FILM: Mike and Dave need Wedding Dates

Adam Devine och Zac Efron som Mike and Dave Stangle.

År 2013 i verkligheten postade bröderna Mike och Dave Stangle en annons på Craigslist. De efterlyste två skötsamma tjejer för att vara deras dejter på ett bröllop. Annonsen "blev viral" - ett bevis på att annat än Justin Bieber och katter kan dra till sig uppmärksamhet. Bröderna medverkade i ett TV-program. Twentieth Century Fox köpte rättigheterna till storyn. Här är nu filmen som enligt förtexterna är "Inspired by the life stories of Mike and Dave Stangle". "Based on a true story. Sort of."

Det är på något sätt otroligt att detta ska vara än sann historia, det sanna är förmodligen att bröderna hette Mike and Dave. 

Det här är en ny film i den nya komedigenren "elak komedi". Inte de där komedierna där rollfigurerna är sympatiska och innerst inne snälla. Som The Intern där alla visare sig vara snälla innerst inne, till och med Anne Hathaways maniska boss (och hennes otrogne man) och snällast av alla är Robert De Niros karaktär. Eller, ett ytligare exempel, High School Musical där till och med den bitchigaste tjejen visar sig ha ett hjärta av guld innerst inne.

Moderna komedier i "elak komedi" genren är filmer fulla av elaka, vidriga och hatiska rollfigurer och filmerna i sig är hatiska. Som Bad Neighbours 1 & 2. Som också har Zac Efron i en av huvudrollerna. Han är med även här. Sedan kommer Adam Devine (som hade en liten roll i The Intern), Anna Kendrick och Aubrey Plaza. Anna Kendrick är bara bäst i allt som hon är med i. Så även i denna film.

Felet med filmen är att ingen annan i filmen är rolig, inte ens manuset, och det är dödsstöten för en komedi. Varför ska man bry sig om ett par jobbiga bröder som får ett par ännu jobbigare dates på halsen? Vad filmen saknar i manus kompenserar den med i ljudvolym. Som för att försöka få åskådaren så förlamad att den inte märker hur ologisk filmen är. Synd på Anna Kendricks som är så mycket bättre än filmen hon är med i.

Regi: Jake Szymanski.
Manus: Andrew Jay Cohen, Brendan O’Brien.
Titel: Mike and Dave need Wedding Dates.
Medverkande: Zac Efron, Adam Devine, Anna Kendrick, Aubrey Plaza m.fl.
USA, 2016
Fox-Paramount

The Giving Tree - På hur många sätt kan en pojke utnyttja ett träd?

The Giving Tree
- Motsatsen till Spelar min lind sjunger min näktergal

Shel Silverstein
Och trädet var lyckligt
Originaltitel: The Giving Tree
Översättning Beppe Wolgers
ISBN: 9789187207808
Karneval förlag


I "Who wants a Cheap Rhinoceros?" räknas det upp på hur många sätt kan en pojke kan utnyttja en noshörning. I "The Giving Tree" räknas det upp på hur många sätt en pojke kan utnyttja ett träd. Båda böckerna kom ut i original 1964.

Omaka kompisar i gammal amerikansk barnbok

I korthet är "The Giving Tree" är en amerikansk barnboksklassiker som handlar om ett par kompisar. En har lärt sig att dela med sig, men inte den andra. Han tar bara för sig hela tiden. Det slutar med att båda två ser knäckta ut när boken är slut. Den svenska titeln är "Och trädet var lyckligt". Men man vet inte om trädet är lyckligt - det står så i texten, men den kan vara ironisk. Även i "Who wants a Cheap Rhinoceros?" finns det mycket i text och bild som motsäger varandra.

Behöver riktiga kompisar en belöning för att komma över och leka?

När min kompis Alex gav bort glass och godis och läsk till ett par ungar som alltid kom över så snart de såg att glassbilen kört förbi (och ofelbart försåg sig med hela det godaste urvalet innan de försvann igen) sa hans mamma till honom att det finns gränser för hur givmild och osjälvisk man kan vara. De där ungarna måste bjuda och dela med sig någon gång de också, förklarade hon. Det gjorde de aldrig. Jag bedömdes däremot som en perfekt kompis eftersom jag alltid sa nej till läsk och godis (inte för att jag var osjälvisk utan för att jag helt enkelt tillhörde den minoritet som inte gillade socker). Poängen var i alla fall att om man är en bra kompis kan man leka ihop utan att utkräva en belöning för att man kommer över.
Huvudpersonerna i "The Giving Tree" hade förmodligen behövt Alex mamma för att lära sig att man ska vara lagom osjälvisk och lagom självisk.

Allting pratar nu för tiden

Av kompisarna i "The Giving Tree" är en osjälvisk (och påminner väldigt mycket om Alex) och den andra kompisen påminner om ungarna som alltid kom förbi, lika pålitligt som ett urverk, när glassbilen körde förbi. Annars kom de aldrig och lekte. Alla barn verkar ha lätt att känna igen typen som pojken i "The Giving Tree" representerar, det verkar finnas minst en på varje dagis. Den osjälviska kompisen i "The Giving Tree" spelas av ett träd (vilket man förstår av titeln) och den andra kompisen spelas av en människa. Det är inte alls konstigt för barn att ett träd och en människa kan vara kompisar och att de pratar med varandra, det finns ett talande träd bland annat i Pocahontas och barn är vana vid att allt pratar nu för tiden: griskultingar, bilar, tekannor, ljusstakar, flygplan, tåg ...
Intrigen är kortfattat att den själviska kompisen kommer förbi bara när han vill ha något, han kommer inte och leker och pratar eller bjuder på något själv, aldrig någonsin. Men trädkompisen håller fast vid deras vänskap ändå. När pojken är liten nöjer han sig med att få några löv att leka med, men allt eftersom han blir äldre vill han ha mer och mer och mer.

Hur människor behandlar naturen

Man kan också se historien som en bild av hur människor behandlar naturen - det avskräckande Påskön-exemplet. En fin och frodig ö förstördes när människor kom dit, tyckte sig ha funnit paradiset och högg ner träden. All den bördiga matjorden försvann, för inga trädrötter höll kvar den längre. Och inte kunde människorna ta sig därifrån när maten tog slut, för de hade huggit ner träden och hade inget att bygga båtar av. De fick helt enkelt lida av undernäring och fattigdom.
Samma sak håller på att hända i större skala över hela jordklotet - alla vet att regnskogen är planetens lungor, ändå görs inte tillräckligt för att rädda den.

Vad kan du få för utdelning från naturen?

Boken är som en uppräkning av allt man kan få av träd: löv att leka med, äpplen att sälja, material för att bygga ett hus av och material för att bygga en båt av och en sittpall att sitta på (alltså stubben som finns kvar).
Men man måste plantera nya träd för att få ett hållbart skogsbruk, man måste ge tillbaka till naturen, man kan inte bara ta. Barnen påpekar också att det måste vara ett ynkligt litet hus som bara byggs av några grenar av ett äppelträd, för äppelträdgrenar räcker ju inte ens till en liten koja till barnen själva. Stammen är också för liten för att göra till en hel båt. Och varför fortsätter pojken/mannen/gubben inte med att sälja äpplen? Då skulle han ju kunna köpa tegel och göra ett bättre hus, precis som i sagan "De tre små grisarna"! Huset av pinnar höll som bekant inte speciellt längre. Och varför sparade inte han äpplen till nästa generation, till sina barn och sina barnbarn? Det blir ju äpplen varje år! När vi planterar ett äppelträd vet vi att man inte får frukt direkt, man måste vänta.

Trädet som religiös symbol

Men vuxna läsare ser det förmodligen mer symboliskt, och eftersom det är vuxna som köper böcker (även barnböcker) har "The Giving Tree" sålts i enorma upplagor i USA, och funnits i tryck ända sedan 1964. En del av succén förklaras med att kristna grupper köper den eftersom de ser trädets osjälviska givande och altruism som ett uttryck för Jesus osjälviska kärlek till människorna.
Ironiskt nog var det vikingatidens träddungar som var heliga, de kristna som kom till Skandinavien och skövlade dem för att lära de gamla gudarna att veta hut och införde på så sätt miljöförstöring i Norden.
Det är inte speciellt troligt att svenska läsare kommer att tänka på "The Giving Tree" som en kristen bok, den är bara en historia om två kompisar, där en råkar vara ett träd, alternativt så är det en symbolisk historia om miljöförstöring.

Guldgåsen lägger inte fler guldägg

Berättelsen har en hel del gemensamt med gamla historier som brukar vara med i Bland tomtar och troll, bland annat gamla sagor av Oscar Wilde (som Silverstein måste ha känt till). Men mest av allt påminner "The Giving Tree" om sagan om Guldgåsen. Vad händer när människan blir för ha-galen och slaktar guldgåsen för att få alla ägg och rikedomar på en gång? Svar: det blir inga mer guldägg. På samma sätt blir det inga mer äpplen här. Källan till inkomst är borta.

I Norden finns det gott om sagor och legender om träd, vare sig man pratar om "Det gamla kastanjeträdets saga" i Bland tomtar och troll, ett träd som tar hand om sin familj i generationer och symboliserar tidens gång, eller Yggdrasil i vikingamytologin, eller något av alla älskade träd i Astrid Lindgrens böcker. Som sockerdricksträdet i "Pippi Långstrump" eller linden i "Spelar min lind sjunger min näktergal".

