Oceanen vid vägens slut

Dubbla perspektiv när man sitter på en bänk och minns barndomens godis och ondska

The Ocean at the End of the Lane

Neil Gaiman
Oceanen vid vägens slut
Översättning: Kristoffer Leandoer
Bonnier Carlsen

Huvudpersonen i Oceanen vid vägens slut är en gammal gubbe som sitter på en bänk och ser tillbaka på den sommar då han fyllde sju år, då barndomen tog slut och problemen började.
Hur mycket godis får man för en penny?
Huvudpersonen var sju år på sextiotalet, då myntenheterna var helt annorlunda (shilling, half crown, penny) och man fick välja en massa godis med konstiga namn för en penny. Den sjuåriga versionen av huvudpersonen mäter pengar i antalet godisbitar som kan köpas för ett mynt. 25 pund är mer godis än han kan räkna till. Medan många namn och myntenheter och dylikt har kvar sina engelska namn i boken sjunger huvudpersonens syster av någon anledning (och något inkonsekvent) en sång som heter Kalle Johansson (!) --- vilken engelsk låt detta är får läsaren själv fantisera om.
Twitterstorm om nostalgigodis
Det är inte konstigt att Neil Gaiman, när han skrev boken, startade en mindre twitterstorm där folk nostalgiskt diskuterade sextiotalets godis (utan twitter hade boken blivit klar mycket fortare). Namnen låter mycket exotiska idag.
Prologen är mycket lång, läsaren får följa den gamle gubben ett bra tag. Han känner sig misslyckad och tycker själv att han misslyckats med allt i sitt liv. Därför har han ingen lust att träffa släkten och svara på frågor om hans jobb (ingen framgång alls), hans fru (de är skilda sedan tio år tillbaka), hans flickvän (har ingen) och andra frågor som man måste besvara när man träffar släkten på en begravning eller en släktträff. Huvudpersonen kan inte ge ett enda “jag är lyckad” svar på en enda fråga och det vet han. Så han smiter till sin barndoms uppväxtplats och sitter på en bänk och drömmer sig tillbaka till sommaren då han var sju år och pölen han sitter och tittar på var en hel ocean.
Lettie har varit elva år mycket länge
Det var bästa vännen Lettie, elva år, som hävdade att det var en ocean. Och den lille pojken trodde henne så småningom. Han insåg att Lettie hade varit elva år en väldigt lång tid, ända sedan Oliver Cromwells dagar enligt henne själv, och hennes mormor mindes hur månen blev till. Den sjuårige pojken trivs i Letties familj som styrs av tre starka kvinnliga gestalter, mycket bättre än vad han trivs hemma. Ondskan har nämligen slagit klorna i familjen i form av en djävulsk nanny, som vill utnyttja pojken som portal för att resa mellan världar.
Men huvudpersonen öppnar också upp för “logiska” realistiska läsningar, berättar hur hans syster såg på saken, hur folk minns olika och hur olika perspektiv är.
Likheter med Mio min Mio
Någonstans blir historien väldigt lik Mio min Mio. Även där får man följa en huvudperson, Bo Vilhelm Olsson, som bara sitter på en bänk hela boken och ingenting av det man läser i boken har egentligen hänt (Astrid Lindgren sa att man aldrig fick säga till ett barn att han bara fantiserade att han var i Landet i Fjärran och inte vara där ”på riktigt” --- men hallå, hur svårt var det att lista ut själv att det bara var en dagdröm? Författaren upprepade liksom för många gånger att Bo Wilhelm Olsson sitter INTE på en parkbänk, han ÄR i Landet i Fjärran --- då förstår man lätt att författaren menar att han INTE är i Landet i Fjärran, och att allting man läst bara är en lögn eller en dagdröm).

Passiv, bänkad huvudperson
Författaren till Oceanen vid världens slut har valt ett berättargrepp som har fördelen att hans berättarjag egentligen är en mycket gammal man, han behöver alltså inte begränsa sitt språkbruk och sin perception till vad en sjuåring kan uppfatta, men nackdelen är att man får två personer mellan sig och historien: dels den gamle gubben, dels sjuåringen. Och man vet att sjuåringen klarar sig och blir en gammal gubbe, tack vare ramberättelsen, och det förtar spänningen. Liksom att huvudpersonen sitter på en bänk i hela boken och minns/dagdrömmer/fantiserar och kommenterar allting.
Eftersom boken marknadsförs till tonåringar är det ett ovanligt val av huvudperson --- en gammal gubbe och en sjuåring --- för en är ”för gammal” och en är ”för ung”,jämfört med de huvudpersoner som brukar vara med i tonårsromaner. Tonåringar brukar i allmänhet inte vilja identifiera sig med sjuåringar. Eller mycket gamla personer.
Likheter med Bron till Terabitia
Liksom i Bron till Terabitia är det tjejen som dör (eller hamnar någon annan stans), medan pojken räddas. Huvudpersonen i Oceanen vid vägens slut har skuldkänslor för att han lever --- och för att han inte gjort något vettigt (eller framgångsrikt) med sitt liv --- utan misslyckats på alla punkter. Det var ju därför han undvek släktmötet från början. Men känslan av misslyckande förföljer även på dagdrömmarbänken.
Allting krymper med tiden
Till sist är det Letties mormor eller mamma (beroende på hur man läser berättelsen) som kommer med lösningen--- Lettie skulle aldrig varit missnöjd med hans liv, som han själv är, för man kan inte misslyckas med att vara människa. Med dessa visdomsord ringande i öronen lyckas huvudpersonen ta sig från bänken och tillbaka till sitt liv --- och till släktträffen.
För han måste ju ta itu med sina problem och leva här och nu, Landet i Fjärran finns inte, dagdrömmarbänken är lite väl kylig att sitta på i längden och oceanen ser bara ut som en pöl.
Men allting från barndomens minnen ser ju mindre ut när man vuxit upp.
Landet i Fjärran finns inte
Snyggt språk kan dock inte maskera att handlingen är långsam och långtråkig --- det mesta är som Letties”lappa och laga” magi, alltså små bitar från andra fantasyböcker, som var mer spännande och engagerande. Inte alls magiskt.
”Gubbe som sitter stilla på en bänk och minns” är inte det bästa ämne man kan tänka sig för att engagera unga läsare --- gubben i biosuccéboken Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann rörde i alla fall på sig under handlingens gång. Eller vem vet, han kanske också bara satt och dagdrömde?

Belinda Graham