Titel: Django (2017)
Medverkande: Reda Kateb, Cécile de France m.fl.
Frankrike, 2017
Njutafilms
1943. Någonstans i Ardennerskogen leker barn. Plötsligt blir de skjutna till döds. Fler människor flyr för sina liv och vid lägerelden skjuts en blind sångare och gitarrist. Han var Django Reinharts stora idol som barn.
Vi ser inte de som skjuter. Men vi förstår. Inga överlevande. Romer skjuts, bränns inne eller tas till koncentrationsläger.
Samtidigt i Paris går "den levande legenden" Django Reinhart på scenen - mycket sent, han har varit ute och fiskat i floden Seine. Fångsten ska bli middag.
Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten slog igenom 1934 och när filmen börjar är Django en uppskattad musiker i Paris under andra världskriget. Även bland de tyska ockupanterna. Vi ser ett hav av nazistuniformer och Django säger att han inte är så noga med vem som lyssnar på honom. Alla har rätt till bra musik.
Django är övertygad om att alla älskar honom - men är det ändå inte självmord att bege sig till Tyskland, för en fransk-belgisk-romsk jazzmusiker? Listan över vad han inte får göra på konserterna är längre än listan på vad han får göra.
Omgivningen inser före Django själv att han inte är skyddad av sin stjärnstatus.
Så småningom planeras en flykt till Schweiz, till friheten. Men det tar tid. Mesta delen av filmen står Django vid en sjö och fiskar och ser bister ut. Han kommer inte över sjön till Schweiz idag heller. Han komponerar vid kyrkans orgel och det som han komponerar blir sedan känt som rekviem för alla romer som dog under andra världskriget.
Klimax i filmen är en flyktscen under ett musikunderhållningsnummer - som taget från Den Stora flykten eller Mupparna eller Sound of Music. Fast småskaligt. En engelsk flygare ska smugglas över gränsen. Django ska distrahera tyskarna. För alla älskar ju hans musik.
När det gäller rollbesättningen så spelas alla romer i filmen - utom Django själv (som spelas av Reda Kateb) - av romer.
Som så ofta när det gäller biopics tar man sig ofta friheter med sanningen för att det ska bli dramatiskt --- i filmen lyckas Django fly till Schweiz, under stor dramatik. I verkligheten kom han aldrig in i Schweiz, utan avvisades vid gränsen och fick slokörat bege sig tillbaka till Paris igen. En sådan dramatisk kurva är knappast filmisk, verkar man ha tänkt, och se här, flykten till Schweiz lyckas, precis som slutet av Den stora illustionen. Cinematiskt vackert plumsande genom snö, och så är huvudpersonen i säkerhet.
Kärnan i filmen är Djangos uppvaknande från "jag gör bara musik och spelar för vem som vill lyssna" (inklusive nazister som mördar romer) till upprorsman och medlem av La resistance --- motståndskvinnan Louise de Klerk, spelad av Cécile de France, omvänder honom till den rätta, medvetna vägen. Karaktären Louise de Klerk är mycket löst inspirerad av den verkliga motståndskvinnan Maggie Kuipers. Men om hon i verkligheten hade ihop det med Django ... är hitintills okänt. Det är förmodligen helt och hållet en fiktion.
Rekviemet av Django Reinhart fanns och uppfördes vid krigets slut även i verkligheten --- men i verkligheten har det mesta av noterna gått förlorade. Tyvärr.
Medverkande: Reda Kateb, Cécile de France m.fl.
Frankrike, 2017
Njutafilms
1943. Någonstans i Ardennerskogen leker barn. Plötsligt blir de skjutna till döds. Fler människor flyr för sina liv och vid lägerelden skjuts en blind sångare och gitarrist. Han var Django Reinharts stora idol som barn.
Vi ser inte de som skjuter. Men vi förstår. Inga överlevande. Romer skjuts, bränns inne eller tas till koncentrationsläger.
Samtidigt i Paris går "den levande legenden" Django Reinhart på scenen - mycket sent, han har varit ute och fiskat i floden Seine. Fångsten ska bli middag.
Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten slog igenom 1934 och när filmen börjar är Django en uppskattad musiker i Paris under andra världskriget. Även bland de tyska ockupanterna. Vi ser ett hav av nazistuniformer och Django säger att han inte är så noga med vem som lyssnar på honom. Alla har rätt till bra musik.
Django är övertygad om att alla älskar honom - men är det ändå inte självmord att bege sig till Tyskland, för en fransk-belgisk-romsk jazzmusiker? Listan över vad han inte får göra på konserterna är längre än listan på vad han får göra.
Omgivningen inser före Django själv att han inte är skyddad av sin stjärnstatus.
Så småningom planeras en flykt till Schweiz, till friheten. Men det tar tid. Mesta delen av filmen står Django vid en sjö och fiskar och ser bister ut. Han kommer inte över sjön till Schweiz idag heller. Han komponerar vid kyrkans orgel och det som han komponerar blir sedan känt som rekviem för alla romer som dog under andra världskriget.
Klimax i filmen är en flyktscen under ett musikunderhållningsnummer - som taget från Den Stora flykten eller Mupparna eller Sound of Music. Fast småskaligt. En engelsk flygare ska smugglas över gränsen. Django ska distrahera tyskarna. För alla älskar ju hans musik.
När det gäller rollbesättningen så spelas alla romer i filmen - utom Django själv (som spelas av Reda Kateb) - av romer.
Som så ofta när det gäller biopics tar man sig ofta friheter med sanningen för att det ska bli dramatiskt --- i filmen lyckas Django fly till Schweiz, under stor dramatik. I verkligheten kom han aldrig in i Schweiz, utan avvisades vid gränsen och fick slokörat bege sig tillbaka till Paris igen. En sådan dramatisk kurva är knappast filmisk, verkar man ha tänkt, och se här, flykten till Schweiz lyckas, precis som slutet av Den stora illustionen. Cinematiskt vackert plumsande genom snö, och så är huvudpersonen i säkerhet.
Kärnan i filmen är Djangos uppvaknande från "jag gör bara musik och spelar för vem som vill lyssna" (inklusive nazister som mördar romer) till upprorsman och medlem av La resistance --- motståndskvinnan Louise de Klerk, spelad av Cécile de France, omvänder honom till den rätta, medvetna vägen. Karaktären Louise de Klerk är mycket löst inspirerad av den verkliga motståndskvinnan Maggie Kuipers. Men om hon i verkligheten hade ihop det med Django ... är hitintills okänt. Det är förmodligen helt och hållet en fiktion.
Rekviemet av Django Reinhart fanns och uppfördes vid krigets slut även i verkligheten --- men i verkligheten har det mesta av noterna gått förlorade. Tyvärr.
Django är en lågmäld och ofta långsam film --- inte helt sann som biopic betraktad, men den lyckas leverera en sanning i alla fall. Om romernas situation under andra världskriget och filmes epilog, då Djangos rekviem spelas och verkliga offer visas på bild i ett allt större collage, är berörande.
Django är en fantastiskt bra film. Om musiken som förströelse, som glädjekälla, som tröst och som upprorshandling. Och som minnesmärke.
BG
Django är en fantastiskt bra film. Om musiken som förströelse, som glädjekälla, som tröst och som upprorshandling. Och som minnesmärke.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.