"The Giving Tree" - motsatsen till "Spelar min lind sjunger min näktergal"

"Spelar min lind sjunger min näktergal" är precis som "The Giving Tree" en berättelse om vänskap mellan ett träd och ett barn. Men i  "Spelar min lind sjunger min näktergal" inser barnet att hon måste ge något tillbaka till naturen för att linden ska bli lycklig och spela och för att näktergalen ska sjunga. Så barnet ger sin själ till trädet och är lycklig, och linden spelar och är lycklig och de lever tillsammans i symbios.

Det är intressant att konstatera att den svenska sagan om barn-träd vänskap går ut på vad människan har att ge, medan den amerikanska sagan om barn-träd vänskap går ut på att människan roffar åt sig så mycket som möjligt.

Det kan väl aldrig vara symboliskt för de olika nationernas mentalitet och inställning till miljöarbete?

Läs även om träds vänskap och solidaritet i Trädens hemliga liv:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21909-litteratur-peter-wohlleben-tradens-hemliga-liv

Det finns förresten gott om träd i nordiska sagor.  och Bland tomtar och troll sagan Det gamla kastanjeträdets saga av Ellen Lundberg-Nyblom har de färgglada, naturromantiska illustrationerna som är typiska för Einar Norelius. Naturen är besjälad. Att skildra tidens gång genom ett kastanjeträds minnen (den typen av träd blir ju mycket äldre än människor) är en genial idé! 

Vem vill ha en billig noshörning?

- På hur många sätt kan en pojke utnyttja en noshörning?


Shel Silverstein

Vem vill ha en billig noshörning?

Originaltitel: Who wants a Cheap Rhinoceros?

Översättning: Björn Eklund

ISBN: 9789187207792

Karneval förlag


Funderar du på att skaffa ett nytt husdjur? Varför inte prova en noshörning!
Shel Silversteins amerikanska bilderboksklassiker "Who Wants a Cheap Rhinoceros?" kom ut för första gången 1964 och kommer nu ut på svenska.

Pojken-och-hans-husdjur-parodi

Boken är som en parodi på gamla "the boy and his dog" böcker där det framställs säljande hur viktigt det är för en pojke att ha ett husdjur att ta ansvar för. Pojken i boken har en noshörning istället för en hund. Och noshörningen hämtar inte morgontidningen eller tofflorna!

Boken är rekommenderad för 3-6 års åldern och varje uppslag innehåller en stor bild tecknad med svarta linjer på vit bakgrund (inga färger) på den ena halvan av uppslaget och en kort text som antingen förklarar och understryker bilden eller humoristiskt motsäger vad bilden föreställer på den andra halvan uppslaget. Att bilden antingen understryker texten eller motverkar den är två olika klassiska bilderboksgrepp som Silverstein växlar mellan.

Svarta linjer, vit bakgrund

Det finns ingen historia i boken, ingen början-mitten-slutet, varje uppslag fungerar för sig själv.
Lite som såna där seriestrippar som finns i tidningar, där man får en kul bild med bildtext (eller pratbubbla) varje dag. Shel Silverstein var känd för att rita serier i tidningen Playboy innan han började med barnböcker och stilen är ungefär densamma: vit bakgrund, inga färger, inga skuggor, svarta linjer. Men linjerna i barnböckerna är rundare, fylligare och "gulligare" - som om en mjukare penna använts, en som aldrig raspar mot pappret.

Är det någon som har en gammaldags skivspelare?

Några förklaringar vad en noshörning kan vara bra att ha till känns väldigt mossiga och daterade i det amerikanska originalet. "He is wonderful for playing records if you have no phonograph." De flesta 3-6 åringar har ingen aning om vad en "phonograph" är - de är vana vid att musik kommer från datorn. De flesta föräldrar till 3-6 åringar använder inte heller en "phonograph". De får väl googla det, eller fråga mormor och morfar.
"And he is great for not letting your mother hit you when you haven’t really done anything bad" är en annan originalmening som känns sorgligt daterad. Som Astrid Lindgren sa: Man får inte lov att slå små barn. Numera är det också, tack och lov, olagligt. Så du behöver inte en noshörning som skyddar dig. Det gör barnombudsmannen (som dock inte är lika rolig att teckna som en noshörning).

Hur kan du använda ett noshörningshorn?

Boken är som en lista över fördelar och nackdelar med en att ha en noshörning. Nackdel: "He is hard to build a house for." Fördel: "But he is lots of fun at the beach."
Boken är också en lista över användningsområden för en noshörning, ofta noshörningens horn. "And he makes a very lovely lamp" konstaterar texten och visar en bild av noshörningen med en lampskärm på hornet.
Barn idag är förmodligen mycket mer medvetna om hur utsatta djur är, hur många som är utrotningshotade p.g.a. människans framfart och hur orättvist det är att djur utnyttjas för att de ska användas som inredningsdekorationer. För att sitta på eller för att göra en lampa av eller för att använda som klädhängare. De upplever inte att det är en kul grej att skämta om.

Åtråvärda djur lever farligt

Nu lever ju fortfarande noshörningen som barnet i boken sitter på, gör en lampa av, gör en klädhängare av osv. Men barnen tycker ändå synd om noshörningen, för den inte får lov att vara ute i det fria. Noshörningen är ett urtidsdjur som fanns långt innan människan (kolla in Johan Egerkrans "Första urtidsboken" för små barn) och som på relativt kort tid (ur evolutionssynpunkt) gått från trettio olika välmående arter till bara fem. Men boken är från 1964 innan någon av "rädda noshörningarna projekten" drog igång. Ingen av de fem noshörningsarterna som finns kvar idag har en säker framtid och det finns nu mindre än 15 000 individer av noshörningar, alla fem arterna inkluderade. Ett bestånd  på 60 javanoshörningar gör att denna art räknas till världens mest utrotningshotade däggdjur. Under 1970-talet startades flera projekt för att skydda noshörningar, men bestånden har fortsatt att minska drastiskt.

Krav på färg och action

Boken verkar vara roligare för vuxna som är vana vid en gammaldags nonsenstradition och svartvita bilder, än för barn, som snabbt blir uttråkade av bokens repetitiva natur, barn idag är vana vid mycket mer sofistikerade barnböcker, de kräver handling hela tiden och massor av detaljer och färger och möjligheter att upptäcka nya saker hela tiden. Som när Birgitta Sif illustrerar Fröken Hazeltine eller när Axel Scheffler illustrerar den lilla draken Zoggs äventyr i en modern nonsensbok. Barn har idag höga kvar på handling och bilder med mycket action i flerfärgstryck - det som de har roligast med i boken om den billiga noshörningen är att färglägga bilderna.

Läs även Vid vägs ände:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/22328-litteratur-ola-jennersten-tom-svensson-vid-vags-ande-om-arbetet-med-att-radda-varldens-noshorningar-elefanter-och-tigrar

Saga och Simon drömmer om egen hund.

Författare: Anna Helgesson
Bild:Anna Södergård
ISBN: 978-91-7577-382-7
Idus förlag


Det här är en "lagom" bok rekommenderad för åldersgruppen 6-9 åringar. Lagom tjock, lagom lättläst, lagom spännande. Många små berättelser i en volym. Men synd att ungarna inte får en egen hund! De lyckas däremot rädda hundcaféet och det är ju tur! Och de får en hund som de hjälper till att ta hand om. 
Det kan ses som positivt att inte alla problem löses - alla kan inte få egen hund, det är grymt mot hunden att vara ensam hemma hela dagarna. Då är det en bra lösning att gå ut med någon annans hund på kvällarna. Bättre nåt än inget ...

Bokens handling: Saga och Simon är nio år och tvillingar. De älskar hundar och deras högsta dröm är att få en egen. Tur att det vimlar av hundar i Kummelby där de bor! Den nyfikna Saga hittar mysterier överallt och Simon tycker ibland att hon är onödigt modig. På tältsemestern på Öland hör de konstiga ljud från ett rymdskepp. Eller är det en husvagn?
En hel flock hundar verkar vara i fara. Det blir dags för supersyskonen att rycka ut för att försöka rädda dem.

Häng med syskonen Saga och Simon på tokiga äventyr där det mesta kan hända. Blodsugande myggor, rymdvarelser och bortsprungna hundar är några av de saker
du får läsa mer om i den här boken.

Saga & Simon – Hundlängtan och utomjordingar
är första delen i en serie. Anna Helgesson har tidigare skrivit den omtyckta boken Resan till sommaren och den fristående uppföljaren Glashjärtat – vänner eller fiender?
Anna Södergård har tidigare illustrerat Lillan & Loke-böckerna. Tillsammans har de skapat en bok full av humor och tokiga upptåg.

FILM: Author: The J.T. LeRoy Story

Author: The J.T. LeRoy Story
- Årtiondets största litterära bluff i ny dokumentärfilm


Regi: Jeff Feuerzeig
Author: The J.T. LeRoy Story
Medverkande: Laura Albert, Bruce Benderson, Dennis Cooper m.fl.
USA, 2016
Njutafilms



De mest osannolika sakerna kan vara sanna. Eller som Aristoteles konstaterade: Det är sannolikt att något osannolikt inträffar.
Bedöm följande fall A, B och C:

A) Det är grand final i skojarbranschen. Vad är priset för att ha en spökskrivare? Nu hotar den andra kvinnan att förgöra den intagande och kloka persona som läsarna tror att Lillemor Troj är.

