med klanderfri perfektion!

Så mycket går fel! T-Gul serveras istället för whiskey, Liket i Biblioteket håller på att ramla ner och krossa kärleksparet under honom, rekvisita blandas ihop eller försvinner, en medlem i teatersällskapet får agera sin roll inifrån ett golvur, hissen går sönder, hunden hittas aldrig, det hemliga testamentet försvinner på riktigt, ledtrådarna i tavlan går inte att finna och det finns aldrig någon spiselkrans att lägga saker på ...

Man ska inte avslöja vem mördaren är, eller poängen på slutet av The Play That Goes Wrong!
Men det kan i alla fall avslöjas att publiken är helt lyrisk och en besökare påpekar att pjäsen har en sådan bra sensmoral: "Det behöver inte vara perfekt! Det är så mycket roligare när det blir lite fel!".

Ja, det är så sant som det är sagt! The Play That Goes Wrong uppför det felaktiga med klanderfri perfektion! Det här är femstjärnig humor som förtjänar att inte missas på sin Sverige-debut!

BG

FILM: The Grinch - Julstämning med en grön jul!

De tre bästa sakerna med The Grinch (2018) - årets största tecknade julfilm!

1) Den bevisar att hunden är en Grinchs bästa vän. Max är helt enkelt underbar och stjärl showen många gånger om! Han är för filmen Grinchen vad minionerna var för Dumma mej 1, 2 och 3!

2) Animeringen är supersnygg! Det känns som om man åker rakt in i ett tredimensionellt jullandskap!

Och Benedict Cumberbatch är jättebra som rösten till Grinchen! (Obs, i originalversionen! Filmen finns också dubbad till svenska).

3) Bra uppdateringar från "originalet" så att historien om Grichen faktiskt ligger lite i tiden ... Cindy Lou Who har inte längre en kärnfamilj, utan en ensamstående överarbetad mamma, som hon så gärna vill hjälpa ... Det blir dock Grinchen och inte  Jultomten som blir familjens nya hjälpreda!

Cindy Lou och hennes kavata kompisgäng gör faktiskt filmen! Det är kul att Cindy Lou har en egen storyline (hon vill kidnappa jultomten! för mammas skull!) istället för att bara vara hjälpare i Grinchens story - a.k.a. den som får Grinchen att öppna sitt hjärta.

FILM: Fantastic Beasts 2 - Vad är gulligare än en niffler?

En baby-niffler flyger på en champagnekork!

Vad är gulligare än en niffler? Svar: en hel hög baby-nifflers! 

Fantastic Beasts The Crimes of Grindelwald är om möjligt ännu bättre än Fantastic Beasts And Where to Find Them! 

En hel hög baby nifflers ...

Massor av spänning, romantik, fantastiska scener, fantastiska djur och en twist mot slutet som är den bästa och största hitintills i J.K. Rowlings Wizarding World!  Japp, det här är mycket bättre än Harry Potter serien! Vi rör oss i en mycket större värld än bara i en internatskola och det finns så mycket att se och göra!

Men det blir också en liten flashback till Hogwarts, där vi får träffa seriens huvudperson, den magiska djurvännen Newt Scamander, som barn. 

Kärlekshistorien mellan den tystlåtne Hufflepuff-pojken och den missförstådda Slytherin-flickan är förmodligen den vackraste - och mest tragiska - i hela J.K. Rowlings Wizarding World.  Det är som en Romeo och Julia historia, fast inte båda av dem dör. (Ja, alltså snarare West Side Story).

Jag har alltid varit skeptisk till systemet med hus på Hogwarts - är det verkligen produktivt att sätta alla "baddies" i ett hus som har en orm som symbol? Och är det inte orättvist att Hufflepuff eleverna är så underskattade? Förmodligen för att deras hus har en grävling som symbol!

Fast det är nog tur för Newt Scamander att han är underskattad, det gör att han kan flyga under radarn!

Nagini och Credence.

När det gäller den onda och den goda sidan: Grindelwald ska representera den onda sidan och Dumbledore den goda sidan. Fast Dumbledore är väldigt bra på att manipulera folk han också, det var hans "fel" allt som hände Newt i den förra filmen! (Och Newt nästan dog på kuppen!) Dumbledore gör sällan det som bör göras själv, han skickar andra att göra det i sitt ställe.

Från Harry Potter böckerna är vi vana att se att alla Slytherins är onda och hejar på Voldemort och alla Gryffindors är goda ... och Dumbledores favoriter.

Spoilervarning i nästa stycke!

Det verkar alltså helt klart vilka det är som ska stödja Grindelwald! och en stor överraskning i filmen (spoilervanring!) är att det är snälla och söta och rara Queenie som blir en Grindelwald supporter medan Slytehrin tjejen leta Lestrange står emot Grindelwalds lockelse och offrar sig själv för att rädda Newt och hans bror. Var hennes sista "I love you!" riktat mot Newt eller brodern Theseus--- eller båda två?

