fredag 15 augusti 2014

FILM: Medicinen. Från chick-lit till chick-flick

 

Colin Nutley och Ruth Westerberg på Galapremiär av Medicinen, SF.





Medicinen. Från chick-lit till feel-good film med Colin Nutley.

Medicinen
var en gång en lagom framgångsrik roman, skriven av pseudonymen Hans Koppel, och utgiven på Wahlström & Widstrand förlag. På baksidan av boken beskrevs romanen som "chick-lit". Förlagsindustrins klämmiga term för lättsam, lättläst litteratur, oftast med humor, med kvinnliga jag-berättare, oftast riktad till en kvinnlig publik. Så olika författare som Curtis Sittenfeld och Sophie Kinsella brukar beskvias som författare av chick-lit. Termen har alltså ingenting med kvalitet och priser att göra (liksom i deckargenren finns det chick-lit över hela kvalitetsspektrat); det har helt enkelt bara blivit ett begrepp som säljer. Och filmens motsvarighet har blivit chick-flick. Inte lika medvetet marknadsfört som av förlagsindustrin, men det rimmar ju. Och det säljer. Liksom i böckernas värld möter vi här en kvinnlig huvudperson och ett kvinnligt perspektiv på tillvaron.

I Colin Nutleys filmatisering av Medicinen är det Helena Bergström som spelar jag-berättaren. Liksom i boken är detta en satir över medievärlden och vad man behöver göra för att lyckas. Precis som på grottmänniskornas tid får de mest lyckade vara närmast elden --- alltså: de får mest tid i rampljudet --- medan andra, som Johanna, hamnar långt från ljus och värme, ute i snålblåsten.

När Colin Nutley introducerar filmen så säger han att detta är en "tjej-film", alltså en chick-flick.

Herrarna i salongen ser förskräckta ut.

Peter, chef för SF, arrangerade galapremiären

- Dörrarna är låsta, så ni kommer inte ut härifrån! säger Colin.

Men sedan kommer han med plåster på såren:

- Det är verkligen intressant att se hur tjejer kommunicerar med varandra och vad de pratar om, jag har fått förmånen att vara i den världen under tiden som jag har filmat denna historia.

Han tillägger inte att i grund och botten är detta en roman av en manlig författare, Hans Koppler är pseudonym för Petter Linbeck, känd barnboksförfattare. Och Petter skaffade INTE sin pseudonym för att han skämdes för att skriva chick-lit, berättar han, utan för att han var rädd för att inte tas seriöst som författare av skönlitteratur för vuxna, eftersom han är känd som barnboksförfattare och "barnböcker har lägre status". Vilken genre man än väljer finns det tydligen något som har lägre status.

Colin introducerar filmen och konstaterar att livet är kort.
Två medarbetare har dött sedan de sist filmade tillsammans....
I filmen är Johanna är hunsad av sin chef på modetidningen Dolce Vita där hon jobbat alldeles för länge. Hon har alltid ont om pengar, hennes exman har hittat en ny, yngre tjej och sexlivet är lika med noll. Johanna vill något mer med livet. Vad som helst. Kanske en resa till solen med barnen? Men hon har inte råd. För att få ihop extrapengar hoppar hon desperat på ett erbjudande som försökskanin för en ny medicin, men pillren hon får har oväntade biverkningar. Över en natt ändrar sig allt. Johanna slutar att oroa sig. Hon har fått sin sexlust tillbaka (och mer därtill). Oron och hon kännser sig sexig, snygg och självsäker. Hon vågar ta plats! En plats vid elden är hennes! Omvärlden ser henne också med helt nya ögon. Hon tar för sig på jobbet och ger sig ut efter kärlek, eller sex, i den löftesrika sommarnatten. Hon är inte rädd för att experimentera. One-night stands? Inga problem. Bråk över vem som tagit post-it-notes på jobben? Johanna går segrande ur striden! Livet är underbart. Men hur längre räcker pillren?

Precis som i mycken chick-lit och motsvarande chick-flicks är svaret på alla problem är att ta tag i sitt liv och göra en mental make-over. Eller bara en vanlig make-over.

Att vara glad är den bästa Medicinen, eller?
Man har övervägande kvinnliga kändisar i roll-listan. Den ende manlige personen på Dolce Vita spelas av en okänd förmåga. De kvinnliga stjärnorna lyser starkt. Chefen på tidningen spelas av Eva Fröhling, som blir den svenska motsvarigheten till den djävulska chefen i chick-lit/chick-flick fenomenet Djävulen bär Prada (chefen spelas där av Meryl Streep). Post-it-notes drottningen spelas av Cecilia Forss. Helena Bergström har återigen många roliga scener tillsammans med Maria Lundqvist (precis som i Heartbreak hotel). Helena Bergström själv är som en blandning av Bridget Jones och Ugly Betty --- på den tiden då de var som bäst.

Men alla små bråk över små saker på jobbet gör att tankarna också går till The Office med Ricky Gervaise.

När det gäller homosexuella experiment är det Petra Mede som blir Helena Bergströms karaktärs ledsagare.

Men det är post-sex eftersnacket man får se. Ungefär lika spännande som bråket över några post-it-notes. Eller?

Medicinen är en film som handlar mycket om sex och där det snackas mycket sex, men några sexscener kan man inte förvänta sig.

De som var besvikna på den "bortklippta" sexscenen mellan Bergström och Mede fick svar på tal av Colin Nutley själv.

-Vill man se sånt kan man skaffa en porrfilm.

Eller Lars von Triers senaste.

Medicinen handlar ju egengligen inte om sex, utan om att hitta sig själv.

Och vi som kan chick-lit genren vet ju att hjältinnan alltid börjar på noll och slutar med flera trumf på hand. Så man behöver inte oroa sig för Johanna egentligen. Det här blir alltså en ren feel-good film, fast med barnförbjudet språk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar