Jultips med musik!

Rutten lax, rutten jul och arg på pappa, tre musikbiografier

 

Jultips från Belinda

fulla jular forväntansfulla jular sorgsna jularDet finns självbiografier och det finns julböcker. Genren julsjälvbiografi är inte en vanlig genre. Men Peter Jöback och hans medarbetare har lyckats skapa ett verk i denna genre. Minnen av jular som flytt, som inte blivit som de skulle, spökar hela tiden. Men till skillnad från i Charles Dickens ”En julsaga” tar Jöback inte itu med spökena på riktigt, han snarare flirtar med dem lite (lidande kan ju bli bra mellansnack på en julkonsert) så det kanske inte är så konstigt att de vill bo kvar. ”Jul, jul strålande jul …” Julen är inte alltid så vit, så vacker och så strålande. Peter Jöbacks julbok är till utseendet underbar, lockande och vacker. Det känns som om den doftar jul, med sina recept och vackra bilder och collage av gamla bokmärken (otroligt snygg formgivning). Det känns som om den låter jul med sina sångtexter och sina noter och sin bonus-DVD med Peter Jöbacks julkonsert 2009 (som ska vara den bästa uppsättningen av den!) … Men texten är mest en jul-självbiografi. En självbiografi där inte alla jular är svenska, snöiga och bekväma.

Konsten att tycka synd om sig själv

En ensam jul i London, med bara broccoli och rutten lax som sällskap, får illustrera en av sångerna, som nedskrivet ”mellansnack”. Man kan vara lite förvånad över att Peter Jöback klarar av att vara deprimerad och tycka synd om sig själv till och med i London (och att han bara har broccoli och rutten lax hemma) – London har mycket av världens bästa julshopping och världens bästa julmat.
Harrods och Fortnum&Mason är kända för internationell kvalitet – där finns ingen ”rutten” eller ”äcklig” mat – där finns delikatessmat som passar de flesta i hela världen, vare sig man är köttätare, vegetarian eller bara extremt sötsugen.
England har också mycket av det bästa firandet, julafton är en vanlig dag, juldagen är mycket mer avspänd än en svensk julafton och annandagen kan man fira på puben eller med att se en fotbollsmatch. Glöm julstress och julpanik! Julen är till för att avnjutas och man behöver varken rimma till paketen eller gröten och man slipper gröt över huvud taget.
William Wordsworth skrev att han levde på gröt när han var fattig. Mycket litet har förändrats sedan romantikens epok – gröt är fortfarande inte kalasmat …
Men om man vill stanna hemma och gråta över bristen på svensk jul istället för att fira med pub och fotboll, finns det inte mycket man kan göra åt det. ”Stiff upper lip” är en livsstil som inte kan läras ut i en handvändning.
Som musikälskare är det alltid väldigt intressant att se varför en artist väljer en viss sång, vad han lägger in för minnen i den, vilka känslor, vilka betydelser (även om förklaringarna blir lite repetitiva just i denna bok) … och Peter Jöback är bra på att tolka in känslor i ord och toner. Inte för inte gör han succé på musikalscenerna där känsla är lika viktigt som bra röst för att ge sin karaktär rundning. Att bli utvald till att spela huvudrollen i ”The Phantom of the Opera” i London (dessutom när musikalen hade jubileum!) är givetvis ett av de positiva minnena i boken.

Livets rosor och törnen

Det är också intressant att läsa om Peter Jöbacks eget liv, med toppar och dalar och egenhändigt skapade jultraditioner. Som att spela bowling. Lena-Katarina Swanberg har skrivit texten till boken och hon får fram känslan att det är Peter Jöback själv som står på en scen och pratar till oss läsare/lyssnare.
Det finns också minnen med från julturnén 2009 – den med Cookies ’N Beans och R.E.M.-duetten med irländaren Declan O'Rourke vilket var mitt favoritnummer. Det bästa Peter Jöback gjort i en julkonsert? Stämningsfullt. Och ändå totalt ojuligt. Det är denna konsert som man får bilder från och det är den som finns med på en bonus-DVD.
DVDn gör boken värd att inneha, men att säga så känns lite orättvist mot de som jobbat med layout och formgivning och skapat ett ”julkonstverk” – retroinspirerade foton, de juligaste låtarna, de finaste tonsättningarna, det godaste godiset och de bästa minnena … och de värsta.

