söndag 15 januari 2017

Tårar i havet - sann historia om världens största fartygskatastrof



Tårar i havet
- Om historiens största fartygskatastrof - 15 mil från den svenska kusten

Ruta Sepetys
Tårar i havet
Översättning: Lina Erkelius
ISBN: 9789132169731
B. Wahlströms

"Över två miljoner personer evakuerades under Operation Hannibal - den största sjöledes evakueringen i modern historia ... Litauer, letter, ester, etniska tyskar och invånare i de ostpreussiska och polska korridorerna flydde alla mot havet. Bland dem fanns min fars kusiner."
                                                                  - Ruta Sepetys

Historiens största fartygskatastrof inträffade bara 15 mil från den svenska kusten. Fartyget hette Wilhelm Gustloff.
Men säg "Wilhelm Gustloff" och du kommer att få mycket färre igenkännande nickningar än om du nämner den något mindre fartygskatastrofen "Titanic".

Fartyget Wilhelm Gustloff var packat med flyktingar när det sänktes av en Sovjetisk ubåt, 
januari 1945. Fler passagerare än vad som var rekommenderat fanns ombord.  Uppskattningsvis fanns 10500 passagerare - över 9000 av dem försvann i vågorna i den iskalla Östersjön. 5000 av de döda var barn.

Ungdomsboksförfattare talar inför Europaparlamentet

Ruta Sepetys är den första amerikanska ungdomsboksförfattaren någonsin som har inbjudits till att tala inför Europaparlamentet. "Strimmor av hopp" ("Between Shades of Grey") var hennes kritikerrosade och prisbelönta debutroman och sällan har väl en debut varit så stark. Boken handlar om Stalins förtryck under mitten av 1900-talet och man får följa Lina och hennes familj när de deporteras från sitt hemland Litauen till ett arbetsläger i Sibirien. Sepetys förfäder tillhörde de som hade tur - de hamnade så småningom i Amerika och byggde upp en ny tillvaro.

Den svåra tredje romanen

Ruta Sepetys tredje roman "Tårar i havet" ("Salt to the Sea") handlar delvis om samma geografiska område, en av huvudpersonerna, en sjuksköterska i tjugoårsåldern, är från Litauen. Men den storslagna finalen i "Tårar i havet" är baserad på en annan verklig historisk händelse: den största fartygskatastrofen någonsin. Större än Titanic. Den utspelade sig i Östersjön, inte långt från den svenska kusten, och inte ens här är katastrofen känd. För att man skulle hålla sig väl med ryssarna? Folk som bodde vid kusten märkte i alla fall av katastrofen. Både döda människor och mängder av saker från vraket flöt iland. På Bornholm finns idag ett litet museum med sparade saker. Folk på Bornholm skrev till myndigheterna  - skulle ingen komma och hämta de döda? Skulle ingen begrava dem? Skulle ingen kolla upp vilka de döda var? Uppenbarligen inte. Till skillnad från Titanic blev offren på Wilhelm Gustloff anonyma. 

Inget isberg att skylla på

Skillnaden var att Titanic kolliderade med ett isberg, Wilhelm Gustloff, som var fyllt med flyktingar från östra Europa, torpederades av ryssarna. Katastrofen var alltså inte någon naturkatastrof, det var människor som såg till att alla dessa  flyktingar drunknade. Många av scenerna i boken är sanna: folk som hamnade i vattnet istället för i livbåtarna frös ihjäl. Barn drunknade direkt, eftersom flytvästarna inte var designade för barn. Spädbarn som skulle kastas i säkerhet slutade som en blodig massa mot fartygsskrovet.
Många som överlevt själva förlisningen frös sedan ihjäl --- ingen vågade komma och hjälpa, ingen ville riskera att bli torpederad av Sovjetiska ubåtar. När hjälpen till sist sent omsider kommer är det inte många som överlevt kylan.

Huvudpersonerna lever farligt

Som läsare förstår man snabbt att av de tre ungdomarna som man följt genom boken kommer inte alla att klara sig. En sjuksköterska från Litauen, en konststuderande preussare (som är mycket noga med att inte bli kallad tysk) och en gravid polsk femtonåring, som blivit brutalt våldtagen av ett gäng ryssar.

Armén som kommer för att "befria" folket från "det tyska förtrycket" är den fruktade röda armén - de tillhörde "den vinnande sidan" och kunde därför göra i stort sett vad som helst utan att bli granskade.

Folk flydde från sina liv. Givetvis flydde alla som var helt eller delvis tyska (Preussen skulle inte finnas längre, likaså skulle stora delar av Polen ges bort) men även folk från tex. Litauen och Polen tog chansen att fly, i förhoppning om att komma till ett bättre liv i väst.

Tre års research för ungdomsbok

Septys har gjort grundlig research i tre år och det är intressant att se var hon hittat "de överlevande" t.ex. i England och USA. De har berättat om fartygskatastrofen. Medan det idag finns gott om viktiga vittnesmål samlade mot nazisterna, finns inte mycket mot röda arméns förbrytelser. Det finns gott om vittnesmål från de vidriga koncentrationsläger dit judar deporterades, men betydligt mindre är känt om det baltiska folkets lidande och vad de fick utstå i Stalins version av koncentrationsläger.
Det är inte konstigt att Ruta Sepetys blev inbjuden till Europaparlamentet för att tala. Hon är en av få som för en talan för bortglömda minoriteter och deras lidande.

En minnesvärd blind flicka

Gång på gång under läsningen attackeras människorna som läsaren får följa av sovjetiska flygplan: de flyger över vägarna och bombar flyende flyktingar. Civila människor. Folk som är sårade, handikappade, gamla, sjuka. Kvinnor och barn som stretar vidare med sitt bohag mot ett nytt liv --- och de kommer aldrig fram.

En av de mest minnesvärda karaktärerna är Ingrid, en blind flicka som dör av ryssarnas bomber. Hon flyr för sitt liv som alla andra, men vi påminns om att enligt nazismen var handikappade personer, som t.ex. blinda personer, defekta. Men de blir inte bättre behandlade av ryssarna. Ingrids balans för att överleva går mellan två monster och hon klarar inte balansgången.

Ingen romantisk skildring

Fartygskatastrofen liknas på omslaget vid Titanic katastrofen men större, den svenska titeln "Tårar i havet" låter romantisk som titeln på en dansbansschlager men det finns inget romantiskt eller publikfriande med den här boken. Ruta Sepetys är inte James Cameron.
Det här är en bok som är helt utmattande att läsa, men man ångrar inte den tid och energi man lade ner på läsningen.

Ruta Sepetys författargärning hitintills är att hon producerat tre provocerande mästerverk och det verkar som om ett fjärde är på gång. Det är befriande med en ungdomsboksförfattare som inte väjer för svåra ämnen, inte romantiserar svåra ämnen och inte faller för frestelsen att leverera en kärlekshistoria eller romantisk triangel, som så många andra ungdomsboksförfattare.

Vad man ser fram emot nu är att det ska komma mer historisk forskning med de verkliga vittnesmålen från Wilhelm Gustloff. Med tanke på den uppsjö av Titianic litteratur det finns, vore det inte för mycket begärt.

Belinda Graham


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.