Take me a photo Paul WeinbergIdag är det mer än någonsin bilder som präglar hur vi ser på omvärlden. När det gäller kontinenten Afrika är det ofta så att bilderna som sprids kommer från västerländska fotografer som flyger in, gör ett jobb, skaffar “säljbara” bilder och flyger hem igen.-“Säljbara bilder” följer två huvudfåror, Afrika som katastrofzon eller det exotiska Afrika. Det är vad nyhetsbyråer vill ha, påpekar Afrika-experten Odd Melin som inviger Sverigepremiären av The Other Camera.
-Men det finns en annan verklighet och det ser man i utställningen The Other Camera som samlar fotografier från så kallade “street photographers” i Sydafrika. De försöker hanka sig fram ofta utan studio, lever på att göra porträtt av människor. De har ett inifrånperspektiv, ett deltagarperspektiv.
Nu är det Sverigepremiär av The Other Camera, utställningen har tidigare ställts ut i Chicago, och man kontrasterar den sydafrikanska utställningen The Other Camera med Jens Assur utställningen Africa is a Great Country på Hallands Konstmuseum.
-Här har man fotografen som deltagare, där har man fotografen som betraktare. Det är ett skolboksexempel, en fullständigt radikal skillnad, menar Odd Melin.
-Hur skulle Lindeka Qampi ha fotograferat samma kåkstad som Jens Assur fotograferat? Den med en stor pelare i mitten och några små människor vid sidan om. Man kan leka med tanken. Jag tror att hon hade gått närmare människorna och gått in på de fyra individerna, visat deras liv, spekulerar Odd Melin.
Lindeka Qampi är den yngsta fotografen representerad i utställningen, född 1969 i Bolotwa, Eastern Cape, Sydafrika, bor nu i Cape Town, och är verksam som “street photographer” och hennes bilder av människorna i kåkstäderna har blivit mycket omskrivna och omtalade.
Många av fotograferna var verksamma under apartheid regimen, men apartheid märks inte på bilderna i utställningen. Tror man.
-Det här är inte några kampbilder! påpekar Odd Melin. Men fotograferna levde under apartheid, dokumenterade livet under apartheid och dessa fotografer liksom deras objekt hade alltid de förhatliga passen med sig.
Odd Melin bland Lindeka Qampis bilder, foto Belinda GrahamEn bild på ett bröllopspar är inte alls en bild på ett bröllopspar utan istället en lek med de så hatade passfotona. Man färglade och målade på pärlhalsband, elegant kostym och annat som man inte hade råd med på bilden. Ett sätt att visa på väggarna att man hade någonting som man inte hade. Tittar man närmare på bilden ser man att skuggorna inte stämmer. Och att pärlor och prakt är pålagt i efterhand.Ett foto av folk som badar på en sandstrand kan ses som en politisk bild av Paul Weinberg, för denna sandstrand var tidigare endast för vita badare. Nu badar alla tillsammans och en kurvig svart kvinna i baddräkt syns i förgrunden.
Bilderna kommer från universitetet i Cape Town och från privata samlare. The Other Camera visar kameran som vapen, och en “fighting back by looking good” mentalitet.
Många av bilderna är “fejkade”. Människan är ju så funtad att när man ska fotograferas så vill man se så bra ut som möjligt. Och ha sina finaste kläder och sina käraste ägodelar med på bild. Där skiljer sig inte rika människor på gamla, målade oljeporträtt från förr i tiden från de sydafrikaner som fotograferats på gatan. En man står och håller en radio utan att det till synes är någon mening med det. Varför håller han en radio? Han vill visa att han är en modern man, att han har en radio. Han har de västerländska attributen!
Är det “fel” att folk ser så bra ut på fotona? Ska man inte visa livets elände, speciellt under apartheid?
Paul Weinberg, curator för utställningen The Other Camera, myntade uttrycket “fighting back by looking good”. Dvs. ett fotografi kan vara politiskt utan att vara politiskt. Bara genom att se bra ut, så glad och så snygg som möjligt, slår man tillbaka med en “de ska inte få knäcka oss” mentalitet!
Många av fotograferna är självlärda, många fotografer uppskattades inte av sina familjer, många foton och negativ har gått förlorade när de slängts. Sedan finns det också självlärda fotografer som uppnått stor internationell uppskattning, som David Goldblatt, framtida Hasselbladspristagare. Men när han tog bilderna som finns med i The Other Camera var han bara en självlärd 23 åring, en ”street photographer”, långt från den framgång som skulle komma senare i livet.
Odd Melins eget favoritfoto i utställningen är ett av Lindeka Qampis porträtt i en kåkstad, ett i serien The Street Culture Project 2008-2013. En ensam människa knegar på i kåkstaden, samtidigt som ett Air France plan går in för landning, efter att passagerarna druckit upp sin champagne. En bild som fångar livets ytterligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.