 |
| Modified Social Bench #35 av Jeppe Hein ramar in utsikten över Wanås slott. |
Wanås Konst - Lekfullheten går som en röd tråd genom årets utställningar
Varje år händer det något nytt och spännande på Wanås när konst i världsklass har världspremiär. I år är det konstnärerna Poul Gernes, Katarina Löfström och Chiharu Shiota som presenterar nya verk som besökarna får möta för första gången på Wanås.
Wanås ger också ut konstnärligt högklassiga barnböcker, och årets barnbok Upp upp i högsta trädet av Thom Lundberg och Per Enoksson tar läsarna tillbaka till 1500- och 1600-talen då de dansk-svenska krigen rasade i nordöstra Skåne. Originalillustrationer från boken finns som utställning i en av Wanås byggnader.
Där kan man också se utställningen Cows Can Dream inspirerad av en tidigare bok i Wanås barnboksserie, av Maria Bajt & Jason Diakité (även känd som Timbuktu).
Korna på Wanås var även en stor inspirationskälla för konstnären Tue Greenfort. Hans verk, Milk Heat, är ett av de permanenta i Wanås samling. Konstverket är ett element. Som är varmt. Elementet finns vid en ladugård som är i bruk än idag. Wanås är som sagt också ett fungerande lantbruk, förutom en samlingsplats för internationellt kända konstnärer. Värmen i elementet kommer från korna själva, för när mjölken kommer är den varm, och sedan ska den kylas. Varför inte ta tillvara all värmen? tänkte konstnären Tue Greenfort. Och det gjorde han. Resultatet är ett konstverk som även är ett fungerande element --- som bevisar att korna på ett 100% miljövänligt sätt värmer upp sin egen ladugård med sin egen värme. Här är det ingen som gråter över spilld mjölk! Eller förspilld värme! Mjölken då? Vad händer med den? Den går till skolor i Kristianstads kommun. Härligt nerkyld på kuppen!
Keramikern och konstnären Linda Herrlin, som guidar dagens konstvandring, berättar att elementet är en stor favorit bland skolelever som hon guidar runt Wanås Skulpturpark ... och hon visar dem även runt lantbruket, vilket är en annan guidning som kan bokas, där barnen får möta korna och se var skolans mjölk kommer ifrån (och de får även uppleva hur de drömmande korna som figurerar i Jason "Timbuktu" Diakités barnbok ser ut i verkligheten).
Konstnärer från när och fjärran kommer till Wanås och inspireras av platsen och gör något på plats. Träd, kor, en gammal lada, en hästhage, utsikten över näckrosorna, själva slottet (och slottets matsal) eller bristen på toaletter i parken ... Konstnärer kan inspireras av det mesta! Ann-Sofi Sidéns irritation över bristen på toaletter i Skulpturparken sådde ett frö som grodde och blev till skulpturen Fideicommissum, som också är en kommentar till hela konsthistorien --- här finns det klassiska materialet brons, här finns grekiska hårlockar, här finns romerska draperingar, här finns den kurviga kvinnokroppen, här finns utstuderade etruskiska mönster ... och ja, just det. Skulpturen är också en fungerande fontän. Som så många skulpturer i konsthistorien --- men ändå är detta något helt annorlunda. Speciellt små hundar verkar fascineras av skulpturen som bestämt pinkar in sitt revir. Eller så är de bara väldigt törstiga i värmen?!
Mest suggestivt är att gå in i en replika av slottets matsal --- konstverket Dining Room är en matsal som är uppbyggd ute i skogen. Och allt är övervuxet av träd, ungefär som i en gammal saga om förtrollade slott. Hur ser det ut om man sover i 100 år? Blir allt övervuxet? På tröskeln ligger en hjärtformad sten, som symboliserar hemmets hjärta, och matens betydelse för att skapa gemenskap. Matsalen har använts (även om det inte är tillåtet att ha picknick i den idag). Slottsfamiljen Wachtmeister valde att duka upp en julmiddag där och den amerikanska konstnären Melissa Martin valde Thanksgiving middag (som är den största familjemiddagen i USA) --- fast kalaset inträffade något anakronistiskt på våren, och inte under hösten eller vintern. Man valde helt enkelt den måltid man ansåg som viktigast och mest symbolisk för att skapa samvaro. Och samvaron är tidlös, oavsett årstidernas gång.
Slottets matsal och hjärtat på hemmets tröskel skapar en fin dialog med Chiharu Shiotas ståltrådshem på den andra sidan av den stora näckrosdammen. Det går som en osynlig röd tråd mellan dem ...
Att skapa och att inspireras på plats ... Det finns ingen regel utan undantag. Poul Gernes, en av årets nytillskott i Wanås Skulpturpark, har inte skapat sitt verk Pyramide på plats. Han har aldrig ens sett sitt verk uppfört. Pyramiden var ett verk som Poul Gernes skapade som ett bidrag till en skulpturtävling 1967 för en offentlig gestaltning på Israels Plads i Köpenhamn (skisserna finns på Skissernas Museum i Lund ) men han vann inte, så konstverket blev aldrig uppfört under Gernes livstid. Men det byggdes upp till en retrospektiv utställning på det danska konstmuseet Louisiana Museum of Modern Art i Humlebaek --- och i år har pyramiden fått ett nytt hem i Wanås Skulpturpark.
