Jorden runt på åttio dagar

Jules Verne: Jorden runt på åttio dagar

 

En klassiker som ständigt återvänder

Äventyret jorden runt ska inte avslöjas, de ska läsas och upplevasJules Verne
Jorden runt på åttio dagar
Översättare: Christina Westman
B Wahlströms

Det finns genvägar och senvägar för att komma hem. Den längsta vägen hem är att ta vägen runt hela jorden, som här i Jules Vernes klassiska roman ”Jorden runt på åttio dagar”, som nu kommit i en vacker illustrerad nyutgåva. ”Jorden runt på åttio dagar” har en hel del gemensamt med ”Hobbit: en oväntad resa” som just nu går på biograferna. Båda böckerna handlar om stadgade engelska karaktärer som trivs bäst hemma och som nästan mot sin vilja ger sig ut på äventyr.

 

Konsten att tajma allt in i minsta detalj

Handlingen i korthet: Den stillsamma Phileas Fogg och hans nye betjänt Passepartout ger sig iväg på sin jordenruntresa den 2 oktober 1872. Under den långa och äventyrliga resa får de uppleva vitt skilda miljöer, kulturer och färdmedel – de reser med ångbåt, järnväg, segelskutor, handels skepp och släde och de tillryggalägger till och med en del av sträckan på en elefant. De råkar ut för flera faror och förseningar, och resplanen riskerar hela tiden att spricka. Det finns oförutsedda faktorer som Phileas Fogg inte räknat med. Phileas Fogg är en man vars badvatten ska vara exakt samma temperatur och intas exakt samma tid varje dag och han har inte räknat med att alla människor i världen inte är lika organiserade och bra på att hålla tider och planeringar som han själv. Mitt i Indien tar järnvägsrälsen plötsligt slut, under tågresan i Amerika blir de anfallna av indianer och de missar båten till Liverpool … Trots alla problem under resans gång lyckas de ta sig i tid till England, men där blir det nya komplikationer och missförstånd och det ser ut som om vadet kommer att förloras med minsta möjliga marginal …

En engelsk hjälte i ett ”realistiskt drama”

Jules Verne var fransman, och som många fransmän drev han gärna med de pedantiska grannarna på andra sidan kanalen (och deras äckliga mat) och det är en litteraturhistoriens ironi att denne författares mest kända verk har just en pedantisk engelskman som hjälte.
En annan ödets ironi är att Jules Verne, som under sin livstid mest var känd för science fiction, nu är mest känd för det enda verk som INTE handlar om något science- fiction-aktigt: det är faktiskt möjligt att åka jorden runt på åttio dagar (ja, idag går det ju ännu snabbare!) och att detta verk till på köpet hade en engelsman som huvudperson. (Men alla Jules Vernes böcker handlar om att ta sig hem, och hans huvudpersoner har mer eller mindre extrema resor för att ta sig hem.)

Dynamiken mellan stift-upper-lip Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout (franska för ”passa upp överallt”) ger en hel del av både komiken och dynamiken i berättelsen.
Jules Verne visar i ”Jorden runt på åttio dagar” att han inte behöver rymdraketer och undervattensfarkoster för att skapa en spännande berättelse - sedan dess har både månraketer och ubåtar blivit verkligheten, men då Jules Verne levde trodde mycket få människor att hans fantasier skulle bli verklighet. Speciellt månraketen upplevdes som orealistisk!
Tron är också vad som driver huvudpersonen i 80 dagar- han tror att det går att resa jorden runt på 80 dagar, alltså ska han bevisa det. Målet är att komma hem. Till sitt bekväma hem och till herrklubben där han ska inkassera pengarna för vadet.

 

En alldeles egen Jeeves för alla kriser

Passepartout är en av de charmigaste betjänterna i litteraturhistorien; han är berättelsens Jeeves som bokstavligen klarar allt. Han är till och med riddaren som räddar prinsessan från ”draken” (eller rättare sagt: ett tänt bål som hon ska brännas levande på) - fast hon väljer sedan Phileas Fogg som partner.
Äventyret jorden runt ska inte avslöjas, de ska läsas och upplevas.
Tilläggas bör att en stor del av upplevelsen med klassiker är illustrationer. Idag är det så att många böcker inte illustreras - böcker för vuxna, unga vuxna, ungdomsböcker … det har blivit så att det läggs mest tid och energi på att illustrera böcker för små barn. Men på Jules Verne tid var alla böcker illustrerade, även böcker för vuxna.
Jules Vernes spännande berättelse, som utkom 1873, är både en exotisk reseskildring och en äventyrsroman full av humor och spänning och skildringar av dåtidens färdmedel. Denna nyutgåva har inlevelsefulla illustrationer av den många gånger prisbelönte konstnären Robert Ingpen från Australien, vilket förhöjer läsupplevelsen.
Man vill verkligen resa jorden runt i sin favoritfåtölj när man har sådant fint och färgglatt sällskap.

Belinda Graham

Paranormalt x 3: Dödsritten, Blodsmagi och Glasbarnen

Dödsritten, Blodsmagi, Glasbarnen

 

Paranormalt x 3: Dödsritten, Blodsmagi och Glasbarnen

DödsrittenMaggie Stiefvater
Dödsritten
Översättare: Carina Jansson
B Wahlströms

Tessa Gratton
Blodsmagi
Översättare: Carina Jansson
B Wahlströms

Kristina Ohlsson
Glasbarnen
Lilla Piratförlaget

Det paranormala sprider sig genom genrerna, från fantasy, skräck och deckare till romantik och äventyr. Dödsritten är till exempel både paranormal romantik och gammal hederlig hästbok.

Tänk på National Velvet, tjejen som tävlar mot en massa manliga motståndare för att vinna ett lopp mot alla odds. Tänk på The Black Stallion, en vildhäst och en kille som har ett band bortom alla ord.

Hästboken blir övernaturlig

Dödsritten är som en blandning av National Velvet -tjejens historia, hon som ska tävla med en vanlig liten ponny för att mot alla odds slå alla mycket mer erfarna ryttare (alla män) som rider på de dödliga vattenhästarna - och The Black Stallion - killens historia, han som blivit förtjust i en av de blodtörstiga vattenhästarna och som är beredd att göra allt för att köpa hästen fri från sin ägare.

I boken växlar perspektivet mellan tjejen och killen, de blir kära i varandra men samtidigt är de dödliga konkurrenter och båda behöver vinna. Hon för att rädda sin gård, han för att rädda sin häst.

Maggie Stiefvater har tidigare skrivit Frost-serien där hon gjorde sin egen tolkning av varulv myten. Här nytolkar hon sagorna om de irländska vattenhästarna capaill uisce ( i Skottland kända som kelpies). Vissa saker är kvar: hästarna kommer från havet, de förknippas med november månad, de är köttätare, om de kan tämjas (någorlunda) är de oslagbara kapplöpningshästar - MEN de vill hela tiden tillbaka till havet och är därför opålitliga.

Vad som inte finns med i Dödsritten är den del av myten att en vattenhäst kan förvandla sig till människa - i nordisk mytologi är det ungefär som Näcken som kan förvandla sig till en vacker vit häst, Bäckahästen, och han har alla möjliga trick för sig för att dränka människor.

Maggie Stiefvaters vattenhästar är hästar, albeit köttätare, men de är djur och människorna är människor - och gränsen suddas inte ut, som i Frost och andra berättelser om varulvar och hamnskiftare.

Förutom att skriva bra böcker själv inspirerar och hjälper Stiefvater gärna sina kollegor, en av dem är Tessa Gratton som skrivit den ovanliga boken Blodsmagi.

Häxor, läxor och återupplivning av det döda

Blodsmagi är en härligt spännande bok om häxor, läxor och förmågan att väcka det döda till liv. De döda lever, både i blodet och i böckerna. Och magi på en kyrkogård är alltid lite extra magisk.

Idag kommer det ut mycket fantasy, mycket om häxor, vampyrer och blod. Boken Blodsmagi får helt enkelt inte drunkna i den magiska bokfloden- det är den för bra för.

BlodsmagiBoken klarar av en bra balansgång mellan det väldigt vanliga amerikanska livet i en väldigt liten småstad där alla skvallrar om allt och där ett dubbelmord - eller dubbelsjälvmord - verkligen är något att skvallra om -och det magiska livet där magi lever kvar genom århundradena, precis som vampyrer.

Huvudpersonerna, liksom miljöerna är också väldigt fint tecknade.

Tjejen som har förlorat sina båda föräldrar i vad hon säger är ett dubbelmord av en utomstående, men som alla andra säger är självmord. Hon börjar upptäcka sina häxkrafter och hon tänker använda dem till att bevisa att hennes föräldrar visst blev mördade. Helst hitta mördaren också.

Killen som hatar sin nya styvmamma och tycker att hon är en häxa (fast i vardaglig mening) och vars riktiga mamma var en riktig häxa som kunde förtrolla hans dinosauriemodeller så de viftade på svansen och lekte.

Vänskaps-kärleks-och-passions-historien dem emellan är fint nyanserad. De har båda magiska krafter, hon vet inte om det först och älskar sen sina krafter, han vet om sina krafter och hatar dem och vill förtrycka dem.

Blodsmagi har en hel del att säga om livet i ett litet samhälle, om att våga hitta sig själv och att gå en balans mellan vanligt vardagsvett och fantastisk fantasi och besatthet.

Det finns också en parallell historia som utspelar sig förr i tiden - berättad genom en dagbok. Man förstår snabbt att personerna i denna dagbok har någonting med dagens huvudpersoner att göra. Men att räkna ut hur det hänger ihop är inte alldeles lätt och uppenbart …

Det hela blir som en spännande pusseldeckare i en fantasivärld där slutet påminner starkt om Hitchcocks Fåglarna.

