Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även den kommer att bli en trilogi. Detta trots att boken inte på långa vägar är det tjocka verk som ”Sagan om Ringen” är. Frågan är om boken utgör ett tillräckligt underlag för att ligga till grund för tre filmer?
Det är en lång resa som en hobbit, tretton dvärgar och en trollkarl har framför sig i denna berättelse som inleds i filmen ”Hobbit: en oväntad resa”. Efter dryga trekvart med bakgrundshistoria, fikande, diskande och signerande av kontrakt som täcker alla eventualiteter – inklusive en eventuell begravning för Bilbo – börjar äventyret. Tidernas längsta prolog?
Parallellhandlingar och spänningsbygge
Filmerna om ”Sagan om Ringen”, med sin extensiva karaktär, fungerar tack vare att det hela tiden klipps mellan olika handlingar på ett sätt som skapar parallella handlingar. I ”Hobbit: en oväntad resa” finns det inget att klippa mellan. Detta är, kort och gott, en kronologisk vandringssaga. De små tidsklipp som finns, så som tillbakablickarna på dvärgarnas förgångna liv och Thorins besatthet, är inte tillräckliga för att fungera som sidohandlingar. Det drar mest ner tempot. Boken har en liknande struktur (dock utan tillbakablickarna) men man saknar inte parallellhandlingar på samma sätt när man läser en kapitelbok för barn.Man kan samtidigt konstatera att allt som finns i boken också finns i filmen. Peter Jacksons tolkning ligger ofta mycket nära Tolkiens text. Samtidigt frågar man sig: varför är så mycket med i filmen som inte är med i boken? Resultatet blir att karaktärerna i ”Hobbit: en oväntad resa” på nästan tre timmars filmtid inte heller kommer särskilt långt.
Hemlösheten i fokus
Konstateras kan dock göras att det är hemlösheten som står i fokus i Peter Jacksons filmatisering, istället för jakten på guld och ädelstenar. I ett tal som upplysningsfilosofen Voltaire hade gillat påpekar Bilbo att han visst saknar sina böcker, sin fåtölj och sin trädgård – i den ordningen – och det är därför som han hjälper dvärgarna. För han förstår hur svårt det måste vara att leva utan ett hem. På så sätt är ”Hobbit: en oväntad resa” på många sätt en ovanlig skattjakt. Bilbo blir dvärgarnas räddning i denna vandringsexil och de betraktar hobbiten, som just blivit en hjälte i deras ögon, med respekt. En mycket motvillig och osannolik hjälte, men en hjälte likaväl.Som en motpol till denna vackra tematik bjuder, som så ofta i spänningsfilmer, ”Hobbit” också på ett skratt eller två för att lätta upp stämningen. I den här filmen florerar dock så mycket comic relief och så många slapsticks att det räcker och blir över till en Buster Keaton-film. Dvärgarna åker rutschkana ner i underjorden. Dvärgarna ramlar utför ett stup. Dvärgarna ramlar ner från en brygga. I hela tre scener hänger man ut över stup och i så många som fyra scener utsätts dvärgarna och Bilbo plötsligt för fara. Lika plötsligt räddas de av deux-ex-machina. Med hjälp av Gandalf (åter porträtterad av Ian McKellen), så klart. Detta utan att dvärgarna ens hunnit åka nerför floden i sina tunnor än. Det sparas till en senare film. Det hela blir onekligen lite repetitivt. Örnarna, som vi kanske känner igen från den sista delen av trilogin ”Sagan om ringen”, är en mycket påtaglig deux-ex-machina, de kommer bokstavligen likt gudar från ovan och räddar hjältarna från ett till synes omöjligt läge.
Till råga på allt tycks tomten ha rymt från Narnia.
En brun tomte med en släde som dras av kaniner och ett helt entourage av djur som han talar med tycks ha rymt från C.S. Lewis Narniasaga och tagit sig in i Tolkiens värld. Tolkien hatade tomten i Narnia och ansåg att Lewis borde stryka honom. Han skulle förmodligen sagt samma sak om den bruna tomten, förlåt, den bruna trollkarlen Radagast, i filmen ”Hobbit: en oväntad resa”.Galadriel (Cate Blanchett) är den enda stora kvinnliga skådespelaren i ett annars hundraprocentigt manligt drama. Hon är förtrollande som alven Galadriel, men alla andra varelser, vare sig de är magiker, dvärgar, vättar, orcher, troll eller igelkottar verkar vara manliga. I boken nämns dock både kvinnliga vättar och ett vättegli som Gollum äter upp, men sådant finns givetvis inte med i filmen.
Hur bra är då 3D HD tekniken?