Det mest intressanta med Wanås kanske inte är konstverken, utan människorna. Att se med vilken entusiasm de närmar sig konstverken. Speciellt barn kan inte hålla sig från att skrika av glädje när de hittar nya spännande verk ---- och från att berätta om det för andra besökare som de träffar på.
Du kan bli rekommenderad av en stjärnögd 5-åring, med en erfaren konstguides entusiasm, att "du måste gå in i skogen till det lilla röda huset, för det gungar när du går in i det!"
Det lilla röda sagohuset är en skulptur i rörelse av amerikanen William Forsythe med titeln Underall. Vad har vi för förväntningar på ett objekt? Förväntar vi oss att ett hus ska röra sig? Huset i sig är baserat på ett klassiskt svenskt hönshus, à la det som finns i Pettson och Findus böckerna. Det är inte konstigt att barnen älskar "sagohuset"!
Även det nya, röda japanska ulliga huset är omåttligt populärt. Två 7-åringar leker entusiastiskt kurragömma inne i Chiharu Shiotas röda garnhus, upptäcker att det består av tre små hus på rad, och ropar glatt efter fler deltagare i leken.
Besökarna kan också roa sig med att nästla sig in genom en labyrint av pilträd och klematis --- ett verk av den indiske konstnären Srinivasa Prasad, som passande nog har titeln In and Out. (Ja, man hoppas alltid på att komma ut igen, när man irrar in i en trädgårdslabyrint!) Den slingrande vägen i den halvkilometerlånga labyrinten verkar tilltala alla generationer. Pilen skapar tillsammans med klematisen ett tecken --- konstnärens eget namn på språket kannada (som talas i Srinivasa Prasads hemstad Karnataka i Indien), men tecknet blir också till en rolig lekplats.
Ett par 6-åringar når toppen av Poul Gernes sex meter höga pyramid och ropar högt till sina föräldrar: "Nu kommer vi inte ner igen, nu får ni komma upp med läsk till oss!"
Poul Gernes hade varit så nöjd om han hade fått se sitt konstverk realiserat --- han önskade sig en lekfull och avspänd mötesplats, och den hade knappast kunna ligga på ett vackrare ställe.
Gernes gick ur tiden 1996, och nu har äntligen hans skulptur Pyramide både uppförts och fått ett permanent hem. Gernes kallade pyramiden för en social skulptur. Den är till för att sitta på, dricka kaffe på, gå på, klättra på, ligga och vila på, krama sin hund på ... Möta andra människor på.
Konstverket Pyramide har "släktingar" i Wanås Skulpturpark sedan tidigare (och här gäller inte den vanliga konstregeln "se men inte röra"!) som Jeppe Heins Modified Social Bench #35. Konstverket är både en skulptur och en svängd bänk som man kan klättra på, leka på, mötas på, beundra utsikten från ... Man kan också använda bänken som en mjukt svängd ram, för att fotografera näckrosdammen och Wanås slott.
Sedan Wanås Konst öppnade 1987 har över 300 verk ställts ut. Den permanenta samlingen på Wanås Konst omfattar idag ett 70-tal verk, de flesta av dem finns i Skulpturparken.
Parken är öppen dagligen året om. Årstiderna - och vädrets växlingar - gör att varje besök på Wanås är synnerligen unikt. På våren är marken täckt av vårblommor, liljekonvaljer och vitsippor konkurrerar om uppmärksamheten. På sommaren blommar näckrosorna i dammen i olika färger och speglar sig i Dan Grahams konstverk Two Different Anamorphic Surfaces.
Nu på hösten bär Yoko Onos önsketräd Wish Trees for Wanås röda fina äpplen, såväl som önskningar. A House for Edwin Denby av Robert Wilson ser speciellt trolskt ut när trädens löv skiftar i gult och orange, och husets fönster sprider sitt varma, gyllene ljus.
Trädkojan av japanen Tadashi Kawamata, som finns gömd i en högvuxen bok, syns bäst på vintern --- på sommaren är den nästan osynlig i det täta lövverket --- och de röda bollarna i verket Double Dribble av Anne Thulin är extra effektfulla i avlövade, kala träd, kanske med lite snö på.
Wanås Skulpturpark är ovanlig och vacker och spännande --- året om. Du kan aldrig gå ner i samma flod två gånger. Det gäller också ett besök på Wanås. Nästa gång kommer du att befinna dig i ett helt annat flöde!
Läs mer om Wanås Konst:
https://www.wanaskonst.se/sv-se/
Läs mer om Linda Herrlins vackra keramik:
http://www.lindaherrlin.se
BG
Dessutom: i år möts stickaktivister från Astigarraga, Baskien, och Östra Göinge, Skåne, på Wanås, för att sticka för fred och manifestera mot våld --- en 30 centimeter bred och över fyra kilometer lång halsduk är det första som möter betraktaren när man närmar sig Wanås.
Det är fritt fram för besökaren att delta i workshops, knyta minnen av trådar eller att sticka en bit halsduk ... Halsduken ska ses som en protestlista, där man stickar några varv istället för att skriva sitt namn på ett papper. Det färdiga verket ska enligt visionen viras runt EU-parlamentet som en ullig protestaktion mot våld.
 |
| Stickaktivism. Protestera med en 4 kilometer lång halsduk som ständigt växer. |
Det är fritt fram för besökaren att delta i workshops, knyta minnen av trådar eller att sticka en bit halsduk ... Halsduken ska ses som en protestlista, där man stickar några varv istället för att skriva sitt namn på ett papper. Det färdiga verket ska enligt visionen viras runt EU-parlamentet som en ullig protestaktion mot våld.
