Sune Jonsson: Livstycken

Sune Jonsson fångar en avlägsen plats, som ligger helt nära

Sune Jonsson LivstyckenSune Jonsson
Livstycken
Förord av Val Williams
Max Ström

Sune Jonssons värld befolkas av människor och miljöer som verkar vara långt borta, människorna bor på en avlägsen plats i ett främmande land, men detta är i själva verket människor som bara befinner sig några decennier bort - i Sverige. Den geografiska platsen i bilderna är oftast Norrland.

“I samband med en utställning på Moderna museet 1962 sammanfattade jag mina avsikter. Skriver och fotograferar, tyckte jag då, gör jag ju för att ’berätta, berika och bevara’. Ju enklare, ju simplare: tre ord. De står sig än idag, och kommer nog inte heller att tappa i innebörd.
Åren har rusat förbi som telefonstolpar vid vägkanten.
Men bildarbetet har fryst den förbiilande tiden, förvandlat den till ett stort antal ytor i vilka människor lever vidare. Man kan betrakta dem, försjunka i deras miljöer, återuppleva sådant som man längesen åkt förbi. I bästa fall kanske de också förmedlar kunskap och förenar människor, både dåets, nuets och framtidens, stämmer till förståelse och samförstånd. Åtminstone har detta varit avsikten.”
Sune Jonsson 1986

Sune Jonsson (1930-2009) är en dokumentärfotograf i världsklass, men även så mycket mer än en dokumentärfotograf. Han har en unik ställning i fotografins historia och hans arbete synliggjorde de okända liv som invånarna i Sveriges mest avlägsna trakter levde. Han skapade bilden av “det typiskt norrländska” och den lever kvar än idag.

Sune Jonssons verk åskådliggör en landsbygd, tillfälligt koloniserad av folk som levde utspridda på röjda ytor inne i de djupa skogarna, i sina egenhändigt byggda hus, med ett fåtal tamdjur och grödor. Detta var självhushåll och ekologiskt tänkande, långt innan det blev populärt som slagord, men det var på riktigt, inte som en ideologi, och det var ett hårt liv på en mark som egentligen var ganska ogästvänlig.
Sune Jonssons verk finns representerade i en serie med ett tjugotal fotoböcker som han producerade under sin långa yrkesverksamhet. Den inleddes med Byn med det blå huset 1959 och avslutades 2007 med Och tiden blir ett förunderligt ting.
Titeln Livstycken föreslog Sune Jonsson sent i livet, som en tänkt titel till en bok om människor han mött. Han hade med säkerhet varit mycket nöjd med denna version av Livstycken, för den bjuder på många intressanta möten med människor och miljöer, som bevarats i de svartvita bilderna, säkert, på en plats bortom tid och rum där ingenting förändras och förgås.
De svartvita bilderna i Livstycken har en bred spännvidd.
Här finns Inga Olofsson som flyttar, Aronsjö, Vilhelmina, 1961 - en liten flicka i gummistövlar bär en tavla, lika stor som hon själv, med en mustaschprydd man på.
Här finns en interiör från Vibergs varubuss från Storsele, Vilhelmina, 1961

Här finns stora, vidsträckta vidder som bilden från Kronoparken Tallträskliden, Lycksele, 1962. Tre ensamma hus i en skog, och ett kalhygge, nej, förlåt, en föryngringsyta heter det ju idag, i förgrunden.
Här finns ett porträtt av en bygdemålare, Helge Backman, Lycksele, 1962, som sitter omgiven av sina verk. Bland annat en oinramad tavla av en kanin och en gigantisk tavla av en liten flicka och en tiger tillsammans, i ett slags variant på Lucy och Aslan i ett Narniamotiv.
Här finns kor och getter som är på skogsbete vid Slagavallens fäbod, Härjedalen 1966.
Här finns en vinterfångst - snarade ripor, Sorsele 1965 - en jaktfångst med fem fina vita ripor ligger prydligt upplagd, något som gör vintern lite lättare.
Djur, natur, människor i arbete, interiörer, porträtt … Sune Jonssons verk täcker alltså det mesta, allt med samma finess och djup. Personligt, såväl som allmängiltigt. Bilderna andas genuin intimitet såväl som professionell distans.
Fotona är intressanta både som konst, för den konstnärliga kvalitén är uppenbar, redan vid en snabb genombläddring av boken, och som ren dokumentation, ett viktigt tidsdokument av livsstilar, människor och miljöer som har förändrats eller försvunnit.
Sune Jonsson liknade tiden vid telefonstolpar som rusar förbi vid vägkanten. Idag finns inte ens telefonstolpar.
Texten i boken i förordet “Utan Nostalgi” tar bland annat upp den engelska bilden (och den utländska bilden i allmänhet) om svenskar som rika, och Sverige som ett rikt land - det vill säga allt annat än det man ser i Sune Jonssons bilder - och förvåningen är stor att fattigdom och slit fanns så länge och så utbrett i Sverige. Det är inte länge sedan det rurala Sverige med timmerhuggare, flottare, jordbrukare (och lite jakt och fiske) var vardagsmat för många, och blod svett och tårar krävdes för att få mat på bordet. Det är inte så länge sedan Sune Jonsson tog dessa bilder, det är värt att tänka på idag, speciellt när många rurala länder i tredje världen ses som långt efter sin tid. Saker kan ändra sig mycket snabbt. Det var inte länge sedan stora delar av den svenska befolkningen i Sverige befann sig på samma plats. Boken Livstycken är utgiven i samarbete med Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, Västerbottens museum, Umeå.