B) Harriet Burden känner uppgivenhet inför att ständigt förbises av New Yorks konstnärselit. Hon bestämmer sig för att genomföra ett experiment: hon döljer sin identitet bakom tre påhittade manliga konstnärsalias.

C) Författaren Jeremiah Terminator LeRoy skriver den kultförklarade romanen ”Sarah”, hänger med bandet Smashing Pumpkins och Hollywoodkändisar, är kompis med Courtney Love och Madonna och producerar indiefilmer. ”Sarah” ska bli film och är värd miljoner. Men J.T. LeRoy finns inte i verkligheten.

Vilket av ovanstående fall verkar mest långsökt? Vilket har inträffat i verkligheten?

Döm varken böcker eller författare efter deras "cover"

Fall C) verkar för de flesta mest långsökt. Att vara så känd, skriva sitt livs historia och sälja filmrättigheterna till sitt liv ... och så att inte finnas!

Men detta är det enda av ovanstående fall som har inträffat i verkligheten!

Fall A) är Kerstin Ekmans hyllade roman  ”Grand final i skojarbranschen ”. Hon skildrar hur man som författare måste vara som två personer, den som skriver och den som säljer. (Dessutom så är det som en thriller om en spökskrivares jakt på upprättelse!)

Fall B) är Siri Hustvedts lika hyllade roman om den upproriska Harriet Burden, ”Den lysande världen”.

Nu till det verkliga fallet. Fall C).

Girl-Boy-Girl

År 2006 avslöjade en reporter att J.T. LeRoy var en konstruerad författarpersona, en pseudonym för Laura Albert.

I offentligheten hade LeRoy spelats av skådespelerskan Savannah Knoop. Men hon började tycka att det var en alltför påfrestande roll - hon ville gå tillbaka till att vara tjej igen, något hon skildrat i den självbiografiska boken ”Girl-Boy-Girl”. Hon fick ju inte ens cred för rollen hon spelade, något av en mardröm för en skådespelerska.

Den här intrigen låter som om den är tagen från Kerstin Ekman romanen ”Grand final i skojarbranschen” - ”jag vill också skriva böcker och bli erkänd som författare!”.
Savanna Knoop var Laura Alberts dåvarande partners halvsyster och hon var uppenbarligen en mycket övertygande skådespelerska, folk trodde att hon var en kille, killen som alla älskade, J.T. LeRoy. J.T. LeRoy presenterades som en HIV-positiv f.d. prostituerad ung man som skrev självbiografiskt om sin tuffa uppväxt. Den hyllade romanen ”Sarah” handlar om tunga ämnen som prostitution, sexövergrepp och drogmissbruk. LeRoys mamma var prostituerad och drogmissbrukare och sonen följer i hennes fotspår och prostituerar sig under namnet Sarah.

Folk bryr sig mer om killar

Efter att sanningen krupit fram om LeRoys existens, eller icke-existens, hävdade Laura Albert att allt på sätt och vis var sant - Laura Albert hade använt sina egna upplevelser när hon skapade J.T. LeRoys böcker. Men hon insåg eller ansåg att ingen är intresserad av en tjej som blir utnyttjad, folk reagerar bara om det är en kille. Fördragsvis en kille som är ung och söt.

När sanningen avslöjades att Laura Albert var den verkliga författaren blev hon dömd för bedrägeri - och en domstol dömde henne att betala 800 000 i skadestånd till filmbolaget som skulle ha filmat ”Sarah”. Det blev ingen film. J.T. LeRoy fanns ju inte "på riktigt". Laura Albert visade sig få rätt - när det visade sig vara en kvinnlig författare (som dessutom var 15 år äldre än det unga manliga geniet som alla hyllade) - var det ingen som brydde sig.

Eller?

Undersökning och upprättelse, utan ursäkt

Nu finns det i alla fall en film om ”Sarah” och J.T. LeRoy, dokumentärfilmen ”Author:  The J.T. LeRoy Story”, efter ett decennium av mediedrev mot "bluffen" och Laura Albert. Filmen hade premiär på Sundance Film Festival 2016. Dokumentärfilmen i regi av Jeff Feuerzeig undersöker detaljerna av J.T. LeRoys existens och ställer komplexa frågor om vad författarskap egentligen innebär.

Det hjälper om man känner till fallet innan, för inledningen av dokumentären är bitvis rörig med många ”talking heads”, men efter ett tag hittar filmen sin form och blir en intressant dokumentärfilmsupplevelse som landar en bra bit över medel.

Var detta helt och håller ett bedrägeri? Eller kan man se det som ett feministiskt experiment, som i Siri Hustvedts roman om Harriet Burden? Spelar det någon roll om dessa upplevelser har hänt en ung tjej eller en ung kille?

Varför är det så viktigt vem författaren är?

Laura Albert blev dömd för bedrägeri - men alla har inte fördömt henne. T.ex. Lena Dunham, författare till den kritikerrosade Tv-serien ”Girls” (där hon också spelar huvudrollen)  har påpekat att om man berörs är det inte det som räknas? Känslan när man läser romanen? Spelar det någon roll vem författaren är?

I den här dokumentärfilmen framstår inte J.T. LeRoy som en avancerad litterär bluff, det verkar snarare som att Laura Albert skapade en persona för att själv överleva, en annan person som hon kunde lägga sina egna jobbiga upplevelser i.

Men det som hon skrev blev en succé och då krävdes det en ung man att visa upp i offentligheten, för alla ville hylla det unga manliga geniet live.

Hade en 40-årig småbarnsmamma mötts med samma kärlek?

För att hitta sig själv: hitta på någon annan!

”Author: The JT LeRoy Story” bliv till syvende och sist en historia om identitet och sökandet efter sig själv - och ibland måste man tydligen uppfinna någon annan för att hitta sig själv.
Filmen ber aldrig om ursäkt för någonting, Laura Albert ber aldrig om ursäkt för någonting. Det är ett filmiskt grepp som fungerar.
J.T. LeRoy har fått  mer än sina 15 minuter i rampljuset, nu är det Lauras tur. Vägen till upprättelse ligger öppen.
Ibland är det faktiskt så att verkligheten överträffar dikten.

Läs även Den lysande världen:

http://tidningenkulturen.se/index.php/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/18182-litteratur-siri-hustvedt-den-lysande-vaerlden

Nils och den blinkande stjärnan

Nils och den blinkande stjärnan

- Sorg, hopp och glädje i finstämd vardagsskildring


Lena Forsaeus
Nils och den blinkande stjärnan
Illustrationer: Mia Nilsson
ISBN: 978-91-7577-390-2
Idus förlag


"Nils och den blinkande stjärnan" är en unik bok i barnboks-Sverige. Det är en saklig, vacker och vardaglig bok om lille Nils som börjar skolan, får en ny vän, bygger med lego ... och som berättar om sin syster Majken, hon som är en stjärna. För visst måste Majken finnas kvar någonstans, och då kan hon väl vara en blinkande stjärna på himlavalvet?

Var finns Nils syster?

Döden är ständigt närvarande i underhållning som riktar sig till alla möjliga åldrar - i filmer, böcker, deckare, thrillers. Vare sig du gillar superhjältar eller Star Wars eller Harry Potter: folk dör som flugor. 

Dessutom finns det gott om barnböcker för små barn där djur dör, som ett marsvin eller en hund eller en älsklingsponny. Det är däremot ovanligt med en skildring av ett barn som har dött, av en pojke som har en död syster, utan att det är en fantasyskildring, en spökroman eller en del i deckarserie. "Nils och den blinkande stjärnan" kan läsas av alla åldrar, men är en saklig bilderbok för små barn, och däri ligger det unika.

Det finns mycket att känna igen sig i för barn som läser boken. Hur det är att börja skolan. Hur det är att få nya vänner. Hur kul det är att lära sig nya saker. Hur spännande det är att bygga med legobitar. Men Nils tänker så klart ändå på sin döda syster, hon försvinner ju inte bara för att hon är död. Hon finns fortfarande kvar.

En vacker vardagsskildring

Författaren undviker skickligt all sentimentalitet och all frestelse att göra detta till en sorglig snyfthistoria. Det här är en rak vardagsskildring där sorg och saknad är en del av vardagen, men inte hela vardagen. Nils är ett barn som har ett sakligt sätt att förhålla till sig frågor som kanske många vuxna tycker är svåra att tala om. För trots att svenskar ligger i topp både när det gäller att producera och konsumera massor av deckare med ond bråd död, där det finns gott om seriemördare och pedofiler, är folk samtidigt rädda för att prata om barncancer. Det finns barn som inte överlever barndomen. Var blir dessa barn av? Hur är det att vara syskon och att sedan plötsligt vara själv? Var blir döda människor av? Barn funderar mycket.

Sanningen bakom fiktionen

Boken "Nils och den blinkande stjärnan" om att förlora ett syskon är vacker, vemodig och hoppfull. Dessutom är historien självupplevd.

Familjen Forsaeus  förlorade sin dotter i cancer när hon var sju år och lillebror funderade på var hon finns nu. Funderingarna resulterade i den här boken.

Systern måste ju finnas kvar någonstans, hon kan ju inte bara försvinna ... Alla som förlorat någon närstående, kompis eller familjemedlem, kan känna igen sig i den här boken. Allt är känsligt och poetiskt skildrat.

Lyckat illustratörssamarbete

Bilderna hjälper till för att skapa en otroligt fin läsupplevelse. Mia Nilssons illustrationer är ett exempel på perfekt illustratörssamarbete. De svartvita bilderna fångar både den robusta vardagligheten och den sköra skönheten i boken.

