Författarmötet: SHEILA O’ FLANAGAN: “Vilka val en kvinna än gör kan det vinklas till att det är synd om henne”

 

Irländska Sheila O’Flanagan var drottningen av feelgood – redan innan genren fanns. Nu har hon skrivit över trettio böcker, varav många finns översatta till svenska, inklusive den senaste pärlan, På egna ben Vackra miljöskildringar från den gröna ön, starka porträtt av egensinniga kvinnor, skildringar av varm vänskap och svåra val, och slut som inte alls är förutsägbara har gjort Sheila O’Flanagan till en stor läsarfavorit genom decennierna.

I år blev det återigen dags för den flitiga författaren att besöka Sverige med sina böcker. Tillströmningen av fans var enorm, signeringsköerna blev långa och Sheila O’Flanagan tog sig tid att prata med alla de som älskat hennes böcker genom åren – och alla de som precis upptäckt hennes böcker och lagt till dem som nya favoriter på listan.

Svårt hitta på nya namn till karaktärer

– Hur känns det att vara en av världens mest produktiva feelgoodförfattare?

– Lite konstigt. Jag har skrivit över trettio romaner. När jag började skriva skrev jag bara romaner, “novels“. Nu när feelgood har blivit en bästsäljande trend över hela världen har böckerna blivit “rebranded” som feelgood, och hamnat i en genre. Böckerna har fått nya etiketter.

– Vad är utmaningen med att hålla sig på topp som författare så länge?

– Det svåraste … Ja, det är inte lätt att komma på nya namn till karaktärer efter trettio böcker! Det kan jag säga! En svensk journalist som heter Titti föreslog att jag skulle samla in nya namn här på Bokmässan, men jag tror inte att jag kan ha en karaktär i en av mina böcker som heter Titti. Det fungerar inte på Irland. Belinda är ett bra namn. Jag har haft en Linda i en av mina böcker. Men aldrig en Belinda.

”Mormor klagade aldrig, vi är veklingar i jämförelse”

– Hur ser ditt författarliv ut på Irland?

– Jag försöker tänka på att jag är privilegierad. När jag gick runt, i en fem kilometers radie från mitt hus under lockdown, tänkte jag på hur mycket alla klagade. Även när det bara hade varit lockdown en väldigt kort tid. Och så tänkte jag på min mormor. Hon klagade aldrig. Hon överlevde första världskriget. Sedan överlevde hon “the Spanish flu”, som var den tidens stora pandemi, miljoner dog. Och hon överlevde “the Irish uprising”, påskupproret och det irländska frihetskriget. Och sedan andra världskriget.

– Min mormor passade mig när jag var liten, min mamma jobbade. Och mormor klagade aldrig på sitt liv eller vad hon hade varit med om. Jag önskar att hon hade berättat om det, om sitt liv och vad hon hade varit med om, men hennes generation hade liksom mottot “don’t complain, don’t tell …” och “just get on with it”! De levde sina liv utan att klaga. Vi är veklingar i jämförelse, vi klagade efter bara någon vecka av lockdown!

Bor flera kända irländska författare i närheten

-Edward Carey berättade att han ritade ett ansikte om dagen, för att hålla sig sysselsatt under lockdown i London, vad hade du för knep …

– Små korta promenader, inom de fem kilometer från huset som man fick gå. Det bor fler kända irländska författare i närheten, ibland sågs vi på promenaderna. Jag ser ofta Roddy Doyle, han som skrivit The Commitments, när han är ute och går med hundarna. Han bor längre upp på samma gata. Vi jobbade ihop under tio år med en stiftelse. Och så står vi och pratar Roddy och jag och alla hundarna och folk tittar på oss … Det är ungefär så spännande det blev för folk under lockdown på Irland!

Lämnar aldrig ut manus till tyckare

– Tänker du på en speciell läsare när du skriver?

– Min man är min första läsare. Han läser för att korrekturläsa. Och ibland säger han “Älskling jag glömde rätta den här biten, för det var så spännande, jag var alldeles inne i historien och glömde att jag skulle korrekturläsa …“ och det är ju ett fint betyg! Jag lämnar aldrig ut mitt manus till en massa olika tyckare. Jag förstår inte folk som gör det. Man skriver ett kapitel, lämnar det till tre olika människor, alla har olika idéer om vad karaktärerna ska göra och hur det ska gå … och sedan använder man inte någon av idéerna och så blir alla sura när boken kommer ut!

Karriärkvinnor fyller sin potential till max

– Vad brukar du få för respons från dina läsare?

– Läsarna brukar ofta tycka synd om de kvinnor som jag skriver om, som levde innan kvinnor hade karriärer. De tycker synd om karaktärerna som bara går hemma och inte får ut sin potential. Då säger jag: “Tyck inte synd om dem, tyck synd om den första generationen som faktiskt hade karriärer … och som alla tyckte synd om! Och de hade inga role models, inga förebilder som kunde inspirera dem!”

