måndag 10 mars 2014

RECENSION: What Maisie Knew


 

Henry James visste en hel del

Den trassliga vägen genom barndomenDen trassliga vägen genom barndomenHenry James
What Maisie Knew, New Edition
Penguin Books, 2013
Scott McGehee, David Siegel
What Maisie Knew
Scanbox Vision, 2013
Maisies föräldrarskiljer sig. Maisies föräldrar gifter om sig. Maisie åker skytteltrafik mellan sina föräldrar, eftersom de ska “dela rättvist” och de försöker hela tiden överträffa varandra i frågan vem som älskar Maisie mest. Det blir presenter, utflykter och restaurangbesök, och löften om ännu fler presenter och resor och jättestora goda glassar. Men i realiteten är det faktiskt Maisies styvföräldrar som gör det mesta hämtandet och lämnandet, ser till att hon kommer till skolan, ser till att hon gör sina läxor, ser till att hon får (någorlunda) hälsosam mat, tar hand om henne när hon är sjuk och tröstar henne när hon har mardrömmar.


Ovanstående intrig låter som om den vore tagen från Jacqueline Wilsons senaste bästsäljare för barn- och ungdom --- Jacqueline Wilson är den mest lästa författaren i Storbritannien idag, och majoriteten av hennes böcker handlar om dysfunktionella familjer, spruckna hem och barn som verkar äldre och förnuftigare än sina ofta vimsiga och själviska föräldrar.

Men det här är inte intrigen från den senaste Jacqueline Wilson bästsäljaren. Det här är intrigen i What Maisie Knew, en klassiker av Henry James från 1897. Intrigen är alltså över 100 år gammal!
Det verkar som om mycket lite är nytt under solen. Det gäller även dysfunktionella familjer, uppslitande vårdnadstvister och ett lillgammalt barn som åker skytteltrafik mellan sina föräldrar, inte för att hon ska må så bra som möjligt, utan för att de vuxna ska kunna känna sig duktiga och “rättvisa”.

What Maisie Knewär inte bara en klassisk roman, utan även en av 2013 års bästa filmer med det lilla stjärnskottet Onata Aprile som Maisie och Julianne Moore, Alexander Skarsgård, Steve Coogan och Joanna Vanderham i de andra huvudrollerna.

Ofta uppdateras klassiska verk - vare sig det gäller böcker eller operor eller motiv i konsten- för att göra det “relevant” för en ny publik och en ny tid: Sherlock Holmes är inte längre en gammeldags gentlemannadetektiv som bara använder sig av sitt skarpsinne, i BBC-serien Sherlock är han ute på Internet och använder flitigt sin mobiltelefon och samtidigt knatar operahjältar runt i jeans och t-shirt och värjor ersätts av pistoler. Allt för att det ska verka ”relevant”för en modern publik.

Men det fantastiska med What Maisie Knew är att man inte har behövt uppdatera och modernisera romanen nämnvärt för att allt ska fungera. Det är inte alla klassiska romaner man kan säga det om. Charles Dickens olyckliga och komplicerade kärlekshistoria i Great Expectations bygger på klasskillnader i det viktorianska England och E.M. Forsters huvudpersons traumatiska väg till att hitta kärleken i Maurice bygger på att homosexualitet var olagligt i England år 1912 --- och det är inte “bara” att lyfta sådana romaner direkt och sätta dem i modern tid, i en modern kontext. I dagens Storbritannien har klass blivit omodernt och homosexualitet är inte längre olagligt --- men för barn i skilsmässotvister har läget inte blivit nämnvärt bättre sedan 1897.

I filmen What Maisie Knew har manusförfattarna Nancy Doyne och Carroll Cartwright
flyttat handlingen från London till New York. I What Maisie Knew anno 2013 är mamma Susanna en amerikansk rockstjärna, pappa Beale är en konsthandlare från England, barnflickan är från Glasgow, Skottland, och drömmer om ett coolt överdådigt liv i USA (helt ouppnåeligt) och slackern Lincoln jobbar som bartender och gör annars helst så lite som möjligt förutom att vara ett slags groupie till Susanna. Skarsgård gör sin slacker roll i “baggy fit” kläder som han själv tänjt till bristningsgränsen för att ge intrycket att här är någon som knappt klarar av att ta hand om sig själv, någon som aldrig tar ansvar för något - så omsvängningen blir desto större när han klarar av att ansvarsfullt ta hand om och uppfostra ett barn.