Dessutom: det blir Credence som väljer att följa Grindelwald direkt, inte Nagini, också överraskande eftersom man vet att Nagini kommer att bli den onde Lord Voldemorts mest trogna följeslagare (i alla Harry Potter böckena!)

Leta Lestrange "värvas" av Grindelwald.

Filmens final twist gäller den amerikanska karaktären Credence Barebone. Han visar sig tillhöra en av de stora mäktiga trollkarlsfamiljerna i Europa - och det är inte familjen Lestrange, som vi luras att tro under hela filmens gång. Den lilla fågeln som Credence har och som man tror är en korp (familjen Lestranges symboliska djur) visar sig vara en Fenix, som är en fågel som man förknippar med en helt annan mäktig familj, nämligen familjen Dumbledore ...

Många, många kärlekspar i Fantastic Beasts 2! Alla är två och två ... Utom Dumledore och Grindelwald.
Men dessa två var ett kärlekspar som unga ...

FILM: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald - Spänning, magi och romantik i magiska Paris!

Dan Fogler och Eddie Redmayne - duon som räddar filmen Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald!

Regi: David Yates

Titel: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald

Manus: J.K. Rowling
Medverkande: Eddie Redmayne, Dan Fogler, Alison Sudol, Katherine Waterston, Ezra Miller, Zoë Kravitz, Callum Turner, Claudia Kim, William Nadylam, Kevin Guthrie, Jude Law, Johnny Depp m.fl.

Land: UK, USA, 2018

Distribution: Warner Bros.

Fantastiska djur! Spänning, fantasy och romantik i magiska Paris!

Vem kunde ana att en ganska anonym läroboksförfattare i Harry Potter böckerna hade haft ett så rafflande spännande liv och varit så instrumental i striden mellan ont och gott? 

Newt Scamander är Den Utvalde för att slå ner den mörka magins onda krafter --- förutom att rädda utrotningshotade magiska djur! 

Om David Attenborough hade levt i den magiska världen skulle han utan tvekan ha varit bästis med Newt Scamander. 

Det var 2016 som Fantastic Beasts and Where to Find Them gick upp på bio. Filmen utspelar sig 1926 i New York. Berättelsen tog oss tillbaka till ett universum som vissa kanske trodde att vi lämnat för gott i och med 2011 års Harry Potter film: Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2.

Men man kan aldrig få för mycket av det goda och vissa franchises tycks leva för evigt, med olika spin-offs och sequels och prequels.

Nu är det alltså dags för Fantastic Beasts uppföljaren: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald.

J.K. Rowling är tillbaka med ett nytt magiskt manus, David Yates har återigen hand om regi-rodret och den här gången styr vi kosan mot Paris och året är 1927.

Fast det är inte fråga om något glatt 1920-tal, färgtonen är ganska mörk, ungefär som i Warner Bros DCs superhjältefilmer, förmodligen för att lite överflödigt understryka att mörka krafter är i farten.

Men när det är "hard times": det är då som musiken brukar vara som piggast, festerna som vildast, modet som mest färgglatt, teatermusikalerna som glittrigast och biofilmerna som mest sprakande och överdådiga. Inte för inte heter det "det glada 1920-talet"! Efterkrigstid och depression gjorde att folk ville ha färg och fest, vackra kläder och glad musik, och det gick att partaja som om det inte fanns någon morgondag (se till exempel The Great Gatsby).

Men i trollkarlsvärlden är det femtio nyanser av grått som gäller, i alla fall när det gäller modet (inte när det gäller något annat).

I den här filmen presenteras sedan tidigare kända karaktärer i yngre versioner, mest känd är så klart den gamle gode Albus Dumbledore, Hogwarts rektor och en Merlin-look-alike i Harry Potter serien. År 1927 är Dumbledore ung, snygg, sexig, välklädd och en Jude-Law-look-alike. När började detta modelejon att gå omkring i hellång morgonrock och med nattmössa på huvudet? Harry-Potter-fans vet att Albus Dumbledore var gay och kär i Grindelwald (spelad av Colin Farrell i den förra filmen och av Johnny Depp i den här filmen) --- men om du hade hoppats på heta kärleksscener mellan Jude Law och Johnny Depp ... så dyker de inte upp inte i den här filmen i alla fall. Inte ens i drömsekvenser. Deras kärlekshistoria är tydligen redan historia och nu är Dumbledore på den goda sidan och Grindelwald på den onda sidan, Dumbledore vill leva i samförstånd med icke-magiska människor, Grindelwald vill förslava eller utrota dem. (Kort sagt: Dumbledore är Professor X, med egen skola och allt, Grindelwald är Magneto). Alla andra aktörer i filmen verkar vara upptagna med att välja sida --- ska de gå till den ljusa eller den mörka sidan av den magiska kraften?

