Regi Oliver Stone
Titel: Snowden
Medverkande: Melissa Leo, Joseph Gordon-Levitt, Rhys Ifans, Shailene Woodley
Längd 2 tim 14 min
I mars 1933, efter bara någon månad i regeringsställning, skrev det nationalsocialistiska partiet om den tyska lagstiftningen och gav den egna maktapparaten långtgående befogenheter att övervaka landets medborgare genom telefonavlyssning och brevkontroll. Av detta följer inte nödvändigtvis att alla vetgiriga maktutövare är nazister. Men det indikerar att vi bör förhålla oss avvaktande till deras försäkringar om att allt detta informationsinsamlande sker i det lovvärda syftet att göra världen trygg och säker för den övervakade befolkningen.
Detta av främst två skäl. Det ena är att systematisk massövervakning per definition innebär ett inskränkande av den enskilde medborgarens frihet och följaktligen är exakt vad diktaturer sysslar med. Det andra är att underrättelseorganisationer i enlighet med sin natur gör det de gör i så stor omfattning och så effektivt som möjligt så länge ingen tillsynsmyndighet drar i tyglarna. Ett överskott av information anses sällan vara ett ohanterligt problem, hellre för mycket än för litet; det som saknar relevans precis just nu kan komma väl till pass längre fram.
I USA är själva konstitutionen byggd på misstro mot en stat med kraftfulla maktmedel. Det är ju därför vapenlagarna ser ut som de gör. Efter terrorattackerna i september 2001 genomdrev regeringen att övervakning fick användas vid en svagare misstankegrad än tidigare. Men i hemlighet kastade man varje hämning överbord och kalasade på alla de möjligheter som den digitala teknologin dukar upp. Politikerna behövde inte få veta, Michael Hayden och andra höjdare i branschen ljög vanemässigt för kongressen, samtidigt som CIA skalade upp från informationsinhämtning till att bedriva inofficiella krig i egen regi litet varstans.
När Oliver Stone nu gör film av Edward Snowdens berömda blåsande i visselpipa, riktar han in sig på definitionen av begreppet ”patriotism”. Hans fråga kan tyckas självbesvarande när man uttrycker den i klartext: Är det verkligen patriotiskt att köra med ångvält över den konstitution man säger sig försvara och att använda terrorismen som förevändning för att i en exempellös omfattning spionera på en hel värld, inklusive landsmän och nära allierade, helt enkelt därför att det är tekniskt möjligt? Och är det förkastligt att värna den demokrati och de friheter som alltmer åsidosätts av en hemlighållen, lagtrotsande stat i staten som saknar all legitimitet? Eller enklare uttryckt: vem är det som ska övervaka vem i ett anständigt samhälle?
Betänk det politiska etablissemangets inställning till Snowden.
Betänk det politiska etablissemangets inställning till Snowden. Det må vara att Donald Trump vill låta avrätta honom, men att John Kerry kallar honom för ynkrygg och förrädare? Det till synes självklara är i själva verket kontroversiellt och radikalt. Har vi blivit så rädda?
Stone har gjort en listig film som liksom spionerar på de egna gestalterna ur branta vinklar genom gömda linser. Den är snygg, hyfsat tempostark, informationsrik och förtätad. Den fokuserar hårt på sitt ämne utan att bli överdrivet docerande. Åtgärderna för att skapa drama, främst genom att följa Snowdens relation med flickvännen, är inte orimliga; thrillermomentet hanteras varsamt. Tänk att jag faktiskt skriver namnet Oliver Stone och ordet återhållsamhet i samma mening!
”Snowden” utgår från det hotellrum i Hongkong där huvudpersonen förser tre journalister med det ena scoopet efter det andra, men den återskapar också genom snabba tillbakablickar huvudpersonens utveckling från lydig rekryt till tvivlande seniorkonsult med tillgång till topphemligt material. Rent faktamässigt tillför den inte mycket utöver Laura Poitras dokumentär ”Citizenfour”, men den suggererar rutinerat fram en alltmer tryckande känsla av överhängande fara. Referenserna till Orwell är kanske inte så subtila, men i gengäld effektiva.