Resultatet av samarbetet är en tänkvärd, poetisk och vacker bok om sorg, saknad, hopp och den där familjära känslan av att den man älskar fortfarande finns kvar.

Belinda Graham

FILM: Comme un avion

Comme un avion

Cast: Bruno Podalydes, Sandrine Kiberlain, Agnes Jaoui, Vimala Pons, Michel Vuillermoz, Jean-Noel Broete, Writer-Director: Bruno Podalydes




The latest bittersweet concotion from French actor-director Bruno Podalydes also stars Agnes Jaoui, Vimala Pons and Sandrine Kiberlain




Feather-light, yet finally profound and packed with both visual ideas and delightful banter, The Sweet Escape (Comme un avion)from French filmmaker Bruno Podalydes is another home run. Taking the lead in one of his own films for the first time, the actor-director here plays a postal plane-obsessed 50-something who finds himself drawn to kayaking simply because the wooden skeleton of a kayak looks like an old-fashioned plane’s wing. But his voyage on his “wingless plane” — the more evocative French title refers to a 1981 hit song from Charlelie Couturethat translates as “Like a Plane Without Wings” — isn’t about taking off so much as floating downstream on a picturesque brook in the countryside, not necessarily in control of the current. With four- and five-star reviews in all the local media, from left- to right-wing papers and both high- and low-brow outlets, this Escape stands a good chance of being hailed as one of this year’s most noteworthy French movies.



The one quality that unites all of Podalydes’s directorial efforts is a lightness of touch that seems to have come from another era, whether he’s making serio-comic period mysteries such as his Gaston Leroux adaptations, The Mystery of the Yellow Room and The Perfume of the Woman in Black, or modern dramedies such as his most recent film, Granny’s Funeral, with its constant barrage of text messages (evolving technology is a clear leitmotif here, too). Though those films all revolved around a crime or a death, what’s impressive here is that there’s no major drama to speak of, and yet the director’s signature mix of bittersweet melancholy and airiness is not only still very much present, but actually more conspicuous than ever, with its frequent plane metaphors and in its original title.


Podalydes, who rarely appears in other directors’ work and until now only had supporting roles in his own films, here plays Michel, a designer at a computer graphics studio run by Remi (the director’s brother and regular collaborator, renowned Comedie-Francaise actor Denis Podalydes), to perfection. Michel’s happily married to Rachelle (Sandrine Kiberlain), who indulges his obsession with postal airplanes, pictures and models of which are all over the couple’s house, while Antoine de Saint-Exupery’s classic novel Night Flight is on his nightstand, bien sur.

So why isn’t he happier when his friends surprise him for his birthday with a three-hour plane ride? Because what makes Michel dream about pilots and flying is the utter freedom associated with simply taking off and going wherever and whenever you want. So having others reserve you a seat for three hours is about the worst thing that could happen. Clearly, Rachelle knows him better than anyone, as she finally pushes Michel to take his assemble-it-yourself kayak — which he earlier bought in secret, just for himself — and take to the waters, or at least the apparently calm and picturesque creeks of Burgundy,and adjacent Centre-Val de Loire.


In the early going, the actual story is always pretty straightforward, but there are lots of small scenes that enliven the proceedings and add character piquancy, narrative bite or visual flair. An apparently simple overhead shot of Michel spinning around in his office chair suggests both how, professionally, he’s stuck in a vicious circle, and also how movement is needed to snap out of his same-samey day-to-day routine. An encounter with a feisty neighbor (regular collaborator Noemie Lvovsky, in a delicious cameo) is also brilliantly staged, as the gigantic cardboard box in which his kayak came separates the two in the elevator and is transformed into a confessional for her. The audience thus discovers she’s been trying to make a move on Michel for a while, despite the fact they are both married. His reaction to her advances, on home ground, stand in stark contrast to Michel’s evolution later in the film, in the Great Wide Open, thus allowing audiences to clearly see his character’s evolution. And the scene’s punchline is both hilarious and tragically sad, with the characters’ actions and feelings on both sides not the stuff of comedy caricature,
but actually grounded in recognizable human behavior, a Podalydes hallmark.


The second half of the film, in which Michel takes to the waters, sees the introduction of some water-borne mishaps, of course, but very little in the way of actual mileage. Rather quickly, the protagonist ends up at a tavern in the forest run by the merry widow Laeticia (Agnes Jaoui, revealing her more radiant side) and her young help, Mila (Vimala Pons, who played Granny as a young woman in Granny’s Funeral). Always nearby are two older gentlemen (Podalydes regulars Michel Vuillermoz and Jean-Noël Brouté) who are busy with oil drums, rope and paint and who bring to mind a rural version of Tintin’s bowler-hatted comic-relief duo Thomson and Thompson. Another cameo by a Podalydes regular, veteran actor Pierre Arditi as a cantankerous fisherman version of himself, will fly way over the head of non-Francophiles but is a hoot for those in the know.


Michel tries to leave every time but keeps coming back to the same place, courting the attention of both women in the process. The beauty of Podalydes’s screenplay is that there’s never a sense of extramarital transgression. Instead, there’s a sense that a measure of individual freedom is not only necessary but actually healthy for personal growth and happiness. The film seems to suggest that perhaps we can’t all fly postal planes over foreign lands but it’s possible for everyone to find their own equivalent of paddling along in a brook not that far from home. And the fact Michel keeps coming back to the same tavern to break free of his own life’s monotony is a cheeky suggestion on Podalydes’s part that life has a way of repeating itself, even when you’re thinking you’re doing something radically different.

Visually, the film’s full of movement, with ace cinematographer Claire Mathon (Stranger by the Lake) making the most of the fact that the film’s mostly shot outdoors, even if some of  the most memorable shots occur indoors. There’s also a quite sophisticated interplay between shots spread out throughout the film. For example, an early symmetrical composition of Rachelle and Michel in the bathroom, with each visible in a separate mirror, is later echoed by shots of Michel and Laetitia, divided by a sheet, and Michel and Mila, divided by a piece of cardboard, further suggesting how Michel’s home life is different, and without any physical divisions, from his dalliances in the outdoors. Rather delightfully, the moral of the story surfaces offhandedly in a post-coital conversation with one of the ladies Michel is not actually married to.


What finally sets this film apart from its countless brethren in which nothing much actually happens, is Podalydes’s brilliant command of tone. The surface actions are grounded by an underlying melancholy that suggests that even something as seemingly straightforward as happiness can be a profound and complex emotion.

Production companies: Why Not Productions, France 3, Canal Plus
Producers: Pascal Caucheteux
Director of photography: Claire Mathon
Production designer: Guillaume Deviercy
Costume designer: Dorothee Guiraud
Editor: Chrystel Dewynter
Sales: Wild Bunch

Fröken Hazeltines skola för blyga och ängsliga katter

Alicia Potter
Fröken Hazeltines skola för blyga och ängsliga katter
Originaltitel: Miss Hazeltine's Home for Shy and Fearful Cats

Översättning: Joar Tiberg

Illustrationer: Birgitta Sif
ISBN: 9789187207846

Förlag: Karneval förlag

• 
  

Alicia Potters allra första berättelse var en liten hemmaknåpad historia om fyra kattungar som skulle ut och segla - historien baserades löst på kattungarna som bodde hos grannen och illustrerades med urklippta bilder från kattmatsreklam.

Alicia Potter har kommit en lång väg sedan dess, men hon hittade tydligen sitt kall redan som barn: charmiga historier om katter, som är lätta att tycka om! "Fröken Hazeltines skola för blyga och ängsliga katter" kommer att få dig att spinna av lycka! Boken har en hög mysfaktor och ett uppmuntrande budskap: bara för att du är blyg innebär inte detta att du inte är modig!

Mycket brittisk kattbok av amerikansk Potter

På något sätt känns boken väldigt brittisk, fast Alicia Potter bor i Boston, USA, och illustratören Birgitta Sif är från Island. Sif är utbildad vid Cornell University och har en Master of Arts i Children's Book illustration vid Cambridge School of Art.

Fröken Hazeltine är en sådan där excentrisk, oemotståndlig huvudperson som man ofta hittar i brittiska böcker (inte enbart i barnböcker) och hon ser lite ut som Roald Dahls Matilda, med rufsigt hår som ständigt står på ända, och smala armar och ben. Fröken Hazeltine är av obestämbar ålder, man kan tolka henne som ett barn som lever lycklig i en jättestor Villa-Villekulla-aktig villa, eller en vuxen, som bestämt sig för att rädda alla rädda katter.

Maximalistisk inredningsstil för bohemiska kattsjälar

Inredningsstilen i Fröken Hazeltines hem är bohemisk och plottrig och maximalistisk: det är proppfullt med grejer och katter precis överallt. Kort sagt: en dröm för blyga katter som gärna vill ha någonstans att gå undan och gömma sig ett litet tag. Detta gör ju också "Fröken Hazeltines skola för blyga och ängsliga katter" till en oemotståndlig barnbok, man kan leta efter detaljer hur länge som helst (och läsa boken hur många gånger som helst) och det är kul att spana efter var de blyga och räddhågsna katterna har gömt sig.

