NINA WÄHÄ : BABETTA – roligast för dem som kan lite om filmhistoria

 

Förlag: Norstedts
Genre: Samtida skönlitteratur
Antal sidor: 328
Format: Pocket
Utgivningsdatum: 2022-10-12

Ingmar Bergmans Persona, 90-tals thrillern Ensam ung kvinna söker …, François Ozons tjusiga Swimming Pool, Saras Bergmark Elfgrens Norra Latin… och Nanne Grönvalls monsterhit Avundsjuk.

Se där är några ikoniska verk som kan ha influerat filmvetaren Nina Wähä under skapandet av hennes fjärde roman, Babetta.

Gränserna suddas ut

Lou och Katja möts på teaterlinjen på Södra Latin. Några år senare är Lou en filmstjärna. Katja arbetar på ett ekologiskt café i Stockholm. Hon drömmer om att skriva om slutet på en rad ikoniska filmer ur “ett feministiskt perspektiv”. Så att kvinnorollerna slipper gå sönder och gå under …

Katja älskar Lou, så pass mycket att hon vill vara henne … (?) och när Lou bjuder in Katja till Frankrike suddas gränserna mellan de två ut alltmer. Katja provar gärna Lous livsstil, Lous klänningar, Lous gamle pojkvän …

Men Katja älskar inte bara Lou, hon är också a-a-a-a-a-avundsjuk.

Vems var drömrollen?

Katja frågar sig vad som hade hänt med deras respektive liv om inte Lou hade tagit Katjas drömroll, en dag då hon (enligt Katja) testar Katjas skådespelarteknik på en provspelning.
Som läsare hummar man och tänker att det är möjligt att Lou helt enkelt såg rätt ut för rollen. Enligt Katjas beskrivningar är Lou äckligt snygg och trollbindande och ordet perfekt används om Lou ungefär trettio gånger i inledningen av romanen.

Tell not show

Det är ofta tjatigt skrivet, många upprepningar och “tell not show” teknik (idealet lär vara “show not tell”). Men man får komma ihåg att det är Katjas stil, inte Nina Wähäs stil, Nina Wähä brukar skriva betydligt bättre än så här. Och man tackar sin lyckliga stjärna för att Katjas filmmanus och avhandlingar aldrig blir av, tänk så tjatigt, ytligt och skriva-på-näsan tråkigt det hade blivit.

Två olika slut

Nina Wähä bjuder på två olika slut på romanen. Eller om det är Katja som bjuder på två olika slut. Vem vet, kanske inte något av det här är sant, kanske inget av det här har hänt, kanske allt det här bara är Katjas skrivövning … Vilket kan förklara bristerna i manusbearbetningen. Och vilket slut är bäst? Döm själva.

Reflektioner över filmhistorien

Romanen är roligast för folk om kan lite om filmhistoria och filmvetenskaplig diskurs. Det finns många filmvetenskapliga diskussioner, många inside jokes och många reflektioner över kvinnornas plats i filmhistorien, liksom över männens ständiga dominans både förr i tiden och nu för tiden.

Vilket osökt får tankarna att gå till filmen Trumbo. Förtryck kommer i alla möjliga former. Och det verkar inte heller ha varit så lätt för alla män i Hollywoods grymma maskineri. Inte ens förr i tiden.