FILM: Bon appétit, Mr President!



Från utfryst i Elyséepalatset ...
till älskad på Antarktis!

 

 

-      Les saveurs du Palais!

 

 

 

-Det är tufft att vara kock. Det är extra tufft att vara kock i den här miljön … skryter en ung kille på en båt som gungar och snålvinden blåser och kameramannen kan inte få bra bilder. Eller bra ljud. Eller bra någonting alls …

 

Ett dokumentärfilmteam från Australien är på väg till en fransktalande forskningsstation på Antarktis. De följer med den nye kocken, en ung kille som gärna pratar om sig själv, men som inte “blir bra TV”.

 

Kort sagt: han har inte varit med om någonting och inte gjort något som är värt att vara kock. Tjejen och hennes kamerman längtar efter något bättre och hittar det på forskningsstationen. Den nuvarande kocken som ska avlösas är en medelålders kvinna, den enda kvinnan på hela forskningsstationen. Och hon har varit personlig kock till franskrikes president! HÄR har vi ett fantastiskt ämne som skulle bli “bra TV” tänker det australiensiska filmteamet, lika tydligt som om en animerad tankebubbla hade hängt över deras huvuden. Det fantastiska ämnet i fråga smäller igen dörren och drar ner persiennerna. Ingen kommer in i hennes kök! Och ingen får titta på när hon lagar mat. Utom den nye unge killen som ska läras upp, för att ta över.

 

Det australiensiska dokumentärfilmteamet har dilemmat att kocken som VILL prata är ett långtråkigt sövande ämne, och kocken som INTE vill prata skulle bli perfekt TV.

 

Men den australiensiska tjejen ger inte upp, hon försöker närma sig den arga franska kocken med sin egen tafatta franska.

 

Under tiden som detta drama utspelar sig på forskningsstationen så klipps det hela tiden tillbaka till den tiden som Hortense var presidentens personliga kock. Uppgång, nedgång och fall. Omslaget till Bon Appétit Mr. President ser ut som en feel-good film där man ska frossa i all upptänklig god fransk kokkonst - och visst lagas det god, traditionell fransk mat i filmen. Men det är ingen feel-good film. I själva verket är det en lektion om hur mobbing går till på arbetsplatsen. Och ingen stoppar det. Inte ens presidenten.

Hortense blir genast utfryst av alla gubbar som är kockar på arbetsplatsen. De gör allt för att hon ska få det så svårt som möjligt att lyckas. Ändå blir hon presidentens favorit, för hon lagar enkel mat utan krusiduller. Gubbarna hatar henne ännu mer. Som kontrast finns den unge killen som hon lär upp. Han gillar Hortense och hennes matlagning och de är på samma våglängd - det blir ett slags “buddy movie” i köket. När hon får två extra hjälpredor - också de unga killar - är de lika trevliga och läraktiga (om än inte lika begåvade) och de förstår inte ens varför gubbarna inte gillar Hortense. De förstår inte heller öknamnen på henne. De förväxlar “kungens älskarinna” (en förlängning) med “någon som är bra på att göra gåsleverpastej (en komplimang).

 

Men presidentens hälsa blir allt sämre och samtidigt kontrolleras alla utgifter allt noggrannare - Hortense blir motarbetad på alla håll och kanter. Hon hamnar i kläm mellan revisorer som vill att hon köper så billig mat som möjligt - vilket strider mot principen franskt, ekologisk och närodlad med högre kvalitet - och viktväktarna som ska se efter presidentens hälsa. Han får absolut inte äta något med sås, något med smör, något med grädde … något som är gott över huvud taget. Allt är förbjudet. När sås-fascisterna inte ens kan skilja på “sås” och “sky” ger Hortense upp.

 

När hon slutar är hon utfrusen utarbetad och utarmad på all den entusiasm hon hade för det franska köket när hon började jobbet.

 

Efter detta är det tuffa, hårda jobbet på forskningsstationen som en trevlig liten semester. Här är hon återigen enda kvinnan i ett manligt kollektiv - med den skillnaden att ingen av gubbarna är kockar och killarna är kockar och alla avgudar Hortens och hennes matlagning och läckra efterrätter.

 

Så småningom lyckas australiensiskan närma sig Hortense, som anförtror varför hon tog jobbet på forskningsstationen - hon behövde något annorlunda och var less på alla frågor om Mr. President - MEN hon ville också ha pengarna. För att åka till Nya Zealand och öppna eget. För sann lycka, förklarar Hortense. Är att gå ut tidigt en morgon med hunden och leta tryffel. Detta säger hon på perfekt engelska. Som hon givetvis behärskar lika lätt som de fluffiga efterrätterna. Hon har helt enkelt bara velat hålla australiensiskan med sin skrala franska lite lätt på halster. I framtiden ska de ju bo i grannländer!