Det ultimata vapnet är den Obscurus som finns i Credence Barebone, spelad av Ezra Miller (känd från Vi måste tala om Kevin) och i den förra filmen dödade han nästan hela sin adoptivfamilj, sin mamma och sin äldre syster, och en känd senator som var oförsiktig nog att kalla Credence för "freak". Credence raserade också stora delar av New York. Eller rättare sagt: det var hans inre magiska monster som gjorde det. Hans Obscurus är den största och starkaste som funnits i hela magins historia.

Credence överlevde mot alla odds slutet i den förra filmen och i den här filmen jobbar han på en cirkus, där han blir vän med ormmänniskan Nagini ... alla Harry-Potter-fans vet att ormen Nagini blir  Lord Voldemorts sista Horcrux (och det Horcrux som är svårast att förgöra).

Massor av kända namn från Harry Potter böckerna dyker upp, nu får vi veta vad Nicholas Flamel gjorde på fritiden (i den första Harry Potter boken dök han upp på ett samlarkort i en chokladgroda!)
och hur länge Lestrange familjen har beblandat sig med den mörka sidan.

Vi får också besöka Hogwarts igen, i flashbacks, och scenen där den unge Newt ska möta en boggart på minner om motsvarande scen i Harry Potter böckerna. En boggart förvandlar sig till din största rädsla när du möter den. (Ingen vet hur en boggart ser ut när den är ensam. Den kanske inte syns alls?). Harry Potters boggart uppenbarar sig som en fruktad dementor. Vännen Ron Weasleys boggart blir till en gigantisk spindel. Newt Scamanders boggart förvandlar sig till ... ett skrivbord. ?!

Ja, det är Newts största rädsla i livet: att fastna bakom ett skrivbord. Det är det han har flytt från hela livet, han vill vara ute i det fria och rädda vilda, magiska djur från utrotning. Många av dem kanske ser ut som farliga monster, men för Newt är de inte skrämmande, de ser ju inte ut som skrivbord.

Det finns massor av olika trådar att följa i filmens snåriga handlingsschema. Filmen känns ibland lite som ett gigantiskt schackbräde där man ska flytta på otaliga pjäser för att de ska stå på rätt ställe inför kommande filmer och en episk slutstrid. Är man inte Harry-Potter-fan kan det ibland vara lite svårt att hänga med. Men det är i alla fall ett fantastiskt snyggt schackbräde att betrakta!

Bäst i filmen är den motvillige hjälten, den rolige kompisen och alla de fantastiska djuren.

Den motvillige hjälten är den tystlåtne Hufflepuff killen Newt Scamader, som ser ut att gå omkring i Sherlocks avlagda ytterrock. Eddie Redmayne blir bättre och bättre i rollen, ser ständigt så blyg och försagd ut, samtidigt som han är allra bäst tillsammans med  alla de fantastiska djuren.

Newt är egentligen inte intresserad av att ta ställning i kampen mellan ljus och mörker, han är mest intresserad av sina djur. Och ingen av de båda sidorna verkar vara speciellt intresserad av djurens överlevnad (eller att djur har rätt till att finnas till, utan att utnyttjas).

Bäste vännen är en icke-magisk person, Jacob Kowalski (Dan Fogler) som älskar att baka. Det behövs en icke-magisk person i en huvudroll, så att man har någon att förklara "vad är det som händer" för.
Jacob får representera filmens åskådare.

Alison Sudol är rolig som Queenie, hon gör en subtil komisk Marilyn Monroe imitation med sin roll. Katherine Waterston är urtråkig som systern Tina, hon har två eller tre ansiktsuttryck, lite sur, sur och mycket sur. I den här filmen är hon mycket sur mest hela tiden, eftersom hon tror att Newt Scamander har gått tillbaka till sin gamla flickvän (som nu har sällskap med hans storebror istället).

Det finns tyvärr inte så många fantastiska djur i den här filmen som i det förra. Men den fyndiga lilla Pickett, en Bowtruckle som ser ut som en liten Baby-Groot, kommer tillbaka, liksom favoriten Nifflern, ett magisk näbbdjur som hela tiden ställer till det. Den här gången får djuren hjälpa till lite mer för att rädda dagen.

Det ska bli ytterligare tre uppföljare att se fram emot i Fantastic Beasts serien. Med så många personer och så många "plots" finns det rejält med plottrig handling att lösa i kommande filmer. Hoppas bara att det finns mer plats för de magiska djuren i framtiden --- och Fantastic Beasts magiska vapen: den omaka duon Eddie Redmayne och Dan Fogler! I filmen ska de rädda världen. I själva verket räddar de filmen!

