onsdag 15 augusti 2018

Ingmar Bergmans Skåne och filmens Hovs Hallar - En filmkryssning genom verkligheten som skapade myterna

Hovs hallar. Utsikt från filmkryssningen med Väderötrafiken. Guide: Språkguiden.
Premiärkryssningen gick av stapeln på Ingmar Bergmans 100-års dag den 14 juli 2018.

Ingmar Bergmans Skåne och filmens Hovs Hallar --- En filmkryssning genom verkligheten som skapade myterna


Att ge sig ut på filmkryssning till Hovs Hallar är som att befinna sig mitt inne i en film. Samtidigt hörs berättarrösten till filmen, både på svenska och engelska, som förtäljer den fascinerande historien om Ingmar Bergmans barndom, uppväxt och begynnande filmkarriär. Det var just här som Bergman blev Bergman! Den regissör som skulle bli mest hyllad och mest prisad i hela världen. Det var just här som Ingmar Bergman hittade "sin stil", den som skulle komma att göra honom berömd och erkänd. Som författare och som regissör, med fria tyglar, och som fri teaterdirektör i Skåne, fick Ingmar Bergman äntligen luft under vingarna.

Skåne upptäckte Ingmar Bergmans storhet före någon annan. Bergman i sin tur upptäckte Skånes cinematiska dragningskraft. Skånes landskap inspirerade Bergman till de typiska Bergman-silhuetterna. Den mest kända Bergman-scenen någonsin, riddarens schackspel mot döden, spelades in på stranden vid Hovs Hallar, med de dramatiska klipporna, havet och solnedgången.

Det var i Skåne, på Helsingborgs Stadsteater, som Ingmar Bergman blev utsedd till Sveriges yngste teaterdirektör någonsin. Han var 25 år. Några år senare, på Malmö Stadsteater, mötte Bergman många av de skådespelare som skulle återkomma i hans filmer gång på gång - och där satte han upp den pjäs som sedan skulle förvandlas till den berömda filmen Det sjunde inseglet 1957.

Hovs Hallar i filmen Det sjunde inseglet (1957).

I teaterförlagan Trämålning från 1954 spelade Bengt Ekerot riddaren, en roll som senare gick till Max von Sydow, medan Gunnar Björnstrand hade rollen som väpnaren, en roll som han skulle komma att behålla i filmen.

Än idag är Det sjunde inseglet rankad som en av världens bästa filmer någonsin, och schackspelsscenen kan vara världens mest berömda filmscen. Den har blivit flitigt parafraserad och parodierad. Till exempel av det brittiska Monty Python gänget och av den store Ingmar Bergman beundraren Woody Allen, såväl som av dockgänget Mupparna --- något som Ingmar Bergman själv tyckte var mycket roligt. Han brukade titta på Mupparna på sin TV-apparat på Fårö (där han hade tusen TV-kanaler!) och detta var en av de allra tidigaste parodierna. Ytterligare en parodi kom för bara fyra år sedan, i långfilmen Muppets Most Wanted. Där får den svenske kocken äran att ta riddarens plats på stranden.

Den svenske kocken spelar schack i Muppets Most Wanted (2014).

Schackspelsscenen på stranden uppfyller alla kriterier på en ikonisk scen, parodier i sig är ett slags hyllning till en films storhet och fortsatta liv i det allmänna medvetandet. Författaren Hubert I Cohen har till exempel påpekat att han alltid förväntat sig att döden ska vara vitsminkad och tala svenska och ha undertexter.

Filmen Det sjunde inseglet spelades in på bara 35 dagar - det gick fort att spela in film på 1950-talet i Sverige - och det mesta spelades in i studio. Men Bergman ville ha med naturen, den vackra, karga, hotfulla, suggestiva naturen. Han funderade på alvaret på Öland, men han hittade precis vad han sökte när han kom till Hovs Hallar. Bergman blev så förtjust i Hovs Hallar att han funderade på att bosätta sig där, men det blev som bekant Fårö som till sist blev Ingmar Bergmans permanenta hem. Naturen på Fårö och Hovs Hallar påminner faktiskt om varandra, med sina dramatiska raukar och klapperstensstränder.

Döden har clownsminkning, pratar svenska och har undertexter.

Det finns två ikoniska scener som folk minns från Det sjunde inseglet --- och ingen av dessa scener är från studioinspelningen, båda är från Hovs Hallar.

Den första scenen är den inledande scenen, den på stranden, när riddaren, som spelas av Max von Sydow, möter döden, som spelas av en vitsminkad Bengt Ekerot. Riddaren föreslår ett parti schack, dels för att vinna tid, dels för att hinna med att göra en god gärning. Han lyckas med sitt uppsåt.

Den andra scenen är slutscenen, dansen, där människorna syns som svarta silhuetter mot himlen, där ett ovanligt moln drar fram. Ingmar Bergman och hans fotograf Gunnar Fischer bestämde sig för att föreviga molnet i filmen.