3D HD tekniken är mycket omtalad men tyvärr lite av en besvikelse, för en sagovärld är snyggare när den är lite lagom dimmig, murrig och mystisk. För högupplöst ser Bilbos värld ut som nybyggda filmscenerier och man retar sig lite på perfekt sminkade skådespelare, där man kan se varenda por och vartenda hårstrå. Den inbillade äktheten, att detta är en äkta sagovärld, försvinner med tydligheten. Istället känns det som sådana där gamla barnprogram där det hålls upp pinnar med olika gubbar på, olika långt bort från kamerorna: ”här kommer Gandalf och här kommer Bilbo!”. Bilbos gamla hobbithåla ser alldeles för ny och färsk ut, som en TV-studio – så går det när man ser för bra – och själva Fylke påminner oroande nog om Teletubbyland. Med några extra konstgjorda blommor som sticker upp i förgrunden.
3D HD tekniken fungerar bäst när det gäller storslagna panoramor av landskapet på Nya Zeeland. Detta är ju inte nybyggt.
En fördel är dock att texten hänger en bit framför själva filmen, så man slipper läsa översättningarna, för många av skämten fungerar inte översatta. Som att chrochet/croquet låter som samma ord, men har vitt skilda betydelser (”virka” respektive ”krocket”).
Ett nytillsatt skämt om chips fungerar dock på båda språken. Förutom att chips inte är chips, chips är engelska för pommes frites medan svenska chips heter crisps på engelska. Det är alltså pommes frites som dvärgarna vill beställa hos alverna, och på så sätt påminner dvärgarna om äkta engelska arbetar- eller (lägre) medelklassmän på utlandsresa. Maten ska ju vara som hemma. Inte grön och konstig. Finns det inte pommes frites? Engelsmän klarar ju av pommes frites till det mesta. Eller bakade bönor. Eller båda delar samtidigt.
Storslagna landskap
Mycket av fokus i storfilmer ligger på effekterna och de storslagna landskapen, och varenda klippa och vartenda stup på Nya Zeeland exploateras maximalt. Paradoxalt nog är filmen som bäst när den gör precis tvärtom och skapar ett kammardrama med minimala medel (bortsett en del motion captionteknik såklart) och skådespelarna verkligen får komma till sin rätt. Det finns speciellt en scen som gör filmen klart sevärd. Det är scenen mellan Bilbo (Martin Freeman) och Gollum (Andy Serkis) i grottan. Den kommer att bli filmhistoria. Ett litet personligt kammarspel à la Beckett, två stora skådespelare emellan, där de hela tiden reagerar och avvaktar på varandra, precis som Gollum och Bilbo faktiskt gör i den litterära förlagan. Under tiden håller dvärgarna på med slapstick-action.Det här är sista gången som publiken får se Gollum, lovar regissören Peter Jackson. Gollum som växlar mellan farligt, dödligt hot och en E.T.-liknande varelse med stora ögon som bara vill ha någon att leka med ett litet tag. Ringen är som hans snuttefilt och när den är borta fylls de stora ögonen av tårar. Av sagofigurerna som fungerar som hot i Sagan om Ringens universum är Gollum den klart mest nyanserade. Men det finns fler, större och farligare fiender som vi kommer att få se mer av.
Var blev draken av?
Medan draken Smaug, av Gandalf, beskrivs som neutral – han har inte valt sida (än) – så är ”the Necromancer” (Nekromanten) helt klart ond. Och ute efter att värva följare. Nekromanten i ”The Hobbit” är Sauron innan Sauron i ”Sagan om Ringen”. Båda kommer att spelas av samma skådespelare, Benedict Cumberbatch, (Martin Freemans kollega i ”Sherlock”) och det är onekligen något att se fram emot. Liksom filmerna om ”Sagan om Ringen” kommer Hobbit-filmerna förhoppningsvis att bli bättre ju längre fram i sagan man kommer. Det var den sista filmen som vann 11 Academy Awards – men även ”Hobbit: en oväntad resa” förväntas vinna priser, om man får tro filmkritikernas tipslistor. En het kandidat är Andy Serkis som Gollum (bästa manliga biroll). En ännu hetare kandidat är Bästa smink för de tretton dvärgarna. Eller bästa specialeffekter. Och då har vi inte ens sett hela draken än.
Draken Smaug slår upp ett stort gult öga i filmens sista skälvande sekund. Vi får inte se resten av draken, som är täckt av dvärgarnas guld. Slutet framstår i stället som ett slags teaser för nästa års film, ”Hobbit: Smaugs ödemark”, och fungerar därmed på ett ungefär som när Bella slår upp sina röda vampyrögon i ”Twilight: Breaking Dawn, del 1”. Nu är det slut för denna gång – ”but you ain’t seen nothing yet!” Samtidigt som Smaug slår upp sitt öga och avvaktar, lämnas våra hjältar vid ett stup. Var annars?!
Men eftersom spindeln i ”Sagan om Ringen” sparades till del tre, fast den borde ha varit där i del två … kanske vi inte får se draken nästa år heller. Bara ett öga till? Förväntningar och besvikelser och ny väntan. Man går på det varenda gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.