 |
| Zac Efron och Hugh Jackman skålar och dansar i The Greatest Showman. |
Regi: Michael Gracey
Manus: Jenny Bicks, Bill Condon
Medverkande: Hugh Jackman, Zac Efron, Michelle Williams, Rebecca Ferguson, Zendaya, Keala Settle m.fl.
Land: USA, 2017
Distribution: 20th Century Fox
The Greatest Showman kan fortfarande upplevas på biograferna - en storslagen upplevelse - och nu även aktuell på DVD, BD och VOD. Med massor av extramaterial!
The Greatest Showman är 2017 års största "surprise hit wonder" på biograferna och filmen slog rekord i Storbritannien i hur länge den låg på topp tio listan --- och började klättra UPPÅT igen!
Det konstigaste med filmen är hur den gör våld på Jenny Linds karaktär - i verkligheten var hon gift med en vanlig, trevlig kille hemifrån Sverige. (Lite som den sentida operastjärnan Birgit Nilsson, väldigt jordnära och chosefri och gift med sin ungdomskärlek, en veterinär). Här i filmen blir Jenny Lind vanvettigt förälskad i P.T. Barnum som är mycket, mycket äldre än hon ... och som dessutom inte begriper sig på opera, och hon försöker spräcka hans äktenskap. Ack, dessa fala farliga femme fatales från Europa som kommer till Amerika och vill förstöra amerikanska helylle familjevärderingar! Här går man verkligen in på klichéer - eller om man försöker skapa ett anti-me-too-inlägg.
"The film does Jenny Lind a great disservice" fastslog en Hollywoodtidning, och det är att ta i i underkant.
Ja, hon lämnade turnén som P.T. Barnum organiserat med henne som stjärna, men det var för att hon tyckte att han var oprofessionell. Kan det ha haft något med att hon ensam skulle överrösta en 60-mans orkester OCH fyrverkerier med sin sång?
En påhittad partner för Barnum
Zac Efrons karaktär fanns inte i verkligheten, men hans karaktär har i alla fall den fördelen att Hugh Jackmans karaktär har någon att förklara saker för (utan att prata direkt med publiken) och någon att sjunga och dansa med ... och man förstör inte en verklig karaktärs historia. Som man gör med Jenny Lind.
Sedan är det också helt historiskt inkorrekt att insinuera att Drottning Victoria skulle ha haft något emot vem som kom till hennes hov - kreti och pleti från hela Commonwealth kom hela tiden till hovet, folk med alla möjliga utseenden, religioner, hudfärger, klasser ... hon var ju allas drottning. Hon var också aktivt mot rasism, slaveri och förtryck ... Men hon hade ingen reell makt, Storbritannien var redan bara en konstitutionell monarki.
Letar man historiska fel, hittar man många. Som att de båda ungarna inte växer under alla år som filmen utspelar sig ...
Men man får tänka sig det hela som en teaterpjäs - sång och musik och underhållning och skådespelare som står på en scen och sjunger och dansar ... Så hänger man inte upp sig på hur otroligt rent och snyggt det var i denna version av "förr i tiden", och att Michelle Williams karaktär inte har annat att göra än att tvätta redan vita lakan.
The Greatest Showman är en okej film, men en helt fantastisk och storslagen musikal! Som musikal vill man se, men framförallt höra, filmen om och om igen.
Och även om de båda Disneyskådespelarna inte är speciellt bra (eller övertygande) i sin kärlekshistoria är Michelle Williams alltid bra, och Hugh Jackman är strålande!
Keala Settle och sången This Is Me, är The Greatest Showmans absoluta höjdpunkt. En låt som gjord för att låta regnbågsflaggan flyga högt!
The Greatest Showman är 2017 års största "surprise hit wonder" på biograferna och filmen slog rekord i Storbritannien i hur länge den låg på topp tio listan --- och började klättra UPPÅT igen!
En Showman som växer med tiden
Vanligtvis sjunker filmer ju äldre de blir. Men The Greatest Showman är något helt annat än alla de storfilmer som måste ses på premiärdagen eller premiärhelgen --- den fick "positive word of mouth" och många som älskade sångerna och shownumrena såg den många gånger. Den är inte heller beroende av överraskningar, som så många superhjältefilmer och andra upphaussade filmer.
Man kan berätta handlingen i hela filmen utan att komma in på spoilervarning. Hur det går är liksom inte grejen med den här filmen, det är Sången och Dansen som är mödan värd!
