OZ – landet vi ständigt återvänder till
OZ är landet vi ständigt återvänder till och de olika versionerna säger en hel del om den tid de lanseras i.
L. Frank Baums bok The Wonderful Wizard of Oz, som kom ut år 1900, var i sig subversiv, inte amerikanskt konservativ, och barnboken predikade solidaritet, jämställdhet mellan kvinnor och män, alla människors lika värde. Under hela 1900-talet i USA har det funnits händelser där boken blivit utskälld och förbjuden. Den har upplevts som för ”vänster”, för ”jämställd” och för chockerande med att den visar på goda egenskaper i fantasyvarelser som inte ska vara goda.
I filmen The Wizard of Oz drunknar nästan budskapet om solidaritet och allas lika värde i musikalens bombastiska nummer och i alla effekterna. 1939 var året – glatt, technicolor, Somewhere over the Rainbow och en Judy Garland som ännu var oförstörd av en filmindustri som snabbt körde slut på sina stjärnor.
Wicked – den gröna häxans perspektiv
Gregorys Maguires revisionistiska bok Wicked kom ut 1995 och vred om landet Oz rejält – hans lojalitet låg hos den gröna häxan, som alla i boken och filmen The Wizard of Oz förmodar är ond, och som ska dödas med hjälp av en hink vatten.Wicked blev ännu större som framgångsfenomen när det blev en musikal 2003: Wicked: The Untold Story of the Witches of Oz . I centrum av musikalen Wicked står den osannolika vänskapen mellan den gröna häxan Elphaba Thropp, kallad Elphie, som ingen vill vara vän med, och den populära blonda häxan Galinda, kallad Glinda, som alla vill vara vän med. De är omaka rumskompisar på college. I Elphabasbokhylla står böcker. I Galindas står skor. Hon om någon kan förstå Elphabasbesatthet med de rubinröda skorna, även om hon försöker (föga övertygande) att säga ”They are only shoes”.
Som med många succéer förstod först inte kritikerna att det var bra, ”bara för bögar och tjejer” lät ett kritiskt omdöme. Men som ett Hollywood sägesätt konstaterar när det gäller trender:”first the gays, then the girls, then the rest”. Wicked blev en universellt älskad musikal som satts upp i otaliga produktioner över hela världen. Den går fortfarande för utsålda hus både på Broadway och i London’s West End.
I boken om succén med musikalen Wicked konstaterar Maguire, själv homosexuell, hur boken och musikalen blev en stor hit i HBTQ kretsar – de identifierade sig med den marginaliserade gröna häxan som alla missförstod p.g.a. hennes utseende – men också att han blev positivt förvånad och överraskad över hur många tjejer som tackade honom för Wicked – och varje kväll som Wicked gick fanns det muslimska tjejer i publiken som identifierade sig starkt med Elphaba, hennes marginalisering och hur dömd och fördömd hon blev p.g.a. sitt utseende.
Galinda blir så småningom känd som Glinda the good witch – och hon förstår att dra fördel av sitt vackra utseende. Hon är manipulativ, ger folket vad folket vill ha och vet hur man blir ”Popular” (en hitsång från musikalen) medan Elphabaså småningom slutar att försöka vara folk till lags. Elphabainser att hon aldrig kan behaga, hon missförstås ständigt och genomskådar det patriarkala förtyck som ”The Wizard of Oz” står för, alltså kan hon lika gärna bli så ”Wicked” som alla säger att hon är.
Det ovanliga med Wicked som musical är att den inte fokuserar på en heterosexuell kärlekshistoria – den centrala kärlekshistorien / vänskapshistorien är mellan Elphaba och Galinda och de största hitsen från musikalen är kärleks/vänskapssånger dem emellan.
Från marginalisering till mainstream
Men James Franco spelar inte hjälterollen helt ut seriöst, utan med glimten i ögat. Trots allt är ju trollkarlen han spelar inte en riktig trollkarl utan en illusionist. Med duvor och kort gömda i jackan. Allt är en illusion.
Där har han något gemensamt med Glinda i Wicked – hon är vacker och populär och kan trolla på riktigt, men hennes riktiga superkraft är att kunna manipulera andra.
Trollkarlens ess i rockärmen är illusion.
Gröna illusioner
Oz i sig är en illusion. Egentligen är allt som finns en grön skärm, en ”green screen”. Illusionen att allt är verkligt är skapad av massor av visuella effektmakare som likt den gröna häxan Elphabai Wicked känner sig alltmer marginaliserade och uppskattade i en industri där de är de ständigt lågavlönade och utnyttjadeI februari gick Rhythm & Hue, bolaget som gjort effekterna till Berättelsen om Pi, i konkurs. Det är det andra anmärkningsvärda offret på kort tid: i höstas konkursade Digital Domain, som gjorde effekterna till Avatar.
Anledningen är att de stora filmbolagen i Hollywood pressar effektbolagen till att leverera allt snabbare och allt billigare. Det har lett till pressade arbetsvillkor, obetald övertid och att delar av verksamheten läggs ut på filialer i låglöneländer.
När Rhythm & Hues Bill Westenhofer mottog en Oscar för bästa visuella effekter för ”Berättelsen om Pi” försökte han ta upp branschens problem i tacktalet, men då stängdes mikrofonen av.
Kort sagt: precis som i musikalen Wicked är det ingen som vill höra vad Elphabasäger om de lägre priviligierade och ständigt utnyttjade.
Nu har effektmakarna via sociala medier organiserat sig i en rörelse som de kallar ”den gröna våren”.
Den globala protestdagen den 14 mars har fått namnet Pi-Day - efter Berättelsen om Pi – mot låga löner och orimliga arbetsvillkor.
Så även om den nya filmen om Oz inte uttryckligen ställer sig på de svagas sida på det samma sätt som boken av L.M. Baum och musikalen Wicked så sammanfaller premiären med ”den gröna våren”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.