 

Bon appetit mr president blir till slut en fin film om motvillig vänskap och om kärleken till den ultimata smakupplevelsen. Där det är futilt att räkna vare sig franc eller kalorier!

 

 

Originalets titel är Les saveurs du Palais (alltså: Palatsets smaker!)

och manuset är skrivet av bland andra filmens regissör Christian Vincent efter Daniéle Mazer-Delpeuchs egen biografi. Daniéle är verklighetens Hortense och Monsieur le President var ingen mindre än François Mitterrand.

Borgen 3 - "Something is rotten in the state of Denmark!"

 

Adam Price

Borgen 3

Noble

 

 

HBO blev känt som ”det nya BBC” --- vilket var en vits, för att förklara dess kvalitetsstämpel (dvs. att all amerikansk TV inte är skräp). Nu är dansk TV det nya HBO! Så pass bra är Borgen. Den håller världsklass.

Borgen säsong 3 har fler dekorationer än ett påskägg, när man räknar lovord från brittisk och amerikansk press.

Vissa utländska hyllningar verkar ta till sig det ”exotiska”- eftersom handlingen utspelar sig långt borta blir det spännande. New York Times skrev i sin hyllande recension att det är förvånande att det ens finns ett parlament i ett land med bara 5,9 miljoner invånare. Exotism.

Men till och med i Hamlet fanns det ju någon som styrde landet Danmark, albeit de hade inte kommit fram till parlament än. Men det som var ruttet då kan fortfarande vara ruttet idag.

Liksom i Hamlet så har ett slott en viss roll. Borgen kallas ju Borgen eftersom Christiansborgs slott inhyser det danska parlamentet, Folketinget och dessutom vissa ministerier, och statsministerns kansli och högsta domstolen. De som sade att slott spelat ut sin symbol för makt sedan Hamlets dagar har fel. Det finns alltid någon redo att ta över.

Exotism kan inte förklara varför nordiska tittare tagit Borgen till sitt hjärta.

Där är det säljande momentet huvudpersonen. Hon är exotisk. Även i Norden.

Vita huset hade Martin Sheen som president och trevlig demokrat, en gubbe som alla kunde gilla. Sidse Babett Knudsen som Birgitte Nyborg är på samma sätt i mångt och mycket en fantasi, en idealistisk fantasi.

Säsongsstart: det har gått två och ett halvt år. Birgitte är inte längre statsminister.

Nu är hon styrelseproffs och föredragshållare ---en karriär som känns igen från många politiker som gått vidare.

Birgitte Nyborg har även lämnat familjeproblemen bakom sig.

Birgitte och Philip är nu vänner efter skilsmässan: barnen är glada och lyckliga och mår bra. Inga skilsmässoproblem eller skilsmässotrauman. Dessutom har Birgitte en ny pojkvän, en brittisk arkitekt, som hon lyckas ha ett distansförhållande med. Kort sagt: på hemmafronten inget nytt, inga katastrofer.

Det politiska tillståndet i Danmark är ett helt annat kapitel.

Utan Birgitte Nyborg har De Moderate dragit högerut, och i invandrings- och integrationsfrågorna närmar man sig Nyborgs meningsmotståndare Hesselboe då man röstar igenom en hård utvisningslag.

Birgitte försöker göra comeback i politikertoppen, för att ställa allt till rätta igen --- men misslyckas. Hon blir vän med journalisten Katrine Fønsmark. Sedan förra säsongen har hon blivit mamma och har en liten son med pojkvännen (som hunnit bli expojkvän) Kasper Juul.

Birgitte Nyborg, Katrine Fønsmark och Bent Sejrø gör slag i saken och bildar ett nytt parti.

Djurhantering, sexköpslagar och invandring. Allt detta är heta frågor i Danmark. Säsong tre ligger där nära verkligheten.

Man kan sammanfatta säsong tre som en kulturradikal dröm --- eller en humanistisk önskedröm --- som skildrar den goda människans väg till makten.

Danska tidningar diskuterar manusförfattarnas agenda, dramatiken och det faktum att Borgen hjälper danskarna att reflektera över den politiska samtiden.

Men till syvende och sist är Borgen ändå ett drama och bör bedömas som ett sådant. Dramakvaliteten i en serie mäts inte av hur väl den lyckas porträttera verkligheten, utan hur väl den lyckas förvalta fiktionen.