Och ja, i en värld av trilogier och evighetsserier är det faktiskt skönt att inse att Blodsmagi är en helt avslutad bok där alla trådar nystas upp i slutet och ingen tänjs ut till en andra, tredje, fjärde och femte bok.

Extra plus för en helt underbar formgivning! Svartvitt och rött- kan inte vara mer effektfullt. Och ryggen är som röd sammet. Rött är ju något man kopplar ihop med blod, magi, kärlek, passion - och B Wahlströms klassiska böcker.

Glasbarnen – en paranormal deckare i Skåne

Glasbarnen Billie är en tuff tjej, men det nya huset i Åhus som hon och hennes mamma flyttar till efter att pappan dött skrämmer henne. En mängd oförklarliga händelser gör att Billie börjar tro på spöken. Kan det vara Glasbarnen som går igen?
Eller damen som hängde sig i taklampan? Eller hon som brann inne?Helt klart är att någon inte vill ha dem där.Men är denna någon en människa eller ett spöke - eller rentav flera spöken som slåss om herraväldet i huset?Billie vill helst av allt bara lämna Åhus och flytta hem till Kristianstad igen.Men hennes mamma vill ha en nystart och hennes barndoms älskade Åhus, med glass och sol och bad verkar ju som den perfekta sorglösa platsen att glömma allt hemskt som hänt.

Men för Billie urartar nystarten till en mardröm. Som tur är får hon hjälp av sin nyvunne vän Aladdin för att lösa mysteriet med Glasbarnen. Och Aladdin tror inte på spöken ...
Det här är verkligen en underbar, spännande bok, ett givet val som årets deckare / årets Spårhunden pristagare! Den är helt i klass med Fantomerna, som utspelar sig i Lund, som vann i år.

Miljöskildringen är härlig, Åhus växlar mellan mysigt och rysligt i en handvändning, och personskildringen undviker alla klyschor som finns i barn och ungdomsböcker.
Relationen mellan mamman och Billie - båda instängda i sin sorg - är fint skildrad och ett extra plus är att både mamman och Billie får hitta var sin "killkompis". Som kanske kan bli något mer ...Mysteriet är alldeles lagom rysligt och möjligt att lista ut. Men inte för lätt ...

Kristina Ohlsson tillhör Sveriges deckarelit. Hennes böcker om Fredrika Bergman har alla legat på topplistor inte bara i Sverige. Glasbarnen är hennes första bok för unga läsare.
Det här är den första ungdomsboken/ungdomsdeckaren som är utgiven på det nystartade barnboksförlaget Lilla Piratförlaget.Kristina Ohlsson har många vuxna fans som otåligt väntar på en ny deckare från sin favoritförfattare. Jag skulle vilja råda dem att lägga beslag på Glasbarnen så snart som möjligt, för detta är precis lika spännande läsning för vuxna som för barn. Men så ska det ju vara med en riktigt bra barnbok.

Belinda Graham

DödsrittenMaggie Stiefvater
Dödsritten
Översättare: Carina Jansson
B Wahlströms

Tessa Gratton
Blodsmagi
Översättare: Carina Jansson
B Wahlströms

Kristina Ohlsson
Glasbarnen
Lilla Piratförlaget

Det paranormala sprider sig genom genrerna, från fantasy, skräck och deckare till romantik och äventyr. Dödsritten är till exempel både paranormal romantik och gammal hederlig hästbok.
Tänk på National Velvet, tjejen som tävlar mot en massa manliga motståndare för att vinna ett lopp mot alla odds. Tänk på The Black Stallion, en vildhäst och en kille som har ett band bortom alla ord.
Hästboken blir övernaturlig
Dödsritten är som en blandning av National Velvet -tjejens historia, hon som ska tävla med en vanlig liten ponny för att mot alla odds slå alla mycket mer erfarna ryttare (alla män) som rider på de dödliga vattenhästarna - och The Black Stallion - killens historia, han som blivit förtjust i en av de blodtörstiga vattenhästarna och som är beredd att göra allt för att köpa hästen fri från sin ägare.
I boken växlar perspektivet mellan tjejen och killen, de blir kära i varandra men samtidigt är de dödliga konkurrenter och båda behöver vinna. Hon för att rädda sin gård, han för att rädda sin häst.
Maggie Stiefvater har tidigare skrivit Frost-serien där hon gjorde sin egen tolkning av varulv myten. Här nytolkar hon sagorna om de irländska vattenhästarna capaill uisce ( i Skottland kända som kelpies). Vissa saker är kvar: hästarna kommer från havet, de förknippas med november månad, de är köttätare, om de kan tämjas (någorlunda) är de oslagbara kapplöpningshästar - MEN de vill hela tiden tillbaka till havet och är därför opålitliga.
Vad som inte finns med i Dödsritten är den del av myten att en vattenhäst kan förvandla sig till människa - i nordisk mytologi är det ungefär som Näcken som kan förvandla sig till en vacker vit häst, Bäckahästen, och han har alla möjliga trick för sig för att dränka människor.
Maggie Stiefvaters vattenhästar är hästar, albeit köttätare, men de är djur och människorna är människor - och gränsen suddas inte ut, som i Frost och andra berättelser om varulvar och hamnskiftare.
Förutom att skriva bra böcker själv inspirerar och hjälper Stiefvater gärna sina kollegor, en av dem är Tessa Gratton som skrivit den ovanliga boken Blodsmagi.
Häxor, läxor och återupplivning av det döda
Blodsmagi är en härligt spännande bok om häxor, läxor och förmågan att väcka det döda till liv. De döda lever, både i blodet och i böckerna. Och magi på en kyrkogård är alltid lite extra magisk.
Idag kommer det ut mycket fantasy, mycket om häxor, vampyrer och blod. Boken Blodsmagi får helt enkelt inte drunkna i den magiska bokfloden- det är den för bra för.
BlodsmagiBoken klarar av en bra balansgång mellan det väldigt vanliga amerikanska livet i en väldigt liten småstad där alla skvallrar om allt och där ett dubbelmord - eller dubbelsjälvmord - verkligen är något att skvallra om -och det magiska livet där magi lever kvar genom århundradena, precis som vampyrer.

Huvudpersonerna, liksom miljöerna är också väldigt fint tecknade.
Tjejen som har förlorat sina båda föräldrar i vad hon säger är ett dubbelmord av en utomstående, men som alla andra säger är självmord. Hon börjar upptäcka sina häxkrafter och hon tänker använda dem till att bevisa att hennes föräldrar visst blev mördade. Helst hitta mördaren också.
Killen som hatar sin nya styvmamma och tycker att hon är en häxa (fast i vardaglig mening) och vars riktiga mamma var en riktig häxa som kunde förtrolla hans dinosauriemodeller så de viftade på svansen och lekte.
Vänskaps-kärleks-och-passions-historien dem emellan är fint nyanserad. De har båda magiska krafter, hon vet inte om det först och älskar sen sina krafter, han vet om sina krafter och hatar dem och vill förtrycka dem.
Blodsmagi har en hel del att säga om livet i ett litet samhälle, om att våga hitta sig själv och att gå en balans mellan vanligt vardagsvett och fantastisk fantasi och besatthet.
Det finns också en parallell historia som utspelar sig förr i tiden - berättad genom en dagbok. Man förstår snabbt att personerna i denna dagbok har någonting med dagens huvudpersoner att göra. Men att räkna ut hur det hänger ihop är inte alldeles lätt och uppenbart …
Det hela blir som en spännande pusseldeckare i en fantasivärld där slutet påminner starkt om Hitchcocks Fåglarna.
Och ja, i en värld av trilogier och evighetsserier är det faktiskt skönt att inse att Blodsmagi är en helt avslutad bok där alla trådar nystas upp i slutet och ingen tänjs ut till en andra, tredje, fjärde och femte bok.
Extra plus för en helt underbar formgivning! Svartvitt och rött- kan inte vara mer effektfullt. Och ryggen är som röd sammet. Rött är ju något man kopplar ihop med blod, magi, kärlek, passion - och B Wahlströms klassiska böcker.
Glasbarnen – en paranormal deckare i Skåne
Glasbarnen Billie är en tuff tjej, men det nya huset i Åhus som hon och hennes mamma flyttar till efter att pappan dött skrämmer henne. En mängd oförklarliga händelser gör att Billie börjar tro på spöken. Kan det vara Glasbarnen som går igen?
Eller damen som hängde sig i taklampan? Eller hon som brann inne?Helt klart är att någon inte vill ha dem där.Men är denna någon en människa eller ett spöke - eller rentav flera spöken som slåss om herraväldet i huset?Billie vill helst av allt bara lämna Åhus och flytta hem till Kristianstad igen.Men hennes mamma vill ha en nystart och hennes barndoms älskade Åhus, med glass och sol och bad verkar ju som den perfekta sorglösa platsen att glömma allt hemskt som hänt.
Men för Billie urartar nystarten till en mardröm. Som tur är får hon hjälp av sin nyvunne vän Aladdin för att lösa mysteriet med Glasbarnen. Och Aladdin tror inte på spöken ...
Det här är verkligen en underbar, spännande bok, ett givet val som årets deckare / årets Spårhunden pristagare! Den är helt i klass med Fantomerna, som utspelar sig i Lund, som vann i år.
Miljöskildringen är härlig, Åhus växlar mellan mysigt och rysligt i en handvändning, och personskildringen undviker alla klyschor som finns i barn och ungdomsböcker.
Relationen mellan mamman och Billie - båda instängda i sin sorg - är fint skildrad och ett extra plus är att både mamman och Billie får hitta var sin "killkompis". Som kanske kan bli något mer ...Mysteriet är alldeles lagom rysligt och möjligt att lista ut. Men inte för lätt ...
Kristina Ohlsson tillhör Sveriges deckarelit. Hennes böcker om Fredrika Bergman har alla legat på topplistor inte bara i Sverige. Glasbarnen är hennes första bok för unga läsare.
Det här är den första ungdomsboken/ungdomsdeckaren som är utgiven på det nystartade barnboksförlaget Lilla Piratförlaget.Kristina Ohlsson har många vuxna fans som otåligt väntar på en ny deckare från sin favoritförfattare. Jag skulle vilja råda dem att lägga beslag på Glasbarnen så snart som möjligt, för detta är precis lika spännande läsning för vuxna som för barn. Men så ska det ju vara med en riktigt bra barnbok.