Alla katterna har olika fobier, en är rädd för fåglar, en annan för möss. Många är rädda för kvasten! Fröken Hazeltine har många nyttiga lektioner, som hur man klättrar i träd (Fröken Hazeltine klättrar, katterna ser på) och hur man inte är rädd för en kvast. Humorn går som en röd tråd genom de träffande bilderna. Bland de roligaste är lektionen där katterna får lära sig att skjuta rygg och tänka positiva tankar: Fröken Hazeltine föregår med gott exempel på sin yogamatta och katterna härmar henne på sina små yogamattor.

Det är modigt att erkänna att man är rädd

Fröken Hazeltine är också modig nog att själv erkänna att hon också är rädd för saker. Som ugglor, svampar och mörker. Det här är en uppräkning som barn har kul åt, speciellt eftersom ugglor och svampar finns i så mycken inredning i moderna barnrum! Rädsla behöver inte vara logisk. Även om det är svårt att se att en ilsken svamp plötsligt skulle gå till anfall ... Med Fröken Hazeltines budskap är i alla fall solklart: ingen varelse är modig och tuff och orädd jämt. Inte ens Fröken Hazeltine, som i alla fall är modig nog att bryta mot konventionen om hur en människa förväntas bete sig (och hon bryter också mot hur modern, sparsmakad inredning och god smak ska se ut).


Vem ska rädda Fröken Hazeltine?

Allt är frid och fröjd i Fröken Hazeltines idylliska hem, tills den dag då Fröken Hazeltine ska hämta mjölk till katterna och inte kommer hem. Hon har råkat ut för en olycka i skogen, halkat och stukat foten, och där sitter hon ensam, i mörkret, omgiven av svampar som hon är rädd för.

Det är den minsta och mest ängsliga katten som bestämmer sig för att de ska ge sig ut och rädda Fröken Hazeltine. Och det gör de. De små katterna visar att fastän de är blyga och ängsliga katter så är de också modiga katter! De tar till och med sig kvasten (som de tidigare varit så rädda för) och den fungerar utmärkt som krycka för Fröken Hazeltine.

Det är väldigt kul att det är den lilla katten Crumb som får bli den stora hjälten i boken. Den lilla katten ser verkligen ut som en smula, och trivs med att gömma sig på lugna, undanskymda platser.

Modern och tidlös saga

Alicia Potter har skrivit flera prisbelönta bilderböcker för barn, båda fakta och fiktion. "Fröken Hazeltines hem för blyga och ängsliga katter" är den första boken som blivit översatt till svenska, men förhoppningsvis inte den sista. Birgitta Sif debuterade 2012 med "Oliver", som nominerades till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur och hon har även nominerats till den prestigefyllda Kate Greenaway medaljen för sina illustrationer.

Potter och Sif passar bra ihop, båda två tycks förstå katter mycket bra - visst kan man se katterna som symboler för barn som är ängsliga för olika saker, och det är sympatiskt att Fröken Hazeltine aldrig tvingar katterna att uppträda eller att vara tuffa, det kommer i sinom tid - men ändå är katterna hela tiden mycket "kattiga" i sitt sätt att vara och röra sig.

Det här är en modern saga som känns tidlös och aktuell på en och samma gång.

Tuggummitanten - Tänkvärd mysteriebok med stämningsfulla illustrationer

Tuggummitanten
- Smygklubb löser mysterier i småstadsidyll

Åsa Caroline Salomonsson
Tuggummitanten
Illustrationer: Patrik Boberg
ISBN: 978-91-7577-424-4
Idus förlag

Tyra och Siri är bästisar. De vill så gärna starta en hemlig klubb, men vilken typ av klubb ska de starta? De kommer fram till att de ska starta en smygklubb! Det låter spännande! Det blir som en kombinerad deckar- och mysterieklubb. De ska spana på, eller snarare smyga på, konstigt folk som bor i deras by Markbyn. Den konstigaste av alla de konstiga är Tuggummitanten. Detta är så klart inte vad hon heter egentligen, men hon tuggar jämt tuggummi och Tyra och Siri har aldrig sett henne köpa annat än tuggummi och frusna ärtor i affären. Dessutom är hennes hus lite läskigt, med en stor och övervuxen trädgård.

Kalas att smyga!

Tyra och Siri är så upphetsade över sin nya smygklubb att de till och med avviker från ett kalas med en rejäl tårta för att smyga iväg och spana på Tuggummitanten.
De vet att de inte får gå in till folk utan att fråga om lov - det har mamma sagt - men vad ska de göra när Tuggummitanten plötsligt svimmar?

Den som har lösningen på alla problem och alla gåtor är den kloka mormor, kallad Mommi. Men det är trots allt Tyra och Siri som sköter spanandet och smygandet och som är väldigt observanta och smarta. Dessutom kan de fokusera på rätt detaljer när det kommer till att redogöra för vad de har sett. Det gör att Mommi direkt förstår att Tuggummitanten lider av anorexi och att hennes liv är i fara.

Mobbingens konsekvenser, decennier framåt

Tuggummitanten är en spännande och tänkvärd bok på många plan. Det är vanligt med böcker om anorektiska tonåringar - men att någon i mormor Mommis ålder kan ha ätstörningar, det är ovanligare. Dessutom tar boken upp hur skadligt det är med mobbing och hur viktigt det är med empati.
Tuggummitanten blev mobbad som barn, och det förstörde hennes självbild - flera decennier senare ser hon sig fortfarande som tjock, trots att hon egentligen är alldeles för smal, och hon tuggar tuggummi istället för att äta, för att dämpa hungerkänslorna.

Trots tunga ämnen (mobbing och ätstörningar) är boken lättläst och ofta mycket rolig och genomgående skriven som en spännande mysteriebok där läsaren får vara med och pussla ut gåtan, bit för bit. Det visar sig att Tuggummitanten inte är så hemsk när allt kommer omkring, inte heller hennes hus eller hennes trädgård ... Tyra och Siri blir till sist rikligt belönade för att de brydde sig. De får till exempel en helt ny trädgård att leka i!

Konstigt folk behöver inte vara konstiga

Boken visar att konstigt folk inte alls behöver vara så konstiga som man tror. Eller så är konstiga just vad de är ... ! Ätstörningar är inte att leka med, inte heller mobbing och grupptryck. Boken Tuggummitanten är spännande läsning samtidigt som läsaren får sig en grundlig tankeställare.

Språket ger en lugn och behaglig känsla, den invaggar läsaren i ett slags sagoatmosfär, samtidigt som en intensiv spänning gradvis byggs upp, som leder till en överaskande vändning i slutet av boken. 

Äventyret fungerar utmärkt som högläsningsbok.

De svartvita fint nyanserade teckningarna som genomgående dyker upp i boken förhöjer atmosfären och bidrar till en vacker och lagom kuslig mysteriekänsla.

SOS från Fästingträsk - Staden där allt suger

SOS från Fästingträsk
- I den svenska idyllen syns aldrig myggen

Charlotta Johansson
SOS från Fästingträsk
ISBN: 978-91-7577-439-8
Idus förlag


Fia är proffs på att flytta. Fia är proffs på att smälta in. Hon vet hur man håller låg profil i de olika skolorna, hon kan konsten att spana in vem som styr i plugget, hur man undviker mobbarna och framför allt hur man undviker de patetiska losers som alltid kommer fram och hoppas på att få en vän när Fia kommer ny i klassen. Att bli vän med en sådan är socialt självmord och dessutom drar man till sig onödig uppmärksamhet. Fia vet också att det är onödigt att skaffa riktiga vänner, eftersom det snart är dags att flytta igen. Och Fia har rätt. När boken börjar är det dags att flytta igen. Men inte ens Fia har lyckats förutse var de ska flytta härnäst ...

Tjugo år på jakt efter den amerikanska drömmen

Fias mamma Linda är skådespelerska och hon har tillbringat tjugo år i USA med att flytta mellan olika städer, i jakt på det stora genombrottet. Men genombrottet kommer aldrig och Linda bestämmer sig för att flytta hem till den byhåla i Sverige som hon alltid föraktat - stället där hon växte upp. Fästingträsk.

Fia är förvånad och förkrossad. För hon har aldrig varit i Sverige (det är för dyrt att flyga dit på semester), mamma har alltid snackat skit om landet och om Fästingträsk och allt hon lämnat bakom sig, och nu ska Fia alltså bo där?

En lång båtresa till Sverige

Överfarten sker med båt och är gratis (eftersom Fia och hennes mamma jobbar för sitt uppehälle) och efter några få sidor är de framme i Fästingträsk, staden där allt suger. I alla fall enligt Fia. Den enda ljusglimten är att nu när de inte ska flytta jämt kanske Fia kan få en hund? Men hundar är inte gratis, de har ont om pengar eftersom Fia går i skolan och Linda pluggar till sjuksköterska. Fia beslutar sig för att öva utpressning mot en opålitlig slemmig gubbe som är förtjust i hennes mamma. Ska det fungera? Ska Fia äntligen få sin efterlängtade hund? En hund skulle vara en ljusglimt i Fias liv. För livet i Fästingträsk är verkligen inte kul och skolan suger speciellt mycket.

Skolan suger mest

Efter att ha gått i hur många amerikanska skolor som helst tror Fia att hon kan rutinen. Men rutinen hjälper inte i Sverige. I Sverige är det en nackdel att vara duktig och ambitiös, läraren är sur för att Fia är för duktig i engelska och hon blir ännu surare när Fia ber om något mer utmanande att göra --- allt sånt som hade gett Fia beröm och guldstjärna i kanten i USA. Rektorn är likadan. I Sverige är skolan liksom bara som ett fängelse, en förvaringsanstalt där man ska sitta av tiden och vänta på att de andra ska komma i kapp, trots att det är uppenbart att de aldrig kommer att göra det. Fia, som har gått i skolan i USA hela sitt liv, verkar ha hunnit längre än sina jämnåriga i alla ämnen, och hon har mycket högre läsvana.