Ja, Borgen kan avfärdas som fria författarfantasier när den visar upp äktenskapet mellan politik och media (det är som en såpa: de är sams, de bråkar, är sams … de ska skiljas, de är ihop igen och nykära --- ungefär som kändisparet ”Posh and Becks”!)

Som fiktiv skapelse däremot så fungerar Borgen och är svår att slå: serien är spännande, driven och har en huvudperson som är välspelad och verkar som en verklig person.

Birgitte Nyborg och Sidse Babett Knudsen kan vara lätta att blanda ihop, en eloge till skådespelaren, men också ett problem när Borgenska bli en global amerikansk succé. Vem ska spela Birgitte Nyborg och kan någon fylla hennes snygga högklackade skor?

Och liksom i Hamlet ska danskana börja prata engelska.

Film: Song for Marion - den sista kärleken är också vacker!

Song for Marion

 

- den sista kärleken är också vacker!

 

 

En julsaga av Charles Dickens är än idag en av världens mest populära berättelser - den handlar om hur Ebenezer Scrooge, en ensam snål och sur gubbe, vågar ge sig ut i livet och bli en nyttig och positiv del av ett större sammanhäng, av samhället i stort. (Vilket inte hindrar att några av de bästa komiska poängerna görs när Scrooge spelar rollen av “grinig gammal gubbe”).

 

 

 

 

En modern julsaga

 

Song for Marion följer samma formula som En julsaga. Terence Stamp spelar Arthur, som är precis som Scrooge när det gäller att fjärma av resten av världen och leva som om “every man is an island” (tvärt emot John Donnes recept!). Han skriker  visserligen inte humbug men han skriker däremot “bugger off” till folk som sjunger utanför hans hus --- och det är inte ens “Christmas carols“, vilket original-Scrooge hatade.

 

Undantaget som bekräftar regeln

 

Arthur har däremot gjort ett undantag i livet: han har släppt in Marion (spelad av Vanessa Redgrave)  till sin hårt avfjärmade sfär. Han har en person som är nära. Alla andra spelar ingen roll. Och “alla andra” inkluderar även sonen. När den enda person de har gemensamt dör förlorar de kontakten. Och Arthyr blir en 100%-ig Scrooge karaktär, alltid sur och butter och nu utan kontakt med någon över huvud taget.

 

Nuets pigga ande ringer på

 

Men liksom ett spöke och tre julandar skakar liv i Scrooge och får honom att bli en del av samhället så kommer en pigg och positiv ung körledare, likt en godmodig ande av nuet, och skakar liv i Arthur och tvingar ut honom ur sin bubbla av svårmod, sorg och surhet. Liksom julens andar i Charles Dickens En julsaga drar hon sig inte för att ringa på mitt i natten. “Du sover ju ändå inte”, konstaterar hon nytert.

 

Att vara i sin egen sfär

 

Genom den största delen av filmen är Arthur avfjärmad. Han har ständigt något mellan sig och alla andra. En mur, ett stängsel, en husvägg eller en rumsavdelare. När hela familjen ska umgås och baka umgås hela familjen och Arthur ser till att hamna i en  egen del av bildrutan, avklippt från de andra genom en innervägg.

 

Till och med när det är konsert utomhus hamnar Arthur bakom en hög häck eller en pelare och är återigen rent bildmässigt innesluten i sin egen lilla värld -vilket understryker hur han är som person.

 

 

Att våga stå oskyddad utan rädsla

 

I slutet av filmen - och med den goda körledarens hjälp - klarar Arthur, som har scenskräck  (och möjligen också sångskräck), av att stå på scenen och sjunga solo inför en publik. Helt oskyddad och inte avfjärmad från andra människor. Det hela är som en framgångssaga i BBC-serien kören med Gareth Malone, där musikens helande kraft får allt från skolungdomar till unga soldatfruar att överkomma sina rädslor.

 

 

Absolut gehör för gamla människor!

 

Körledaren i filmen har däremot absolut gehör för gamla människor, en ofta bortglömd del av samhället. Medan mycket av populärkulturen - och även finkulturen - handlar om den första kärleken så är det få verk som handlar om den sista, “tills döden skiljer oss åt“, och vad den stackars överlevaren ska göra. Song for Marion blir därmed till något mycket mer än ännu en “kören-pastisch”, den blir till En modern julsaga, utan jul, men med stämning. Charles Dickens skulle kunna applådera förnöjt från sin himmel - även om han själv oftast höll sig till den första kärleken som tema.