Wanås är känt för Wanås Skulpturpark och vandringen genom den vackra bokskogen, där konstverk kan gömma sig var som helst, är en höjdpunkt under besöket. Skogen i sig är märkt med EU-skydd och ett miljöprojekt pågår för att rädda sällsynta skalbaggar. Skogen är helt förtrollande, och konstverken interagerar med naturen. Finurligt, underfundigt, vackert, slående.
Den förtrollande skogen till trots --- man får inte missa det som händer i de olika byggnaderna. I en gammal loge, med massiva, imponerande bjälkar, har den japanska konstnären Chiharu Shiota byggt upp en bild av hemmet och familjen som passar perfekt in i den befintliga byggnaden. Man får illusionen av att beskåda två konstverk på en och samma gång --- det gamla hantverket, av massivt trä, som håller än idag, och så det nya, i det kontrasterande materialet ull.
Chiharu Shiota har använt orangerött ullgarn för att bygga upp symbolen för sin längtan. I Japan är tecknet för hus, hem och familj detsamma, "ie". I det japanska bondesamhället räknades familjetillhörighet som medlemmarna i hushållet på en gård. Japan är fortfarande ett gruppsamhälle och den minsta enheten är familjen, inte individen.
Chiharu Shiota lever ett rotlöst liv, i och med att hon är en internationellt känd konstnär (hon utbildade sig i Australien och är numera baserad i Berlin) och hon är ständigt på resande fot. Hon känner sig inte hemma i Osaka, Kyoto eller Tokyo längre. De stora japanska städerna är hektiska och de förändras mycket snabbt. Det hem och den stad som hon minns och har hemlängtan till finns inte längre. Men det kanske också kan ses som positivt med rotlöshet, eftersom det innebär att man kan bygga sitt hem var som helst? Till exempel på Wanås? Det trådiga konstverket har det passande namnet Everywhere. Var som helst kan bli ett hem. Var som helst kan bli varmt, ulligt och ombonat. Med lite hjälp från vänner på platsen.
Enligt japansk folktro talar man om ”ödets röda tråd” som gudarna knyter om lillfingret på människor som är förutbestämda att möta varandra och hjälpa varandra. Ödets tråd kan trassla sig, och den kan rullas ut långt, men de förbundna människorna kommer alltid att hitta varandra.
Flera, men ändå en. Verket består egentligen av tre husformer av metall inlindade i rött garn, och de tre husen är placerade efter varandra, så att de vid första anblicken ser ut som ett enda hus. Den förtrollande skogen till trots --- man får inte missa det som händer i de olika byggnaderna. I en gammal loge, med massiva, imponerande bjälkar, har den japanska konstnären Chiharu Shiota byggt upp en bild av hemmet och familjen som passar perfekt in i den befintliga byggnaden. Man får illusionen av att beskåda två konstverk på en och samma gång --- det gamla hantverket, av massivt trä, som håller än idag, och så det nya, i det kontrasterande materialet ull.
 |
| Chiharu Shiotas Everywhere. Tio mil av rött ullgarn gick åt till konstverket! |
Chiharu Shiota har använt orangerött ullgarn för att bygga upp symbolen för sin längtan. I Japan är tecknet för hus, hem och familj detsamma, "ie". I det japanska bondesamhället räknades familjetillhörighet som medlemmarna i hushållet på en gård. Japan är fortfarande ett gruppsamhälle och den minsta enheten är familjen, inte individen.
Chiharu Shiota lever ett rotlöst liv, i och med att hon är en internationellt känd konstnär (hon utbildade sig i Australien och är numera baserad i Berlin) och hon är ständigt på resande fot. Hon känner sig inte hemma i Osaka, Kyoto eller Tokyo längre. De stora japanska städerna är hektiska och de förändras mycket snabbt. Det hem och den stad som hon minns och har hemlängtan till finns inte längre. Men det kanske också kan ses som positivt med rotlöshet, eftersom det innebär att man kan bygga sitt hem var som helst? Till exempel på Wanås? Det trådiga konstverket har det passande namnet Everywhere. Var som helst kan bli ett hem. Var som helst kan bli varmt, ulligt och ombonat. Med lite hjälp från vänner på platsen.
Enligt japansk folktro talar man om ”ödets röda tråd” som gudarna knyter om lillfingret på människor som är förutbestämda att möta varandra och hjälpa varandra. Ödets tråd kan trassla sig, och den kan rullas ut långt, men de förbundna människorna kommer alltid att hitta varandra.
 |
| Detalj av Chiaru Shiotas verk Everywhere. Den röda tråden binder samman människor - och konstverket! |
Chiharu Shiotas intryck var att Wanås var en lugn och vacker plats (speciellt i kontrast mot moderna Tokyo) och hon hade elever från en lokal folkhögskola till hjälp för att skapa konstverket av tio mil av orangerött garn --- de kastade nystan mellan sig, något som också kan ses som ett uttryck för samhörighet och att den röda ödestråden knöt dessa människors liv samman. Den röda tråden går som ett nät mellan olika människor.
Rött, vitt och svart är de färger som ständigt återkommer i Chiharu Shiotas konst. Symboliska färger, enligt japansk folktro, och även slående konstnärliga kontraster.
Ute i Wanås Skulpturpark kan man finna en annan av Chiharu Shiotas skapelser, Relationality, denna gång är verket gjort i svart ståltråd istället för ullgarn, för att den ska tåla väder och vind. Konstverket är det första som Chiharu Shiotasgjort helt av metalltråd. Utformningen påminner om japanska tecken och kalligrafi --- och även denna gång handlar det om hus, hem och familj. Och se där, en röd ståltråd dyker upp som den röda tråden mitt i verket. Den röda tråden ser till att huset, hemmet, familjen och individen ute på resa förblir sammanlänkade. En symbolisk röd tråd kan sträckas ut hur långt som helst. Till och med längre än tio mil.
Rött, vitt och svart är de färger som ständigt återkommer i Chiharu Shiotas konst. Symboliska färger, enligt japansk folktro, och även slående konstnärliga kontraster.
 |
| Chiharu Shiotas första verk i ståltråd, Relationality. Den röda tråden ser till att huset och människogestalten är sammanlänkade. |
Ute i Wanås Skulpturpark kan man finna en annan av Chiharu Shiotas skapelser, Relationality, denna gång är verket gjort i svart ståltråd istället för ullgarn, för att den ska tåla väder och vind. Konstverket är det första som Chiharu Shiotasgjort helt av metalltråd. Utformningen påminner om japanska tecken och kalligrafi --- och även denna gång handlar det om hus, hem och familj. Och se där, en röd ståltråd dyker upp som den röda tråden mitt i verket. Den röda tråden ser till att huset, hemmet, familjen och individen ute på resa förblir sammanlänkade. En symbolisk röd tråd kan sträckas ut hur långt som helst. Till och med längre än tio mil.
I Skulpturparken finner man också en annan nyhet, Katarina Löfströms naturliga utomhusbio Open Source (Cinemaskope). En annorlunda drive-in bio som du promenerar till, och det är träden och ljuset som skapar filmen --- tillsammans med vädret.
Bioduken består av små fyrkantiga paljettliknande plattor, och de rör sig på olika sätt beroende på om det är torrt eller fuktigt i luften. Just idag regnar det lätt och de rör sig långsammare och speglar träden på ett eftertänksamt sätt. Hur ser just din film ut? Eftersom filmen består av naturens speglingar, kan löv och moln och regndroppar lätt kan bilda olika "synvillor", och filmen ser annorlunda ut för varje betraktare. Var och en skapar sin film. Och träden står i givakt runt filmduken. Kanske ser de sig själva som huvudrollsinnehavare i filmen och inte bara som bakgrundsmiljö?
 |
| Detalj av Katarina Löfströms naturliga utomhusbio Open Source (Cinemaskope) |
Bioduken består av små fyrkantiga paljettliknande plattor, och de rör sig på olika sätt beroende på om det är torrt eller fuktigt i luften. Just idag regnar det lätt och de rör sig långsammare och speglar träden på ett eftertänksamt sätt. Hur ser just din film ut? Eftersom filmen består av naturens speglingar, kan löv och moln och regndroppar lätt kan bilda olika "synvillor", och filmen ser annorlunda ut för varje betraktare. Var och en skapar sin film. Och träden står i givakt runt filmduken. Kanske ser de sig själva som huvudrollsinnehavare i filmen och inte bara som bakgrundsmiljö?
 |
| Filmvisning i skogen. Träden spelar huvudrollen i Katarina Löfströms naturliga utomhusbio Open Source (Cinemaskope). |
Träd verkar vara något som inspirerat många konstnärer genom åren, när de kommit till Wanås för att skapa sin konst. Wanås Konst och Wanås Skulpturpark har funnits sedan 1987 och drivs av en stiftelse. Wanås slott är privat, liksom jordbruket. Som regel kommer olika konstnärer till Wanås och inspireras av platsen. Typiskt är att Chiharu Shiotas röda ullgarnshus passar perfekt in i logen --- den är gjord för att passa just där och inte någon annanstans. Katarina Löfströms bio är gjord för att passa till just den här slänten, där besökaren får rätt "biokänsla" och rätt avstånd till duken, och för just de här träden.
Träd växer som bekant --- och ett konstverk som består av träd förändras ständigt.
Ett konstverk som rent bokstavligen växt till sig med åren är Yoko Onos omtyckta samling av önsketräd, Wish Trees for Wanås --- ett konstverk som består av 14 stycken äppelträd, där besökarna kan skriva sina önskningar på små paketlappar och hänga upp med grova, bruna jutesnören i träden.
Yoko Onos önsketräd finns på olika ställen runtom i världen, men vilken typ av träd som Yoko Ono valt att plantera beror på platsens karaktär --- och äppelträd passade bäst ihop med Wanås. På hösten skördas inte bara äpplena utan även önskningarna. Önskningarna skickas sedan --- enligt Yoko Onos önskan --- till Island, där de lagras tillsammans med alla andra önskningar från resten av världen i ett stort torn, och alla önskningarna blir till en del av en enda stor helhet. Tornet är ett konstverk i sig och kallas Imagine Peace Tower efter John Lennons kända sång Imagine. Längst ner på tornet står orden "Imagine peace" på 24 olika språk. Tornet finns på ön Viðey i bukten Kollafjörður, nära Reykjavik, Island, och byggdes 2006-2007. Yoko Ono har själv ingen koppling till Island, men tyckte att det var en bra och neutral plats att ha ett fredstorn på.
Äppelträden med önskningar växer framför en hage, där det finns en replika av det första IKEA. En liten grön bod. Inte större än en redskapsbod. Det första IKEA var inte större än så, när det öppnades i Älmhult, fem mil norr om Wanås. Jason Rhoades gröna bod och den graffitimålade hästen i glasfiber, som också finns i hagen, är båda delar av en större installation som konstnären visade på Wanås 1996, Frigidaire (Cold Wind). Hästen är inspirerad av den småländske Döderhultaren, Axel Petersson (1886-1925), som täljde träskulpturer. Verket är fin homage till forna tiders konstnärer och till lokalbornas driftighet, både när det gäller konsthantverk och företagande.
Träd växer som bekant --- och ett konstverk som består av träd förändras ständigt.
 |
| Äppelträd med färska önskningar, Yoko Onos Wish Trees For Wanås. I bakgrunden: i hästhagen syns det första IKEA och en färgglad häst. Det första IKEA var inte större än så, när det öppnades i Älmhult, fem mil norr om Wanås. Jason Rhoades gröna bod och graffitimålade häst i glasfiber är båda delar av den större installation som konstnären visade på Wanås 1996, Frigidaire (Cold Wind). Hästen är inspirerad av den småländske Döderhultaren, Axel Petersson (1886-1925), som täljde träskulpturer. |
Yoko Onos önsketräd finns på olika ställen runtom i världen, men vilken typ av träd som Yoko Ono valt att plantera beror på platsens karaktär --- och äppelträd passade bäst ihop med Wanås. På hösten skördas inte bara äpplena utan även önskningarna. Önskningarna skickas sedan --- enligt Yoko Onos önskan --- till Island, där de lagras tillsammans med alla andra önskningar från resten av världen i ett stort torn, och alla önskningarna blir till en del av en enda stor helhet. Tornet är ett konstverk i sig och kallas Imagine Peace Tower efter John Lennons kända sång Imagine. Längst ner på tornet står orden "Imagine peace" på 24 olika språk. Tornet finns på ön Viðey i bukten Kollafjörður, nära Reykjavik, Island, och byggdes 2006-2007. Yoko Ono har själv ingen koppling till Island, men tyckte att det var en bra och neutral plats att ha ett fredstorn på.
 |
| En hyllning till småländskt företagande och konsthantverk. IKEA och Döderhultaren inspirerade till detta verk.Konstnär: Jason Rhoades från USA. |
Äppelträden med önskningar växer framför en hage, där det finns en replika av det första IKEA. En liten grön bod. Inte större än en redskapsbod. Det första IKEA var inte större än så, när det öppnades i Älmhult, fem mil norr om Wanås. Jason Rhoades gröna bod och den graffitimålade hästen i glasfiber, som också finns i hagen, är båda delar av en större installation som konstnären visade på Wanås 1996, Frigidaire (Cold Wind). Hästen är inspirerad av den småländske Döderhultaren, Axel Petersson (1886-1925), som täljde träskulpturer. Verket är fin homage till forna tiders konstnärer och till lokalbornas driftighet, både när det gäller konsthantverk och företagande.
 |
| Detalj av verket Double Dribble av Anne Thulin. Hela verket bestod av 9 röda bollar, nu finns 3 bollar kvar. |
Alla har väl någon gång varit med om att en boll fastnat i ett träd? Tre stora röda bollar som sitter fast i olika bokträd i Wanås Skulpturpark har fastnat där med flit --- det är ett av de permanenta konstverken av Anne Thulin, Double Dribble, som gömmer sig i skogen. I början satt bollarna bara fastklämda i trädens klykor --- men när det stormade hade bollarna en benägenhet att rymma, och numera är de starkt förankrade med stålvajrar. Det är ett av de allra mest minnesvärda konstverken --- man höjer blicken och plötsligt finns de stora bollarna där, som förväxta rönnbär. Leken med skala och mötet med det oväntade bidrar till överraskningen och till att Double Dribble fastnar i minnet.
 |
| Solen skiner på marken och från marken i Malin Holmbergs konstverk. |
Det enkla kan ofta vara det mest slående och minnesvärda.
Som att måla en gul solig glänta, mellan några speciellt utvalda träd. Är det solen som strålar ner mot träden eller finns det en annan sol i marken som strålar uppåt? Konstnären Malin Holmberg gick hela vägen från Stockholm till Wanås, som en del av konstprojektet, och hon valde att färgkoda sina känslor för varje dag som hon gick --- den dominerande färgen från vandringen blev gult, solens färg. Hon önskade att uppföra sitt konstverk på en plats som ligger nära en historiskt viktig plats som har sin egen mytomspunna historia --- platsen där den stora Snapphaneeken växer.
Eken är ett av de största och äldsta och mest mytomspunna träden i Sverige. Snapphaneeken har fått sitt säregna namn eftersom det sägs att Snapphanar hängdes i just detta träd under kriget mellan Sverige och Danmark.
Idag är Snapphaneeken en stor turistattraktion, besökarna försöker se hur många det krävs för att omfamna eken, de klappar den skrovliga barken som liknar ärrad elefanthud, de leker tittut runt trädet och de fikar på bänkarna runt trädet. Och de fantiserar om hur det var förr. Tänk om träd kunde tala och berätta sin historia?
Som att måla en gul solig glänta, mellan några speciellt utvalda träd. Är det solen som strålar ner mot träden eller finns det en annan sol i marken som strålar uppåt? Konstnären Malin Holmberg gick hela vägen från Stockholm till Wanås, som en del av konstprojektet, och hon valde att färgkoda sina känslor för varje dag som hon gick --- den dominerande färgen från vandringen blev gult, solens färg. Hon önskade att uppföra sitt konstverk på en plats som ligger nära en historiskt viktig plats som har sin egen mytomspunna historia --- platsen där den stora Snapphaneeken växer.
 |
| Snapphaneeken har varit med om mycket under århundradena ... Idag är eken ett omtyckt utflyktsmål, för lek och picknick. |
Idag är Snapphaneeken en stor turistattraktion, besökarna försöker se hur många det krävs för att omfamna eken, de klappar den skrovliga barken som liknar ärrad elefanthud, de leker tittut runt trädet och de fikar på bänkarna runt trädet. Och de fantiserar om hur det var förr. Tänk om träd kunde tala och berätta sin historia?
Wanås ger också ut konstnärligt högklassiga barnböcker, och årets barnbok Upp upp i högsta trädet av Thom Lundberg och Per Enoksson tar läsarna tillbaka till 1500- och 1600-talen då de dansk-svenska krigen rasade i nordöstra Skåne. Originalillustrationer från boken finns som utställning i en av Wanås byggnader.
Där kan man också se utställningen Cows Can Dream inspirerad av en tidigare bok i Wanås barnboksserie, av Maria Bajt & Jason Diakité (även känd som Timbuktu).
 |
| Det fungerande elementet är ett konstverk, Milk Heat, av Tue Greenfort. |
Korna på Wanås var även en stor inspirationskälla för konstnären Tue Greenfort. Hans verk, Milk Heat, är ett av de permanenta i Wanås samling. Konstverket är ett element. Som är varmt. Elementet finns vid en ladugård som är i bruk än idag. Wanås är som sagt också ett fungerande lantbruk, förutom en samlingsplats för internationellt kända konstnärer. Värmen i elementet kommer från korna själva, för när mjölken kommer är den varm, och sedan ska den kylas. Varför inte ta tillvara all värmen? tänkte konstnären Tue Greenfort. Och det gjorde han. Resultatet är ett konstverk som även är ett fungerande element --- som bevisar att korna på ett 100% miljövänligt sätt värmer upp sin egen ladugård med sin egen värme. Här är det ingen som gråter över spilld mjölk! Eller förspilld värme! Mjölken då? Vad händer med den? Den går till skolor i Kristianstads kommun. Härligt nerkyld på kuppen!
Keramikern och konstnären Linda Herrlin, som guidar dagens konstvandring, berättar att elementet är en stor favorit bland skolelever som hon guidar runt Wanås Skulpturpark ... och hon visar dem även runt lantbruket, vilket är en annan guidning som kan bokas, där barnen får möta korna och se var skolans mjölk kommer ifrån (och de får även uppleva hur de drömmande korna som figurerar i Jason "Timbuktu" Diakités barnbok ser ut i verkligheten).
Konstnärer från när och fjärran kommer till Wanås och inspireras av platsen och gör något på plats. Träd, kor, en gammal lada, en hästhage, utsikten över näckrosorna, själva slottet (och slottets matsal) eller bristen på toaletter i parken ... Konstnärer kan inspireras av det mesta! Ann-Sofi Sidéns irritation över bristen på toaletter i Skulpturparken sådde ett frö som grodde och blev till skulpturen Fideicommissum, som också är en kommentar till hela konsthistorien --- här finns det klassiska materialet brons, här finns grekiska hårlockar, här finns romerska draperingar, här finns den kurviga kvinnokroppen, här finns utstuderade etruskiska mönster ... och ja, just det. Skulpturen är också en fungerande fontän. Som så många skulpturer i konsthistorien --- men ändå är detta något helt annorlunda. Speciellt små hundar verkar fascineras av skulpturen som bestämt pinkar in sitt revir. Eller så är de bara väldigt törstiga i värmen?!
 |
| Den övervuxna matsalen ser ut som något från en saga. Hur ser det ut om man sover i 100 år? Blir allt övervuxet? Melissa Martins Dining Room har funnits i Skulpturparken sedan 2006, och verket har blivit vackert patinerat med åren. |
Mest suggestivt är att gå in i en replika av slottets matsal --- konstverket Dining Room är en matsal som är uppbyggd ute i skogen. Och allt är övervuxet av träd, ungefär som i en gammal saga om förtrollade slott. Hur ser det ut om man sover i 100 år? Blir allt övervuxet? På tröskeln ligger en hjärtformad sten, som symboliserar hemmets hjärta, och matens betydelse för att skapa gemenskap. Matsalen har använts (även om det inte är tillåtet att ha picknick i den idag). Slottsfamiljen Wachtmeister valde att duka upp en julmiddag där och den amerikanska konstnären Melissa Martin valde Thanksgiving middag (som är den största familjemiddagen i USA) --- fast kalaset inträffade något anakronistiskt på våren, och inte under hösten eller vintern. Man valde helt enkelt den måltid man ansåg som viktigast och mest symbolisk för att skapa samvaro. Och samvaron är tidlös, oavsett årstidernas gång.