Belinda Graham

OZ – landet vi ständigt återvänder till

OZ – landet vi ständigt återvänder till

 

pigraphic green”Something Wicked this way comes” – ett citat från Shakespeares Macbeth användes för att lansera Broadway musikalen Wicked, där den gröna häxan från barnboken och musikalfilmen The Wizard of Oz får sin upprättelse.

OZ är landet vi ständigt återvänder till och de olika versionerna säger en hel del om den tid de lanseras i.
L. Frank Baums bok The Wonderful Wizard of Oz, som kom ut år 1900, var i sig subversiv, inte amerikanskt konservativ, och barnboken predikade solidaritet, jämställdhet mellan kvinnor och män, alla människors lika värde. Under hela 1900-talet i USA har det funnits händelser där boken blivit utskälld och förbjuden. Den har upplevts som för ”vänster”, för ”jämställd” och för chockerande med att den visar på goda egenskaper i fantasyvarelser som inte ska vara goda.
I filmen The Wizard of Oz drunknar nästan budskapet om solidaritet och allas lika värde i musikalens bombastiska nummer och i alla effekterna. 1939 var året – glatt, technicolor, Somewhere over the Rainbow och en Judy Garland som ännu var oförstörd av en filmindustri som snabbt körde slut på sina stjärnor.

Wicked – den gröna häxans perspektiv

WickedGregorys Maguires revisionistiska bok Wicked kom ut 1995 och vred om landet Oz rejält – hans lojalitet låg hos den gröna häxan, som alla i boken och filmen The Wizard of Oz förmodar är ond, och som ska dödas med hjälp av en hink vatten.
Wicked blev ännu större som framgångsfenomen när det blev en musikal 2003: Wicked: The Untold Story of the Witches of Oz . I centrum av musikalen Wicked står den osannolika vänskapen mellan den gröna häxan Elphaba Thropp, kallad Elphie, som ingen vill vara vän med, och den populära blonda häxan Galinda, kallad Glinda, som alla vill vara vän med. De är omaka rumskompisar på college. I Elphabasbokhylla står böcker. I Galindas står skor. Hon om någon kan förstå Elphabasbesatthet med de rubinröda skorna, även om hon försöker (föga övertygande) att säga ”They are only shoes”.
Som med många succéer förstod först inte kritikerna att det var bra, ”bara för bögar och tjejer” lät ett kritiskt omdöme. Men som ett Hollywood sägesätt konstaterar när det gäller trender:”first the gays, then the girls, then the rest”. Wicked blev en universellt älskad musikal som satts upp i otaliga produktioner över hela världen. Den går fortfarande för utsålda hus både på Broadway och i London’s West End.
I boken om succén med musikalen Wicked konstaterar Maguire, själv homosexuell, hur boken och musikalen blev en stor hit i HBTQ kretsar – de identifierade sig med den marginaliserade gröna häxan som alla missförstod p.g.a. hennes utseende – men också att han blev positivt förvånad och överraskad över hur många tjejer som tackade honom för Wicked – och varje kväll som Wicked gick fanns det muslimska tjejer i publiken som identifierade sig starkt med Elphaba, hennes marginalisering och hur dömd och fördömd hon blev p.g.a. sitt utseende.
Galinda blir så småningom känd som Glinda the good witch – och hon förstår att dra fördel av sitt vackra utseende. Hon är manipulativ, ger folket vad folket vill ha och vet hur man blir ”Popular” (en hitsång från musikalen) medan Elphabaså småningom slutar att försöka vara folk till lags. Elphabainser att hon aldrig kan behaga, hon missförstås ständigt och genomskådar det patriarkala förtyck som ”The Wizard of Oz” står för, alltså kan hon lika gärna bli så ”Wicked” som alla säger att hon är.
Det ovanliga med Wicked som musical är att den inte fokuserar på en heterosexuell kärlekshistoria – den centrala kärlekshistorien / vänskapshistorien är mellan Elphaba och Galinda och de största hitsen från musikalen är kärleks/vänskapssånger dem emellan.

 

Från marginalisering till mainstream

The Wizard of Oz 1939Den nya Disneyfilmen Oz - The Great and Powerful ställer sig inte på de marginaliserades sida. De onda häxorna är onda och fula. Den goda häxan är god och snygg. Hjälten är en vit, manlig amerikan i sina bästa år som det fantastiska landet behöver för att ”räddas” – samma grundstory som i The Last Samuraj, Avatar och otaliga andra sagor. Hur klarar sig resten av världen och rymden utan den amerikanske hjälten? I Walt Disney versionen: inte alls.
Men James Franco spelar inte hjälterollen helt ut seriöst, utan med glimten i ögat. Trots allt är ju trollkarlen han spelar inte en riktig trollkarl utan en illusionist. Med duvor och kort gömda i jackan. Allt är en illusion.
Där har han något gemensamt med Glinda i Wicked – hon är vacker och populär och kan trolla på riktigt, men hennes riktiga superkraft är att kunna manipulera andra.
Trollkarlens ess i rockärmen är illusion.

Gröna illusioner

Oz i sig är en illusion. Egentligen är allt som finns en grön skärm, en ”green screen”. Illusionen att allt är verkligt är skapad av massor av visuella effektmakare som likt den gröna häxan Elphabai Wicked känner sig alltmer marginaliserade och uppskattade i en industri där de är de ständigt lågavlönade och utnyttjade
I februari gick Rhythm & Hue, bolaget som gjort effekterna till Berättelsen om Pi, i konkurs. Det är det andra anmärkningsvärda offret på kort tid: i höstas konkursade Digital Domain, som gjorde effekterna till Avatar.
Anledningen är att de stora filmbolagen i Hollywood pressar effektbolagen till att leverera allt snabbare och allt billigare. Det har lett till pressade arbetsvillkor, obetald övertid och att delar av verksamheten läggs ut på filialer i låglöneländer.
The Wonderful Wizard of OzNär Rhythm & Hues Bill Westenhofer mottog en Oscar för bästa visuella effekter för ”Berättelsen om Pi” försökte han ta upp branschens problem i tacktalet, men då stängdes mikrofonen av.
Kort sagt: precis som i musikalen Wicked är det ingen som vill höra vad Elphabasäger om de lägre priviligierade och ständigt utnyttjade.
Nu har effektmakarna via sociala medier organiserat sig i en rörelse som de kallar ”den gröna våren”.
Den globala protestdagen den 14 mars har fått namnet Pi-Day - efter Berättelsen om Pi – mot låga löner och orimliga arbetsvillkor.
Så även om den nya filmen om Oz inte uttryckligen ställer sig på de svagas sida på det samma sätt som boken av L.M. Baum och musikalen Wicked så sammanfaller premiären med ”den gröna våren”.

Belinda Graham

Början på historien: Rubinröd och Delirium, Safirblå och Pandemonium

Litteratur: Rubinröd, Delirium, Safirblå och Pandemonium

 

Början på historien: Rubinröd och Delirium, Safirblå och Pandemonium

RubinrödKerstin Gier
RubinrödÖversättare: Christine BredenkampOriginaltitel: RubinrotSerie: Ädelstens-triologin

Kerstin GierSafirblåÖversättare: Christine BredenkampOriginaltitel: SaphirblauSerie: Ädelstens-triologin

Lauren OliverDeliriumÖversättare: Helena RidelbergOriginaltitel: DeliriumSerie: Delirium-trilogin

Lauren OliverPandemoniumÖversättare: Helena RidelbergOriginaltitel: PandemoniumSerie: Delirium-trilogin

Samtliga från Bonnier Carlsén

DeliriumRubinröd och Delirum har det gemensamt att de båda är skrivna för barn/ungdom, de är båda del ett sina respektive sagolika triologier (Rubinröd är klassad som fantasy medan Delirium är en dystopi) och båda böckerna har nu uppföljare som kommer ut på svenska: Safirblå respektive Pandemonium. Men som alltid är det bäst att börja med del ett om man vill hänga med i spänningen från början.
Ädelstenarnas makt genom tiden
Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet.
Egentligen är det Gwens kusin som ska vara den i familjen som ärvt tidsresargenen, men efter tre spontana tidsresor är misstaget uppenbart: Gwen är familjens nya tidsresenär. Det finns dock problem: hennes mamma gillar inte att dottern ska resa i tiden och hennes moster vill att hennes dotter, Gwens kusin, ska vara den utvalda. Gwens ledsagare blir Gideon och snart är de utlämnade till historien, i äventyr på liv och död.
I reklamen för boken listas de tre stora kärleksparen genom historien: Romeo & Julia, Bella & Edward och nu: GWENDOLYN & GIDEON! Men Gwen och Gideon är betydligt mindre romantiska (och mer humoristiska) än sina föregångare. Dessutom finns det ett Philip-Pullman-aktigt skimmer som vilar över historien: vetenskapsmän vill använda tidsresorna för att samla blod från 12 personer med magiska tidsresarkrafter, Gwen och Gideon ska göra grovjobbet, men vad är meningen med allt? Gott eller ont?
En av Gwens släktingar, Lucy, försvann i historien, för att komma undan väktarna kunde hon inte gömma sig i nutiden.