Recension: Tid att älska

 

 

Tid att älska

- kärleken spirar bland Ale stenar

 

 

Jan Mårtenson

Tid att älska

Beijbom Books

 

 

 

Shakespeare diktade om tonårskärlek i Romeo och Julia. Vare sig du kartlägger finkultur eller populärkultur (ibland överlappar de två), vare sig du kartlägger kärleksskildringar i böcker eller de på film, så är de flesta skildringarna av unga människor och det mesta handlar om första, största kärleken.  När Unfinished Song (En sång för Marion) gjorde succé först i Storbritannien och sedan i resten av världen stod som vanligt experttyckare och gapade: Detta handlar ju om gamla människor, det stämmer inte med våra marknadsföringsprofiler om vad folk vill ha! Men marknadsföringsprofilerna kan dra något gammalt över sig, för faktum är att även äldre personer blir förälskade och det är minst lika viktigt att dikta om deras erfarenheter.

 

Jan Mårtenssons fina lilla diktsamling, vars omslag går i lila och rött (mogna färger!) handlar mycket riktigt om kärlek på äldre dagar eller “mogen kärlek” som det också kallas.

 

Inspirationen för dikterna är när Mårtenson själv träffade en stor kärlek på gamla dagar. Egentligen har de inte så mycket gemensamt, en hedonist från Tidaholm och en av islams sekulariserade döttrar från Norge, som Mårtenson själv uttrycker det, men till skillnad från match.com-liknande sajter är det väl ingen som tror att man ska vara exakt likadana typer för att trivas tillsammans?

Anne Sofie Roald, Jan Mårtensons “Julia“, är professor i religionsvetenskap och konverterade till islam vid 28 års äldre - 22 år senare bestämde hon sig för att kasta slöjan. Mårtenson själv är inte speciellt religiös. Även om en del naturlyriska partier som skildrar det skånska landskapets skönhet skulle kunna karakteriseras som panteistiska.

 

I många finstämda små dikter fångar Mårtenson både vardagen och det magiska mötet, liksom de

möten som aldrig blev av, som det mellan de äldre släktingarna som gått vidare och den nuvarande, levande kärleken:

 

 

 

Från tid till tid

 

Mormors och morfars hjärtan

slutar aldrig slå för mig

och dem jag älskar.

Ni har aldrig mötts

men jag tror att de vet

vem du är.

Tiden har stannat

i klockorna jag fick ärva,

det ljudlösa tickandet

En del av oss.

Mycket mer än kärlek,

mycket mer än vi.

 

 

Det finns däremot saker i Skåne som är äldre än mormor och morfar och deras tid. Det finns Ale stenar. Det var där Jan Mårtenson och Anne Sofie Roald vigdes och Mårtenson har fångat det hela i en jordnära, skånsk dikt med äkta tyngd:

 

 

Vigsel vid Ales stenar

 

Vi valde just den här platsen

“där kusten stupar mellan hav och himmel”

för vår vigsel.

Här förenades vi,

en av islams sekulariserade döttrar

och en hedonist från Tidaholm,

i famntaget som innesluter

både urtid och framtid.

En romantiker står alltid

med båda fötterna på jorden,

här mycket stadigt

bland 50 ton tunga stenblock.

Vi färdas hela tiden

mot det gränslösa.

 

Det är viktigt att de äldre och deras känslor också får ta plats. Det som är “äldre” har ju ett stort värde - vare sig det gäller människor eller stenar, men just nu verkar det som om stenarna är mer vördade. Det kanske är tid att rucka på marknadsföringsprofilerna?

Recension: Det värsta med min syster av Jacqueline Wilson - Små barn, stora dramor!

Det värsta med min syster

-       Små barn, stora dramor

 

 

Marty - en avlägsen släkting till Tracy Beaker?!



 

Författare: Jacqueline Wilson

Titel: Det värsta med min syster

Originaltitel: The Worst Thing About My Sister

Översättare: Barbro Lagergren

Förlag: Alfabeta

 

 

J.K. Rowling - Harry Potter skaparen - är faktiskt inte den som är mest utlånad på engelska bibliotek. Det är Jacqueline Wilson. Hon har också varit Children´s Laureate och var även på besök i Sverige för att promota barns och ungas läsning.