Fredsförklaring

hela historien om sig själv och sitt livNär man har varit i musikbranschen i över 40 år, dels som artist och dels som låtskrivare till andra artister, och har 34 plattor bakom sig – då har man en del att förtälja. Neil Young gör detta i ”Fredsförklaring” – som är en mycket snäll självbiografi: lagom avslöjande, trevliga anekdoter och mycket musikhistoria. Neil Young har träffat de flesta inom rock, blues och country-genrerna. Samarbetat med dem, skrivit åt dem och varit ute och ridit med dem på ranchen.
Vad Neil Young skriver är lagom informativt och lagom avslöjande, t. ex. om Linda Ronstadt (de var också ute och red tillsammans):
”… nu har Linda blivit något av en ensling. Hon hoppade helt enkelt av för att bilda familj och leva ett 'normalt' liv i 'verkligheten'. En gång beskrev hon mig med de orden. Hon sa till Nicolette att hålla sig undan från mig eftersom jag 'inte levde i verkligheten'! Men det spelade ingen roll för Nicolette och jag hade i alla fall ett förhållande ett tag. Men det varade inte. Sånt är livet. Hur som helst, när jag lärde känna Nicolette var hon och Linda på ranchen och spelade in de låtar jag hade presenterat för dem i Malibu. (Linda missbrukade förresten jordnötssmör på den tiden! Det är väl ändå den sortens spännande information man förväntar sig i en bok av det här slaget?)”
Märk ironin. Roligare avslöjanden än så här blir det inte: jordnötssmörsmissbruk. Detta hade även Elvis Presley problem med, men det är inte så farligt, felet var att han missbrukade mycket annat också. Hoppas man på en kiss ’n tell bok med massor av skandaler är en bok med titeln ”Fredsförklaring” inte den bok man letar efter.
Är man däremot intresserad av gedigen amerikansk musikhistoria (och även en del europeisk musikhistoria) med listor över turnéer och historier om hur låtar spelades in, då är detta helt rätt bok. Neil Young missbrukar inte jordnötssmör. Han avslöjar istället att han älskar att promenera:
”Jag äskar att promenera. Det lugnar min själ. Mamma sa alltid att morfar Ragland brukade ta en promenad varje dag och att han älskade det. Han levde länge. Min favoritpromenad är fortfarande uppe på åsen ovanför ranchen. Jag går mellan två och en halv och tre kilometer och mår alltid bättre efteråt, i alla väder. … det finns ett ställe på åsen där två eukalyptusträd har växt ihop. En gren på det ena trädet har växt över till det andra och vuxit rakt genom stammen. De sitter ihop för alltid jag har döpt dem till de förälskade träden. Jag går till de förälskade träden och hem igen så ofta jag kan.”

Det är inte ofta man läser sådana här passager, om promenader och fantasier om besjälad natur i rockbiografier. Men det är kanske sådant som behövs om man ska leva (och överleva) länge?
Mest rörande är det att läsa När Neil skriver om Amber Young, hans dotter, numera en känd konstnär. När hon var liten konfronterade hon Neil med att han aldrig var hemma och såg henne växa upp. Sådan far, sådan dotter – båda två är väldigt rakt på sak. Konstnärer har inte så mycket tid för ”den verkliga världen”.
Men Neil Young är känd för sitt engagemang inom politiken och också för miljöfrågor och han är inblandad i flera välgörenhetsprojekt. Så även om han inte lever ett normalt liv, försöker han engagera sig i det normala livet. Som ”Farm Aid” och ”The Bridge School” som han har varit med och grundat.
Neil Young har också blivit invald i Rock and Roll Hall of Fame … Två gånger. Både som soloartist 1995 och som medlem i en grupp – Buffalo Springfield – 1997. De flesta kan bara drömma om att bli invald en gång … Men producerar man stora hits varje årtionde sedan 1960-talet kanske det inte är en så stor sak att bli vald två gånger.