Man har inte sett så många människor hoppa omkring och sjunga och dansa tillsammans sedan High School Musicals glansdagar!
Förutom öppningsnumret i La La Land då ...
Vanligtvis sjunker filmer ju äldre de blir. Men The Greatest Showman är något helt annat än alla de storfilmer som måste ses på premiärdagen eller premiärhelgen --- den fick "positive word of mouth" och många som älskade sångerna och shownumrena såg den många gånger. Den är inte heller beroende av överraskningar, som så många superhjältefilmer och andra upphaussade filmer.
Man kan berätta handlingen i hela filmen utan att komma in på spoilervarning. Hur det går är liksom inte grejen med den här filmen, det är Sången och Dansen som är mödan värd!
Man har inte sett så många människor hoppa omkring och sjunga och dansa tillsammans sedan High School Musicals glansdagar!
Förutom öppningsnumret i La La Land då ...
En La La Land i en annan typ av showbiz ...
The Greatest Showman har mycket gemensamt med La La Land - den levererar en önskedröm om att folk som följer sina drömmar blir belönade till sist.
The Greatest Showman har mycket gemensamt med La La Land - den levererar en önskedröm om att folk som följer sina drömmar blir belönade till sist.
Alla inom showbiz vet att det inte är sant. Men tänk om ...
De båda filmerna har också det gemensamt att de är "original musicals" till skillnad från de framgångsrika jukeboxmusicals (som Mamma Mia!) där musiken redan tidigare är känd, och kan fungera som dragplåster i sig.
The Greatest Showman tar ingen draghjälp alls av redan kända toner. (Även i La La Land spelades kända 1980-tals hits på ett Hollywoodparty).
The Greatest Showman vann en Golden Globe för bästa låt.
Och styrkan i filmen är musiken - och när den skäggiga damen sjunger är det med pamp och pomp och pondus.
Styrkan i filmen är inte logiken, eller biopic delen. P.T. Barnum och en del av karaktärerna i filmen har levat på riktigt, och vad som hände i verkligheten inkräktar inte mycket på storyn i filmen.
De båda filmerna har också det gemensamt att de är "original musicals" till skillnad från de framgångsrika jukeboxmusicals (som Mamma Mia!) där musiken redan tidigare är känd, och kan fungera som dragplåster i sig.
The Greatest Showman tar ingen draghjälp alls av redan kända toner. (Även i La La Land spelades kända 1980-tals hits på ett Hollywoodparty).
The Greatest Showman vann en Golden Globe för bästa låt.
Och styrkan i filmen är musiken - och när den skäggiga damen sjunger är det med pamp och pomp och pondus.
Styrkan i filmen är inte logiken, eller biopic delen. P.T. Barnum och en del av karaktärerna i filmen har levat på riktigt, och vad som hände i verkligheten inkräktar inte mycket på storyn i filmen.
Varför kan inte "freaksen" få en egen story arc?
Massor av människor hittas på och ges stora roller, som det unga Disney paret, Z & Z, som blir förälskade "över alla klassgränser". Det som är extra mycket irriterande med detta (förutom att de inte är övertygande som skådespelare) är att i en film som säger sig vilja celebrera freaks och folk med annorlunda utseende så lägger man ALLA kärlekshistorier och kärleksscener mellan nästan overkligt vackra och fotomodellssnygga människor med slät och perfekt hy. Zac Efron fick åtminstone ihop det med en mullig tjej i filmmusikalen Hairspray, två barbiedockor som blir förälskade är inte alls lika rörande ... Och Hugh Jackman och Michelle Williams är mycket snyggare än sina verkliga förlagor.
Kunde någon av "freaksen" ha fått en kärlekshistoria? Eller en historia över huvud taget? Annat än att vara objekt som P.T. Barnum ska rädda och ge en mening med livet?
Filmen har inte mycket med den verklige P.T. Barnum att göra, som inte alls var lika snygg eller trevlig eller korrekt som karaktären som Hugh Jackman spelar.
Den verklige P.T. Barnum höll sig på topp i 50 år som underhållningens mästare. Han utnyttjade folk och var ungefär lika charmig som en bulldozer.