SafirblåFramtiden utlovar fler komplikationer, det kommer två nya böcker i serien under 2013 som fullbordar trilogi: Safirblå och Smaragdgrön. Rubinröd är ett trevligt tidsfördriv som man snabbt sugs in i.
Det unika med Rubinröd serien är att den faktiskt kommer från det tyskspråkiga området (vilket man först inte tänker på, eftersom den utspelar sig i London) och den mesta översatta litteraturen i Sverige brukar komma från det engelskspråkiga området. Givetvis är detta inte den första tyska fantasy succén – fantasy- fans minns ju att även Cornelia Funke och Michael Ende kommer från det tyskspråkiga språkområdet och har skrivit fantasy succéer som blivit framgångsrika i hela världen. Rubinröd bygger på den traditionen, och blandar friskt in även den engelska fantasytraditionen till en lyckad hybrid.
Delirium – kärlek är det värsta som kan hända
Förr i tiden var kärlek det viktigaste i världen. Människor gjorde vad som helst för den. De kunde ljuga för kärlekens skull. Till och med döda. Men allt är annorlunda nu. Kärlek är en sjukdom som går att bota. Regeringen ser till att alla genomgår behandlingen när de fyller arton. Ett liv utan kärlek är ett liv utan smärta. Det är tryggt, förutsägbart och lyckligt. Lena Haloway har alltid sett fram emot dagen då hon ska bli botad. Men med 95 dagar kvar till behandlingen händer det otänkbara ...
Första delen i Lauren Olivers laddade dystopiska trilogi är en tankeväckande och spännande berättelse om de krafter som försöker kontrollera oss - och de vi inte själva kan kontrollera.
Filmrättigheterna till Delirium är redan sålda och filmen har planerats att komma ut under 2013, liksom böckerna Pandemonium och Requiem översatta till svenska.

PandemoniumHungerspelen är redan en stor succé och Delirium är nästa Hungerspelen - fast med mer koncentration på kärlek än spektakulärt TV-våld. Det innebär inte att Delirium INTE är våldsam. Slutet på Delirium är chockartat våldsamt i och med att en av huvudrollsfigurerna blir dödad, en av dem som läsaren genom boken inbjudits till att heja på och (spolervarning) tyvärr framgår slutet av Delirium om man läser baksidan på Pandemonium. Så den som vill ha kvar spänningen gör bäst i att inte läsa baksidestexten i förväg. Annars är Pandemonium precis lika bra som Delirium och börjar exakt vid den förra bokens cliffhangerslut.
Delirium- trilogin har det gemensamt med många andra populära dystopiskildringar för unga läsare att natur ställs mot kultur, civilisation mot vildmark och etablissemanget med alla sina rigida regler mot en revolution. Även här finns en hjältinna mitt i stormens öga. Uglies-triologin, Matchad-triologin, Hungerspelen-triologin, Delirium- triologin, Divergent-triologin … alla har de hjältinnor som blir viktiga för motståndsrörelsen och revolutionen. 1984 ligger långt borta, hjältinnorna har tagit över i dystopierna.

Belinda Graham

Mamma borta

Litteratur: Chris Haughton  - Mamma borta

 

En superfin irländsk premiär i starka färger!

Lilla Ugglan har ramlat ner från sitt bo...Chris Haughton
Mamma borta
Översättare: Gunilla Halkjaer Olofsson
Originaltitel: A bit lost
Lilla Piratförlaget

Mycket charm. Lite text. Roliga illustrationer. Succé! Temat i den irländska boken “Mamma borta” är enkelt och charmfullt och lätt för alla unga läsare att identifiera sig med: Lilla Ugglan kommer bort från Mamma Uggla (han ramlar ur boet) -grundtryggheten i livet har rubbats och hela boken ägnas åt att hitta Mamma Uggla igen.
En ekorre och en groda hjälper till. I verkligheten äter ugglor grodor, men i barnbokens värld kan alla lätt vara vänner och dela på lite goda kakor när Lilla Ugglan kommit hem igen.
Färgsättningen är ovanligt modern för att vara i en barnbok – och påminner snarare om den färgskala som snarare används i reklamens värld, för att man verkligen ska haja till, kompletterat med mycket olivgrönt.
Det intressanta med boken är också perspektivet - hur något ser ut beror ju på hur man själv ser ut och hur man själv uppfattar sin omgivning. För Lilla Ugglan är Mamma Uggla jättestor. Men hon är ju ändå inte en björn …
Mamma borta är ett bra exempel på den nya irländska barnboken som tar världen med storm.
Mamma borta har t.ex. tilldelats priser som Picture Book of the Year i Holland, Best of British Illustration Gold Prize i Storbritannien och Prix Sorcières i Frankrike och fått fina recensioner överallt i världen.

Chris Haughton har även uppmärksammats av Time Magazine som en av världens främsta designers (Design 100). Haughton är en flitig resenär och Mamma borta skapades när han arbetade med fair trade i Korea och Mexiko. Man känner faktiskt igen den klara färgskalan från designen i en del fair trade butiker … Det är glatt, färgglatt, fräscht och lockar till köp med gott samvete. Och man får ett gott budskap på köpet.
Temamässigt, uggleungen som förlorar sin mamma och återfinner henne, påminner Mamma borta om irländaren Martin Waddells Owl Babies (svensk titel: Ugglebarn) men där är bilderna dominerade av svart , crèmevitt, varmt brunt och en naturalistisk grönskala, av illustratören Patrick Benson. Martin Waddell är annars mest känd för Lilla Björn böckerna, illustrerade av Barbara Firth i mjuka pastellfärger.
Chris Haughton skiljer sig från sina föregångare både genom att han använder starkare, modernare designfärger, men också genom att hans bilder är ”plattare” – som ett collage gjort av ett litet barn som inte kan se perspektiv så bra än.
Den svenska Mamma borta titeln antyder att det är mamma som kommer bort – och så är det säkert ur barnens synvinkel. De där vuxna, föräldrar eller barnpassare eller stora syskon, de springer ju bara bort hela tiden!
Originaltiteln på engelska A bit lost antyder snarare en känsla av att känna sig förlorad och – bokstavligen– utan fotfäste i världen. Man kan inte reglerna än. Det antyds inte vem som kommit bort, om det är ungen som kommit bort eller mamman. Eller om vi helt enkelt alla har kommit bort, vare sig vi vet om det eller inte.

Belinda Graham

Om förlaget

Lilla Piratförlaget är ett splitternytt barnboksförlag i Sverige och det går knappast att få en bättre premiär än vad de har fått. Deras första böcker är: den omtalade danska dystopin “Om det var krig i Norden” för lite äldre läsare. Den supercharmiga irländska barnboken “Mamma borta” av Chris Haughton för de yngre läsarna. Och Glasbarnen av Kristina Ohlsson, en svensk ungdomsdeckare som utspelar sig i Skåne, för de som vill ha lite inhemsk spänning.

3 x fantasy: John Boyne, Maggie Stiefvater, Philippa Gregory

Litteratur: John Boyne, Maggie Stiefvater, Philippa Gregory

 

Tre olika sätt att flyga in i andra världar

PojkenJohn Boyne
Pojken som svävadeÖversättning: Anna StrandbergOriginalets titel: The Terrible Thing that Happened to Barnaby BrocketB.Wahlströms

Maggie Stiefvater
KretsenÖversättning: Carina JanssonOriginalets titel: Raven BoysB. Wahlströms

Philippa Gregory
Den blå hertiginnanÖversättning: Maria SundbergOriginalets titel: The Lady of the RiversDamm