Ett riktigt hundliv utan hund

Som läsare hoppas man verkligen på att Fia ska få sin efterlängtade hund, hennes liv är verkligen eländigt och det verkar bara bli värre hela tiden. Inte nog med alla fästingar, det vimlar även av mygg och knott och i huset finns det vägglöss som de får in med möblerna ... Alla "husdjur" är minsann inte gulliga och eftertraktansvärda!

Reklambilder utan blodsugare

Boken tar slut väldigt fort. Man hade gärna sett att Fia fått en riktig vän eller en hund och att de hade gjort någonting tillsammans. Eller att hon fått träffa några av vännerna från båten igen. Men miljöerna är fint skildrade, speciellt båtöverfarten och hur Fia inreder sitt rum på båten så det ser hemtrevligt ut. Fästingträsk finns inte på riktigt, men det är en sådan typisk svensk byhåla att man tycker att man känner igen det i alla fall. Jakten på en slogan är typisk, och mycket rolig. Fästingträsk, staden där allt suger. Man kan riktigt se reklamfilmen framför sig, gjord av en kommun som vill sätta sin by eller stad på kartan, och där de är noga med att alla bilder ser så idylliska ut, och man anar inte ens myggen som flyger runt i svärmar överallt!

Olika systrar

De intressantaste människorna i boken är Linda och hennes syster och skildringen av hur olika de är. Trots att Linda är "den snygga och glamourösa" av de två, så är det den fula och illaluktande systern som är den som är nöjd och tillfreds med sitt liv, medan Linda hela tiden jagar vidare. Det är sällsynt med detaljerade skildringar av vuxna i ungdomsböcker, men även vuxna syskon har sina "roller", det är inte bara tonåringar som faller in i rollspel.

Det är också intressant att se hur olika Linda och Fia är. Fia skildras som den som är vuxen och ansvarstagande i förhållandet, medan Linda är mest som en tonåring som hela tiden vill ha kul och som hela tiden vill vidare - och som hela tiden tror att snart kommer ära och berömmelse.

Rotlöshet och möjligheter

Bokens sammanhållande tema är rotlöshet. Hur det är att inte känna sig hemma någonstans. Hur det är att ständigt jaga vidare. Hur det är att komma som ny och försöka börja om på ett nytt ställe. Hur missnöjd Linda än är, så hittar hon lätt vänner eftersom hon rör sig bland andra teatertokiga människor som är beredda att offra allt för teatern. Fia har däremot inget speciellt intresse och det gör att varje nytt ställe inte är fyllt med möjligheter, som för Linda. Men kanske finns det ändå möjligheter för Fia, om hon bara stannar upp och tänker, istället för att längta tillbaka till USA, eller till båtresan? Och även om hon inte får en egen hund kanske hon kan få en bästa vän som har en hund? Det kan vara att få det bästa av två världar: att få en hund att gosa med, och  att samtidigt slippa veterinärräkningarna!

Vad vet vi om NYA STAR WARS - The Last Jedi?

“We have the greatest fans in this or any other galaxy. In appreciation of the fans, we wanted them to be the first to know the title of the next chapter in the Skywalker saga: STAR WARS: THE LAST JEDI” - official announcement on StarWars.com!


Slutet av The Force Awakens, film sju i serien, slutade när Rey (Daisy Ridley) hittat Luke Skywalker (Mark Hamill) på en planet täckt av hav och gett honom hans lasersvärd.

Vad vet vi om den nya filmen?

Vi vet ... Titeln. Regissören. Och - givetvis - att det är nästa film i den "ursprungliga serien".

Rouge One var bra, en fristående film i Star Wars universum, men visst har vi alla längtat efter "den riktiga uppföljaren"?


Nästa kapitel i the Skywalker saga: STAR WARS: THE LAST JEDI.

Manus och regi är av Rian Johnson.
Producent: Kathleen Kennedy & Ram Bergman.
Executive producers: J.J. Abrams, Jason McGatli & Tom Karnowski.

STAR WARS: THE LAST JEDI  kommer att gå upp på bio den 15 december, 2017.

Det har florerat åtskilliga rykten om vad Star Wars: Episode VIII ska heta ända sedan The Force Awakens hade premiär år 2015. Men nu har Disney och Lucasfilm äntligen bekräftat vad undertiteln blir - nämligen The Last Jedi.

Det verkar som om man övergivit de Star Wars gula bokstäverna till förmån för röda. Det kan antyda att en mörkare historia är på gång ... Eller?


The Last Jedi kan tolkas på olika sätt ... åsyftas Luke Skywalker? Men han var ju den siste jedin redan i den förra filmen?

Ofta har det bara funnits en viktig jedi. Som Obi-Wan Kenobi i den första Star Wars filmen (den som nu är fyran i serien). Så fort det blir många jedi är det någon av dem som blir ond eller vansinnig och dödar alla andra jedi ... ?! Men som ni märker: jedi kan vara både plural och singular.

Det här behöver inte alls vara en historia om Luke Skywalker, eller om en annan ensam jedi. Det kan handla om flera ...

Och det är inte slutet än, för en nionde film i serien är redan planerad!

Vad vet vi om regissören till den kommande Star Wars filmen ?

Precis som när det gäller Marvel filmerna har Disney inte letat upp en stor superkändis till regissör - och det har fungerat bra hitintills. Det har visat sig vara ett snillédrag att ta regissörer med erfarenhet från TV eftersom de nya långfilmsserierna påminner mycket om TV-avsnitt - man ska anknyta bakåt, skapa förväntningar framåt och underhålla under tiden.

Rian Johnson.skrev manus till och regisserade den scifi-thrillern Looper. Han regisserade även Breaking Bad avsnittet Ozymandias, av fansen omtalat som ett av de bästa TV-serie avsnitten någonsin.

Så nu återstår att se vad han skrivit till Star Wars universum ...

15 December. May the Force Be With You!

FILM/DVD: Liza Marklunds Annika Bengtzon i toppform!

Annika Bengtzon  undersöker mysterier i Luleå i Den röda vargen.

Annika Bengtzon är en fiktiv figur i en serie romaner av författarinnan Liza Marklund.

Annika Bengtzon som arbetar som journalist på Kvällspressen som figurerar i romanerna Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen och Du gamla du fria har uppenbara likheter med författarinnan. På omslagen är det Liza Marklund själv som figurerar. Bengtzon förekommer också kort i Jan Guillous bok Fienden inom oss, som är utgiven på Marklunds och Guillous förlag Piratförlaget.

Journalisten Annika Bengtzon, som kommer från Hälleforsnäs i Södermanlandmen nu bor på Kungsholmen i Stockholm, är en typisk kvinna mitt i karriären, som jonglerar man och barn samtidigt med känslorna inför de tuffa kollegorna på Kvällspressen. Hon jobbar som kriminalreporter och lyckas därför snubbla in i den ena farliga situationen efter den andra.

I boken Studio sex får man läsa i hennes dagbok hur hon blivit misshandlad av sin förste man, så illa att hon tvingades döda honom i självförsvar.

Bokserien om journalisten Annika Bengtzon är inte skriven i samma tidsmässiga ordning som händelserna utspelas i Annikas liv. Vill man läsa dem i kronologisk ordning gäller följande:
Studio sex (1999) - som utspelar sig åtta år före Sprängaren.
Paradiset (2000) - en direkt fortsättning på Studio sex.
Prime time (2002) - tidsmässigt mellan Paradiset och Sprängaren.
Sprängaren (1998)
Den röda vargen (2003) - en fristående roman som tar vid där Sprängaren slutade.
Nobels testamente (2006) - fristående fortsättning på Den röda vargen.
Livstid (2007) - en direkt fortsättning på Nobels testamente.
En plats i solen (2008) - en fortsättning på Livstid.
Du gamla du fria (2011) - en fortsättning på En plats i solen.
Lyckliga gatan (2013) - en fortsättning på Du gamla du fria.
Järnblod (2015) - en fortsättning på Lyckliga gatan.




Filmserien med Malin Crépin som Annika Bengtzon

Peter Flinth regisserar den första, sen regisserar Agneta Fagerström-Olsson de tre nästkommande filmerna. Sen gör Ulf Kvensler "Livstid" och så avslutar vi med Flinth igen, med "En plats i solen". 

Vad skiljer filmerna åt?

- Det är tre olika regissörer som har satt sin prägel på sina filmer. Sen är vissa element samma, som redaktionen och hemmet. Men det är sex olika böcker, som också inom sin genre har olika toner. Så jag tror att vi har gjort sex ganska olika filmer. Fast jag har ju inte sett alla än… (skratt) 

Hur utvecklas Annika i filmerna?

- Dels har hon en privat händelsekurva i familjelivet, i relationen med sin man. Hon gifter sig, skiljer sig och så vidare. Sen är det ju olika mord i varje film också som hon måste ta itu med. Hon börjar rätt så stadigt i sitt förhållande, det rasslar till och sen slutar hon ändå starkt… 

Du lyckas bli inblandad i mycket mordhistorier. Ett farligt liv.

- Haha, ja. Det är helt fantastiskt.