BG

FILM: Fantastic Beasts and Where to Find Them - Första filmen med Eddie Redmaynes Newt Scamander i huvudrollen!

Regi: David Yates

Titel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Svensk titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Manus: J K Rowling
Medverkande: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Alison Sudol, Colin Farrell, Ezra Miller m fl.

Land: UK, USA, 2016

Distribution: Warner Bros.

Finns: på DVD, BD, VOD

Tips: Se om som uppladdning inför Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald!

Det är ett fantastiskt stort nöje att besöka filmens magiskt förhöjda New York!

Här serveras en fantasifull och stämningsfull vision av den jazziga förbudstiden på 1920-talet. Det här är elegant kostymdrama, Fitzgeralds Jazz Age och Gotham-mörka actionögonblick, allt i ett paket!

Det här är den bästa "Harry Potter" filmen någonsin. Och Harry Potter är inte ens med!

Huvudpersonen Newt Scamander (spelad av Oscarsvinnaren Eddie Redmayne) är betydligt mer sympatisk än Harry Potter och han är inte någon utvald hjälte som alla andra ska skydda med sina liv. Han är helt enkelt en vanlig kille som gillar djur väldigt mycket --- den magiska världens svar på David Attenborough. För den magiska världen är inte trevligare än den vanliga mugglarvärlden, magiker är ännu värre när det gäller att utrota alla djur.

När Newt säger att han skriver en bok om magiska djur säger andra magiker "An extermination guide?".
Precis som vanliga människor blir magikerna inte intresserade av djuren förrän de ser att de kan användas till något, till deras egna syften. Både goda och onda.

Det allra farligaste djuret är inte ett magiskt djur som Newt upptäckt, nej, det är människorna som är farligast. Och den kraft som bor inne i en människa som blivit misshandlad och missförstådd hela sitt liv.
Så föds en Lord Voldemort. Eller här: så föds en Obscurus.

J.K. Rowlings vision av den amerikanska metropolen är inte bara lättsam och skojig och underhållande, här finns häxförföljelserna i Salem representerande, liksom grov barnmisshandel och vansinniga och makthungriga politiker. Både bland magikerna och mugglarna.

Vi får också reda på att amerikanerna är mycket mer elitistiska än sina brittiska magiska motsvarigheter --- det är amerikanerna som tror starkt på klassamhället. Du ska inte beblanda dig med de som är mindre värda. En magisk person får inte bli vän med en icke-magisk person och två personer från de olika klasserna får absolut inte bli förälskade och gifta sig, en amerikansk magi-lag som Newt Scamander med rätta kallar bakåtsträvande.

Filmens vackraste kärlekshistoria är mellan en icke-magisk väldigt vanlig man och en magisk tjej som ser ut och låter som Marilyn Monroe. Slutkyssen i regnet under ett magiskt paraply har drag av romantiska Paraplyerna i Cherbourg.  (Det är också intressant att få reda på att om du har en trollstav behöver du aldrig bli blöt! Trollstaven kan utvecklas till ett paraply! Det här var Eddie Redmaynes idé under inspelningen. Den här filmen är alltså den första i vilken vi får se trollstavsparaplyer "in action").

De mest sympatiska karaktärerna i filmen är Newt Scamander och hans magiska djur. Den busiga, näbbdjursaktiga Nifflern blir snabbt en publikfavorit, liksom Pickett, en Bowtruckle som påminner om Baby-Groot.

Duon magizoologen Newt Scamander och Jacob Kowalski --- en mugglare som älskar att baka --- är helt enkelt "a match made in comic heaven". Tillsammans ser de ut som ett modernt Helan-och-Halvan-par som förflyttats till en alternativ version av 1926.

Kowalskis reaktioner på allt magiskt han får vara med om speglar reaktionerna som man hoppas få från publiken --- han ooohar och aaahar och är så imponerad och överväldigad av den här nya världen! Och han konstaterar att han inte drömmer eftersom hans hjärna aldrig skulle kunna hitta på så mycket fantastiska saker, ens i en dröm!

Nej, det är bara att imponeras av J.K. Rowling ännu en gång, hennes fantastiska hjärna fyller ut ett helt universum med myriader av detaljer, och allt hänger ihop. (Star Wars, som tar mycket inspiration från Harry Potter världen, och som håller på att utvecklas till "space-Harry-Potter", håller däremot på att falla samman, samtidigt som olika viljor drar åt olika håll). När man har skapat en värld måste man hålla sig till de fantastiska reglerna, och först därefter kan vad som helst hända.

