FILM: Jean Gabin Masterpiece Collection - Fransk filmhistoria när den är som bäst!

SKÅDESPELARGIGANTENS BÄSTA FILMER, FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ DVD I SVERIGE!

Studio S presenterar stolt de allra bästa filmerna med den franske skådespelargiganten och nationalikonen Jean Gabin (1904-1976) – för första gången på dvd i Sverige!

Praktverk som inte bara är Jean Gabins bästa filmer, utan tre av de mest hyllade franska filmer som gjorts överhuvudtaget.

Samtliga av dem totalförbjöds av nazisterna under ockupationstiden, men ges nu ut i originalversionerna. Digitalt restaurerade.


DAGEN GRYR

En beväpnad fabriksarbetare barrikaderar sig på vinden i ett hyreshus efter att ha anklagats för mord, samtidigt som huset omringas av poliser och en hätsk folkhop. Banbrytande för sitt sätt att använda återblickar och nyinspelad i Hollywood som Lång natt (1947) med Henry Fonda.


DEN STORA ILLUSIONEN

Antikrigsfilm som nazisterna kallade ”Filmkonstens fiende nr 1”. Om en grupp franska fångar under första världskriget som planerar att fly samtidigt som de blir vän med en kultiverad tysk officer (Erich von Stroheim). Bygger på en sann historia som Jean Renoir (själv lägerfånge under kriget) fått berättad för sig. Filmen Oscarnominerades till Bästa film och finns på de flesta kritikers listor över historiens främsta verk.


DIMMORNAS KAJ

En efterspanad desertör försöker lämna landet via La Havres dimhöljda hamnkvarter, men dras in i en ödesdiger mordintrig av en vacker kvinna. Genombrottet för Gabins motspelerska, blott 18-åriga Michèle Morgan, som jämfördes med en ung Garbo.

Marlene Dietrich och Jean Gabin - ett omsusat kändispar.

Frankrikes stora stjärna

Skådespelaren Jean Gabin var notoriskt svår att arbeta med, var känd för sin stormiga romans med Marlene Dietrich hade en kort Hollywood karriär, blev krigshjälte under andra världskriget (istället för att stanna i Hollywood) och gjorde fransmännens deckarfavorit numer ett, Kommissarie Magiret, rättvisa på vita duken. Dessutom han Jean Gabin medverka i flera av fransk films största klassiker. Tre av dem har nyligen restaurerats av Franska filminstitutet och ges ut i en praktisk boxförpackning med massor av extramaterial. Jean Gabins filmkarriär har aldrig sett förr sett så lysande ut, eller blivit så analyserad.
Den svenska utgåvan har givetvis svenska texter som tillval till alla filmerna.

De tre utvalda filmerna är: La grande illusion, La quai de brumes och Le jour se leve. Eller på svenska: Den stora illusionen, Dimmornas kaj, Dagens gryr.

Vem vill inte efterlikna idolen Gabin?

I gamla svenska komedier, typ pilsnerfilmer (som är gjorda samtidigt som dessa franska dramer) försöker hjältarna ofta efterlikna "Jean Gabin" - han var ju grabbarnas idol och dessutom känd för att vara stilig. Varför inte försöka efterlikna honom och sedan är det bara att "get the girl". Så fungerar de flesta svenska (och amerikanska) filmer på den tiden.

Men inte en enda stor "Jean Gabäng" film fungerar på det sättet.

"Boy meets girl, boy loses girl, boy gets shot."

Inte riktigt den story arc man eftersträvade i den tidens säljande svenska filmer. Eller i den tidens Hollywood storsäljare och klassiker.

Men franska filmer är ett helt annat kapitel. Den franska publiken verkar inte haft något emot att strömma till biograferna för att se kvalitetsdramer med filosofiska diskussioner, mörka tankar, olyckliga kärlekshistorier och slut där de båda älskande inte får varandra. Som i Dimmornas kaj, Dagen gryr och även Paradisets barn.

Paradisets barn är inte en Jean Gabin film, men dock en film av samma regissör och samma manusförfattare och med ett liknande slut - att de båda älskande skiljs åt för alltid.