Slottets matsal och hjärtat på hemmets tröskel skapar en fin dialog med Chiharu Shiotas ståltrådshem på den andra sidan av den stora näckrosdammen. Det går som en osynlig röd tråd mellan dem ...
 |
| Hjärtat på hemmets tröskel. Naturens egen skulptur. |
Att skapa och att inspireras på plats ... Det finns ingen regel utan undantag. Poul Gernes, en av årets nytillskott i Wanås Skulpturpark, har inte skapat sitt verk Pyramide på plats. Han har aldrig ens sett sitt verk uppfört. Pyramiden var ett verk som Poul Gernes skapade som ett bidrag till en skulpturtävling 1967 för en offentlig gestaltning på Israels Plads i Köpenhamn (skisserna finns på Skissernas Museum i Lund ) men han vann inte, så konstverket blev aldrig uppfört under Gernes livstid. Men det byggdes upp till en retrospektiv utställning på det danska konstmuseet Louisiana Museum of Modern Art i Humlebaek --- och i år har pyramiden fått ett nytt hem i Wanås Skulpturpark.
 |
| Poul Gernes Pyramide - En social skulptur. |
Det mest intressanta med Wanås kanske inte är konstverken, utan människorna. Att se med vilken entusiasm de närmar sig konstverken. Speciellt barn kan inte hålla sig från att skrika av glädje när de hittar nya spännande verk ---- och från att berätta om det för andra besökare som de träffar på.
Du kan bli rekommenderad av en stjärnögd 5-åring, med en erfaren konstguides entusiasm, att "du måste gå in i skogen till det lilla röda huset, för det gungar när du går in i det!"
Det lilla röda sagohuset är en skulptur i rörelse av amerikanen William Forsythe med titeln Underall. Vad har vi för förväntningar på ett objekt? Förväntar vi oss att ett hus ska röra sig? Huset i sig är baserat på ett klassiskt svenskt hönshus, à la det som finns i Pettson och Findus böckerna. Det är inte konstigt att barnen älskar "sagohuset"!
Även det nya, röda japanska ulliga huset är omåttligt populärt. Två 7-åringar leker entusiastiskt kurragömma inne i Chiharu Shiotas röda garnhus, upptäcker att det består av tre små hus på rad, och ropar glatt efter fler deltagare i leken.
 |
| Vildsvin och insektshotell i ett! Verket Old sow between the trees av sydafrikanska Hannelie Coetzee är byggt helt och hållet av material som hon hittade på platsen. |
En 4-åring roar sig med att peta ett vildsvin i trynet --- ni kan vara lugna, det är ett konstverk, ett konstverk som även kan tjänstgöra som miljövänligt insektshotell! Den sydafrikanska konstnären
Hannelie Coetzee inspirerades av alla historier om vildsvin (som lär finnas på platsen) och det vackra vildsvinshuvudet är byggt helt och hållet av material som hon hittade på platsen, mörkt och ljust trä i olika nyanser --- det hela är som naturliga "pixlar" som tillsammans skapar en helhetsbild, som syns mycket bättre på avstånd än på nära håll. Barnen skulle givetvis bli ännu gladare över att dessutom hitta ett riktigt vildsvin i skogen --- helst med små vildsvinskultingar, som är så söta --- men i brist på detta är de överförtjusta över att kunna klappa "pixelvildsvinet" på huvudet. Även barnens pyssel rör sig mycket runt pixlar, så de känner sig hemma med tekniken!
Familjer slår sig ner runt det sagolika övervuxna bordet och leker "hemma" i Melissa Martins Dining Room. Det finns inga väggar, ändå går folk snällt genom dörren, över tröskeln med det vackra hjärtat.
Snapphaneeken lockar till massor av lek och skoj och trädkramande. Sedan kan man lugna ner sig med att titta på Katarina Löfströms träd-film. Eller roa sig med att ropa i kapp med en ljudinstallation i skogen.
Man kan också skapa spänning under konstvandringen genom att räkna stubbar. Det ska finnas 12 stycken identiska stubbar, som alla är en del av konstverket Parables av amerikanen Allan McCollum. Lika kul som pokémon för barnen - kan du hitta dem alla? Och vad ser egentligen stubben ut som? Ett moln? En Skånekarta? Ett fordonl? Ett elefant? En pokémon? En drake? Förslagen är många!
Danska Molly Haslunds verk är som gjorda för lek --- en klätterställning och åtta gungor att använda på egen risk ... Man kan följa konstnärens lekfulla förslag eller hitta på något eget.
Hela titlarna på verken är: Gungor – koordinationsmodell 2 och Tre dubbla ribbstolar för minimal rörelse – Koordinationsmodell 6.
Till ribbstolarna har Molly Haslund skrivit instruktioner, Constant Hanging, som besökarna kan genomföra som en performance. Sju personer kan skapa en loop av rörelser genom att hänga, tappa taget och byta av varandra i ett konstant flöde.
Hannelie Coetzee inspirerades av alla historier om vildsvin (som lär finnas på platsen) och det vackra vildsvinshuvudet är byggt helt och hållet av material som hon hittade på platsen, mörkt och ljust trä i olika nyanser --- det hela är som naturliga "pixlar" som tillsammans skapar en helhetsbild, som syns mycket bättre på avstånd än på nära håll. Barnen skulle givetvis bli ännu gladare över att dessutom hitta ett riktigt vildsvin i skogen --- helst med små vildsvinskultingar, som är så söta --- men i brist på detta är de överförtjusta över att kunna klappa "pixelvildsvinet" på huvudet. Även barnens pyssel rör sig mycket runt pixlar, så de känner sig hemma med tekniken!