Fantastic Beasts and Where to Find Them är en lyckad och lockande start på en ny filmserie i magins tjänst --- och i nästa film utlovas mycket mer Johnny Depp. Och förhoppningsvis ännu mera intriger med magiska näbbdjur?!

BG

FILM: Ant-Man and the Wasp - Små dramer är MINST lika roliga som stora!

Lilly och Rudd i Ant-Man and the Wasp 2018.

Små dramer är MINST lika roliga som stora!

Regi: Peyton Reed

Titel: Ant-Man and the Wasp

Medverkande: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas, Michelle Pfeiffer,
Michael Peña, Walton Goggins, Bobby Cannavale, Judy Greer, Tip "T.I." Harris, David Dastmalchian, Hannah John-Kamen, Abby Ryder Fortson, Randall Park, Laurence Fishburne m.fl.
Land: USA, 2018

Distribution: Walt Disney Studios
Aktuell: Ny på DVD och BD

Små dramer är MINST lika roliga som stora! 
Ant-Man and the Wasp är uppföljaren till Ant-Man (2015) och den tjugonde delen i Marvel Cinematic Universe (MCU) . Den utspelar sig kronologiskt efter händelserna i filmen Captain America: Civil War och samtidigt som händelserna i Avengers: Infinity War. Så om ni undrar vad de allra minsta hjältarna i MCU höll på med under Infinity War ... lägg vantarna på en DVD eller en BD med denna film direkt!

Ant-Man and the Wasp är en minst lika bra superhjältefilm som Ant-Man - det finns så mycket som är positivt i den här filmen och så mycket som INTE gjorts i tidigare MCU filmer! För första gången finns en kvinnlig superhjälte i huvudrollen OCH i titeln på en film! ... and the Wasp! 

Ant-Man är omgiven av starka, smarta kvinnor och tjejer i filmen. Ex-frun Maggie som ständigt försöker försvara honom när FBI kommer och kör sitt "Forever Bothering Individuals" (alltså: p.g.a. av att Ant-Man ställde upp på Captain Americas sida i Civil War står han nu under sträng uppsikt av FBI). Dottern Cassie, som är liten, smart och fantasifull, och som gärna skulle bli Ant-Mans superhjältepartner! Hope van Dyne, alias the Wasp, som är en mycket starkare, smartare och bättre superhjälte än Ant-Man. Men det är tillsammans som de är som allra bäst ... De har ett "varannan damernas" förhållande när det gäller att rädda varandra. Hon räddar honom när han håller på att drunkna, sedan, i nästa scen är det hans tur att rädda henne ..
. 

Och så inte att förglömma, mamma Wasp, spelad av Michelle Pfeiffer ... Man får inte så mycket Pfeiffer i den här filmen (tyvärr), men hon är så bra i varenda scen hon är med i och det är SUPER att man tar upp förra generationens superhjältar (hon var ju the Wasp på sin tid, och hennes man, spelad av Michael Douglas, var Ant-Man) ... Mamma och superhjälte och forskare ... även hon på många sätt smartare än sin man (och mer diplomatisk --- och en bättre superhjälte).

Positivt är också att man slipper de idag nästan obligatoriska gigantiska evighetslånga bataljerna --- huvudsaklig handling i den här filmen är att the Wasp ska rädda mamma Wasp. En enkel och sympatisk handling.

The Ghost har sin egen agenda ...

Dessutom: filmen har en kvinnlig antagonist, the Ghost. Ghost var en vit kille i comic böckerna, nu är Ghost varken vit eller kille ... men det spelar ingen roll. Man får fram ändå känslan på helt rätt sätt, Ghost är både en hotfull karaktär och någon man känner med och förstår --- och på sitt sätt hejar på.

Hon är varken ute efter världsherravälde eller något annat ondskefullt --- hennes agenda är också bara att rädda livet på en enda person. Nämligen sig själv.

Filmens verkliga skurkar är inte superhjältar utan ett gäng slipsnissar som vill sno åt sig Hank Pyms teknologi ... och sälja den till högstbjudande ännu större skurktyper.

Det finns alltså många plots och sub-plots i filmen, men det viktigaste är att filmen är rolig och underhållande. Paul Rudd är jättebra som Ant-Man och av "the supporting cast" har alla genuint komiska scener som får lov att stjäla showen i några minuter.

Kompisgänget med helt vanliga killar kring Ant-Man är tillbaka - så klart - och skojigast av dem alla är Michael Peña, som gör sitt bästa av varje liten scen han är med i ...