Slutscenen i Det sjunde inseglet.. Små figurer i silhuett mot ett vidsträckt landskap 
är typiskt just för Bergmans 1950-tals filmer, dansen i Det sjunde inseglet 
är det mest kända exemplet och det lär vara det skånska landskapets karaktär 
och vida horisont som inspirerat Bergman till detta visuella grepp.

Dansen improviserades snabbt fram och några förbipasserande turister fick rycka in som statister. De flesta av skådespelarna hade gått hem för dagen och det viktiga var att fånga det ovanliga molnet innan det försvann.

- Många gånger när jag guidar vid Hovs Hallar brukar folk säga att varför kan det inte hända oss, att en världsberömd filmregissör hejdar oss och frågar om vi vill vara med i en film? berättar språkguiden Ingrid Persson Skog.

Vem vet, det kanske skulle kunna hända igen? Bjärehalvön i allmänhet och Hovs Hallar i synnerhet har figurerat i många filmer.

Vargtimmen spelades in 1966 på Hovs Hallar.

Bergman återvände till Hovs Hallar 1966, när han spelade in Vargtimmen, som hade biopremiär 1968. Vargtimmen är en om möjligt ännu mer obehaglig och suggestiv film än Det sjunde inseglet, med foto av Sven Nykvist, och filmen är en syskonfilm till den kända Bergmanklassikern Persona. I Vargtimmen hade återigen Bergman-favoriten Max von Sydow en huvudroll, denna gång som en konstnär som ser demoner, och han ritar av dem ... Hans hustru, som spelas av Liv Ullman, känner igen demonerna från hans bilder när hon träffar olika personer bland lokalbefolkningen och hon lever med rädslan, otryggheten och skräcken.


Bengt Ekerot  (sminkad som döden) och Ingmar Bergman under inspelningen 
av Det sjunde inseglet (1957). Kameran vägde 100 kilo och släpades ner för
 den branta vägen till Hovs Hallar av fotografen Gunnar Fischer.

Max von Sydow kom tillbaka ännu en gång till Hovs Hallar i en internationellt uppmärksammad och kritikerrosad film --- Jan Troells vackra och ödesmättade film Ingenjör Andrées luftfärd (1982), som handlar om den otursförföljda polarexpeditionen med vätgasballongen Örnen. Expeditionen skulle flyga med luftballong över Arktis, men ballongen fungerade inte som planerat och ingen av de tre i expeditionen överlevde. Hovs Hallar spelar rollen som Svalbard i filmen.

Nu har Hovs Hallar och Bjärehalvön inte bara dragit till sig regissörer som gör tunga, dramatiska filmer om död och demoner. Den populära komedifilmen Solsidan innehåller scener som spelades in i Torekov så sent som år 2017. Samma år spelades också Jens Assurs film Korparna in, i närheten av Torekov. Denna gång skulle landskapet föreställa Småland. Men Jens Assur påpekade att landskapet ute på Bjärehalvön såg mycket mer ut som landskapet han hade föreställt sig i sin fantasi, än något landskap som fanns i det verkliga Småland. Kanske är det Ingmar Bergmans arv från Det sjunde inseglet som spökar --- när vi tänker på dramatiska landskap är det landskap från Bjärehalvön som vi ser för vårt inre öga.

Tidigare hade svensk natur i svensk film --- även svensk natur i Ingmar Bergmans filmer --- mestadels varit vacker, trivsam och idyllisk. Som en bakgrund till lata sommardagar eller erotiska äventyr ute i det fria. Se bara på Ingmar Bergmans hyllade komedi Sommarnattens leende och Sommaren med Monika, som sålde in den svenska synden --- och den idylliska svenska naturen --- utomlands.

Det var mötet med Hovs Hallar och hur Hovs Hallar används i Det sjunde inseglet som ändrade både hur Ingmar Bergman och hur svensk film använde naturen. Naturen var inte längre idyllisk och småputtrig, naturen var hotfull. En mer trivsam natur hade inte passat som bakgrund till Bengt Ekerots vitsminkade karaktär --- det vita sminket var föresten en clownsminkning, Ingmar Bergman led av clownskräck (bland mycket annat) och spred genom sin film clownskräcken vidare, långt innan Stephen King lanserat boken Det.

Bengt Ekerot skrider fram på stranden av Hovs Hallar, i vit clownsminkning. Bergman 
bidrog till att sprida clownskräck, långt innan Stephen King, som bara var 10 år 1957.

Hovs Hallar är idag en del av Bjärekustens naturreservat, som idag är 560 hektar stort och sträcker sig över Hovs och Torekovs socknar och Båstads kommun i Skåne. Naturreservatet är skyddat sedan 1971, och entusiaster som letar ovanliga och sällsynta blommor kan spana efter flocksvalting, småfrossört och martorn.
Passande nog, med tanke på Ingmar Bergman kopplingen, är området rikt på fornlämningar som rösen och gravhögar. Den vitsminkade döden i Det sjunde inseglet måste ha känt sig hemma! Här finns bland annat Skånes största gravhög, Dagshög, och även Gröthögarna.

