RECENSION: Steglitsan - en vacker odyssée av konstens mästarinna Donna Tartt

Steglitsan

- en vacker odyssée av konstens mästarinna Donna Tartt

Den hemliga historien av Donna Tartt är en kultbok, älskad av generationer. I den svenska fantasyboken Eld (del två av den världsbästsäljande Engelsforstrilogin) funderar Minoo på om Viktor är god eller ond, om han är att lite på eller inte … och när det uppenbaras att Viktor har samma favoritbok som Minoo - Den hemliga historienav Donna Tartt (fast man ska läsa den på originalspråk, säger Viktor förnumstigt) så beslutar sig Minoo för att lita på Viktor - för ingen som gillar Donna Tartt och Den hemliga historien kan ju vara helt ond!

Sedan Den hemliga historien har det kommit ut en bok till av Donna Tartt, Den lille vännen, och så nu denna efterlängtade vackra bok:Steglitsan.

Det är känsligt att säga att “detta är lika bra som Den hemliga historien“. För många hard core fans kommer ALDRIG något i hela livet att vara lika bra som Den hemliga historien. Men med denna brasklapp: Detta är lika bra som den hemliga historien! Man känner igen Donna Tartt till 100% det här är hennes värld, hennes sätt att skriva, hennes sätt att skapa. Ingenting har förändrats. På gott och ont. En del vill ju att deras favorit ska ha en utvecklingskurva, ungefär som när Picasso hade sina olika perioder, medan andra vill känna igen sig. “If it ain’t broke don’t fix it”. Donna Tartt har redan ett vinnande koncept, man behöver inte fixa till det på något sätt.

Något som är intressant är att vågen med “konstdeckare” (allt från Dan Browns thrillers till Tulpanviruset och Pinocchios näsa) även har tagit sig in i Donna Tartts annars ogenomträngliga värld. Det börjar med en explosion på ett konstmuseum i New York - Donna Tartts version på Big Bang i konstvärlden - och Theo Decker, en ung pojke överlever, medan hans mamma dör.

Genast har vi en av litteraturhistoriens mest omhuldade arketyper: det föräldralösa barnet som orättvist berövats sin mamma. Vare sig det är Voldemort eller en explosion som är att klandra, så känner vi genast för ett föräldralöst barn.

Theo Decker blir under åren som följer helt uppslukad av en utsökt liten målning;: Steglitsan, ett värdefullt konstverk från 1600-talet.

Är det någon som undrar hur konstverket ser ut, så skymtar det genom en springa på bokomslaget och hela konstverket finns reproducerat inne i boken. Steglitsanär ett verkligt konstverk av Carel Fabritius, från 1654, olja på canvas. Steglitsen är däremot inte den vanligaste lilla fågeln i talgoxarnas och gråsparvarnas Sverige. En steglits hör till finksläktet, vilket kanske är lättare att uppfatta i original, där boken heter The Goldfinch.

Steglitsmålningen i boken Steglitsan kommer att dra in Theo i konstens kriminella undre värld …

Men boken blir aldrig en deckare (vilket den kanske blivit om någon annan författare fått samma material att behandla) det här är snarare en filosofisk Donna Tartt bok, en vacker odyssé genom dagens Amerika liksom en färd genom konstens mysterier. Det är så vackert och så välgjort. Tack och lov, det var värt att vänta på den ny Donna Tartt boken!

Det är bara att instämma med Minoo från Engelsforstrilogin. Donna Tartt kan verkligen skilja agnarna från vetet. Gott från ont.

En värld som innehåller Donna Tartt och utsökta små fågelmålningar från 1600-talet kan ju inte vara helt förlorad !