Huset vid Plommonån

Livet som ett stort äventyr genom ett litet barns ögon

Laura i Huset vid Plommonån är 8 år när hon får börja skolan - hon är den enda i skolan som inte kan läsa och skriva. Hon vill absolut inte börja skolan, hon trivs bättre utomhus. I skolan blir hon retad för sina urvuxna, slitna kläder och kallad lantis.

---

När det är jul är barnen lyckliga över att ha fått några godiskarameller var. Här är det inte fråga om lördagsgodis - det är godis en gång om året, och de är till och med redo att ge upp sitt julgodis för att få hästar, som de behöver till gården.

Laura Ingalls Wilder
Huset vid Plommonån 

ISBN: 9789129695694
Illustratör: Lina Bodén Översättning: Britt G Hallqvist
Förlag: Rabén & Sjögren

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Familjen är mycket fattig och det blir ännu värre när gräshopporna har ätit upp allt de odlat. Det är inte heller speciellt lätt att alla runtomkring pratar norska. Som de rika och malliga barnen Olesen. Familjen har hamnat i ett norskt nybyggarområde.

Världsberömd författare

Sent omsider vet vi ju att Laura får sin revansch, hon blev författare och serien som börjar med Det lilla huset i stora skogen har lästs av miljoner ungar över hela världen. Och nu verkar allt det farliga och livshotande bara som ett enda stort äventyr. Nya vackra omslag av Lina Bodén bidrar till att böckerna verkar vilja hoppa ner från hyllorna och hitta nya läsare.

"How the west was won"

Huset vid Plommonån gavs för första gången ut 1937 och är den tredje boken i den berömda självbiografiska serien, som berättar om Laura Ingalls Wilder och hennes uppväxt i en nybyggarfamilj i Amerika på 1870- och 1880-talen. I gamla amerikanska historieböcker har "how the west was won" myten odlats och man kan läsa meningar i stil med "västern koloniserades av modiga män". Var deras fruar mindre modiga? Och barnen? Laura Ingalls Wilder skriver barn- och kvinnohistoria innan dessa begrepp var moderna och innan det började diskuteras att "his-story" också kan vara "her-story".

"Herstory" med fokus på barnen

Huset på Plommonån är en mycket stark "herstory". Om Laura, om hennes storasyster Mary, om hennes lillasyster Carrie och om en mycket modig mamma, Caroline, som hela tiden gör det bästa av situationen. När det är ont om mat och pengar hushållar hon och verkar kunna trolla fram mat nästan gratis hur länge som helst. När barnen är oroliga hittar hon på roliga lekar och saker som ska distrahera dem --- som att göra ett halsband till Carrie av fina gamla knappar.

Kompromissa aldrig med utbildning

Mamma Caroline lär barnen att vara osjälviska och själv är hon mycket lugn och osjälvisk. Läser man mellan raderna förstår man att drömmen om att åka "längre västerut" egentligen var hennes mans idé - men hon gör hela tiden det bästa av situationen. Det enda hon inte kompromissar med är barnens skolgång. Pappa vill dra längre västerut. Mamma, som var lärarinna innan hon gifte sig, vill att barnen ska få gå i skolan. Barnens utbildning är viktig och måste prioriteras. Man tänker direkt på de millioner flickor som inte har rätt till skolgång idag - mammor som Caroline i Huset vid Plommonån behövs fortfarande. Kompromissa där du måste, men aldrig med utbildning.

Frosten krasar under nakna fotsulor

Det här är en tid där barnen får rena, vita förkläden men inga skor. Man ska inte slita i onödan på skorna - eller kläderna. Därav förklädena. Laura beskriver mycket levande hur det är att promenera över de hemska gräshopporna som krälar under fotsulorna, eller hur det känns att gå barfota över den första frosten. Skorna ska sparas tills det blir riktigt kallt och mycket snö.

6 bitar julgodis

När det är jul är barnen lyckliga över att ha fått några godiskarameller var. Här är det inte fråga om lördagsgodis - det är godis en gång om året, och de är till och med redo att ge upp sitt julgodis för att få hästar, som de behöver till gården. Hästarna är julpresenten till hela familjen.
Tillvaron går ut på att överleva och på att skaffa mat och att hamstra mat till den långa vintern. Jakt och fiske är en viktig del av att överleva. Lycka är att ha fått upp alla potatisarna och de sista rovorna innan frosten slår till och gör marken stenhård.
Ingalls Wilders böcker har oftast beskrivits som "nostalgi" men det märks inte när man läser, det är ett hårt liv Ingalls Wilder beskriver, där kampen för överlevnad pågår dagligen.

Boken är befriande osentimental. Och än idag är det många människor som har det så här: all energi går åt till att leta mat och till att överleva.

Osentimental skildring av förr-i-tiden

Att böckerna kan upplevas som ett härligt äventyr beror till stor del på det konsekventa barnperspektivet och Laura ser livet som ett äventyr. Vem saknar leksaker och prylar när hela världen är som en spännande lekplats som ska upptäckas varje dag? När Laura varit olydig straffas hon med att hon inte får gå ut och leka på en hel dag. Hon får leka inomhus, men det är inte samma sak. Det är hennes första dag utan att se ån och hon lider något enormt av straffet. Att behöva vara inomhus istället för ute i det fria.
Idag försöker folk snarare få ut barn för att göra någonting utomhus, att vara inomhus är inte längre något straff.

En modern, frimodig hjältinna

Lauras invändning mot skolan är också att den är inomhus - det roligaste är rasterna och att leka, när hon väl har fått vänner och lärt sig att ignorera den malliga Nellie Olesen. Kalasen som är hemma hos Olesens och hemma hos Laura och hennes syster Mary är mycket olika - och när Nellie förolämpar Lauras mamma bestämmer sig Laura för att hämnas ... Lauras familj må vara fattig, men Laura är alltid kavat, och det leder till många humoristiska situationer.

Böckerna ger en mycket levande bild av livet förr i tiden och Laura är på många sätt en mycket modern, kavat och frimodig hjältinna.