Guldlock

De tre björnarna i ny tappning av Kruusval

en gammal godnattsagaCatarina Kruusval
Guldlock
Rabén & Sjögren

Det finns många klassiska “heist”-filmer och berättelser om omöjliga, men väl genomförda inbrott. Sagan om Guldlock och de tre björnarna är förmodligen en av de första klassiska “heist”-berättelserna, en traditionell saga som berättats för generationer av barn. Den modiga lilla Guldlock går ensam ute i skogen, precis som Rödluvan, och gör inbrott i ett obevakat hus och tar för sig av … gröten! Hur många barn har inte förundrats över att hon frivilligt, utan publik eller löften om mutor, äter det äckligaste som finns i hela huset? Av allt man skulle kunna ta för sig av är gröten förmodligen det värdelösaste. Inte alls gott och dessutom bland det billigaste man kan laga. Sedan blir denna “heist”-berättelse ännu värre. Istället för att ägna tankarna åt “a clean get away” tar Guldlock helt sonika en tupplur, i en av björnarnas sängar --- den lille björn som hon just rånat på gröten.
Vad är det då som gör att Guldlock hållit så länge som saga? Den hör inte till de sagor som har prinsar, prinsessor, drakar, evig kärlek och stora episka bataljer.
Catarina Kruusval har fångat charmen med Guldlock. Iklädd blå jacka med olikfärgade knappar och utan huva (för att kontrastera henne mot Rödluvan?!) är Guldlock ute och går i vad som ser ut att vara en svensk Elsa Beskow skog. Det växer vitsippor och svampar lite varstans. Guldlock själv verkar vara upptagen med att plocka Karl Johan svamp när hon blir intresserad av det lilla huset i skogen. Rustik charm, helt byggt av sten. Sedan kommer tretalet. Hon gör allt tre gånger. Sitter i tre olika stolar. Smakar på tre olika gröt-rätter (Carina Kruusval har ritat en jätteburk honung till, så vem vet, det kanske inte är så äckligt?) Hon provligger tre olika sängar. Och det är tre olika saker hon gör. Tretalet tre gånger. Det kan inte bli mer berättarvänligt! Eller?
Jo, för tre björnar gör också allt tre gånger! Klagar på att någon suttit på deras stolar, ätit av deras gröt och legat i deras sängar. Så man får tre gånger tre sagan en gång till.

Läser man detta som godnattsaga är det lätt att föreställa sig deras röster och hur olika de tre snopna björnarna låter.
Björnarna i historien är som ett mellanting mellan teddybjörnar, riktiga björnar och skogsmullemänniskor. De har alla kläder på sig och pratar, som det brukar vara med antropomorfiska djur.
Till skillnad från vargen i Rödluvan är det inte helt klart om de är farliga, om de är antagonister, eller helt enkelt potentiella vänner till Guldlock.
I den här versionen av sagan springer Guldlock hem igen. Det finns också andra versioner av sagan, där hon städar upp efter sig så att björnarna inte är ledsna. (Alltså en moralkaka på slutet). Eller där hon blir kompis med den minsta björnen och de fortsätter att umgås. Kanske ett bra slut eftersom den lilla björnen inte gör något mer spännande än att gå på morgonpromenad, och Guldlocks äventyrslust kanske kan smitta av sig?
Sagan är berättad i milda färger, den är lagom lång för att läsas flera gånger och den repetitiva aspekten av sagan gör också att den är lätt för barn att lära in --- och sedan “läsa själv“.

Belinda Graham