Massor av människor hittas på och ges stora roller, som det unga Disney paret, Z & Z, som blir förälskade "över alla klassgränser". Det som är extra mycket irriterande med detta (förutom att de inte är övertygande som skådespelare) är att i en film som säger sig vilja celebrera freaks och folk med annorlunda utseende så lägger man ALLA kärlekshistorier och kärleksscener mellan nästan overkligt vackra och fotomodellssnygga människor med slät och perfekt hy. Zac Efron fick åtminstone ihop det med en mullig tjej i filmmusikalen Hairspray, två barbiedockor som blir förälskade är inte alls lika rörande ... Och Hugh Jackman och Michelle Williams är mycket snyggare än sina verkliga förlagor.
Kunde någon av "freaksen" ha fått en kärlekshistoria? Eller en historia över huvud taget? Annat än att vara objekt som P.T. Barnum ska rädda och ge en mening med livet?
Filmen har inte mycket med den verklige P.T. Barnum att göra, som inte alls var lika snygg eller trevlig eller korrekt som karaktären som Hugh Jackman spelar.
Den verklige P.T. Barnum höll sig på topp i 50 år som underhållningens mästare. Han utnyttjade folk och var ungefär lika charmig som en bulldozer.
Karaktärsmord på Jenny Lind
Det konstigaste med filmen är hur den gör våld på Jenny Linds karaktär - i verkligheten var hon gift med en vanlig, trevlig kille hemifrån Sverige. (Lite som den sentida operastjärnan Birgit Nilsson, väldigt jordnära och chosefri och gift med sin ungdomskärlek, en veterinär). Här i filmen blir Jenny Lind vanvettigt förälskad i P.T. Barnum som är mycket, mycket äldre än hon ... och som dessutom inte begriper sig på opera, och hon försöker spräcka hans äktenskap. Ack, dessa fala farliga femme fatales från Europa som kommer till Amerika och vill förstöra amerikanska helylle familjevärderingar! Här går man verkligen in på klichéer - eller om man försöker skapa ett anti-me-too-inlägg.
"The film does Jenny Lind a great disservice" fastslog en Hollywoodtidning, och det är att ta i i underkant.
Ja, hon lämnade turnén som P.T. Barnum organiserat med henne som stjärna, men det var för att hon tyckte att han var oprofessionell. Kan det ha haft något med att hon ensam skulle överrösta en 60-mans orkester OCH fyrverkerier med sin sång?
En påhittad partner för Barnum
Zac Efrons karaktär fanns inte i verkligheten, men hans karaktär har i alla fall den fördelen att Hugh Jackmans karaktär har någon att förklara saker för (utan att prata direkt med publiken) och någon att sjunga och dansa med ... och man förstör inte en verklig karaktärs historia. Som man gör med Jenny Lind.
Sedan är det också helt historiskt inkorrekt att insinuera att Drottning Victoria skulle ha haft något emot vem som kom till hennes hov - kreti och pleti från hela Commonwealth kom hela tiden till hovet, folk med alla möjliga utseenden, religioner, hudfärger, klasser ... hon var ju allas drottning. Hon var också aktivt mot rasism, slaveri och förtryck ... Men hon hade ingen reell makt, Storbritannien var redan bara en konstitutionell monarki.
Letar man historiska fel, hittar man många. Som att de båda ungarna inte växer under alla år som filmen utspelar sig ...
Men man får tänka sig det hela som en teaterpjäs - sång och musik och underhållning och skådespelare som står på en scen och sjunger och dansar ... Så hänger man inte upp sig på hur otroligt rent och snyggt det var i denna version av "förr i tiden", och att Michelle Williams karaktär inte har annat att göra än att tvätta redan vita lakan.
Oklahoma!
The Greatest Showman är en okej film, men en helt fantastisk och storslagen musikal! Som musikal vill man se, men framförallt höra, filmen om och om igen.
Och även om de båda Disneyskådespelarna inte är speciellt bra (eller övertygande) i sin kärlekshistoria är Michelle Williams alltid bra, och Hugh Jackman är strålande!
Jackman verkar stormtrivas med att ha gått vidare från superhjälterollerna --- eller snarare; med att ha gått tillbaka till rötterna. Vem vet, om det blir en filmatisering av Oklahoma! borde Hugh Jackman vara ett givet val för huvudrollen. En scenversion av Oklahoma! var förresten vad Jackman jobbade med innan han blev upptäckt som Wolverine ... en gång för länge sedan, när den första superhjältefilmen som skulle celebrera "det annorlunda" skulle göras. Och budskapet gick hem, med råge, utan att någon sa "Mutant and proud" flera gånger.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.