FILM: Fäktaren - Verklighetsbaserad historia om mod, föräldralösa barn och fäktning

Jedins återkomst!

Film för barn och film med barn är inte samma sak. Men ofta är gränsen hårfin. Som när regissören Klaus Härö är i farten. Efter "Den bästa av mödrar", som handlade om ett finskt krigsbarn som hamnade i Skåne, och "Elina - som om jag inte fanns" (baserad på på en barnbok av Kerstin Johansson) gör Klaus Härö återigen vad han gör bäst: regisserar barn.

I "Fäktaren" finns många föräldralösa eller faderslösa barn, andra världskriget är över men Estland är långt ifrån "befriat".

Ett tåg kommer lastat med hopp

Folket lever under Stalins terror, men ett tåg kommer lastat med hopp och en fadersfigur för de vilsna barnen i det ödsliga aldrig-aldrig landet. Att använda en ny karaktär som katalysator är ett gammalt beprövat dramatiskt grepp, det fungerar även i "Fäktaren". Den mystiske främlingen heter Endel Nelis (spelad av Märt Avandi) och fakta och fiktion vävs samman när man berättar om hans tid som idrottslärare i Hapsals skola.

Klaus Härö är som sagt en mästare på att regissera barn och att vara lyhörd för de små detaljerna. Som grund finns ett finstämt och lågmält manus av Anna Häinemaa.

Filmen är som bäst just när den är lågmäld och handlar om barnen och hur de reagerar på att någon verkligen ser dem och ger dem något spännande att göra.

I bakgrunden finns gamla motsättningar och politiska intriger som går långt tillbaka i tiden och en tyst, underförstådd, platonsk kärlekshistoria, men inget av allt det där är huvudtema i "Fäktaren".

Avslutande tävlingsmoment höjer spänningen

Filmens klimax och avslutande moment är en fäktningstävling i Leningrad mellan skolor från hela Sovjetunionen och eleverna från ett lantligt område i Estland borde inte ha en chans. Endel Nelis borde heller inte åka dit med barnen, han borde undvika Leningrad och han borde undvika att han och hans elever utmärker sig som alldeles för bra. Men han gör det ändå. För barnens skull.

Att avsluta en film med en tävling är ett gammalt beprövat grepp för att få upp spänningen i den tredje akten, det har fungerat i gamla sportfilmer och high school filmer, så väl som i den moderna Oscarsbelönade filmen "Silver Linings Playbook" (som avslutas med en danstävling) och det fungerar även här.

Filmen är inte någon barnfilm per se, men glädjande nog är den barntillåten.

Endel Nelis levde tills 1993 och hans fäktningsskola är fortfarande verksam än idag.

Filmen spelades in på plats i Estland och blev bland annat nominerad till en Golden Globe för bästa icke-engelskspråkiga film.

Minoriteterna som glömdes bort

Det brukar heta att "vinnaren skriver historien" och andra världskriget och efterkrigstiden brukar ofta filmatiseras ur vinnarnas perspektiv. Ryskspråkiga filmer som framställer ryssarna som "befriare" är helt historiskt inkorrekta, folk flydde för sina liv för att hinna undan när den sovjetiska armén gick fram och ändå bombade ryssarna flyktingströmmar som bestod av kvinnor, barn och skadade civilister. Det här är händelser som frekvent har ignorerats, liksom att det ofta saknas berättelser som skildrar andra världskriget ur minoritetsländernas synvinkel, speciellt de länder som "förlorade" efter krigets slut, länder som i praktiken ockuperades och fick utstå decennier av pennalism och förtryck. Utan att ha någon allierad armé att se fram emot som "befriare".

"Fäktaren" belyser just en sådan historia som brukar ignoreras, och kanske är det den finlandssvenska bakgrunden som gör regissören så lyhörd, det är svårt att tänka sig en svensk regissör fånga upp stämningarna lika bra (Finlands folk led betydligt mer än Sveriges, både under och efter andra världskriget). Det är lätt att se hur betydelsefull Härö anses vara i Finland. Fyra av Härös filmer har utsetts som Finlands bidrag till Oscarsgalans kategori Bästa icke-engelskspråkiga film: "Elina - som om jag inte fanns" (2003), "Den bästa av mödrar"(2005), "Post till pastor Jakob" (2009) och "Fäktaren" (2015).

Ögongodis och melankolisk musik

Rent visuellt är filmen ögongodis: drömlika tagningar där en smutsig estländsk by framstår som vacker genom Tumo Hurtris foto, tidskänslan är äkta när Endel vandrar genom snön som snabbt blandas med skiten i byn. Som en metafor för att inget är rent i det Sovjetockuperade landet, allt har smutsats ner av förtryckarna, inte ens snön ligger vit och den melankoliska musiken understyrker känslan av övergivenhet - hit kommer ingen tomte och ingen räddare. Det är också en stor fördel för autenticiteten att folk pratar de språk som de verkligen pratar i området, till skillnad från de många "andra världskriget filmer" där alla pratar engelska överallt, var man än befinner sig.

Vilka barn är värda att satsa på? 

Moralfrågorna bubblar under ytan, medan rektorn säger att ”Fäktning är inget lämpligt intresse för arbetaren” (Sovjetunionen är på sitt sätt byggt på ett klassamhälle) och kritiserar Endel för den energi han lägger på "bonniga barn från landet", motsägs detta uttalande av att KGB-män applåderar och stöttar en Moskvabördig barnfäktare från liknande bakgrund - då är det okej, men inte om de är från Estland, för dessa barn är ju förutbestämt "underlägsna". Nazisternas sätt att resonera känns igen även här, för vissa är ju mer jämlika än andra och Stalins kommunistiska hantlangare bestämmer vem som är mest jämlik.

Fäktningen blir till syvende och sist till en symbol för människornas motståndskraft mot det statliga förtrycket. Endel blir filmens Obi-Wan Kenobi, den riddare som behövs för att ge barnen hopp.

Regi: Klaus Härö
Originaltitel: Miekkailija
Medverkande: Märt Avandi, Ursula Ratasepp, Hendrik Toompere, Liisa Koppel, Lembit Ulfsak m.fl.
Finland/Estland/Tyskland, 2015
Studio S Entertainment