På de utsatta barnens sida

I England är Jacqueline Wilson förmodligen den mest älskade författaren, hon står ständigt på de mest utsatta barnens sida och är den författare som utan tvekan mest bidragit till att göra livet lättare för föräldralösa och “oönskade” barn. För de flesta hamnar inte på någon internatskola, à la Hogwarts. De flesta hamnar på barnhem eller i fosterhem, som Tracy Beaker. Tracy Beaker böckerna har kommit ut i flera upplagor och har blivit film och TV-serie som även gått på den svenska Barnkanalen. Sedan Tracy Beakers genomslag har det varit okej för folk att säga “I’m like Tracy Beaker” om man haft en tuff uppväxt, istället för att dölja det - och alla fattar direkt.

Marty i The Worst Thing About My Sister är som en avlägsen kusin till Tracy Beaker. Om de träffades skulle de säkert ha jättekul och riva hela huset tillsammans. Eller hela gatan.

En ovanlig Jacqueline Wilson familj

Marty har visserligen en familj, en syster och två föräldrar som är gifta (mycket ovanligt i en Jacqueline Wilson bok, de flesta JW-barn har en eller ingen förälder). Men Marty har samma inställning som Tracy Beaker: Hon är en okuvlig pojkflicka som ständigt hittar på bus och som avskyr T-shirts med hundvalpar och kaniner på, liksom allt som heter klänningar, smink, parfym (det stinker) och inredningsdesign. Hon gillar att spela brännboll och baseboll och att sitta och rita serier. Fast hon lånar oftast andras pennor till serierna, eftersom hennes egna går sönder.

Nick Sharratts Marty-serier saknas

En sak som man saknar i The Worst Thing About My Sister är teckningarna och serierna av Nick Sharratt. För när Marty fantiserar far hon iväg till serie-land - precis som Tracy Beaker i Tracy Beaker serien (Nick Sharratt gjorde även de tecknade fantasierna till den filmade TV-serien).

Och nu är det ju inne med serier och teckningar i folks böcker, typ Dagbok för alla mina fans eller Nikkis dagbok.

Originalet The Worst Thing About My Sister innehåll roliga serieteckningar och i den svenska utgåvan är de plötsligt borta, samtidigt som serier i dagböcker och egna historier blomstrar på andra ställen.

Det är som om man kapar halva äventyret och halva det roliga.

Men historien om Marty och Melissa och deras konflikter och deras syskonkärlek - trots allt! - är ändå bra.

Allt smått blir stort

Det finns så mycket små saker som blåses upp till att bli oproportionerligt stora, och boken har genomgående ett litet barns perspektiv.

Melissa skulle förmodligen berätta samma historia helt annorlunda - om hur lilla Marty förstör hennes liv och hennes sinnesro och alltid är en sådan dramadrottning som lever i sin egen (serie-) värld.

Jacqueline Wilson har förresten en egen skrivaskola för sina fans och en av uppgifterna är faktiskt att skriva The Worst Thing About My Sister ur Melissas perspektiv!

Vem vet, någon av denna fan-fiction kanske blir publicerad i framtiden?!

 

 

After Earth - en framtida saga om försoning

 

 

Danger is real. Fear is a choice.

Kitai Raige (Jaden Smith) och hans legendariske far Cypher (Will Smith) blir strandsatta på planeten jorden efter en kraschlandning, tusen år efter de omvälvande händelser som tvingade mänskligheten att fly därifrån.

Eftersom Cypher har blivit skadad måste Kitai ge sig ut på en farofylld färd för att kalla på hjälp. Far och son måste lära sig att samarbeta och lita på varandra om de ska ha någon chans att kunna ta sig hem.

En sci-fi saga om att övervinna alla hinder av M. Night Shyamalan som får tankarna till att gå till Avatar ...

Det här är en saga om den unge hjälten som ger sig ut i den stora farliga storskogen, och som måste överleva möten med illvilliga tomtar, troll och häxor. Fast detta är sci-fi och inte en saga illustrerad av John Bauer, så farorna är uppdaterade - men i grund och botten desamma. Giftiga spindlar, iglar, ormar ... farliga apor som jagar i flock, en jättekondor som flyger iväg med Kitai som om han vore Tintins hund Milou. En ansamling lejon som attackerar.

Även om detta ska vara framtiden är farorna misstänkt lika de som finns i vår värld idag - Amazonas regnskogar eller naturen i Australien är fulla av farliga, giftiga djur som inte vill ha människor i sina territorer och hajar och krokodiler konkurrerar om byten i vattnet. Att bada är inte att tänka på.
Men Kitai klarar av sitt hjälteuppdrag och samtidigt att slåss mot sina inre demoner.
Alla farliga djur är bara symboliska troll på vägen - hinder innan far och son till slut kan försonas och inse att vad som hände i det förflutna inte var någons fel alls.