Det finns olika typer av fantastiska böcker och olika sätt på vilket man flyger in i andra världar. Den historiska världen, där övernaturliga saker var “normalare” än vad de är idag, den övernaturliga världen där gränserna mellan det normala och det paranormala suddas ut, eller “Roald Dahl” världen där det absurda helt enkelt kommer till vår annars så normala värld och gör ett gästspel.
Roald Dahl har fått en arvtagare
Pojken som svävade av irländaren John Boyne (känd för Pojken i randig Pyjamas, som även blivit storfilm) handlar om Barnaby Brocket, tredje barnet till Herr och Fru Brocket, ett stadigt gift par som absolut inte vill att någonting ska vara annorlunda eller konstigt. De föraktar allt som är annorlunda, konstigt och onormalt. Paret känns som släktingar till Herr och Fru Dursley i Harry Potter böckerna, paret som vill att allt ska vara vanligt och normalt, de har en liten föräldralös magiker (fruns systerson) inneboende i familjen och gör allt för att dölja detta. Herr och Fru Brocket har det ännu värre. Deras eget barn, nummer tre i syskonskaran, den onormale Barnaby, har nämligen fräckheten att sväva. Detta är svårt att dölja!
John Boyne framstår här som en arvtagare till Roald Dahl: det absurda blandas med det tragiska, humorn med allvaret, och Barnaby som är så oälskad av sin egen familj, får tankarna att gå till Roald Dahls Matilda. En dag tröttnar helt enkelt föräldrarna på Barnaby och släpper taget. Bokstavligen. Barnaby svävar iväg. Över hela världen får Barnaby vänner och upplever äventyr - men föräldrarna kan fortfarande inte acceptera sitt yngsta barn om han inte blir “normal”. Men Barnaby upptäcker att det finns fördelar med att vara annorlunda. Och att inte stå med båda fötterna stadigt på jorden!
Ett extra plus för de humoristiska illustrationerna av Oliver Jeffers och de inklistrade vykorten från Barnaby.
Kretsen av “Raven Boys “
Kretsen“Äntligen stod prästen i predikstolen” är ett bra sätt att börja en klassiker på. “Redan innan de döda kom var det iskallt på kyrkogården” är en utomordentlig första mening för att fånga en publik som älskar att läsa fantasy böcker, eller böcker med paranormala inslag.
Maggie Stiefvaters böcker brukar klassas som fantasy, men de har alltid en realistisk klangbotten och noggranna, omsorgsfulla naturskildringar, liksom beskrivningar av livet på landet eller glesbygden. Maggie Steifvater har skapat Frost serien om varulvar, Dödsritten om magiska vattenhästar, och nu en ny, härlig fantasy serie att sätta tänderna i: Kretsen. Omslaget med en korp på bådar gott. Korpar är starka magiska djur och originalets titel är Raven Boys.
Fyra killar på en internatskola, som har korpen som sitt emblem, bildar ett hemligt sällskap i syfte att finna en mytomspunnen kungagrav. Men den mest fascinerande karaktären i boken är förmodligen Blue Sargent - en tjej som har en förmåga att förstärka andras övernaturliga förmågor. Blue vet att hon är långtifrån normal men eftersom ingen av hennes släktingar heller är normala är det ingen som egentligen tycker att det gör något. Alla i hennes familj verkar vara mer eller mindre synska och försörjer sig på att spå människor. Vissa i det tysta, andra via TV- och webbsidor. Även häxor och spådamer måste förnya sig och hänga med sin tid.

Det unika med Blue är spådomen som gäller henne själv. Om Harry Potter från barnsben fått höra att hans öde är länkat till Lord Voldemort så har Blue ännu fler gånger fått höra att hennes öde är att döda sin sanna kärlek. Eller rättare sagt: om hon någonsin kysser sin sanna kärlek kommer han att dö. Blue blir med åren ganska immun mot spådomar, hon inser att de flesta är oprecisa och människor tolkar gärna in saker i dem för att bli nöjda att spådomen gick i uppfyllelse. Hur snart efter kyssen ska hennes älskade dö? Direkt efteråt eller efter ett par år eller en ännu längre tid? Drabbas den älskade av en sjukdom eller blir det en duell med pistoler mellan två avundsjuka älskare? Men så träffar hon en kille som hon tror kan vara han som omnämns i spådomen och plötsligt är hon inte så ironiskt inställd till spådomen längre. Hon är tvärtom livrädd - för någon annans liv - att den kan bli verklighet.
Av killarna i Kretsen är Adam den mest intressante: han har en ännu värre familj än Barnaby Brocket och lider dessutom av en släng av Stockholmssyndromet - identifierar sig med sina fångvaktare och ser det som ren välvilja när hans far inte slår honom. En hel del av hans tid och energi går åt till att dölja sina skador på skolan och han har långärmat även när de andra går över till lättare klädsel.
Kretsen är del ett i en serie som verkar bli minst lika fängslande som Frost. Del ett är en avslutad historia i sig, samtidigt som den innehåller spännande och tvetydiga spådomar för framtiden. (Enda felet med Kretsen är att man gärna sträckläser över 300 sidor och ligger sömnlös av spänning.)
Den blå hertiginnan -Melusinas arvtagerska
Den blå hertiginnanMycket som idag ses som fantasy var helt “normalt” under en helt annan epok i historien. Den blå hertiginnan utspelar sig under en tid då häxor inte bara var något som fanns i fantasy romaner - man kunde faktiskt bli bränd på bål för häxeri. Författaren Philippa Gregory är mest känd för Den andra systern Boleyn, boken som även blivit storfilm, med Natalie Portman som Anne Boleyn, och Scarlett Johansen som hennes relativt okända syster. Den blå hertiginnan utspelar sig något tidigare (1400-tal istället för 1500-tal) och huvudpersonen Jacquetta Saint-Pol framställs som kvinnan som säkrade tronen för de vita rosorna av York.
Jacquetta blev så småningom mormor till Elizabeth of York, som gifte sig med Henry VII. Vilket innebär att även dagens regent i Storbritannien, Elizabeth II, och sju andra ledande monarker i Europa, har Jacquetta som anmoder.
I boken Den blå Hertiginnan förklaras det att Jacquetta Saint-Pol härstammar från vattengudinnan Melusina. I alla fall enligt legenden. Därifrån har hon fått sin gåva: hon är synsk. Detta under en tid när häxeri är belagt med dödsstraff. Men att häxeri är olagligt innebär inte att det inte är eftertraktat - många vill ha en synsk kvinna på sin sida, för att se in i framtiden och kunna granska motståndarens drag och se vad egna beslut kan ha för konsekvenser. Jacquetta gifter sig in i hovets innersta cirklar och blir en favorit hos drottningen. Det borde väl innebära trygghet, eller är det tvärtom så att Jacquetta gått rakt in i det rojalistiska lejonets kula?
Philippa Gregory är doktor i engelsk litteratur, förutom bästsäljande författare, och hennes skildringar av ett svunnet England är både övertygande och detaljrika. Hon är känd för att hon skildrar Englands historia genom dess kvinnor. Den blå hertiginnan är den sista delen i trilogin om rosornas krig, men den går att läsa fristående.
Det intressanta är att Philippa Gregory skildrar förhållanden och villkor som relativt jämställda, i alla fall i de övre samhällsskikten. Kvinnor med talanger och bildning är värda att respekteras och att lyssnas på och Jacquetta är en sådan karaktär.
Vare sig det gäller historia, ruggiga spådomar eller absurda saker som händer i vardagen är det helt fantastiskt att kunna flyga in en annan värld ett slag.

Belinda Graham

Beautiful Creatures - vacker bok, ännu vackrare film - nu på DVD!

The good, the bad and the beautiful - Beautiful Creatures hits the silver screen with a new paranormal romance

 

Happy ValentineAfter Harry Potter and The Twilight Saga there is a new, epic fantasy series having made the transition to the silver screen: Beautiful Creatures.
Like Harry Potter, Beautiful Creatures all about witches and warlocks and magic, and school and popularity and the agony of being a teenager. Like Twilight,Beautiful Creatures is also a paranormal romance with a Romeo and Juliet like theme of young lovers whom fate seems to want to keep apart. Or are they really meant for each other? Like Dracula and The Vampire Diaries, and many other works of fantasy fiction, this tapestry of paranormal romance also has the theme of reincarnation woven into its fabric.

Casters of Light and Dark
Lena Duchannes is a Caster, which is what witches call themselves (because, apparently Caster sounds better than witch) and even before she arrives in the small town of Gatlin, Ethan Wate has fallen in love with her, and she is in his dreams. Love at first sight is replaced with love before first sight. Because she is something new, something different and something beautiful. Ethan is a jock, but still reads a lot, in secret, and dreams of escaping what he views as a boring, dead-end town and a boring dead-end life. Their romance is threatened by Lena's Caster heritage and her family's Dark powers and upon her sixteenth birthday Lena must undergo the Claiming, a process that will decide her fate forever: Light or Dark.

Reincarnated Romance
dark secretsEthan and Lena have loved each other before - in another time, but in the sameplace. The memories come back to haunt them. Their ancestors fell in love during the civil war and Lena’s ancestor tried to save Ethan’s ancestor from dying - only to give him a couple of more minutes of life, while cursing her own family forever.
It does not take a genius to release that history will repeat itself and that Lena will be more successful than her unlucky ancestor in her quest for saving Ethan.
In the meantime, Lena is often the damsel in distress who needs comforting reassuring and sometimes rescuing, while Ethan gets to be the knight in shining armour, as well as being a smart, well-read jock, who loves The Catcher in the Ryeand other great American classics. There is great power in books and learning inBeautiful Creatures and the secret library may hold information which will rescue the main characters from a grim fate.
Not Twilight – but still a delight!

The main characters are supposed to be teenagers, 16-17 years old, but the actors are in fact 22-26 years old. This is obvious. For The Twilight Saga Catharine Hardwick usually picked young actors (the main character was 17 in the books and played by a 17 year old actress) that looked like high school kids in the first place. Especially Alden Ehrenreich looks much too old for his part as Ethan Wate.
Alden Ehrenreich was discovered at a friend's bat mitzvah reception by Steven Spielberg, and Alice Englert was discovered by her mother, award winning director Jane Campion. Englert excels in showing the uncertainties of a teenage girl, albeit one with superpowers.
The bad witch and the good wizard
emmy rossumHowever, the greatest delight to watch is not the main characters, but the supporting cast. You will enjoy Emma Thompson as a crazy bad witch, (sorry, evil Caster!), the bad parent, the Darth Vader of the story, if you will - and her performance rivals that of Tilda Swinton in the Narnia chronicles. No one does an evil witch better than an English character actress. Also, Jeremy Irons has the Merlin/Dumbledore role trying to protect Lena and hoping for her to be taken by the good side of her magic. Of course this is a form of typecasting, powerful male magicians get to be the good guy, while the female magicians get to be the bad guy, just like in The Lion the Witch and the Wardrobe. The only other option for female magicians is to be the temptress (Ripley) or the innocent girl who has to be protected and saved from becoming bad (Lena). Of course there are exceptions to the main rule: magicians associated with snakes, like Voldemort in Harry Potter or the Narnia witch in The Silver Chair, are bad whether they are male of female.
Fans of the Harry Potter series will know not to trust snakes (or Slytherins) but unfortunately the two main characters have not read any books about thebespectacled little magician - so they have no idea that snakes are a sign of a bad wizard.
As bad witches go, Emmy Rossum (Ripley) seems to relish in the roll of the sexy, bad witch - also known as Lena’s cousin, the bad girl with a heart of gold. Emmy Rossum herself is often typecast as the good girl, and it is fun to see her revel in a cliché that is absolutely the opposite.

