FILM: Hobbit - Smaugs ödemark

I den första filmen tog det 45 minuter för en hobbit och tretton dvärgar att lämna den hemtrevliga hobbit hålan. Därefter följde en lång promenad mot ett cliffhanger slut --- hjältarna står på en klippa och ser ut över den väg de har kvar att gå. Av draken fick vi bara se ett blinkande öga.

 

Den andra filmen i hobbit serien har ingen början, ingen mitt och inget slut. Här kan vi glömma vanlig dramaturgi: vi har ju redan sett början (har man inte det kan man fundera över varför ett gäng skäggiga gubbar är i vildmarken och blir attackerade av vargar) och det blir inget slut. Cliffhanger slut är egentligen att ta i - vi ser Bilbo se förtvivlad ut, och vi vet att Smaug ska attackera människornas stad, Sjöstaden och så är det slut.

 

Publiken kanske ser lika förtvivlad ut som Bilbo i mörkret.

Det hörs en suck bredvid mig:

 

Och så ska man vänta ett år igen!

 

Det är som det där skämtet: vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren?

svaret ska vara klockan, men det kan också vara hobbit filmerna. De går och går och aldrig kommer de fram till dörren. Känns det som.

 

MEN! I slutet av den här filmen har de promenerat fram till dörren. Dörren till Smaugs tillhåll, och de går in för att strida med draken.

En del muttrande hördes från publiken. Det var ju bara Bilbo som skulle in och prata med draken! Vad gjorde alla de där dvärgarna där som sprang omkring hela tiden?

För att förlänga en ganska kort barnbok till tre låååånga långfilmer måste manuset förlängas och Jackson & co får improvisera mer än en jazzsaxofonist. Man delar på dvärgarna och kan klippa mellan dvärgar i Sjöstaden som slåss mot orcher, Gandalf någon annan stans som slåss mot orcher och Bilbo och resten av dvärgarna som slåss mot drake.

Klipptekniken känns igen från finalen av Sagan om Ringen där man klipper mellan olika stora slag, men allt här är små slag och det känns omotiverat långt.

Liksom hela filmen.

 

Som saknar början, mitt och slut. Det är liksom samma lilla slinga som går hela tiden.

Hjältarna promenerar, angrips av fara, klarar sig eller räddas av någon, promenerar en bit till angrips av ny fara ...

 

Det hela är som den där klockan i filmen Hunger Games Catching Fire - varje timme på ön händer något i en sektor. En blixt slår ner, det regnar blod, en giftig dimma kommer, aporna anfaller ... osv.

Every hour on the hour.

 

Fast här är det ungefär var tionde minut eller varje kvart.

Bli jagad av vargar. Räddas. Bli jagad av jättespindlar. Räddas. Bli angripen av alver. Fly. Bli angripen av orcher. Räddas. Bli angripen av fler orcher ... Bli angripen av draken ... och ÄNNU fler orcher. Det är precis som i arenan i Catching Fire: förprogramerat att det ska komma något angrepp med jämna mellanrum, lika säkert som en klocka tickar.

 

Man blir väldigt trött på det, det är så monotont.

 

I Catching Fire var i alla fall inte klockan hela intrigen.

 

Bästa scenen i Hobbit film nummer ett var Bilbo möter Gollum, här är bästa scenen Bilbo möter Smaug. Ja, vi får äntligen se mer än ett öga!

 

Vid eftersnacket anser alla att draken var bäst (men vi hade hunnit bli rejält uttråkade innan dess) och flera framför hur bra Benedict Cumberbatch är. Artigt ond, precis som i Star Trek into Darkness.

Men: rollen är liten och han är mest en röst. Men just nu hade väl Cumberbatch kunnat göra en av rösterna till minionerna i Despicable Me och alla hade tyckt att han var underbar. The Man can do no wrong.

 

Men den vanligaste frågan är: Var blev dialogen av? I Sagan om Ringen filmerna hade man mycket bra dialog, nästan hela tiden, man lärde känna personerna (det går inte att lära känna 13 dvärgar som mest myllrar runt) och det fanns långa filosofiska samtal.

 

-JAG vill ha filosofiska samtal som i Sagan om Ringen! klagar en missnöjd besökare.

Någon muttrar att det här var ju samma film en gång till.

Ja, inte riktigt, men väldigt utspädd.

När filmen började applåderade alla. När filmen var slut applåderade ingen.

Det säger en hel del.

 

För vi som var där 23.59 på natten och tre timmar till framöver är ju trots allt hard core fansen och vi hade varit redo att applådera det mesta.

Men det finns gränser hur mycket soppa man kan koka på en spik och hur tunt man kan bre ut en hobbit och tretton dvärgar.