Will Smith har själv skrivit storyn.
M. Night Shyamalan har specialiserat sig på symboliska sagor, som Sjätte sinnet, Signs, Lady in the Water och The Last Airbender och att han regisserat After Earth med stor finkänslighet för det mänskliga dramat kommet inte som någon överraskning.


Åldersgräns: 11 år

Extramaterial:
A Father’s Legacy – Jaden och Will Smith framför och bakom kameran.
1,000 Years in 300 Seconds – på inspelningsplatsen med skådespelarna.
The Nature of the Future – utforska de vackra landskap där After Earth spelades in.

Ingen jul utan Disney! Tävla med Monsters University!

Monsters University - en underbar film för hela familjen!

Julklappstips! Du kan vinna denna!

För att tävla svara på dessa frågor:

1. Vem blir först rumskompis med Mike på Monsters University?

2. När Monsters Inc. gick på bio var folk i USA rädda för en viss sjukdom. Vilken?

OCH rekommendera sedan denna tävling/tidningenKulturvinden OCH Monsters University för dina vänner, på din blogg och/eller på sociala medier (Facebook, google plus, twitter). Skicka med länk


Maila in dina svar till TKtavling@hotmail.com
FÖRE den 13:e december!

OBS, svaren på tävlingen finns att hitta på Tidningen Kulturvinden i tidigare artiklar!

Lycka till!

Första pris: Monsters University, Monsters Inc., Monsters University hoodie - storlek Small! (OBS!)

Andra pris: Monsters University på DVD

Tredje pris: Monsters University på DVD

En perfekt julfilm: Monsters University - om problemet med att vara söt!

Det är ett problem att vara söt. Folk tar en inte på allvar. Folk tror inte att man är något att räkna med

 

Mike Wazowski som barn - Drömmer om att bli skrämmare på Monsters IncAtt vara söt och gullig brukar inte ses som något stort problem bland människor, men bland monster …Mike Wazowski är en sådan anomali som ett sött och gulligt monster. Monster ska inte vara söta, de ska vara skrämmande --- eller som Dean Hardscrabble säger “if you are not scary, than what kind of a monster are you?” att vara hemsk och skrämmande är liksom hela existensmeningen för ett monster. Speciellt ett monter som Mike Wazwoswi som drömmer om en karriär som ”skrämmare” --- på energiföretaget Monters Inc. där slogan är ”we scare because we care”.


Man vill egentligen att han ska lyckas. Visa alla de stora översittarna och läraren och rektorn och alla de där som inte tror på honom att han visst kan vara ett skrämmande monster.
Men alla som har sett Monsters Inc. som utspelare sig senare än Monsters University kronologiskt sett (även om Monters Inc. Kom redan år 2001) vet att Mike kommer inte att bli skrämmare. Man vet också att han kommer att bli bästa vän med tidernas bästa skrämmare Sullivan.

När Mike kommer till campus och får höra att hans rumskompis också är “scaring major” väntar man sig att Mike ska dela rum med Sullivan. De kommer att bråka lite först och så blir de bästisar och bundis. Men nej. Rumskompisen är Randy Boggs--- framtida ärkefiende till Sullivan och han och Mike verkar bli vänner. Båda är nördiga, osäkra och vill gärna ge gott intryck på de coola monstren. De som inte behöver jobba så hårt för att vara skämmande. Randy anstränger sig så hårt för att passa in att han utplånar sig själv --- bokstavligen. En kameleont som kan konsten att bli osynlig.
Sullivans familj är kända ”skrämmare”,så han har ett rykte att leva upp till. Jobbar hårt är däremot inget som barn gör. Mike jobbar hårt. Men hur han än försöker blir han aldrig skrämmande.
När de kommer ut från utbildningen, ut i verkligheten, får Mike inse att barn helt enkelt inte är rädda för honom. De tycker att han är gullig. En gullig liten utomjording. Som de vill klappa och krama. E.T. har ”förstört” många barn – de är inte rädda utan vill ha ett eget litet gulligt monster och stackars Mike som är rädd för barn (precis som alla monster tror han att barn är giftiga) får fly hals över huvud.
Sullivan är också livrädd, eller som han själv säger:

“I act scary but most of the time I am terrified”.
Inte leva upp till sitt namn, sin familjs namn.
Amerikanska filmsagor brukar visa att så länge du vill något tillräckligt mycket kommer du att lyckas. Mike vill bli ”skrämmare” mer än något annat … men han lyckas inte. Det är ungefär som att vilja vinna Idol och vara stum. Mike får inse att han är bra på något helt annat … han är bra på att coacha andra monster!