När man såg filmen på bio hördes glada barnskratt genom hela filmen. I Marvels Universum, där så många genrer samsas under superhjälteparaplyet, är Ant-Man den solklara barnfilmsgenren. Bilarna ser ut som små leksaksbilar, en Hello Kitty pryl kan användas som vapen mot skurkarna, och under hela filmen blir ingen dödad (förutom ett par myror som blir uppätna av en mås). Slutet är inte heller en episk evighetslång stridsscen  (något som man är rätt så trött på vid det här laget) utan en försoningsscen där Ant-Man&Wasp-familjen och Ghost blir bundisar och kompisar.

Ant-Man and the Wasp påminner dig om varför du fastnade för comic books som liten --- helt enkelt för det var ROLIGT.

Ant-Man: liten hjälte blir stor när det behövs!

Snart är vi tillbaka i den allvarligare delen av MCU igen --- bonusscenen i Ant-Man and the Wasp påminner om den stora fajten mot Thanos som pågår i Infinity War och allt elände som de andra större superhjältarna håller på med.

Och snart kommer del två av Infinity War.

Som är överlägset det mest storslagna som finns i bioväg och superhjälteväg och som kommer att erbjuda ännu fler "epic battle scenes".

Men snälla, låt Ant-Man och the Wasp återkomma i egna filmer i sin egen del av universum ibland ... vi behöver få ha lite roligt och avnjuta små, lättsamma dramer mellan de stora bataljerna!

BG

Handbok för superhjältar - Kick-Ass meets Pippi!

Handbok för superhjältar
- Kick-Ass plus Pippi Långstrump för alla små Hit-Girls & Hit-Boys!

Elias Våhlund

Handbok för superhjältar
Illustrationer: Agnes Våhlund
ISBN: 9789129701388
Rabén & Sjögren

En ensam, mobbad unge flyr undan sina förföljare, in i biblioteket, där en mystisk bok liksom ropar på henne ... Men det är inte Den oändliga historien!

Handbok för superhjältar är som en barnvänlig Kick-Ass film i Pippi Långstrump barnbokstappning. En modern historia om att hitta sina inre superkrafter, inte för att man är född med dem eller blir biten av en radioaktiv spindel, utan för att man helt enkelt vill det.

Allt som behövs är lite träning och en cool pyjamas. Och en mask, gjord av en slips.

Huvudpersonen Lisa är en liten Hit-Girl i vardande.

Eftersom den mystiska boken inte är registrerad i bibliotekets system får Lisa boken. Den ropade ju på henne och ville bli hittad! En tröstbok som figurerar i en tröstbok som handlar om att ta sig i kragen och göra det bästa av situationen.

Lisa läser sig till vad hon behöver veta och hon övar för att kunna flyga och prata med djur och utöva självförsvar ...

Det här är smart, roligt, lite sorgligt, mycket charmigt och med moderna, japanskinspirerade seriebilder till. En lättläst bok som är lätt att uppslukas av!

Det finns tre delar till i serien, två finns ute nu och den fjärde delen kommer snart!

Man får väl utveckla superhjälteförmågan "Se in i framtiden" för att kolla hur det slutar?

Vi kan knappt vänta!

Belinda Graham

Tidigare publicerad i tidningen Kulturen torsdag 15 juni 2017 - nu återpublicerad på grund av att boken håller på att slå läs-rekord i Guiness Rekordbok! Snacka om superkraft!

Del fyra av Handbok för superhjältar är nu på gång --- slutet för hela serien!

2475 skolor, bibliotek och förskolor läser Handbok för superhjältar idag

2475 skolor, bibliotek och förskolor läser Handbok för superhjältar idag.

Idag måndag, klockan 9.00, kommer 2395 skolor, bibliotek och förskolor i Norden och Baltikum läsa första delen av boken Handbok för Superhjältar. Bokserien om Röda Masken, Lisa, är skriven av Elias Våhlund och illustrerad av Agnes Våhlund och har på cirka 1,5 år sålt i 150 000 exemplar bara i Sverige.

— Det känns fantastiskt roligt såklart. Det betyder att över 50.000 barn i över femton olika länder kommer att läsa Handbok för Superhjältar exakt samtidigt, säger Agnes Våhlund.

Det är bibliotek, skolor och från alla länder i Norden och Baltikum, samt ytterligare några länder, som klockan 9 idag läser den första boken i den bästsäljande bokserien om Lisa, för läsarna även känd som Röda Masken. Satsningen är en del av Nordisk Litteraturvecka.

Att mer än 50 000 barn läser boken samtidigt är unikt. Något som även författarna är medvetna om, men också tacksamma för:

— Vi ångrar att vi inte kontaktade Guinness Book of Records. Det här måste ju bara vara något slags rekord. Vi är otroligt glada för och ödmjuka inför detta. Agnes sitter med de allra sista illustrationerna till den fjärde boken så hon kommer inte hinna besöka någon av platserna. Men jag ska faktiskt smyga in till Aspnässkolan i Järfälla på måndag morgon för att tjuvlyssna i ett av klassrummen. Det blir spännande att se hur boken tas emot av eleverna där, säger Elias Våhlund.

Så här ser fördelningen av skolor, förskolor och bibliotek ut mellan de olika länderna:

Danmark: 301
Estland: 134
Finland: 158
Färöarna: 20
Grönland: 6
Island: 65
Litauen: 666
Lettland: 325
Norge: 205
Ryssland: 2
Sverige: 507
Vitryssland: 20
Åland: 33
Annat land: 19

SCEN: Lisa Nilsson Himlen runt hörnet 25 år - Lysande himmelsk konsert på The Theatre!

Lisa Nilsson, omgiven av platinaplattor.

Lisa Nilsson Himlen runt hörnet 25 år - Lysande himmelsk konsert på The Theatre!

Titel: Lisa Nilsson - Himlen runt hörnet 25 år

Medverkande: Lisa Nilsson, Per Lindvall, Mattias Torell, Jonas Kullhammar m.fl.

Plats: The Theatre, Gothia Towers, Göteborg

Publik: Fullsatt

Himlen runt hörnet. Hörnet runt vilket man hittar Himlen, i alla fall musikaliskt, stavas ikväll The Theatre och den himmelska stjärnan är givetvis Lisa Nilsson. 

Det finns många sätt att fira. De flesta artister firar jubileum baserat på hur länge de hållit på i branschen. Lisa Nilssons födelsedagskalas firar en ikonisk platta inom den svenska musikindustrin. Det är Himlen runt hörnet som fyller 25 år. Det var Lisa Nilssons tredje platta och den sålde guld och platina och så platina en gång till. Första halvan av showen består av sida A. När den metaforiska nålen har nått mitten är det paus. Sedan, efter pausen, är det dags för sida B.

Upplägget är klockrent och det känns helt rätt att lägga upp en kväll på ett så fullständigt logiskt och lysande sätt. 

Ett kvarts sekel med Himlen ...

Den här turnén innebär att det är första gången som Lisa Nilsson kör alla låtarna på Himlen runt hörnet plattan från början till slut, sedan det begav sig, då för 25 år sedan.

Vän av ordning kanske påpekar att det i år faktiskt är 26 år sedan som Himlen runt hörnet kom ut. Ja, det stämmer. Födelsedagskalaset designades som ett gig som skulle gå tre kvällar på Göta Lejon i Stockholm. För ett tre-dagas kalas borde väl räcka som ett himmelskt ja-må-du-leva, eller hur? Nej, inte alls. Inte för en monsterhit och inte för en ikonisk platta som Himlen runt hörnet. Alla som ville lyssna fick inte plats på Göta Lejon och Lisa Nilsson fick massor av brev från Göteborg --- och även från andra ställen i Skandinavien --- med förfrågningar om att fira födelsedagskalas i just deras stad.

Fyra dagars födelsedagskalas

Så nu intar Lisa Nilsson The Theatre i Göteborg med ett fyra dagars kalas för att fira Himlen runt hörnet. (Vän av ordning har säkert räknat ut att detta är ett större och mer omfattande födelsedagskalas än det på Göta Lejon).

Stämningen är varm och innerlig, publiken är blandad, Lisa Nilssons platta har så mycket att säga och betyder så mycket för så många generationer.

Slutbetyget från alla i publiken är enhälligt: det här var Så Mycket Bättre än vad de hade väntat sig! Och då hade de ändå kommit till The Theatre med höga förväntningar!

Världsklass, La Nilsson!

The Theatre skapades med den uttalade målsättningen att bli svaret på Las Vegas på den här sidan Atlanten, med lyxiga shower och högt i tak och alla tillbehör du kan tänka dig. Och när Lisa Nilsson sjunger kan man verkligen få Las Vegas känsla (fast alla låtarna är på svenska) för Lisa Nilsson är minsann En Stor Diva (på ett positivt sätt), hon kan konsten att fylla upp en scen med en grandios och majestätisk känsla, och ljudmässigt kan hon waila med de bästa och största namnen i världen.
La Nilsson visar helt enkelt världsklass.

Det är också mycket smart att låta musiken stå i centrum för kvällen. Det här är det bästa upplägg jag sett på en show sedan Pepperland firade Sergeant Pepper skivans jubileum. Sida A. Paus. Sida B. Slut. Så enkelt, så logiskt, så genialiskt.

En dansant kärleksbubbla

Publiken behöver inte vara nervös över när deras favoritlåtar kommer, eller när de stora hitsen ska levereras, för det vet man ju på förhand. Och ja, Lisa Nilsson inleder med titellåten Himlen runt hörnet (som inspirerar till allsång med publiken) och sedan kan man slappna av och bara njuta av resten av kvällen. Under några av de mest kända låtarna blev det både allsång och alldans. Lisa Nilsson bjuder upp alla för att dansa till liveversionen av Varje gång jag ser dig och skakar till och med hand med några entusiastiska fans vid scenkanten.