Does free will exist?
The main characters Ethan and Lena are bleaker in comparison. However, you do have fun reading the book and watching the film and seeing it play with old clichés from years of fantasy and horror and paranormal romance … You even get to enjoy a homage to the high school dance form Stephen King’s Carrie paraphrased - though with soapsuds instead of pig's blood in the bucket. And less murderous and more comical outcome. After all - we probably have three more movies to look forward to, and everyone can’t die at once.
There is much talk of history, of fate, of destiny, of predictions and of Claiming … but in the end it all boils down to this: the simple question of free will. Does everyone have free will? Can a cursed person, like Lena, still exercise her free will?!
Does Lena have to be Claimed by either side, Light or Dark, the good or the bad - or can she choose neither, and just stay beautiful?

Belinda Graham

The Host – the enemy – or friend – within

The Host – the enemy – or friend – within

 

The hostThe enemy within can easily be symbolized by aliens. The enemy threat from abroad is more associated with vampires. They come from the east and they want our blood. The aliens however, want our bodies. To live in. And they want our entire world and our way of life.
The Invasion of the Body Snatchers, a massive box office hit in the 1950s, coincided with the red scare, the American fear of communists lurking within their country and wanting it.
Coincidence?
Not really.
the Host , however, is not a political movie. It is more philosophical than controversial.
There is a saying that you should never judge anyone until you have walked a mile in their shoes. How about a new saying: “Don't judge anyone until you have walked a mile in their body?”
That is a fate which is reality for one of the main characters in Stephenie Meyers The Host – Wanderer, also known as Wanda, the alien, has lived in many different life forms, but inhabiting a human, well, that is a whole new experience for her!

She has been taught that humans are evil and must be conquered (from within), humans are destroying the planet they are living on, and they must be subdued.
However, Wanda has also been warned that humans have very powerful emotions and memories - more so than any other life form she has ever inhabited. And Wanda’s assigned human being, Melanie Stryder, is especially headstrong. She won't give over her body to Wanda - so Wanda is stuck living with another mind ... one that is continually bombarding her with memories and emotions.

The saying being of two minds becomes reality. Melanie is pulling in one direction. Wanda in another. Somehow reluctantly Melanie and Wanda become friends.
Of all the translations of the book The Host the Swedish one really hits a note with the somewhat different title: “Genom dina ögon” which literally means: “Through your eyes”. Wanda has to learn what the world looks like through someone else’s eyes. And so does Melanie.

The Host PosterIt is difficult to mention The Host author Stephenie Meyer without somehow mentioning Twilight - the world wide vampire success story. While J.K. Rowing left the fantasy world and Harry Potter (and her old fantasy fans left her) to write a "realistic" story Stephenie Meyer just took a sidestep from fantasy to science fiction - and another worldwide phenomenon was born. Fantasy and sci-fi fans have that in common that they are very faithful to their authors and stay with them though long series and also, most fantasy and sci-fi fans cross over to the "other" genre.
Melanie is a much stronger and older character than Bella in the Twilight books, but even in The Host there is a romantic triangle. One soul loves one guy, the other soul another. The rivals are played by Max Irons and Jake Abel. There is a soul for each guy to love – but only one body.
In the sci-fi world it is relatively unusual to have both a female protagonist - Melanie, played by Saoirse Ronan, and a female antagonist - The Seeker, played by Diane Kruger. The Seeker is a Terminator-like character in killer designer heels.
The action and the chase is not, however, the main thrill of The Host, that is the role of the philosophical questions of good and evil and of everything being intertwined – literally.
Wanda starts her existence believing that humans should be taken over – for their own good, of course – and in the end she is won over by the exciting emotional life that humans have.
Wanda goes from the enemy within to the friend within.
She too, wants to be human. And walk another mile in her own shoes.

Belinda Graham

Vampyrernas dilemma

Vampyrernas dilemma

   

 

I huvudet pa Flaubert fanns jo en madameRecensenter pendlar mellan att hylla och såga. Inget nytt under solen. Men när det gäller ”mindre värd kultur” som fantasy, popkultur, barn/ungdomskultur och ”tjejkultur” – alltså sådant som drar fler tjejer än killar – syns skillnaden ännu tydligare. Anna Höglund påpekade i K-special att redan Madame Bovary kritiserade kvinnors läsning av ”romance”, så kritiken av ”paranormal romance” idag är inte ny: kritikerna kan ju klappa sig på ryggen att de angriper två saker som inte är ”fint”: det paranormala eller fantasyn samt ”romance” eller ”tjejkultur”.
Sensmoralen i Madame Bovary är uppenbar: hon bör ägna sig åt arbete, åt hemmet, åt barnet, åt den tråkige mannen, inte dagdrömma om ett bättre och mer spännande liv. Kritiken mot Breaking Dawn kan sammanfattas i tre snabba punkter.
1) nedvärdering av fantasykultur – om du vill se en Mike Leighfilm med diskbänksrealism – gå inte på Twilight! Gå inte på Batman heller!
2) nedvärdering av barn/ungdomskultur – hur skulle det se ut om barn/ungdomar fick recensera något av det vuxna tycker är det finaste som finns?
3) nedvärdering av ”tjejkultur” eller snarare av något som fler tjejer än killar gillar.
Det finns så klart killar som gillar Twilight (action, romantik och snygga tjejer i filmen!) men det var flest tjejer som köade till Breaking Dawn 2. Så är det.
I uppdelningen finkultur och fulkultur (realism/fantasy) vore det kul att konstatera att etablerade tidningar som DN & co sågar, medan mera nya medier hyllar. Men det är faktiskt tvärtom; DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet (alla stora, gamla medier) har samtliga kommit med bra betyg, bra omdömen och sansade recensioner.
Det är snarare nyare och mindre medier som verkar vara dåligt pålästa, inte vet vad Twilight är eller till och med förfasar sig över att det är en konservativ film som inte förespråkar abort eller preventivmedel. Finns det någon annan mainstream amerikansk film som förespråkar detta? Batman? Spiderman? Eller James Bond-filmerna? (Inte helt amerikansk, men dock mainstream). Men det är tydligen inte viktigt eftersom de från början vänder sig till en manlig publik, det är inte deras sak att tänka på sånt.
Bond behöver aldrig tänka på preventivmedel eller aborter eller att han bidrar till att sprida konsumtionshets bland unga killar (och gamla män) med sina kostymer, drinkar, casinobesök och svindyra bilar. Här sväljer recensenterna (ofta män) betet med hull och hår och vill konsumera produkten okritiskt.

Bellas garderob kritiseras. Tjejer ska inte få drömma om så många skor på ett och samma ställe – men kritiseras Batmans arsenal av färdmedel och ”garderob” i underjorden? Hans flygplan gör säkert mer för att förstöra miljön än Bellas skor. Det finns som alltid mycket att raljera över när det gäller produkter marknadsförda för tjejer och för killar och det är lätt att göra sig lustig över hur (manliga) recensenter går i spinn över något som unga (mest tjejer) tycker är kul.
DN har sin positiva recension av Breaking Dawn 2 på framsidan av kulturbilagan. Bästa positionen, och en bitande bild. Sydsvenskan viker också framsidan. Och har till och med inkluderat intervjuer med killar som gillar Twilight ... liksom en positiv recension. SvD – också positiv – har sin recension på nätet, bara en blänkare i kulturbilagan; så vad har debattsidan där satt sina tänder i? Svar: Chris Brown, kvinnomisshandlare, ska sjunga i Sverige och de uppmanar till bojkott. Kvinnlig skribent.
Madame BovaryManliga recensenter som oroar sig för att Twilight ska förstöra unga tjejer kanske kan oroa sig för våld i hemmet istället för att förfasa sig över att Bella får allt och är lycklig på slutet? Och det finns våldsammare scener med i James Bond ”Skyfall” – skurken binder sin flickvän och skjuter henne medan Bond skojar om whiskey, massavrättningar av spioner, spioner som sprängs i luften, skurkens hejdukar som sprängs i luften etc. – men det är tydligen familjeunderhållning från 7 år i vuxens sällskap.
Killar vill gärna ha ”mer vapen” än i Twilight (enligt Sydsvenskan). Kanske de skulle kolla på ”Bowling for Columbine” eller ”Vi måste tala om Kevin?” Alla kan inte ha en källare full av vapenleksaker som Bond och Batman. Medan lite kul slasher-parodi, som ingen på allvar kan tycka är riktigt skrämmande (mycket skratt hördes i biografen) ska vara så hemskt? Nej. Det är mer roligt än huvudlöst hemskt …
Folk som vill se hemska saker kan läsa FN-rapporter om massvåldtäkter, att se Bella vrida huvudet av Aro är bara kul ... Speciellt eftersom Michael Sheen är en väldigt rolig skådespelare. Michael Sheens tolkning av Tony Blair i ”The Queen” finns fortfarande i färskt minne och när Aro försöker övertala alla att Bellas dotter kan vara ett massförstörelsevapen … Detta är en otroligt rolig (och samhällskritisk) scen och Michael Sheen mjölkar den för allt vad han är värd.
Så många filmer (både enskilda filmer i serien och slutfilmen i serien) slutar i ett ”final battle”: från ”Star Wars” och ”Sagan om Ringen” till ”Harry Potter” och ”The Dark Knight Rises” … Listan kan göras mycket lång.
Breaking Dawn slutar med ett ”final battle” som inte blir av. Det finns alternativa verkligheter beroende på vad en enskild individ beslutar sig för. Ett tänkvärt slut och ett bra budskap. Det är inte frågan om ”rätt och fel” eller ”gott och ont”. Det är för Aro frågan om ”jag vill ha något – och jag kommer att hitta på en anledning till att starta ett krig” men när han får reda på priset för vad han vill ha backar han. Båda sidor backar. ”Final battle” finns bara i en alternativ verklighet som inte händer för att någon tog ”ett bättre beslut” eller ett mer sansat beslut. Tänk om alla med makt kunde få se alternativa verkligheter innan de tog sina beslut?
Debatten om Twilight: Breaking Dawn 2:s eventuella farlighet är lite som en storm i ett vattenglas ... Ungefär som när läsare/recensenter upprördes att Alfons Åberg fick dricka saft innan han gick och lade sig – utan att borsta tänderna efteråt!
Twilight har beskyllts för mycket – utom att förstöra barns och ungas tänder.
Det är tydligen Alfons Åbergs fel.