Så drömmarnas mål är inte att nå sina drömmars mål utan att hitta nya mål.
Och ja, Sullivan och Mike blir till sist bästa vänner. Men då är de redan relegerade från universitetet. I den vekliga världen slutar de att tävla med varandra och börjar samarbeta istället. Då är de ett oslagbart team.

Monsters University är en blivande klassiker, en av de bästa tecknade filmerna någonsin och med en total skrikande-skratt-garanti!
Om skratt ger energi (vilket framläggs som teori i Monster Inc.) så alstrar den här filmen lika mycket energi som hela Ringhals.
Och även om det kan vara problematiskt att vara söt, så är det i längden bättre än att vara osynlig.

Ettan - en sevärd klassiker!

Monsters Inc. - energikris och xenofobi. Dags för alla monster att komma ut ur garderoben!

 

Dags att komma ut ur garderobenI Alfons Åberg klassikern God natt Alfons Åberg från 1972 klagar pojken som inte vill sova på att det finns något farligt i garderoben – givetvis vet både han och läsaren att det inte finns något hot i garderoben, att allt bara är ett trick för att slippa lägga sig. Pappa spelar med och letar igenom garderoben – där finns inget som inte ska vara där. Läggdags kan inte uppskjutas hur länge som helst.



I en senare Alfons bok, Alfons och odjuret, gömmer sig ett odjur under sängen – men den här gången klagar inte Alfons för pappa, för han vet att odjuret är där även om han inte kan se det, och odjuret hindrar honom från att sova gott om natten. Odjuret dyker upp efter att Alfons varit elak mot ”lillkillen” och odjuret, tecknad som en obestämbar, svart kattlik skugga, försvinner inte förrän Alfons hittar lillkillen igen och kan be om ursäkt och de kan bli vänner igen. Odjuret är redan samma natt som spårlöst försvunnet – det lever på negativ energi, likt ett dåligt samvete, och när den negativa energin är borta har odjuret inget att leva på. Det får flytta in under någon annans säng (eller in i någon annans garderob) istället.
Alfons och odjuret ger en effektiv lektion i hur man ska bli av med sitt eget personliga monster, medan Lilla Spöket Laban pedagogiskt avdramatiserar hoten i natten – som spöken – genom att göra Laban till ett ovanligt räddhågset spöke, som inte tycker om mörker, som inte vill spöka och skrämmas, och som helst av allt vill pyssla tillsammans med Mamma Spöke i köket. Pappa Spöke är inte nöjd, men han kan inte göra något när Sandbergs utmanar traditionella könsroller och monsterroller i 1970-tals klassikern. Lilla Spöket Laban har sedan dess spridits till många länder och nyligen kommit ut på flera DVD:er, med en samling kortfilmsrullar från SF. Lilla Spöket Laban har från och med de första böckerna fått generationer av barn att vilja ha ett eget leksaksspöke (kanske hemgjort av en näsduk eller ett örngott) istället för att vara rädd för spöken.
Nyligen har även klassikern Monsters Inc. kommit ut på nytt på DVD, i en ny förbättrad version för HD-samhället. När filmen gick på bio var den en effektiv satirisk kommentar till samtiden: energikrisen, rädslan för främlingar och de överdrivna reaktionerna på allt som upplevs som ”hot” i det amerikanska samhället.
Liksom Lilla Spöket Laban är monsterna i Monstropolis faktiskt rädda för det mesta – de är i alla fall rädda för människor och de tror att barn bär på något dödligt smittsamt hot. Men de behöver barnens skrik, alltså deras negativa energi, för att få energi till att lysa upp sin stad. Alla strömavbrott indikerar att det inte går så bra. Barn är inte lättskrämda längre. De har sett värre saker på TV – eller i verkligheten – än ett monster i garderoben. Men de bästa, tuffaste monsterna fortsätter att ”riskera livet” som soldater i främmande land, för att säkra den dyrbara energin.