– Jag minns när jag var ung och jobbade på bank, det fanns två “seniors”, två högt uppsatta poster som innehades av kvinnor. Alla tyckte synd om dem! “Stackare! De gifte sig aldrig. Ingen ville ha dem.” Istället för att säga: “Bra gjort! De har gjort sina egna livsval! De gör inte som alla andra! De tänker själva! De fyller sin potential till max! De slipper passa upp på en man och lever livet med en lyckad karriär!” Det finns olika sätt att konstruera ett narrativ på, och den första generationen av karriärkvinnor – det fanns bara ett narrativ: det var att det var synd om dem. Sedan finns mycket av det här kvar. Tyvärr.

Får aldrig höra att män brer ut sig för mycket

– Hur är det idag?

– Vilka val en kvinna än gör kan det vinklas till att det är synd om henne, hon missar ju så mycket, och om hon försöker kombinera olika saker får man höra om stackaren “She’s spreading herself too thin!” – man får aldrig höra om män att de brer ut sig för mycket! Eller för tunt. Om det är något som har förändrats i kvinnors situation så är det att … Ja, jag har kommit fram till att kvinnor förr ofta var utmattade. Det var inte lätt att leva på min mormors tid. Och idag … kvinnor är om möjligt ännu mer utmattade. För att återkomma till frågan om tilltänkta läsare: jag tänker på en utmattad kvinna. Eller en utmattad man. De kan också behöva underhållning! Och det finns många män som läser feelgood, och även några män som skriver riktigt bra feelgood, som David Nicholls.

Kvinnorna I böckerna var bara sidokaraktärer

-Det pratas ibland om regler i olika genrer …

– Jag vet inte om det finns några feelgoodregler. Jag har tänkt på det, men jag började skiva romaner, som senare blev kallade feelgood, långt innan genren var uppfunnen. Jag skrev bara böcker. Vad jag tänkte på, när jag själv läste böcker, var att kvinnorna i böckerna bara var sidokaraktärer utan någon egen historia, utan någon egen agenda, de var fruar, mammor, flickvänner … de fanns där bara för männen i böckerna, man berättade aldrig deras historia. …

Det räcker med ett hoppfullt slut

– Finns det något som absolut inte hör hemma i feelgood?

– Jag hade speciellt en manlig karaktär som läsarna inte gillade, han skulle många läsare gärna ha sett att jag tagit av daga. Kan man ha med mord i feelgood? Det finns väl ingen regel mot det, men jag har det inte. Jag håller inte heller på feelgoodregeln, som vissa har, att det ska sluta med att folk blir ihop, en romance och “happily ever after“. Det känns inte som verkligheten. Jag är nöjd med att lämna mina karaktärer på ett bra ställe. Det behöver inte alls vara ett lyckligt slut i feelgood. Det räcker med ett hoppfullt slut. Att man kan tänka sig en ljusning och en ny väg för protagonisten. Jag brukar tänka att alla karaktärer är trevliga karaktärer – i alla fall från deras egen synvinkel. Det finns anledningar till att folk gör som de gör, att de tänker som de tänker, att de gör vissa val. Och att läsa, tror jag, kan öka människors empati. Läsare har högre empati än andra. De kan sätta sig in i andra människors tankar och inre liv.

Hade hoppats få träffa Camilla Läckberg

– Hinner du läsa mycket själv?

– Jag är förtjust i genren som vi kallar Scandi noir på Irland, och jag gillar Camilla Läckberg … Jag hade verkligen hoppats på att få träffa henne här på Bokmässan i Göteborg, jag hörde att hon skulle vara här, men att hon blivit sjuk. Jag blev så besviken.

Någon får presentera mig…

– Elly Griffiths sade samma sak, hon skulle dela ett seminarium med Camilla Läckberg. Men jag kan trösta dig med att det finns många andra översatta Scandi noir stjärnor på Bokmässan, Anders Roslund, Viveca Sten, Anna Jansson, Mari Jungstedt …

– Då verkar det som om jag kommer att få en rolig kväll i alla fall! Någon får presentera mig för dem!

Mina titlar låter roliga på svenska

– Hur många gånger har du varit i Sverige?

– Jag har faktiskt tappat räkningen, men det är många gånger, och alltid med mina böcker! Jag har ett så fint förlag, LB förlag, och mina titlar låter så fina och roliga på svenska. Den senaste översatta boken heter På egna ben … Det är en härlig Bokmässa i Göteborg och jag ser fram emot att komma tillbaka och träffa läsare och skandinaviska författare fler gånger!