Belinda Graham

Divergent - en angelägen Dystopi!

Litteratur: Veronica Roth. Divergent

 

Divergent - en angelägen Dystopi!

Veronica Roth Foto ModernistaVeronica Roth
Divergent
Översättare: Katarina Falk
Modernista

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.
Själv anser jag att liksom vampyrerboken var den nya Harry Potter så är dystopierna den nya vampyrboken. Det mesta och det intressantaste händer just nu i dystopi skidningarna, som har en hel del att säga om vårt samhälle idag och Divergent är det bästa som finns på marknaden just nu.
På sin 16 års dag ska de välja falang, sin egen som de är född inom eller en ny, och en simulering ska visa var de hör hemma - precis som ”the sorting hat” i Harry Potter böckerna så sorteras alla eleverna i simuleringen efter vilka egenskaper de har och var de hör hemma (där är Harry Potters Gryffindor "de modiga").
Men simuleringen fungerar inte - Beatrice får inget svar var hon hör hemma.
Hon känner att hon inte hör hemma bland de osjälviska, men när hon väljer de tappra klipper hon banden med sin familj, sina vänner och sin gamla falang. Och det blir en kulturkrock av sällan skådat slag!
Efter att i 16 års tid blivit drillad att vara osjälvisk, ska hon plötsligt bara tänka på sig själv och vara så självisk som möjligt, slå ner andra för att själv få fördelar, och de tappras falang verkar vara en blandning av adrenalinjunkies, mobbare och översittare. De leker med knivar och skjutvapen, hoppar från tåg, hoppar från hustak och drar runt i gäng och misshandlar både starkare och svagare motståndare, precis som det faller dem in.
En gång i tiden handlade tapperhet och mod om att vara osjälvisk, om att försvara andra, men det har förändrats ...
Det visar sig att en ny falang tänker ta makten och då behövs de tappra som hjärndöda soldater, och träningen blir därefter: döda utan att tänka.

Beatrice är den enda som gör mentalt motstånd mot detta, i ett drömscenario blir hon hellre dödad än dödar någon annan ... och regimen börjar se henne som ett hot. Det är inte sådana soldater de vill ha.
Plötsligt är Beatrices liv fullt av hot: blir hon först dödad av avundsjuka klasskamrater som tycker att hon är för duktig, eller av regimen som inte gillar att hon inte går att kontrollera?
Eller kommer hon att klara att fly?
Beatrice förstår att hon egentligen inte hör hemma någonstans - hon är Divergent.
Det finns fler som hon, men regimen tänker utrota dem alla, eftersom de Divergenta inte går att kontrollera och i framtiden ska det bara finnas människor som enbart passar in i en falang.
Divergent är del ett i en triologi och del två kommer ut hösten 2013.
Parallellerna till vår värld är helt uppenbara: finns det en plats för folk som egentligen inte hör hemma någon stans?

Belinda Graham

Fakta

VERONICA ROTH föddes 1988 i en förort till Chicago. Medan hon studerade på Northwestern University började hon skriva på sin dystopiska science fiction-trilogi. Divergent, den första boken, har tillsammans med uppföljaren Insurgent redan sålt i över en och en halv miljon exemplar världen över. Filmversionen av Divergent går upp på bio våren 2014.
Vald till »Årets favoritbok alla kategorier« och »Årets ungdomsbok inom Fantasy & Science fiction« 2011 av Goodreads!
Utnämnd till »Årets favoritbok« 2011 av The Young Adult Library Services Association, en underavdelning till The American Library Association.

Erika Vallin - Resan till tidens slut, Pernilla Gesén - Alva reser utomlands

Erika Vallin - Resan till tidens slut,  Pernilla Gesén - Alva reser utomlands

 

Lovdagar i böckernas värld

Tiden tar slutErika Vallin
Resan till tidens slut
Pernilla Gesén
Alva reser utomlands

B Wahlströms

Sommar betyder sommarlov. Lov betyder ofta resor. I alla fall i böckernas värld. Och för de i verklighetens värld som inte har råd att resa någonstans är bokresor ett billigt och bra alternativ! Eller: om man nu ska resa någonstans, kanske det blir regniga, långsamma dagar, precis som iAlva reser utomlands och då kan det behövas en bra bok i bagaget!
Ett annorlunda sommarlov - Resan till tidens slut
I Erika Vallins uppföljare till hyllade Flickan vid glastornet befinner vi oss plötsligt långt från alla mysterierna på Djurgården (och övriga Stockholm) och det hemliga mattesällskapet i förra boken. Det är sommarlov och Asrin och hennes två bästa vänner Lima och Max är på väg till Cornwall för att hälsa på Limas mormor och morfar. Där träffar de på Spindelkvinnan, en excentrisk konstnär, känd för spindeln utanför Bilbao museet (därför hennes smeknamn) som visar sig vara en av väktarna till den hemliga magiska spegelvärden som Asrin snuddade vid redan i förra boken.
Jakten på vidare nycklar och ledtrådar och de andra två väktarna tar barnen till London och sedan till Paris.
Det är lite som Dan Browns Da Vinci koden för barn: konstverken, böckerna och de historiska kulturkändisarna är alla verkliga, men allt runtomkring är påhittat. Spåren leder dem till Marie Antoinette …
Erika Vallin skildrar vänskapen och slitningarna mellan de tre huvudpersonerna på ett övertygande sätt, och miljöskildringarna är både vackra och intressanta.
Speciellt inledningen i Cornwall är mys-rysligt bra
Huvudpersonerna ironiserar själva över att de är som huvudpersonerna i Harry Potter serien. I sådana fall är Asrin Harry, som har hela världens öde på sina unga axlar, Lima är Hermione - otroligt smart och älskar bibliotek - och Max är Ron. En oftast glad och godmodig sidekick som alltid tänker på mat, även när alla andra är för nervösa och spända för att kunna äta.
I den här boken utökas trion med två nya tjejer: en ilsken, svartklädd engelsk tonåring, Rhoda, som helst håller sig för sig själv och kan göra sig osynlig när det behövs, Londons svar på Lisbeth Salander, och Fiona, Max nya bästa vän, som också är från Stockholm.

I äventyrs- och fantasy berättelser hör det till vanligheterna att det bara finns en tjej i gänget som får alla de kvinnliga egenskaperna (eller som i Tolkiens brödraskap: ingen kvinnlig karaktär är med alls – det är ju ett brödraskap) - men Erika Vallin gör precis tvärtom: det är bara en kille med i gänget. Men han är ingen symbol för alla manliga egenskaper, han är bara en kompis bland kompisarna.
Erika Vallins hjältinna Asrin har en bok till på sig för att rädda både parallellvärlden i Speglarna och den här världen. För katastroferna från Spegellandet håller på att rinna över in i vår värld i form av oförklarliga naturkatastrofer och epidemier.
Olika ålderskategorierStrulig spansk semester - Alva reser utomlands
Alva är Pernilla Geséns kavata hjältinna. Hon ska också på semester. Fast inte till Cornwall. Hennes mormor och morfar bor i Spanien. De brukar träffas en gång om året och den här gången ska de träffas på Gran Canaria. Det är höstlov i boken men sommar på Kanarie-öarna och man kan bada. Och Alva är lycklig. Tills mamma berättar att hennes nye kille och hans dotter Nicole också ska med på resan. Nicole är tolv år gammal, men surare, gnälligare och tröttare än den värsta tonåring. Inget är roligt. Allt är skräp. Och hon får Alva att känna sig barnslig, eftersom Alva fortfarande tycker att saker är roligt. Nicole och Alva kommer inte överrens om någonting. Förutom en sak: att deras respektive föräldrar inte borde vara ihop! De börjar smida planer för att förstöra …
Gran Canaria vistelsen till trots - de allra bästa scenerna utspelar sig faktiskt i Sverige. Som när alla i Alvas klass ska lära sig om Allhelgona och Halloween och skillnaden mellan de två.
När roliga timmen byts ut mot sorgliga timmen för det är viktigt att få tänka på och prata om och rita sorgliga saker. Men Alva är den enda i klassen som inte känner någon som har dött - inte ens ett litet husdjur - och detta är hon avundsjuk för! Pernilla Gesén lyckas med stor humor och finkänslighet fånga klassens dynamik när en vansinnig sorglighets-tävling utbryter. Om någon känner barn som lider av cancer och brukar leka med dem, ska någon annan övertrumfa med att hennes kusin blivit överkörd av ett tåg, och det är mycket sorgligare än cancer!
Läraren försöker förklara att man inte kan tävla i sorg. Saker kan vara olika sorgligt för olika individer. Då kommer Alva på att hon visst känner sorg. Och hon ritar sina frånskilda föräldrar i var sin hörna av ett papper, med sig själv i mitten - och hennes armar klarar inte av att räcka fram till någon av föräldrarna.
De humoristiska Alva-böckerna är rekommenderade för 6-9 års åldern och Erika Vallins fantasy böcker för 9-12 års åldern. Men båda bokserierna är så pass välskrivna att även äldre läsare kan ha en bra lov-läs-stund med dem!