Poetisk realism

Jean Gabins roligaste film är Den stora illusionen i regi av Jean Renoir. Det här klassas som krigsfilm - vilket kan avskräcka en del filmälskare - men det här är krigsfilm utan en enda krigsscen!

Det är också en av filmhistoriens roligaste filmer.

Den största delen av filmen utspelar sig i olika fångläger - och vi får se en lång rad av "grävande" scener och misslyckade "prison break" scener.

Jean Gabins karaktär Löjtnant Maréchal och hans överordnade Kapten de Boeldieu blir nedskjutna och tillfångatagna redan i filmens inledning - varpå de blir bjudna på middag av den tysk,Kapten von Rauffenstein, som sköt ner dem och han ber till och med om ursäkt att Löjtnant Maréchals ena arm är skadad. En av tyskarna med lägre rank skär upp köttet till honom, mycket artigt. De båda överordnade Kapten de Boeldieu och Kapten von Rauffenstein (tysken och fransmannen) finner varandra direkt, de har gemensamma intressen och gemensamma bekanta och har till och med dejtat samma tjej under olika tidsperioder. Det verkar som om "nationsgränser" bara är påfund av högt uppsatta styrande - de som ingår i trupperna har inget emot att umgås med varandra och de har heller inget emot varandra.

Gentlemän - inte soldater

Gentlemän, inte soldater - War Horse är baserad på Morpurgos kända bok.

Filmen är gjord 1937 och handlar om det stora kriget - "the great war" - alltså det som idag är känt som första världskriget. Det hade inte varit något andra världskrig än, men det låg i luften. Den stora illusionen är inte en krigsfilm, det är en antikrigsfilm.

I en nutida antikrigsfilm War Horse (baserad på Michael Morpurgos bok) slås det fast att första världskriget var det sista kriget där folk var gentlemän i första hand och soldater i andra hand.

Den franske officeren förkroppsligar detta ideal ända ut i de vitbehandskade fingerspetsarna. Han är övertygad om alla människors lika värde, han framhåller alla fransmäns lika värde i ett samtal med en tysk, alltså ALLA i det rum där han bor i det nuvarande fånglägret --- vilket filmåskådaren VET inkluderar en svart person och en invandrad jude (vars föräldrar är från Danmark respektive Polen).

Mot antisemitism

Det hade behövts någon som den franske överklass-kaptenen under andra världskriget, som lugnt och sansat och med gentlemannamässig auktoritet pratat lite vett med Hitler och de andra tyskarna. Han förkroppsligar idealet en "officer och gentleman" ända ut i de vitbehandskade fingerspetsarna.

Filmmakarna bakom Den stora illusionen visste att det låg krig i luften igen och att antisemitismen hade fått grogrund i Europa. Därför har de dragit sitt stå till stacken - i det absolut populäraste mediet (film) har de med en positivt tecknad karaktär som predikar allas lika värde. Och ännu viktigare: man har med en judisk karaktär som presenteras som trevlig, generös, pålitlig, en lojal vän och mycket mycket fransk - Löjtnant Rosenthal (spelad av Marcel Dalio).

Lyxiga matpaket för fransmännen

Rosenthal berättar utan omsvep att hans föräldrar är från Danmark respektive Polen så han är naturaliserad fransman, men han anser ändå sig ha rätt att försvara de tre stora gods och alla andra familjeklenoder de redan köpt på sig --- inklusive ett galleri fullt med förfäder!). Den nyrike mannen bjuder på sin proviant som kommer i stora paket från hans familj - det räcker till alla fransmännen i hans rum - och de äter och dricker som kungar och adelsmän. Bästa konjaken, bästa gåslevern, bästa makrillen ... Läckerheterna (och de läckra dryckerna) passerar revy, de äter helt klart bättre än sina fångvaktare ... och så klipps det till tyskarna där de sitter och petar i sig oaptitlig sauerkraut!

 Löjtnant Maréchal lär sig en fras på hela tiden i fånglägret och det är inte "saurerkraut" utan orden "streng verboten". Det upprepas ofta!

Fantastiska flyktplaner

Det finns många otroligt roliga scener i Den stora illusionen --- och många har blivit kopierade i alla möjliga senare tiders filmer, som scenen med sången marseljäsen (som retar upp tyskarna) i i klassikern Casablanca och scenen med tunnelgrävandet och den stora showen som avledande manöver i The Muppets on Tour.

Humorn är ofta lågmäld med träffsäker. Som när de olika fångarna ska rotera fångläger precis när de frågat klart sin flytktunnel. Maréchal tar på sig med farofyllda uppdraget att informera de nya fångarna om att tunneln i deras rum är färdig och klar under golvbrädorna --- men de nya krigsfångarna är engelsmän och förstår så klart inte ett ord av vad han säger.

Ett av fånglägren i filmen är en gammal anrik borg och en fransk medfånge med stort historiskt (och arkitektoniskt) intresse informerar hela tiden Maréchal om vilket århundrade som olika delar har byggts och tillägger även vilken stil det är och så vidare --- som om de vore turister på utflykt till ett exotiskt resmål.

Det var en gång en svältande sjöman ...

När Löjtnant Maréchal och Löjtnant Rosenthal har flytt och nästan svälter ihjäl sjunger de den klassiska franska barnvisan Il etait un petit navire (det var en gång en liten sjöman) --- tills de kommer på att texten handlar om svältande matroser som funderar på att äta upp varandra --- och det är inte en så passande sång att sjunga när de själva håller på att svälta ihjäl.

Räddningen blir en gammal bondgård där en änka bor själv med en liten dotter. Hon bryr sig inte om att ange krigsfångarna --- och hon bryr sig inte om kriget heller --- de får arbeta på gården istället och äta upp sig och tillfkrriksna.

När det blir jul och den lilla flickan vill äta upp det lilla jesusbarnet i krubban ("en av mina släktingar", påpekar juden) säger  Maréchal de tyska orden han kan "streng verboten" --- på skämt. Hon får äta upp Josef istället ...

Triumf eller nederlag?

Lottes man har försvunnit i kriget ---- liksom alla hennes bröder. Hon visar upp bilder av dem och vid vilka slag de stupade. Alla slagen hon räknar upp räknas som stora tyska triumfer under det första världskriget. Men för Lotte är det inte stora tyska triumfer, det är bara stora nederlag, vartenda ett.

Ghorde deras medverkan någon skillnad? Filmen menar att det gjorde det inte, men att de dog gjorde stor skilnad för Lotte.

Ändå, ironiernas ironi, går  Löjtnant Maréchal och Löjtnant Rosenthal tillbaka till kriget för de tror att de gör så stor skillnad, de vill hjälpa Frankrike att vinna!

Jean Gabin hade Jean Reniors egen uniform från första värdkriget på sig i filmen. Regissören kan sitt ämne och har så att säga undersökt det på plats. Liksom manusförfattaren.

Pulsar genom snön, mot Schweiz ...

Ett tidigt manusutkast slog fast att både  Löjtnant Maréchal och Löjtnant Rosenthal dog i kriget --- men versionen som blev filmad slutar med ett öppet slut.

Löjtnant Maréchal och Löjtnant Rosenthal pulsar genom snön i Schweiz, fast beslutna till att ta sig tillbaka till sitt förband och göra sitt för att Frankrike ska vinna kriget. Fast beslutna att göra skillnad. Men om Maréchal hade stannat hos Lotte och hennes dotter vet man att han hade gjort skillnad.

Den stora illusionen är en unik krigskritisk krigsfilm som kom helt i rätt tid. Den är också rolig, tragisk och vacker.

Utan facit i hand 

Krigsfilmer idag om den här tiden har facit i hand, men Den stora illusionen gjordes 1937 för att försöka få in historien på ett annat spår - utan fler krig mellan länderna (när det ändå är så uppenbart hur mycket invånarna har gemensamt med varandra!) och utan antisemitism och tankar om att vissa är mer eller mindre värda när det gäller nationstillhörighet.

Den stora illusionen är också namnet på en bok --- filmen har medvetet lånat titeln därifrån (även om bok och film inte har något med varandra att göra, innehållsmässigt) --- men den stora illusionen i filmen verkar vara att det aldrig ska bli något mer krig, att det stora krigets fasor ska ha avskräckt alla från krig för all framtid.

Det var en vacker tanke - men det visade sig vara en illusion.

BG