Vi måste fortsätta prata om det här.
I mars 1933, efter bara någon månad i regeringsställning, skrev det nationalsocialistiska partiet om den tyska lagstiftningen och gav den egna maktapparaten långtgående befogenheter att övervaka landets medborgare genom telefonavlyssning och brevkontroll. Av detta följer inte nödvändigtvis att alla vetgiriga maktutövare är nazister. Men det indikerar att vi bör förhålla oss avvaktande till deras försäkringar om att allt detta informationsinsamlande sker i det lovvärda syftet att göra världen trygg och säker för den övervakade befolkningen.
Detta av främst två skäl. Det ena är att systematisk massövervakning per definition innebär ett inskränkande av den enskilde medborgarens frihet och följaktligen är exakt vad diktaturer sysslar med. Det andra är att underrättelseorganisationer i enlighet med sin natur gör det de gör i så stor omfattning och så effektivt som möjligt så länge ingen tillsynsmyndighet drar i tyglarna. Ett överskott av information anses sällan vara ett ohanterligt problem, hellre för mycket än för litet; det som saknar relevans precis just nu kan komma väl till pass längre fram.
I USA är själva konstitutionen byggd på misstro mot en stat med kraftfulla maktmedel. Det är ju därför vapenlagarna ser ut som de gör. Efter terrorattackerna i september 2001 genomdrev regeringen att övervakning fick användas vid en svagare misstankegrad än tidigare. Men i hemlighet kastade man varje hämning överbord och kalasade på alla de möjligheter som den digitala teknologin dukar upp. Politikerna behövde inte få veta, Michael Hayden och andra höjdare i branschen ljög vanemässigt för kongressen, samtidigt som CIA skalade upp från informationsinhämtning till att bedriva inofficiella krig i egen regi litet varstans.
När Oliver Stone nu gör film av Edward Snowdens berömda blåsande i visselpipa, riktar han in sig på definitionen av begreppet ”patriotism”. Hans fråga kan tyckas självbesvarande när man uttrycker den i klartext: Är det verkligen patriotiskt att köra med ångvält över den konstitution man säger sig försvara och att använda terrorismen som förevändning för att i en exempellös omfattning spionera på en hel värld, inklusive landsmän och nära allierade, helt enkelt därför att det är tekniskt möjligt? Och är det förkastligt att värna den demokrati och de friheter som alltmer åsidosätts av en hemlighållen, lagtrotsande stat i staten som saknar all legitimitet? Eller enklare uttryckt: vem är det som ska övervaka vem i ett anständigt samhälle?
Betänk det politiska etablissemangets inställning till Snowden.
Betänk det politiska etablissemangets inställning till Snowden. Det må vara att Donald Trump vill låta avrätta honom, men att John Kerry kallar honom för ynkrygg och förrädare? Det till synes självklara är i själva verket kontroversiellt och radikalt. Har vi blivit så rädda?
Stone har gjort en listig film som liksom spionerar på de egna gestalterna ur branta vinklar genom gömda linser. Den är snygg, hyfsat tempostark, informationsrik och förtätad. Den fokuserar hårt på sitt ämne utan att bli överdrivet docerande. Åtgärderna för att skapa drama, främst genom att följa Snowdens relation med flickvännen, är inte orimliga; thrillermomentet hanteras varsamt. Tänk att jag faktiskt skriver namnet Oliver Stone och ordet återhållsamhet i samma mening!
”Snowden” utgår från det hotellrum i Hongkong där huvudpersonen förser tre journalister med det ena scoopet efter det andra, men den återskapar också genom snabba tillbakablickar huvudpersonens utveckling från lydig rekryt till tvivlande seniorkonsult med tillgång till topphemligt material. Rent faktamässigt tillför den inte mycket utöver Laura Poitras dokumentär ”Citizenfour”, men den suggererar rutinerat fram en alltmer tryckande känsla av överhängande fara. Referenserna till Orwell är kanske inte så subtila, men i gengäld effektiva.
Vi måste fortsätta prata om det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.