Beale gifter sig med nannyn för att få vårdnaden om Maisie. Precis som Beale gifte sig med guvernanten i originalromanen. (Ja, även om klass är omodernt så finns det fortfarande gott om tjänare och betjänter, speciellt bland de rika i USA). Beale mutar nannyn med historier om ett lyxigt liv, en kryssning, en resa till Italien som hon alltid drömt om … Hon får inte något av det. I en scen kan hon inte ens komma in i sin egen lägenhet eftersom mannen står som ensam ägare.
Susanna ”hämnas”på sitt ex genom att gifta sig med den lättsamme och snygge bartendern.
Maisie träffar härmed sitt livs stora kärlek i sitt sexåriga liv: “I love him!” anförtror hon sin nanny, angående Lincoln. Det är också han som är bäst på att leka med henne, han letar upp böcker med exotiska djur, han ritar farliga djur i hennes vallgrav för att skydda prinsessan, han ställer upp som levande slänggunga och han spelar villigt död när en fnissande Maisie skjuter honom med sitt pekfinger. Han gör också hälsosam mat, för som bartender ska man kunna laga lite mat. Han är kort sagt bättre nanny än nannyn, som låter barnet leva på pizza och jordnötssmör och chips.
Boken handlar om Maisies väg från barndom till ungdom.

I boken följer man Henry James berättarröst. I filmen är Maisie sex år hela tiden och allt är ur hennes synvinkel.

Konsten att uppdatera ett mästerverkKonsten att uppdatera ett mästerverkEn stor del av tiden befinner sig betraktaren bokstavligen på Maisies nivå - man ser vad hon ser, hör vad hon hör, delar av föräldrarnas förbittrade gräl, och man kan gissa sig till resten. Många delar som skulle varit ”de största” i en film ur vuxet perspektiv - som bröllop, bröllopsfest och smekmånad är helt enkelt bortklippta. Vad som gör intryck på Maisie av bröllopet är att hon får blomblad att leka med. Det är också viktigt att leka med sina plastdjur eller att ägna sig åt att få till den perfekta vallgraven på teckningen eller att slicka fingrarna rena från jordnötssmör. Det är sådana saker som är viktiga i en sexårings värld.

Rent fysiskt är kameran lågt hållen, så att man ser ur Maisies synvinkel - stolssitsar är i ögonhöjd, trappan är hur lång som helst, bardisken är skyhög och vuxna filmas i midjehöjd,- vilket också medför en del närbilder på Alexander Skarsgårds rumpa.
En skillnad i “moderniseringen”är att när filmen slutar befinner sig Maisie hos de unga, blonda styvföräldrarna som blivit ihop efter att ha dumpats av sina respektive, Maisies biologiska föräldrar, och man får egentligen inte veta “hur det går“.

Man vet inte om de kommer att klara av att ta hand om henne, om deras kärlek också kommer att ta abrupt slut och ersättas av bittra gräl och vårdnadstvister, om tjejen blir less på USA och det förlovade landets löften som aldrig infrias och åker hem till Glasgow … slutet är alltså öppet.
Bokens Maisie inser att det inte bara är hennes föräldrar som inte är att lita på, samma regel gäller även hennes styvföräldrar. De är inte heller att lita på. Deras förhållande kommer också att ta slut. Visst, de är unga och snygga, men de är inte pålitliga och skärpta och inte i närheten lika intelligenta och smarta som Maisie själv -och Maisie har genomskådat hur falskt allting är.

Alltså väljer Maisie att bo med sin gamla guvernant, Mrs Wix. Mrs Wix finns med även i filmen, men här är det meningen att man ska sympatisera med de yngsta skådespelarna, de med Hollywoodutseende, även om Henry James bröt mot den romantiska sagoregeln som finns i många folksagor, romantiska romaner och filmer, att man ska “heja på”de som är snyggast. Mrs Wix är den minst snygga - fysiskt sett - i romanen, men hon är den mest pålitliga. Och hon är den enda som bryr sig om Maisie, och inte använder henne för egen vinnings skull. Som en trofé eller en accessoar. Vilket barn ofta används som än idag. Alltså är Mrs Wix den bästa karaktären för Maisie, även om hon inte är tjusig och glamourös, och det blir hon som “vinner Maisie” till sist.

Men ett öppet slut fungerar också. Vi vet, vi som betraktar, att Maisies styvföräldrar också kommer att tröttna på varandra, på sig själva, på sina jobb, kanske till och med på hela Amerika … och Maisie har kommit fram till att vuxna inte är att lita på. Men det innebär inte att Maisie inte kan njuta och ha kul för stunden, när hon springer som ett jehu rakt mot kameran och ler stort, för hon har vunnit sin frihet genom att använda sin sex-åriga trotsålders auktoritet till att börja säga nej till vad vuxna omkring henne vill och förväntar sig.

En liten seger för Maisie. Även utan Mrs Wix som hjälpare och räddare i nöden.

Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.