Bruce

Han har gett röst åt USAs folksjälBruce Springsteen är så stor att hans biografi bara heter Bruce. Precis som Madonnas biografi bara heter Madonna. Men den musikaliska damen har sedan länge dumpat efternamnet. Biografin ”Bruce” är den första Bruce-biografin på 25 år. Som Bruce medverkat i. Dessutom medverkar alla andra som räknas i hans liv med öppenhjärtliga intervjuer både om Bruce och hans musik. Bruce sätt personifierar glappet mellan den amerikanska drömmen och den amerikanske verkligheten –eller rättare sagt: hans musik gör det!
Som “Everybody’s Got a Hungry Heart”. En glad melodi med en inte så glad text. Ungefär som en svensk dansbandslåt (om man vill vara lite vanvördig). En man uppfyller den amerikanske drömmen – att bara sätta sig i bilen och köra. Frun får ta hand om barnen, dem skiter han i. Han vill vara fri. Men det finns egentligen ingen frihet. Att bara driva runt är ett sätt att vara fången i lösdriveriet. Och ingen blir lyckligare för det.
En hel del om Bruce handlar om hans olyckliga förhållande till pappan som hade depressioner och satt i köket och stirrade vid köksbordet långa stunder. Bruce har ärvt den psykiska ohälsan. ”Min pappa älskade mig inte (kanske) och jag är lik min pappa (fast jag inte vill vara det)-problemet” gör att den här biografin snabbt påminner om Peter Jöbacks julbok där han berättar om hur olycklig han var i sitt förhållande till sin pappa … men idag, mycket dyr terapi senare, är han lycklig.
Med Bruce är det samma sak. Han hävdar att mycket terapi och mycket medicinering senare har gjort honom lycklig. En allt för enkel lösning? ”Tough luck” – du får ingen annan förklaring.
Skillnaden mellan framgångsrika personer och inte framgångsrika personer är att en grupp tycker mycket synd om sig själv medan den andra bara tycker synd om sig själv. Varför? De som inte lyckats har ju fortfarande tron på att det kan bli bättre, de som fått framgången de har inget att hoppas på längre – förutom missbruk, terapi och medicinering. Att bli älskad av ett publikhav är tydligen inte nog med bekräftelse.
I slagdängan ”sex, drugs and rock ’n roll” har ”roll” försvunnit ur rocken och drogerna har blivit receptbelagda från apoteket och sex har bara blivit ännu ett missbruk, liksom apoteksbesöken.
Men det finns fortfarande folk i allmänhet som lyssnar på rock för att känna sig bättre.
Det här är en intressant och läsvärd biografi – helt klart den bästa på 25 år! – och den är inte alls vad man har tänkt sig när man börjar läsa den. Precis som Peter Jöbacks julbok är det mer ”mycket möda och stort besvär” än ”hejsan hoppsan, slå i glasen” och klackarna i taket.
Rocken har blivit gammal och deprimerad och är i behov av terapi. Men alla kan ju inte dö när de är 27 år gamla … I sådana fall skulle det inte bli några riktigt tjocka biografier.

Belinda Graham

Källa

Jag kommer hem igen till jul
Peter Jöback, Lena-Katarina Swanberg
Medarbetare: Wickholm, Pär (form) / Thessing, Anders (foto)
Bonnier Fakta
Fredsförklaring
Neil Young
Översättare: Patrik Hammarsten
Norstedts
Peter Ames Carlin
Bruce
Översättare: Boo Cassel, Thomas Andersson
Bonniers