Kommer det bli lika mycket fokus på redaktionen?

- Ja, det har varit ungefär en veckas inspelning per film på redaktionen. Hon är kvällstidningsreporter så hennes yrke är basen. Sen driver hon sina egna linjer i varje film. Hon fogar sig liksom inte i det redaktionella arbetet.

Ordningen i filmserien med Malin Crépin

Filmserien utspelar sig inte i samma ordning som romanserien. I den nya filmserien med Malin Crépin som Annika Bengtzon inleds allt med Nobels testamente. I två äldre filmer, Sprängaren och Paradiset i regi av Colin Nutley spelades Annika Bengtzon av Nutleys fru Helena Bergström. När man ser Nobels testamente verkar dock detta vara Annika Bengtzons introduktion - hennes första stora fall och alla personer introduceras för första gången, både familjen och alla kollegor på tidningsredaktionen. Det roligaste med Annika Bengtzon filmerna är faktiskt porträttet av hur en tidningsredaktion jobbar.




Nobels testamente hade biopremiär den 2 mars 2012.[1] Filmen släpptes på DVD och Blu-ray den 20 juni 2012.

Malin Crépin som Annika Bengtzon på Nobelfesten i Nobels testamente.

Handling:
Annika Bengtzon befinner sig på Nobelfesten i Stadshuset i Stockholm. En oinbjuden gäst skjuter en av nobelpristagarna och Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring och försvinner sedan spårlöst. Annika Bengtzon dras in i dramat – som vittne.


Det verkar vara väldigt lätt att ta sig in på Nobelfesten - det räcker att ha en fin klänning, så är saken bäst! Kvinnan i guldklänningen är dock en kontraktsmördare, av CIA kallad Kitten (eftersom hon har guldfärgade ögon) och det är Annika Bengtzons signalement som leder dem rätt. Nobels testamente är en av de mer långsökta Annika Bengtzon intrigerna - varför skulle folk i Nobelkommitén vilja mörda varandra med hjälp av en hyrd kontraktsmördare? har de inte nog av intriger ändå? Dessutom: om du vore en känd kontraktsmördare med guldfärgade ögon, skulle du inte skaffa kontaktlinser innan du gick på världens mest välbevakade fest och begick ett mord?

Men Malin Crépin är mycket bra som Annika Bengtzon, arbetet på en kvällstidningsredaktion skidras trovärdigt och det gör att man vill se mer i Annika Bengtzon serien. Dessutom är kvällstidningsredaktionen full av intriger, mer så än Nobelkommitén!

Favoriter: Berit som är Annikas bästa vän på redaktionen, en gammal och vis och smart journalist, och Patrik som är hennes "motståndare" - en besserwisser som gärna vill ha fler löpsedlar än Annika.

Redaktionen på Kvällspressen: Annikas vän och kollega, den rutinerade  Berit, motståndaren Patrik, huvudpersonen själv i centrum: Annika Bengtzon och så ansvarig utgivare Schyman och  nyhetschefen Spiken.

Prime Time är nästa del i serien - den andra i en seriesvit om totalt sex böcker av författaren Liza Marklund. Filmen släpptes på DVD och Blu-ray den 4 juli 2012.


Ett tv-team håller på att spela in en tv-serie på ett ensligt slott. Efter ett valborgsfirande på slottet hittas programledaren Michelle Carlsson skjuten. Annika Bengtzon får i uppdrag att bevaka och skriva om mordet, när hon får reda på att en av hennes bästa vänner befann sig på slottet under mordkvällen och är huvudmisstänkt. Bengtzon försöker nu göra allt för att hennes vän ska rentvås från misstankarna.


Filmen verkar vara som en parodi på Stjärnorna på Slottet och andra program (Sommarpratarna, Så mycket bättre etc.) där kändisar ska tussas ihop och äta och dricka tillsammans och prata ... Men här dricker man för mycket och en av gästerna har en revolver med sig. Snart är en död och alla misstänkta.


Annika Bengtzons chef refererar till klassikern tio små negerpojkar. Patrik, Annikas rival, är en av de misstänkta, men ändå kan hon inte få något ur honom, trots att de jobbar på samma tidning - för han vill inte bjuda Annika på en löpsedel!

Fallet i Studio Sex väcker personliga, tragiska minnen till liv hos Annika Bengtzon.

Studio sex är den tredje filmen i serien. Filmen släpptes på DVD och Blu-ray den 18 juli 2012.

En ung kvinna hittas död på en skadeboard ramp i en park. Hon var en lysande toppstudeent och hade precis kommit in på universitetet där hon ville studera vidare till journalist. Annika får bra kontakt med kvinnans familj - men den kontakten försvinner när Patrik väljer att skriva det som Annika förtigit. Att toppstudenten  arbetat på strippklubben Studio sex.

 En högt uppsatt politiker och delegation Balter hade besökt klubben samma kväll som hon mördades. Annika Bengtzon får skriva om fallet, som dessutom väcker minnen från hennes förflutna, något hon helst vill glömma bort. Hon misstänker pojkvännen, men hur ska hon få fram bevis? Och vad har politikern att dölja, som gör att han hellre utsätts för mordmisstanke än talar ut?

Annikas äktenskap utsätts för ytterligare påfrestningar när hon tar hem den mördade tjejens rumskompis och låter henne bo i barnens rum.

Dessutom väcker fallet med Studio Sex plågsamma ungdomsminnen till liv hos Annika Bengtzon. Något i fallet påminner henne om hennes egen ungdom ... 

Annika i Luleå i Den röda vargen.

Den röda vargen är en svensk thrillerfilm från 2012 i regi av Agneta Fagerström-Olsson. I rollen som Annika Bengtzon ses Malin Crépin och i övriga roller bland andra Björn Kjellman och Leif Andrée. Filmen bygger påLiza Marklunds roman med samma namn. Filmmanuset skrevs av Björn Paqualin och Antonia Pyk.[1]


En skjutjärnsreporter blir överkörd i Luleå. Annika Bengtzon skickas till platsen där hon upptäcker att den dödade journalisten grävde i en fyrtio år gammalt militärbassprängning. Denna har i alla tider skyllts på ryssarna men hemliga uppgifter tyder på att det var svenska vänsterextremister som utförde dådet. Fler dödsfall följer och Bengtzon har därmed att göra med en seriemördare.[1]


Eftersom fallet utspelar sig i Luleå får vi här se annorlunda miljöer mot de filmer som utspelar sig i Stockholmstrakten.
Roligaste replikskifte:
Annika: Han var en bra journalist.
Patrik: I Luleå?
(dvs. ingen som är bra kan bo utanför huvudstaden).

Bästa bilden av redaktionsarbetet får man i Livstid!

Den femte filmen:

Livstid är en svensk thrillerfilm från 2012 i regi av Ulf Kvensler. I rollen somAnnika Bengtzon ses Malin Crépin och i övriga roller bland andra Björn Kjellman och Leif Andrée. Filmen bygger på Liza Marklunds roman med samma namn och filmmanuset skrevs av Antonia Pyk.[1]

En omtyckt polis skjuts till döds i sömnen. Makan åtalas och fyraårige sonen är försvunnen. Kriminalreporter Annika Bengtzon börjar att skrapa på ytan och upptäcker att polisen inte alltid haft rent mjöl i påsen. Hon inleder tillsammans med sin redaktion ett eget detektivarbete.[2]


Filmen spelades in i Luleå med en budget på 15 000 000 svenska kronor. Den producerades av bolaget Yellow Bird Filmsmed bolagen Degeto Film, TV4 Nordisk Television och Nordisk Film som medproducenter. Producent var Jenny Gilbertssonmed Hans-Wolfgang Jurgan, Lone Korslund och Åsa Sjöberg som medproducenter. Exekutiva producenter var Anni Faurbye Fernandez, Ole Søndberg och Mikael Wallen.[1]

Livstid är en direkt till DVD-produktion och släpptes i USA den 8 juni 2012 följt av Sverige (15 augusti), Nederländerna (27 september), Polen (25 november), Ungern (3 mars 2013) och Tyskland (19 maj 2013).


Ulf Kvensler, "Solsidan"-regissören med sin långfilmsdebut, och höjer nivån till något vi tidigare inte sett.


Jag kan inte greppa hur två filmer som "Den röda vargen" och "Livstid" kan ingå i samma filmserie. De är som natt och dag, om man med natt menar "ser ut att vara gjord för Öppna kanalen 1990" och dag är "kunde platsa på bio när som helst". Med andra ord, tappa inte hoppet. För Liza Marklund-serien har sparat det bästa till näst sist.

Han har ett spännande bildspråk. Klippningen är rapp, vinklarna oväntade. För första gången verkar en ljussättare ha anlitats till den här serien. Jag får känslan av att Kvensler skulle kunnat filma ett kafferep hos Föräkringskassan i Eslöv, och få det att se ut som en rafflande Hollywood-thriller. Storyn kommer i andra hand, men bilderna fångar mig och håller mig fastklistrad i nittio minuter.

Han är en skicklig regissör som jag gärna ser mer av. Det känns modernt och fräscht. Den här härliga energin har smittat av sig inte minst på skådespelarna, för första gången uppfattas till exempel Kvällspressens redaktion som en hjärtlig gemenskap, och inte något vuxendagis. Leif Andrées nyhetschef är briljant på att lätta upp stämningen i denna annars tunga story.