Hallar är förresten ett äldre namn för hällar, alltså klippor, och dessa hällar har bland annat givit namn åt landskapet Halland --- landet bortom hällarna.

Hovs Hallar i flerfärg. Utsikt från filmkryssningen med Väderötrafiken.

Från Torekov kan man sommartid med lätthet ta sig med Väderöbåtarna till ett annat känt naturreservat med filmkopplingar - Hallands Väderö. Hallands Väderö är nordvästra Skånes speciella skärgård och med sina 1834 hektar är det ett av Skånes största naturreservat.

Hallands Väderö är känt för en rik och ovanlig flora och fauna. Fågelspanare kan hoppas på att få se ejder, tobisgrissla, tordmule och sillgrissla. Knubbsälar ligger och vilar på klipporna kring ön. Vildkaprifolen blommar rikligt i skogarna under sommaren. Men det är vårens överdåd av vitsippor som har blivit förevigat på film i en av svensk films mest kända barnfilmer, Ronja Rövardotter (1984), som blev den kände regissören Tage Danielssons sista film. Vårscenerna bland vitsipporna och Ronjas genomträngande vårskrik är inspelat på Hallands Väderö.

Hovs Hallar är inte bara naturreservat --- Hovs Hallar är också en "Treasure of European Film Culture".

Tio platser i världen har fått denna utmärkelse, två av de tio platserna finns i Sverige. Båda har med Bergman att göra --- Hovs Hallar och Fårö, där Bergmancentret finns.

Hur ska man bäst fira Ingmar Bergman under ett jubileumsår? Kanske genom en passade filmkryssning med Ingmar Bergman tema? Den första någonsin gick till havs på Ingmar Bergmans hundraårsdag, den 14 juli 2018, ett samarrangemang mellan Väderötrafiken och Språkguiden Ingrid Persson Skog. Det har blivit många fler avgångar sedan dess, och man fortsätter nästa år med de uppskattade filmkryssningarna på både svenska och engelska, till glädje för alla filmfanatiker och turister från hela världen som besöker Skåne på sommarsemestern.

Sommarnattens leende (1955) är bland annat inspelad på Jordberga slott utanför Trelleborg
och i Ystad. Filmen belönades med 
Prix de l'humour poétique vid filmfestivalen i Cannes 1956.

Skåne kan verkligen lanseras som Ingmar-Bergman-land --- och inte bara på grund av de decennier som Ingmar Bergman var verksam som teaterdirektör i Helsingborg och Malmö. I åtta av Bergmans filmer syns Skåne som inspelningsplats. De mest kända och hyllade av dessa filmer är Gycklarnas afton (1953), komedin Sommarnattens leende (1955) som blev Ingmar Bergmans internationella genombrott, Det sjunde inseglet (1957) och Smultronstället (1957)
Hela Smultronstället kan ses som en roadtrip genom minnet och även genom Skåne --- där den fysiska resans klimax är att komma fram till Lunds domkyrka, där den prestigefulla doktorspromoveringen äger rum. Sommarnattens leende är bland annat inspelad på Jordberga slott utanför Trelleborg och i Ystad. Filmen belönades med Prix de l'humour poétique vid filmfestivalen i Cannes 1956.

Ingmar Bergmans stora kärlek i livet var musiken --- filmen Till glädje (1950) handlar om två violinister i Helsingborgs symfoniorkester, och många scener i filmen är inspelade i Helsingborg. Helsingborg figurerar även i komedin En lektion i kärlek (1954), liksom Ramlösa, Pålsjö skog och Kullabygden.

Jarl Kulle och Eva Dahlbeck i Norrvikens trädgårdar.
För att inte tala om alla dess kvinnor (1964).

Komedin För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964) spelades in på Norrviken, som ligger nära Båstad, Torekov och Hovs Hallar. Norrviken är känt för sina vackra stilträdgårdar som syns i all sin prakt i filmen. Filmen har äran av att vara Ingmar Bergmans allra första färgfilm (gjord i Eastmancolor), och det var lätt att konstatera att rent estetiskt passade färg den store Bergman lika bra som svartvitt. För fotot stod som så många gånger i en Bergmanfilm Sven Nykvist. I filmen figurerar Jarl Kulle i huvudrollen, flankerad av många kända Bergman-skådespelerskor. De storslagna trädgårdarna syns --- och känns igen --- i filmen. Vattenspegeln är dock i verkligheten inte omgiven av tjusiga skådespelerskor, utan hemvist för de sällsynta och utrotningshotade salamandrarna.

Ingmar Bergmans Skåne i allmänhet, och Hovs Hallar i synnerhet, är värt en resa. Natur och kultur i en karismatisk förening! Hovs Hallar ser precis lika dramatiskt ut i verkligheten som på film. Fast i verkligheten är allt i flerfärg! Och inte försett med textremsor!

B. Graham

Läs mer om Ingmar Bergman och 100-års firandet: www.ingmarbergman.se



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar