FILM: LasseMajas detektivbyrå Det första mysteriet - Ett välstädat barnkalas utan skoj, spänning eller mysterium

LasseMaja böckerna är tidlösa. Här använder sig de lillgamla kidsen av modern teknik. Se till att ha senaste mobilen!

Regi: Josephine Bornebusch
Titel: LasseMajas detektivbyrå – Det första mysteriet
Manus: Henrik Engström och Mattias Grosin

Medverkande: Frank Dorsin, Ester Vuori, Johan Rheborg, Tomas Norström m.fl.

Land: Sverige, 2018

Distribution: SF

Josephine Bornebusch regisserar sin första långfilm som om det vore ett väldekorerat dockhus. Det lillgamla internatmodet, pastellfärgerna, de knasiga färgmatchningarna och symmetriska kompositionerna ska föreställa "nu ska vi leka" men säger istället "aja, baja, inte röra"! Allt sker på vuxet villkor, på ett påtvingat och glädjedödande sätt. Någon sa att det liknar ett barnkalas där föräldrarna bestämt sig för Wes Anderson-tema och ungarna har inget att säga till om, och det är en bra liknelse.

Man saknar energin från Helena Willis illustrationer - som för övrigt är inspirerade av Jacques Tatis knasiga och humoristiska filmer. Willis åstadkommer det dr skeva, lustfyllda kaoset. Allt detta borstas bort för en uppvisning i estetisk uppfostran: ljust och fräscht, ordning och reda. Ja, visst faller det sig naturligt när Bornebusch dyker upp i en cameoroll som sopbilsförare. Hon gör åtminstone ingen hemlighet av sitt städfixerade ledarskap. Inte för att det räddar filmen från att vara skräp.

Böckerna av Martin Widmark är korta, kärnfulla, roliga och spännande.

Inget av dessa fyra adjektiv passar på filmen.

Filmen är långsam, långtråkig, långdragen och långsökt. Mer långsökt än en Camilla Läckberg-deckare med massor av bagare och back-story --- helt i onödan. Och man räknar ut "vem som gjorde det" direkt. Det är så uppenbart.

Och den tomma lådan användes nyligen i Fotbollsmysteriet. Som ligger i färskt minne hos publiken.

Eller ligger den kronologiskt i framtiden här? Borde inte Lasse och Maja komma ihåg sina fall?

Något som ytterligare försämrar filmen är dåligt barnskådespeleri.

Huvudpersonerna är två 100%-iga klyschor som faller in i väldigt bekanta könsrollsmönster.

Där tjejen ska vara vild och Ronja-Rövardotter-aktig med rufsigt färgat hår och vårskrik och hon hjular på väg till skolan och har en förbjudet husdjur.

En sådan där crazy-girl som man ser jämt nu för tiden.

Men hon är inte crazy-kul, hon är bara crazy-påfrestande.

Killen är så klart blyg och ensam och smart och nördig --- som killar i den här typen av berättelser

brukar vara.

Voila, så har vi barnversionen av Penny och Leonard kända från The Big Bang Theory!

Lasse har till och med fått Leonards glasögon.

Och båda två är irriterande lillgamla.

Miljöskada: Enda miljön i mysteriet är den tråkiga skolan. Svagt.
Var är det härliga Valleby-vimlet?

Vad hände med det jämställda förhållande som finns i böckerna, där de två är jämlikar, både intellektuellt och fysiskt?

Och så ... alla dessa filmklichéer. alla vuxna spelar över bara för det är barnfilm. Och inför tredje akten ska det så kalrt vara ett stort bråk mellan Lasse och Maja, bara för att de ska nå en "low point" innan de blir sams igen.

Suck.

Byn Valleby är  i sig en härlig karaktär i böckerna, som en knasig Jacques Tati by från 1950-talet korsad med svensk (skenbar) landsortsidyll.
Tidseran i Valleby är tidlös.

Valleby finns i princip inte med här alls. Man ser en skola och en båt och däremellan en cykelbutik, när de två kompisarna åker sopbil tillsammans.

Förresten, sopinsamlarna brukar ju själva åka bakpå sopbilen, hur kan då Lasse och Maja göra det?

Att göra origins-storys för att förklara vad som hänt innan är aldrig särskilt lyckat, man kan lätt ta död på magin som redan finns där, och det här är en sällsynt misslyckad origin-story där inget stämmer.

Varken Vallebys karaktär eller personernas karaktärer.

Missa gärna och läs Fotbollsmysteriet istället, om en betydligt roligare tom låda!

Det här är en tom låda, som skramlar, utan att leverera. Ungefär som en sopbil lastad med skräp.

Film må vara bäst på bio, enligt en känd slogan, men ibland är det bättre att skippa eländet och att läsa en bok.