Lucy Dillon - Tango för vilsna själar

Lucy Dillon utan hundar

Dags att dansa!Lucy Dillon
Tango för vilsna själar
Originaltitel: The ballroom class
Översättare: Ann Björkhem
Forum

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. Hundar, hus och hjärtats längtan. Och så levde de lyckliga.

Det kommer knappast som någon överraskning att Lucy Dillons böcker handlar om att hitta Den Rätte med fyra tassar och viftande svans (och jag menar inte katter). När det klickar mellan människa och hund uppstår ljuv magi. Ibland uppstår det även magi hundar emellan, och mellan människor som möts på hundpromenader.
Det kommer som en chock att Tango för vilsna själar är en Lucy Dillon UTAN hundar! Vad har hänt?

En Lucy Dillon utan hundar är som en måltid utan ost, som en dag utan sol, som en glasstrut som man just tappat greppet om …
Faktum är att den nya LucyDillon i Sverige egentligen är hennes debutroman i hemlandet England, och hon hade inte kommit in på att skriva om hundar än. Hon skrev om sitt dansintresse, “som att dricka champagne utan att få baksmälla”, och huvudpersonen i Tango för vilsna själar är en pensionerad tävlingsdansare som kommer hem till sin uppväxtort, Longhampton, och bestämmer sig för att starta en danskurs.

Hemvändare kan ställa till det. Det vet alla som sett Så som i himmelen. (Eller läst Odysséen.) Passioner svallar, folk ifrågasätter sina liv, sina val, hemligheter flyter upp till ytan …
För i tangons passion och foxtrotens virvlar inser dansdeltagarna att man aldrig kan dölja något för sin danspartner. Inte heller för sin danslärare. Angelica är mer perceptiv än det olyckliga parets terapeut och hon ser precis vad de egentligen behöver. Det gäller även de andra paren. Även det lyckligaste paret har mörka hemligheter som behöver städas bort.

Angelica är som en god fé som kommer in i folks liv och fixar allting.

Men vem fixar allting för Angelica?

Mot slutet av boken har hon beslutat sig för att skaffa en liten hund “ … en liten valp hon kunde älska och uppfostra och göra till sin vän, inte behandla som ett substitut för en baby eller en äkta man” och då dyker drömprinsen upp som ett brev på posten. Liksom Angelica älskar han dans. Förhoppningsvis gillar han också långa tidiga hundpromenader och busiga små valpar. För bebisar kan vara riktigt lättsamma i jämförelse med busvalpar!
När man kommit över den första chocken att detta inte är en hundbok så återstår resten av Lucy Dillons sedvanliga charm: att på pricken skildra livet i en engelsk småstad där allting inte är så idylliskt som det ser ut.