Familjer slår sig ner runt det sagolika övervuxna bordet och leker "hemma" i Melissa Martins Dining Room. Det finns inga väggar, ändå går folk snällt genom dörren, över tröskeln med det vackra hjärtat.
Snapphaneeken lockar till massor av lek och skoj och trädkramande. Sedan kan man lugna ner sig med att titta på Katarina Löfströms träd-film. Eller roa sig med att ropa i kapp med en ljudinstallation i skogen.
 |
| Detalj av konstverket Parables, från 1998, av Allan McCollum Det finns totalt 12 stycken likadana stubbar gömda på Wanås! De blir mer och mer övervuxna av mossa, och svårare och svårare att hitta bland alla andra stubbar i skogen ... |
Man kan också skapa spänning under konstvandringen genom att räkna stubbar. Det ska finnas 12 stycken identiska stubbar, som alla är en del av konstverket Parables av amerikanen Allan McCollum. Lika kul som pokémon för barnen - kan du hitta dem alla? Och vad ser egentligen stubben ut som? Ett moln? En Skånekarta? Ett fordonl? Ett elefant? En pokémon? En drake? Förslagen är många!
Danska Molly Haslunds verk är som gjorda för lek --- en klätterställning och åtta gungor att använda på egen risk ... Man kan följa konstnärens lekfulla förslag eller hitta på något eget.
Hela titlarna på verken är: Gungor – koordinationsmodell 2 och Tre dubbla ribbstolar för minimal rörelse – Koordinationsmodell 6.
Till ribbstolarna har Molly Haslund skrivit instruktioner, Constant Hanging, som besökarna kan genomföra som en performance. Sju personer kan skapa en loop av rörelser genom att hänga, tappa taget och byta av varandra i ett konstant flöde.
 |
| Gungor – koordinationsmodell 2, av Molly Haslund. 8 personer kan gunga samtidigt. |
Till gungställningen på Wanås behövs åtta personer för att hela konstverket ska aktiveras, båda raderna av gungande kan dessutom försöka gunga åt motsatt håll. För att gunga åtta personer i takt krävs koncentration, samarbete och koordinationsförmåga och vi blir uppmärksamma på våra egna och andras rörelser.
Besökarna kan också roa sig med att nästla sig in genom en labyrint av pilträd och klematis --- ett verk av den indiske konstnären Srinivasa Prasad, som passande nog har titeln In and Out. (Ja, man hoppas alltid på att komma ut igen, när man irrar in i en trädgårdslabyrint!) Den slingrande vägen i den halvkilometerlånga labyrinten verkar tilltala alla generationer. Pilen skapar tillsammans med klematisen ett tecken --- konstnärens eget namn på språket kannada (som talas i Srinivasa Prasads hemstad Karnataka i Indien), men tecknet blir också till en rolig lekplats.
Ett par 6-åringar når toppen av Poul Gernes sex meter höga pyramid och ropar högt till sina föräldrar: "Nu kommer vi inte ner igen, nu får ni komma upp med läsk till oss!"
 |
| Bestiger Poul Gernes Pyramide: "Nu kan ni komma upp med läsk till oss!" |
Poul Gernes hade varit så nöjd om han hade fått se sitt konstverk realiserat --- han önskade sig en lekfull och avspänd mötesplats, och den hade knappast kunna ligga på ett vackrare ställe.
Gernes gick ur tiden 1996, och nu har äntligen hans skulptur Pyramide både uppförts och fått ett permanent hem. Gernes kallade pyramiden för en social skulptur. Den är till för att sitta på, dricka kaffe på, gå på, klättra på, ligga och vila på, krama sin hund på ... Möta andra människor på.
Konstverket Pyramide har "släktingar" i Wanås Skulpturpark sedan tidigare (och här gäller inte den vanliga konstregeln "se men inte röra"!) som Jeppe Heins Modified Social Bench #35. Konstverket är både en skulptur och en svängd bänk som man kan klättra på, leka på, mötas på, beundra utsikten från ... Man kan också använda bänken som en mjukt svängd ram, för att fotografera näckrosdammen och Wanås slott.
Sedan Wanås Konst öppnade 1987 har över 300 verk ställts ut. Den permanenta samlingen på Wanås Konst omfattar idag ett 70-tal verk, de flesta av dem finns i Skulpturparken.
 |
| Dan Grahams Two Different Anamorphic Surfaces speglar de blommande näckrosorna. |
 |
| Trädkojan, av Tadashi Kawamata, är gömd i lövverket. |
Wanås Skulpturpark är ovanlig och vacker och spännande --- året om. Du kan aldrig gå ner i samma flod två gånger. Det gäller också ett besök på Wanås. Nästa gång kommer du att befinna dig i ett helt annat flöde!
Läs mer om Wanås Konst:
https://www.wanaskonst.se/sv-se/
Läs mer om Linda Herrlins vackra keramik:
http://www.lindaherrlin.se
 |
| Höstblommor och äppelträd som bär höstäpplen och önskningar från alla årstider! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.