Två sekunder i Byron Hemmings liv

Två sekunder gör stor skillnad i en långt ifrån perfekt värld

Allt är hemligheter och lögner Rachel Joyce
Två sekunder i Byron Hemmings liv
Översättning: Katarina Jansson
Norstedts

Att följa upp Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd, en feel-good bok som blivit älskad av både läsare och kritiker, med en betydligt mörkare bok om två elvaåringar, kan verka vågat. Men Rachel Joyce vet vad hon gör, mängder av radiomanus och TV-manus har skolat denna författare som ”nyligen debuterade” som romanförfattare. Hon kan hålla många bollar i luften och det som först verkar vara trivsam läsning blir snart lika mörkt som en gotisk roman och lika invecklat som en pusseldeckare.
Året är 1972. Storbritannien ska gå med i EU och i Eurovision Song Contest representeras The United Kingdom av The New Seekers med Beg, Steel or Borrow. De vinner inte. De blir tvåa. Men det är inte detta som bekymrar huvudpersonen utan det hemska faktum att Två sekunder ska läggas till Tiden – för att Storbritannien ska vara i synk med resten av Europa och resten av EU.
Huvudpersonen Byron Hemmings grips av existentiell ångest – om man inte kan lita på Tiden vad kan man då lita på?
Och vem vet vad som kan hända med två extra sekunder? Två sekunder är skillnaden mellan liv och död om man tar ett steg ut från en brant klippa.
Det är Byrons bäste vän James som har berättat om de två sekunderna. Men James är inte orolig. James är aldrig orolig. James har rätt till sin plats i solen. Det vet han om. Det vet alla om.
Byrons familj däremot är nyrika – och de har komplex för det.
Romanens tema är faktiskt inte, som man först kan förledas att tro, den undflyende tiden utan snarare klasstemat. Detta slås fast redan i inledningen av romanen.

”James Lowe and Byron Hemmings attended Winston House School because it was private. There was another junior school that was closer but it was not private; it was for everyone. The children who went there came from the council estate on Digby Road. They flicked orange peel and cigarette butts at the caps of the Winston House boys from the top windows of the bus. The Winston House boys did not travel on the bus. They had lifts with their mothers because they had so far to travel.”
Det är just detta att mammorna måste skjutsa som är början till undergången för Byron och hans familj. Byrons mamma Diana kör på ett barn från Digby Road – alltså ett av de fattiga barnen.
Misstaget tar bara två sekunder och Byron är övertygad om att allt är de där två extra sekundernas fel. Utan de två sekunderna hade olyckan aldrig hänt.
Men ingen talar om det. Byron talar inte om det, hans lillasyster talar inte om det, mamma Diana talar inte om det … och den påkörda flickan talar inte om det. Romanen uppvisar en mängd karaktärer som är mästare i att inte tala om det. Vad än ”det” nu råkar vara.
Trots att året är 1972 uppför sig Diana som en 1950-tals fru – den perfekta dockan i det perfekta dockhemmet. Förutom att inget är – just det perfekt. Boken heter Perfect på engelska och är med träffande brittisk ironi fullt av saker som inte är perfekta.
Diana trivs inte i sitt ”perfekta” hem och tröstar sig med en ny bästa väninna – Beverly, mamman till den påkörda flickan. Beverly är avundsjuk på allt som Diana har och som hon själv skulle vilja ha. Allt är hemligheter och lögner och ännu fler hemligheter. Och för de som mödosamt klättrat uppför klass stegen finns bara ett slut. De ramlar ner igen.