En plats i solen är en svensk thrillerfilm från 2012 i regi av Peter Flinth. I rollen som Annika Bengtzon ses Malin Crépin och i övriga roller bland andraBjörn Kjellman och Leif Andrée. Filmen bygger på Liza Marklunds roman med samma namn. Filmmanuset skrevs av Alex Haridi.


En svensk familj gasas ihjäl i sin lyxvilla på Malaga och Annika Bengtzon kopplas in. Peter Flinth påbörjade Liza Marklund-serien med "Nobels testamente" och kommer tillbaka för att ge den en värdig avslutning. Det mesta som släpptes däremellan vill vi ju bara glömma - de exotiska miljöerna är ett skönt avbrott från all grådaskig svensk deckare.


Kriminalreporter Annika Bengtzon (Malin Crépin) sätter sig väldigt motvilligt på ett plan till Malaga, när en svensk familj gasats ihjäl i lyxvillan. På plats blir hon briefad av en svensk polisman (Magnus Krepper) om att det kan röra sig om ett mord på en gammal hockeylegend, som inte verkade särskilt omtyckt i området. Annika slår följe med en spansk guide (Ruth Vega Fernandez) som vet vem man bör muta för att få mer kött på benen, och i vanlig ordning kommer hon lite för nära sanningen.

Snyggt avslut på Annika Bengtzon serien! Malin Crépin mycket övertygande som journalist!

FILM: Snowden

Regi Oliver Stone

Titel: Snowden

Medverkande: Melissa Leo, Joseph Gordon-Levitt, Rhys Ifans, Shailene Woodley

Längd 2 tim 14 min


I mars 1933, efter bara någon månad i regeringsställning, skrev det nationalsocialistiska partiet om den tyska lagstiftningen och gav den egna maktapparaten långtgående befogenheter att övervaka landets medborgare genom telefonavlyssning och brevkontroll. Av detta följer inte nödvändigtvis att alla vetgiriga maktutövare är nazister. Men det indikerar att vi bör förhålla oss avvaktande till deras försäkringar om att allt detta informationsinsamlande sker i det lovvärda syftet att göra världen trygg och säker för den övervakade befolkningen.

Detta av främst två skäl. Det ena är att systematisk massövervakning per definition innebär ett inskränkande av den enskilde medborgarens frihet och följaktligen är exakt vad diktaturer sysslar med. Det andra är att underrättelseorganisationer i enlighet med sin natur gör det de gör i så stor omfattning och så effektivt som möjligt så länge ingen tillsynsmyndighet drar i tyglarna. Ett överskott av information anses sällan vara ett ohanterligt problem, hellre för mycket än för litet; det som saknar relevans precis just nu kan komma väl till pass längre fram.

I USA är själva konstitutionen byggd på misstro mot en stat med kraftfulla maktmedel. Det är ju därför vapenlagarna ser ut som de gör. Efter terrorattackerna i september 2001 genomdrev regeringen att övervakning fick användas vid en svagare misstankegrad än tidigare. Men i hemlighet kastade man varje hämning överbord och kalasade på alla de möjligheter som den digitala teknologin dukar upp. Politikerna behövde inte få veta, Michael Hayden och andra höjdare i branschen ljög vanemässigt för kongressen, samtidigt som CIA skalade upp från informationsinhämtning till att bedriva inofficiella krig i egen regi litet varstans.

När Oliver Stone nu gör film av Edward Snowdens berömda blåsande i visselpipa, riktar han in sig på definitionen av begreppet ”patriotism”. Hans fråga kan tyckas självbesvarande när man uttrycker den i klartext: Är det verkligen patriotiskt att köra med ångvält över den konstitution man säger sig försvara och att använda terrorismen som förevändning för att i en exempellös omfattning spionera på en hel värld, inklusive landsmän och nära allierade, helt enkelt därför att det är tekniskt möjligt? Och är det förkastligt att värna den demokrati och de friheter som alltmer åsidosätts av en hemlighållen, lagtrotsande stat i staten som saknar all legitimitet? Eller enklare uttryckt: vem är det som ska övervaka vem i ett anständigt samhälle?

Betänk det politiska etablissemangets inställning till Snowden.

Betänk det politiska etablissemangets inställning till Snowden. Det må vara att Donald Trump vill låta avrätta honom, men att John Kerry kallar honom för ynkrygg och förrädare? Det till synes självklara är i själva verket kontroversiellt och radikalt. Har vi blivit så rädda?

Stone har gjort en listig film som liksom spionerar på de egna gestalterna ur branta vinklar genom gömda linser. Den är snygg, hyfsat tempostark, informationsrik och förtätad. Den fokuserar hårt på sitt ämne utan att bli överdrivet docerande. Åtgärderna för att skapa drama, främst genom att följa Snowdens relation med flickvännen, är inte orimliga; thrillermomentet hanteras varsamt. Tänk att jag faktiskt skriver namnet Oliver Stone och ordet återhållsamhet i samma mening!

”Snowden” utgår från det hotellrum i Hongkong där huvudpersonen förser tre journalister med det ena scoopet efter det andra, men den återskapar också genom snabba tillbakablickar huvudpersonens utveckling från lydig rekryt till tvivlande seniorkonsult med tillgång till topphemligt material. Rent faktamässigt tillför den inte mycket utöver Laura Poitras dokumentär ”Citizenfour”, men den suggererar rutinerat fram en alltmer tryckande känsla av överhängande fara. Referenserna till Orwell är kanske inte så subtila, men i gengäld effektiva.

Vi måste fortsätta prata om det här.

FILM: Fem trappor upp med Diane Keaton

Fem trappor upp

- Seniorstjärnor i moget kärleksdrama

"Fem trappor upp" är något så ovanligt som en film om ett äldre par och deras hund. Äldre personer skildras inte speciellt ofta i amerikanska filmer, i alla fall inte i kärlekshistorier, och om de mot förmodan får vara med på ett hörn så är det i egenskap av mormor/morfar, farmor/farfar till huvudpersonerna. Vilket är synd, med tanke på hur många bra äldre skådespelare som finns och som kan komma till sin rätt i ett känslosamt drama där de själva får spela huvudrollerna. Filmen "Fem trappor upp", baserad på romanen "Heroic Measures" av Jill Ciment, hade premiär på Toronto Film Festival 2014. Nu finns filmen på dvd i Sverige. Det tar tid för smala filmer (läs: ej amerikanska action- och superhjältefilmer) att komma fram, men tack och lov finns det distributörer som även satsar på den här typen av filmer.

I huvudrollerna i "Fem trappor upp" syns Diane Keaton (70) och Morgan Freeman (79). De ska sälja sin lägenhet, som blivit värd massor, och satsa en del av pengarna på en mindre lägenhet och en del ska gå till vård för hunden. Mäklaren spelas av Cynthia Nixon - också dvd-aktuell i Emily Dickinson filmen "A Quiet Passion". Även "Fem trappor upp" handlar om tyst passion. Här händer det inte så mycket, förutom att paret säljer en lägenhet och köper en annan. I tillbakablickar ser man att det inte var lätt för de två att få varandra, förr i tiden i USA var det ovanligt med blandade äktenskap. Man kan jämföra det med en modern film som "Secret in Their Eyes" där huvudpersonerna inte får varandra på grund av olika klasstillhörighet (och några andra komplikationer), inte för att någon i filmen är mot blandäktenskap. Det har gått en lång tid sedan "Guess Who's Coming to Dinner" med Katherine Hepburn och Spencer Tracy som lite lagom chockade föräldrar.

Ruth och Alex i "Fem trappor upp" spelar ett mysigt gammalt par. Han har en del krämpor och har svårt att gå i de fem trapporna upp, men livet är fortfarande gott, även om det inte alltid leker. Gemensamt har de båda överkommit släktingars och grannars fördomar och det är mycket möjligt att motståndet bara har gjort paret starkare. En krattad manege bjuder på få överraskningar.

Ruth och Alex älskar och uppskattar varandra ännu, efter 40 år tillsammans - himlastormande romans har ersatts av något mer solitt, men lika vackert och kanske ännu mer matnyttigt. När de odlar saker tillsammans är det inte rosor utan tomater. Med små medel som ögonkast och familjära gester gestaltar dessa proffsiga seniorstjärnor en vacker relation. Vardagslyckan ger en feel-good känsla som filmen kan leva långt på.

Han är konstnär, ännu aktiv, hon är pensionerad lärare. Stadsdelen de bor i har förändrats. Kostymklädda människor rusar till jobbet med mobilen i högsta hugg. Bostäderna blir alltså allt dyrare. Varför inte sälja och få in en miljon dollar i vinst? Lägenhetsaffärerna ser ut som en satir över det moderna livet, spekulanterna ser ut som om de är utklädda för att personifiera de moderna dödssynderna, och på gatorna springer kostymnissarna alltjämt omkring och skyndar sig. Varför har alla så bråttom? Tomaterna mognar inte fortare för den skull!

Det finns en del utfyllnadsintriger som inte skulle ha behövts - det trevligaste med filmen är när man får tillbringa en stund i lugn och ro tillsammans med Diane Keaton och Morgan Freeman. Kärlekshistorier med folk som ser ut som om de är äldre än high school kids är definitivt en marknad som fler filmbolag och distributörer borde satsa på!

Regi: Richard Loncraine
Fem trappor upp
Medverkande: Morgan Freeman, Diane Keaton, Cynthia Nixon, Carrie Preston m.fl.
USA, 2014
Njutafilms