SHOOT – KAMERAN GÅR!, Göteborgs Stadsteater den 22 oktober 2022 – stora gester och högt tonläge ingen genväg till Stor konst

Regi: Erik Holmberg
Medverkande: Marie Delleskog, Carina M. Johansson, Oskar Laring, Johan Gry, Marta Andersson-Larson, Matilda Esselius, Vivi Lindberg, Erik Lundholm, Johan Hafezi, Dag Malmberg
Scenografi: Maja Kall
Spelas till och med den 24 november 2022

Stora gester leder inte automatiskt till Stora känslor och det är absolut inte en genväg till Stor konst. Det är högt tonläge, överdrivet spel, repetitiva repetitioner och skrikiga konflikter när allt går åt helvete i Shoot – kameran går!

Det här är en uppdaterad version av en italiensk klassiker, en roman från 1916 av Nobelpristagaren Luigi Pirandello, som handlar om en inspelning av stumfilmen Spartacus, och som nu har fyllts med samtidsreferenser som hade platsat i valfri lokalrevy. Man har förhållit sig tämligen fritt till originalkällan.

Anakronistiska plastpalmer

Scenarbetarna bär omkring på fejkade anakronistiska plastpalmer för att få publiken att skratta (plast av den här typen fanns ungefär 1917 – handlingen i pjäsen utspelar sig 1914, året som det första stora världskriget startade). Man försöker anamma Charlie Chaplin och Buster Keaton, men det blir lite mer som i ett anakronistiskt studentspex.

Spartacus och slavuppror som julmys

Spartacus i den här farsen är tänkt att lanseras som årets julmysfilm, och så inträffar skotten i Sarajevo, men “the show must go on“, pastan måste ätas, filmen måste spelas in och paketeras … och manusförfattaren och regissören verkar vilja kritisera karaktärerna på scenen. Men. Har skotten i Ukraina hindrat dem själva från att äta sin pasta och skriva klart sin egen pjäs, istället för att göra något “nyttigt”? Många gånger är moderniseringen av romanen inkonsekvent och illa genomtänkt.

Alla är modernt kränkta och oförstådda hela tiden

Producenten pratar om “tystnadskultur” och är kränkt, regissören känner sig kränkt för ingen förstår hans konstnärsideal, manusförfattaren känner sig kränkt för att hon måste skriva om manuset (hon hade kunnat kolla på Trumbo innan hon började gnälla), regiassistenten är en beväpnad, kränkt vit man (tillika futuristisk fascist), kocken känner sig kränkt över att ingen uppskattar hans mat tillräckligt mycket, scenteknikerna känner sig kränkta och går ut i strejk och alla går i princip runt och är lite småkränkta hela tiden.

Ett yngre fan nästlar sig in och snor åt sig den åldrande primadonnans paradroll (ja, hon känner sig kränkt över detta) i en nästan direkt kopia av handlingen i All About Eve. På köpet dissar det nya unga stjärnskottet regiassistenten till förmån för hans far, den gamle regissören. (Mer kränkthet följer).

Orolig referens till Rust

När det gäller kärlekssvammel så går “jag känner att jag är kränkt” till ytterligheter. En skådespelare väljer att döda en skådespelerska med hjälp av en laddad skådespelarpistol. On set. Under tagning. Han skjuter i alla fall inte den kvinnliga fotografen.

Detta slut på pjäsen levereras alltså när man har dödsskjutningen av den kvinnliga fotografen Halyna Hutchins (som dog under inspelningen av westernfilmen Rust) i färskt minne.
Det är inte kul. Det säger ingenting. Det är bara dålig smak. Pjäsen är på det hela taget inte alls så putslustig och slagfärdig som den själv tycks tro att den är.

Samma scener återkommer hela tiden – med topplocket av

Hela handlingen kunnat få plats på mindre än en halvtimme. Eftersom samma scener vevas om och om igen. Liksom veven på en gammal stumfilmskamera. Både dialoger och monologer skriks bort. Det finns bara ett enda tonläge, och det är maxläge upphöjt till tio, hela tiden.

I klassiska farser finns det ofta ett ögonblick där en huvudperson (à la Basil Fawlty i Fawlty Towers) tappar huvudet, humöret och ansiktet (fast inte nödvändigtvis i den ordningen). Topplocket går, fernissan faller av och volymen höjs i ett magnifikt gyllene humoristiskt crescendo.

Ett sådant utbrott går inte att få till i pjäsen Shoot – kameran går! -eftersom alla karaktärer spelar med topplocket av hela tiden, i nästan tre timmar. Det är otroligt tjatigt, jobbigt och framför allt öronbedövande.

Såpig kärlek

Det verkar finnas fler fjantiga kärlekshistorier att klämma in i handlingen än i Rederiet, Vita lögner och Skilda världar sammanlagt. Ingen är lojal mot någon, inte ens mot sig själva och sina egna ideal, alla snackar skit hela tiden och karaktärerna byter snacka-skit-monologer med varandra under handlingens gång.