Belinda Graham

Flickan vid glastornet, Den magiska kappan, Alvas jul

Flickan vid glastornet, Den magiska kappan, Alvas jul

 

Tre barnböcker med spänning och ”Euphoria”

Formgivare: Fanny Boström GentleErika Vallin
Flickan vid glastornet
B. Wahlströms

Flickan vid glastornet är en sådan där bra bok som man längtat efter att hitta till en tonårig (eller yngre) läsare som vill ha något riktigt spännande att försvinna in i. Tankarna går till storheter som Lewis Caroll (Alice i Spegellandet), J.K Rowling och Philip Pullman, men samtidigt gör denna svenska författare sin egen grej ...
... i en verkligt vardaglig fantasyvärld.
Allt är grundat i den vanliga världen i Stockholm, där Asrin bor med sin farmor efter att hennes föräldrar dött. Eller försvunnit. Deras kroppar fanns aldrig.
Att hamna i en ny skola (som i Twilight) och att gå med i en matteklubb, som visar sig vara något annat blir början på en massa spännande händelser som skakar Asrin i det innersta.
Vad är verkligt? Vad är fantasti? Är vår värld verkligen den enda, och om inte, hur tar man sig då mellan de olika världarna?
Huvudpersonen Asrin läser Alice i Spegellandet, skriven av matematikern Lewis Caroll, lyssnar på legender, lär sig om universum, klär ut sig till Hermione Granger från Harry Potter böckerna när det är Halloweenkalas ... Hennes båda bästa vänner klär ut sig till Ron och Harry.
Liksom i Harry Potter böckerna flankeras hjälten av en kille och en tjej, kompisar som är smarta och pålitliga, sådana som vem som helst skulle vilja ha. Skillnaden är bara att här är hjälten en hjältinna.
Den delen som handlar om Svarta Madam får tankarna att gå till The Woman in Black. En bra referens att ha.
Barn som försvinner ... Har det något med Svarta Madam att göra?
Och så till sist en konspirationsteori och ett hemligt sällskap värdigt Da Vinci koden för yngre läsare.
Flickan vid Glastornet är första delen i Erika Vallins trilogi om Speglarnas hemlighet. Det är en jakt på liv och död, som pågår till den absolut sista sidan - och hela vägen till universums slut.

Omslaget är illustrerat av konstnären Fanny Boström Gentle.
Hoppas att de följande två delarna i triologin är lika bra som den första!
Slutet är olidligt spännande, men det är ett "delslut", så man får veta hur det går med en del av mysteriet.

Katarina Genar
Den magiska kappan
Illustratör: Lina Bodén
Bonnier Carlsen

Formgivare: Fredrika SiweKan saker ha en själ? På sin 11-årsdag får Livia den finaste röda kappa hon kan tänka sig. Att den är begagnad syns knappt. Men vem kan ha ägt kappan före henne? Tanken släpper inte taget. Mystiskt spännande, tät och suggestiv barnroman i bästa Maria Gripe-stil av kritikerrosade Katarina Genar.
Man har höga förväntningar när man ska läsa "den nya Maria Gripe". Speglar och fönsterglas spelar en stor roll i denna berättelse, precis som den bok som jag nyligen läste och hyllade: Flickan vid glastornet
Och omslagen är också påfallande lika (fast böckerna inte är av samma omslagskonstnär eller samma förlag).
Det lite lagom spöklika och mystiska ligger i trenden just nu, liksom att det just nu passar vädret med den här typen av lagom ruggiga böcker.
Men tilläggas bör att Flickan vid glastornet är mer Philip Pullman / Harry Potter och för äldre läsare, medan Livias äventyr i Den magiska kappan är mer Maria Gripe, svensk julkalender och passar yngre läsare.
För yngre läsare t.ex. lågstadiet eller kanske i mellanstadiet, kommer Den magiska kappan att vara en helt magisk bok.
Är man äldre går det för fort, allt tar slut för fort och det är för lätt att lösa mysteriet.
Men just detta gör boken väldigt bra för yngre läsare, man kan klura ut mysteriet själv och känna sig smart, det finns ingenting konstigt eller övernaturligt eller science-fiction-aktigt i berättelsen. Den är rakt på.
Filosofierna om att ting kan ha en själ, kappan VILL bli ägd av Livia och ingen annan, verkar faktiskt realistiska. Vintage och second hand är inne, och en del av charmen är inte bara att vara miljövänlig utan också att fantisera om tidigare ägare och deras liv och vad de tänkte på sin födelsedag / sin julafton när de fick precis samma sak, fast det är över 50 år sedan ...

Som mys-rys för unga läsare är denna bok perfekt, bra beskrivningar av allt från ljusbad och choklad med ostmacka till kondisfikande och den övergivna graven som tillhört Elin, 11 år.
Elins dagbok varvas med Livias eget liv på ett bra sätt. Man får på så sätt perspektiv på hur det är att vara tjej och elva år i olika tidsåldrar.
Och givetvis är Elin och Livia som syskonsjälar, det är därför Livia är den enda som trivs i Elins kappa.
Elin som dog när hon var 11 år.
Ett extra stort plus för den fina formgivningen, röda omslag med speglar passar så bra till den här sortens böcker.
En bok ska inte bara vara bra att läsa utan också skön att hålla i och vacker att se på, och den här boken har allt.
Mysiga omslag med rött och speglar är inne just nu:
Båda dessa böcker är rekommenderade för åldersgruppen 9-12, men jag skulle gärna sänka åldersrekommendationen på Den magiska kappan - den är väldigt snabbläst och lätt att ta till sig
och den intrikata spänningen i Flickan vid Glastornet (och det faktum att boken är ganska tjock) gör att man gärna kan höja 12 års gränsen - boken varar länge.
Men läsvana är individuellt och även om båda böckerna är "mysrysiga" och passar som perfekt vinterläsning / julläsning är Den magiska kappan mer realistisk och vardaglig medan Flickan vid glastornet är mer klassisk fantasy, komplett med portaler till andra världar och "name dropping" till andra legender och fantasy verk.

Pernilla Gesén
Alvas jul
Illustratör: Christina Alvner
B Wahlströms

Formgivare: Evelina ThörnbergBarnlitteraturen är full av knasiga förälskade barn och tonåringar men boken Alvas jul är ett uppfriskande undantag: Alva är den enda som är "normal" och sansad, medan båda hennes skilda föräldrar är äckligt nyförälskade på var sitt håll ...
När dessutom bästa kompisen blir förälskad och dessutom mammas nya killes dotter ... då får Alva nog.
När det är jul ska det vara som vanligt. Inte som ett förvuxet alla hjärtans dag med pussande tomtar och änglar i hjärtan överallt.
Alva är rolig och träffande osentimental. Hennes hund är jättehärlig, bästa kompisen och bästa retstickan i skolan precis så som det brukar vara .. De vuxna i berättelsen blir inte till barnboks klichéer av antingen vuxna som inte klarar av att vara vuxna och spårar ur eller de supertrygga vuxna som alltid finns på plats.
Alvas vuxna människor är lagom vuxna, de vill väl vara på plats, men de vill också ha ett eget liv. De vill sköta allt på ett snyggt sätt. men de rör till det.
Och så denna underliga jultradition att alla skilda par ska vara ihop som vanligt bara för det är jul och för att barnen vill det.
Alvas jul är en träffande och humoristisk skildring ur en nioårings perspektiv om hur det är när allt ska vara som vanligt när det är jul, fast det uppenbarligen inte är det.
Humorn förhöjs med pricken över j: de fantastiska teckningarna med mysig kamratposten känsla.
Det absolut roligaste i hela boken är när de ska lyssna på musik till julstöket, det blir inte hej tomtegubbar ... det blir u-u-u-u-u-Euphoria. Gång på gång på gång ... så att Alvas pappa håller på att bli galen. Samtidigt försöker tjejerna dansa som Loreen och krypa fram som Loreen och vifta med håret som Loreen ... En så rolig och aktuell och träffande beskrivning av samtidskultur idag!
Alvas jul är verkligen en superhärlig julbok om en kavat nioåring av idag och hennes liv och familjer...
Idag används inte ordet kavat så mycket – bara i den gamla Astrid Lingrens berättelsen ”Kajsa kavat”. Men här passar ordet verkligen!
Denna humoristiska bok med vardagsdramatik och träffande illustrationer påminner om Jacqueline Wilsons roliga böcker, som är fulla av dagens problem, men ändå humoristiska och de är illustrerade av Nick Sharratt och har varit en dundersuccé i England i många årtionden.
I Sverige är man sorgligt nog ofta mer restriktiva med illustrationer när barn har gått förbi bilderboksstadiet, vilket är synd, för när både text och bild är på topp blir resultatet ännu roligare.

Belinda Graham