Kommer ett främmande objekt in, som en barnsocka, rycker ett helt team in från CDA (en parodi på CIA) och besprutar och pulveriserar barnsockan.Monsters Inc. filmen gjordes när anthrax var det mest moderna hotet, men trots alla varningar om en mjältbrands epidemi blev hotet till sist ungefär lika stort som en kvarglömd socka.
När huvudpersonerna Sullivan och Mike Wasowski får ett livs levande barn på halsen, en tvååring som Sullivan döper till Boo (för hon gillar att hoppa fram och säga ”Boo!”) är krisen ett faktum och efter många förvecklingar (och mycket desinfektionsspray) lyckas de få Boo tillbaka till människovärlden igen – trots att hon har väldigt roligt när hon skrämmer slag på alla monster i sushirestaurangen. Rollerna människa - monster är här ombytta – det främmande ses som farligt, tills man bekantat sig med det och som Sullivan utbrister – ”jag tror inte att hon är farlig!” rädslan för barn var bara ett slags xenofobi som grundade sig i okunskap om den andre – den andre som hela tiden måste skrämmas samtidigt som monstret själv är rädd för den.
Man behöver inte känna till alla hot om smittepidemier som aldrig blev något av, för att uppskatta monsterkomiken med CDA, men det är en intressant kommentar till det samtida, verkliga människosamhället.
Dessutom finns det fortfarande en energikris.
I Monsters Inc. löses krisen med skratt – och Mike Wazowski gör succé när han blir den nye mästerleverantören av energi istället för Sullivan, som var bra på att skrämmas. Skratt ger nämligen tio gånger så mycket energi som skrik, positiv energi är värd mer än negativ energi.
Ett tänkvärt budskap även idag, när resurserna är begränsade och alla måste samsas om dem. I Monsters Inc. lever alla monster och människor slutligen i symbios och det ger bättre livskvalitet för alla parter.

RECENSION: Bodil rymmer!

 

 

Författare: Lene Due Jensen

Titel: Bodil rymmer

Förlag: Alfabeta

Illustratör: Lene Due Jensen

 

 

Beskrivning av boken:

 

Lene Due Jensens andra bok om Bodil är full av underbar igenkänning och humor!
Bodil är arg. Mamma är dum och tjatar om städning mitt i Bodils lek. Bodil får nog. Hon bestämmer sig för att rymma! Med väskan packad och nallen i högsta hugg ger sig Bodil av. Nu ska väl mamma ångra sig för att hon var så dum

 

Bodil rymmer är en bilderbok som är en total fullträff!

 

Det här är som Alfons Åberg och faktiskt lite bättre, i alla fall än de senaste.

 

Bodil rymmer handlar om en unge som är helt inne i sin lek och sin fantasivärld när mamma säger att det är dags att städa.

 

Ugnen med klotrunt huvud som är på jakt efter äventyr känns igen från ett par av Alfons äventyr, här ska det minsann fantiseras och inte städas!

 

Likt den kavata Lotta av Astrid Lindgren rymmer Bodil. Till källaren. Till ett icke låst utrymme och väl DÄR städar hon och gör det riktigt mysigt. Vilket hon vägrade göra i ditt eget rum.

 

Den enda maten är korvbröd och när de är slut och det hörts hemska ljud (som inte är spöken utan tvättmaskinerna!) bestämmer sig Bodil för att gå hem. Mamma tycker att hon kommer helt perfekt för nu är det ju MAT!

Men det blir bara korv. Av någon anledning är korvbröden borta …

 

Bodil rymmer är en bra och kul högläsningssaga för de allra minsta och man har väldigt kul när man läser den!

 

Tacktal och vimmel! August 2013!

Lena Andersson tackade de som stal hennes dator ...

 

... och föräldrarna som introducerat henne för Evert Taube!

Bea Uusma ger Lena Andersson grattisklapp på ryggen!

Eva Röse strålade hela kvällen!

Ellen och Eva, bilderboksvinnarna

Årets vinnare!

Lena och Bea läser varandras böcker!

 

 

Årets  vinnare:

Bea Uusma (fackbok)
Ellen och Eva (barnbok)
Lena Andersson (skönlitteratur)
Övrigt: Mycket bra musik på galan, Eva Röse tjusig konfrencier!
Vem vet, hon kanske blir den nästa Petra Mede? Dvs. får leda Melodifestivalen själv?

Mycket nöjd med galan!

Förutom att barn/ung delen verkar ha snöat in på bilderböcker. När så bra saker som Lex bok inte kan vinna och så bra saker som Nyckeln inte kan bli nominerad då är något så fel!

En rörd och glad Bea Uusma!

 Träffade denna briljanta och charmiga författare på Bokmässan i Göteborg! och många fans hade lite svårt att känna igen henne utan den där fina pälsmössan som hon har på bokomslagets foto ...

Talet var förberett! På en rosacerise lapp!

Tack till Andrée expeditionen!

 

Stor grattiskram!

Eva Röse ser också väldigt glad ut!