Alla befinner sig som i ett slags stor kärleksbubbla.

Minnen från en legendarisk studio

Mellansnacket är otvunget och helt och hållet kopplat till plattan och minnen kring inspelningen, och hur det kändes för den unga Lisa Nilsson, 21 år och nyutexaminerad dansare, att möta ikoner som Mauro Scocco, Nicklas Strömstedt, Peter Le Marc, producenten Johan Ekelund ... och spela in i ABBA-Bennys studio, Polarstudion, där alla de legendariska plattorna spelats in. Studion borde ha K-märkts. Den revs. Idag finns där ett gym.

- För sånt tycker vi är viktigt idag, säger Lisa Nilsson med spetsig ironi i rösten.

Vänskapen med Niklas Strömstedt står även i fokus när det gäller anekdoter från Så Mycket Bättre inspelningen, där de två artisterna var med under samma säsong.

En tuff tjej i lack-förpackning

Lisa Nilsson kan skoja både om bag in box och 1990-talets mode, som hon klämde in sig i. Svart, stretchig lack skulle det vara! Lisa ville så gärna se cool ut för att dölja sin inre osäkerhet, och hon wailade som bara den, när hon sjöng sina låtar på engelska, även detta för att dölja sin osäkerhet. 

När långbord fyllda med kändisar som Tomas Ledin och Eva Dahlgren applåderade henne tänkte hon för sig själv: "Jag har lurat dem!". Den fejkade självsäkerheten och "I know" attityden verkade gå hem.

När det blev tal om en hel platta på svenska stretade Lisa Nilsson emot i det längsta --- sång på svenska skulle ju avslöja hennes osäkerhet och hennes känslor --- men hon gav med sig till sist, som tur var, och resultatet blev som sagt en svensk klassiker.

Musik som håller, och som växer med tiden

Klädmodet från början av 1990-talet har inte hållit, men det har Himlen runt hörnet. Lisa berättar att det finns låtar som växt med tiden, som betyder mer för henne idag, när hon levt mer och upplevt mer, än vad de gjorde när hon spelade in skivan. När man hör hennes live-tolkningar är det bara att instämma. Plattan håller, den är fortfarande bra, men Lisa Nilsson har blivit ännu bättre. Live, här och nu, levererar hon ännu bättre versioner av låtarna som "alla kan" och de får nya klangbottnar och nya innebörder.

Allt fokus på musiken

Det är otroligt smart att lägga allt krut på en sak i showen: musiken. Lisa Nilsson har inga distraherande videokonstverk i bakgrunden, inga ljusshower, inga dansare, inga klädbyten ... Vad hon har är en snygg dekor av plattor (platinaplattor hänger i långa snören från taket) och ett stort liveband med åtta briljanta, rutinerade musiker och två bakgrundssångerskor som inte går av för hackor.

Lisa Nilssons jazzbakgrund märks, för alla på scenen interagerar på ett spontant, organiskt och otvunget sätt. Man skulle kunna tro att alla låtarna och alla känslorna föds här och nu, i just detta ögonblick och i just denna musikaliska dräkt.

Mattias Torell, som var med på inspelningen av plattan, får extra mycket applåder från publiken, liksom saxofonisten Jonas Kullhammar och trumslagaren Per Lindvall.

Musikerna kan själva leverera "solo nummer" och saxofonen har en oerhört vacker, soulful sångröst.

Lisa Nilsson själv skrider fram som en drottning och bara äger hela kvällen.

Bitterljuv flickrumshyllning

När sida A och sida B är slut bjuds vi på extranumren Långsamt farväl och en bitterljuv flickrumshyllning till Whitney Houston, ledmotivet från The Bodyguard. Se där, La Nilssons wailande i internationell klass fick komma till sin fulla rätt till sist!

Det här är en magisk kväll som kommer att återuppstå tre gånger till. Enbart.

Får man lov att hoppas på en live-platta eller en live-inspelning som en extra födelsedagspresent?

Kanske nästa år?

Låtlista: 1. Himlen runt hörnet, 2. Aldrig, aldrig, aldrig, 3. Du, 4. Ändå faller regnet, 5. Varje gång jag ser dig, 6. Här kommer han, 7. Om du har något hjärta, 8. Allt jag behöver, 9. Vem, 10. Försiktigt. (Paus). 11. Klippta vingar, 12. Den här gången, 13. Kom hem, 14. Säg det igen, 15. Vart du än går, 16. Sången om oss. Extranummer: 17. Långsamt farväl, 18. I have nothing.

BG