Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Tage Danielssons ord om Monica Zetterlund fångar den unika kombinationen av nordisk sommarmelankoli och livsbejakande storstadspuls. Det sensuella och grovkorniga. Den blå svävningen mellan dragspelet och saxofonen.
"En sorg i rosenjazz."
Hon började sjunga i sin pappas orkester i början av femtiotalet, bara fjorton år gammal. När hon var tjugo fick hon spela in sin första skiva. Och snart blev telefonisten från Hagfors en ”Swedish Sensation” på scener i Stockholm, London och New York.
Sedan dess har hon varit musiken i flera generationer svenskars liv.
I denna memoarbok från 1992 berättar Monica Zetterlund för Tom Alandh om musik, minnen och möten. Om sig själv, Hasse och Tage, Alice Babs, Beppe Wolgers, Marlon Brando, Vilhelm Moberg och Olof Palme. Om filmrollerna och krogshowerna. En på en gång rolig, öppenhjärtig, allvarlig, slagfärdig och generös bok av en av våra största svenska artister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.