Pjäsen som går fel

Shoot – Kameran går! är ett försök till publikfriande fars. Att göra en svensk variant på en The Play That Goes Wrong pjäs (eller Peter Pan går åt helvete, som Edward af Sillén skulle ha sagt) fast lite mer förnämt “finkulturell” eftersom man klämmer in prat om Konsten hela tiden. En favorittrop från just den här regissören (som brukar vara bra och säga intressanta saker – det har han gjort förr på Stadsteatern).

Men The Play That Goes Wrong ligger i en helt annan liga. Vi pratar alltså “Premier League versus Korpfotboll” skillnad. Försöket misslyckas så grovt. Det här är för långdraget och för monotont och saknar tyvärr komisk tajming såväl som slagfärdighet och tempo.

Vart är vi på väg?

Och vart är vi på väg? Varken manusförfattaren eller regissören verkar veta varför de gör vad de gör, och varför de har gjort de val de har gjort, vilket diskuteras i programbladet och syns tydligt i den färdiga produktionen på scenen.

Dessutom hörs inte alla skådespelarna. En del för att de skriker i falsett i toner som bara hundar kan höra, andra för att de väljer att mumla och skrika samtidigt och ytterligare någon för att hen väljer att stå och hest viska till publiken. Den hest viskande filmfotografen ska tydligen förklara handlingen för publiken – utan att det hörs ett enda mumlat ord. Det är helt enkelt dåligt.

Vad behöver förklaras?

Varför ska pjäsen behöva förklaras egentligen? Det sägs gång på gång i själva pjäsen att man inte ska underskatta publiken, samtidigt underskattas publiken hela tiden eftersom skriva-på-näsan förklaringar levereras på löpande band.

Är det något som är mer irriterande än att någon ska köra en “Fleabag” (eller en “Spelskandalen”) så är det när hen som kör Fleabag-tricket inte ens hörs.

Och “tell not show” har aldrig varit en bra devis i någon typ av showbiz. Varken finkultur eller popkultur. Här är det mycket “tell not show“. Vi får veta att en tiger ska massakrera alla – tigermodellen står symboliskt i en bur i en låda – detta berättas både före och efter händelsen. Men vi får aldrig se det. Alla står bara som vanligt på scenen. Inklusive den orörliga tigermodellen som aldrig får komma ut ur lådan.

Den kanske ska symbolisera en evig Schrödingers katt. Pjäsen är död och lever samtidigt – fast mest är den död, under tiden som den trampar vatten och försöker döda tid i teaterlådan.

Långa monologer om konsten

Handlingen tyngs ner av långa monologer om Konsten. Den Stora Konsten. Äkta människor är fint. Bilder är fult. (Alltså: film, TV, serier, spel …) Finkultur är fint. Popkultur är fult. Massorna är smartare än vad filmfolket tror. Eller: massorna är dumma och vill bara ha popkultur.

Här skylls fördumningen av massorna hejvilt på allt från marknadsföringen till vad den engelsktalande världen vill ha. Man hårddrar linjen mellan Fint och Fult. Kultur och Nöje. Europeisk seriös konst, och det där andra Hollywoodflamset … Man kan aldrig blanda motpolerna. Hrm.

Motpoler kan berika varandra

Dalton Trumbo klarade av både och. Han skrev bland annat megahiten Spartacus (med Kirk Douglas i huvudrollen) och lyckades blanda fint och fult under hela sin karriär. Filmen om hans liv från 2015 är roligare än Shoot – Kameran går! liksom Ricky Gervais Extras om livet som statist på diverse filminspelningar (som ofta går fel). Liksom Phoebe Waller-Bridges Fleabag. Man kanske skulle ha anlitat en engelsk (eller amerikansk) manusförfattare för att få lite fart på den här eländiga pjäsen? Och börjat med att stryka berättaren som ändå inte hörs, kört mer “show don’t tell” och gett folk valuta för att de gått ut …

En monolog om att äkta människor är mer värda än bilder är en predikning för kören – som redan sitter i de röda stolarna.

Varför ger sig folk ut?

Varför tittar folk på film hemma? Istället för skaffa barnvakt, hundvakt, tågbiljetter, bussbiljetter, taxi och så vidare för att ta sig till teatern?

Varför begriper folk inte att de måste anstränga sig för att hitta “det äkta”? Kanske för att det inte är Stor Konst att prata om Stor Konst och att kalla det man själv gör för Stor Konst? Kanske för att folk får text på streamingen därhemma och hör vad karaktärerna säger?

Shoot – Kameran går! är inte det bästa på den svenska scenen just nu. Varken när det gäller finkultur eller underhållningskultur (varför ska man förresten differentiera och välja mellan de två?). Det är inte ens det bästa av det utbud som just nu går på Stadsteatern.