Utställningen Livstycken finns att beskåda hela sommaren, 18 maj – 24 augusti 2014, på Västerbottens Museum, Umeå.

Belinda Graham

Älskade smörgåstårtor

Här kommer alla smakerna på en och samma gång!

Listan på favoriter kan göras långKristina Eriksson
Älskade smörgåstårtor - Lyxiga landgångar, snittar och varma mackor
Foto: Anna Clarén
Semic

Kristina Eriksson drar sig inte för att bre på tjockt, riktigt tjockt (bokstavligen) både när det gäller att skapa innovativa smörgåstårtor och när det gäller att sjunga smörgåstårtans lov.
“Finns det något godare än kylskåpskall smörgåstårta?” frågar hon sig. Smörgåstårtan får gärna ha stått och väntat tålmodigt i en dag eller två. Det gör den bara godare och ännu mer frestande.
Kristina filosoferar vidare över varför det är så populärt med smörgåstårta och det enkla svaret är att det är ju så gott! Men smörgåsar är också en del av den svenska folkkulturen, bland annat i smörgåsbordet och i smörgåstårtan. I många andra länder går det inte att förklara att man ska göra “cake” av smörgåsar. Men så ser ju även frukosten annorlunda ut: toast, skorpor eller biscotti och lite sylt istället för --- ja, just det--- smörgåsar. Utan sylt.
Kristina definierar svenskarna som ett otroligt smörgåsälskande folk “vi gillar bröd med krämiga röror, salta charkuterier, den friska och lätta smaken från skaldjur och inte minst sötsyrliga inläggningar.” Allt detta får man i smörgåstårtan. Tillsammans. Här kommer alla smakerna på en och samma gång, så att säga.
Allt utom sylt.

Kristina minns tillbaka på sin barndom där man avnjöt smörgåstårtor med leverpastej, räkor, skinka och mimosasallad. “Ibland vill jag ha sådana härliga klassiker, men lika ofta kan det vara gott med bara två eller tre smaker. Det där bestämmer man förstås själv. Eftersom jag gillar recept med inte alltför många ingredienser så är det fler smörgåstårtor av kategorin “ få men riktigt goda smakkombinationer” i den här boken, men en och annan mer klassisk smörgåstårta finns här också.”
Smörgåstårta är lätt att experimentera med och det är lätt att skapa sin egen smak. Man behöver inte använda en majonäsröra --- eller mimosasallad ---man kan också använda en röra baserad på grönsaker eller bönor. Man kan göra en vegetarisk smörgåstårta, en smörgåstårta för barnen, med alla deras favoritsmaker, en exotisk smörgåstårta … Bara fantasin sätter gränser.
Men Kristina begränsar sig inte till smörgåstårtor, hon tipsar också om goda landgångar, snittar och varma mackor. För det finns ju kalla dagar då man vill ha något varmt …
Riktigt god är laxtårta med pepparrot och ärtröra (men man måste gilla pepparrot för att tycka om denna tårta) och goda nyheter, den är snabbgjord!
Smörgåstårta med kyckling, bacon och syrad rödlök, tortilla rullar med tonfisk och Philadelphia ost, smörgåstårta med 3 sorters ost , smörgåstårta à la Danmark med pickles och rostbiff … Listan på favoriter kan göras lång.
En helt vegetarisk och supergod, ny sorts smörgåstårta är chèvretårta med aprikoser, serrano och jordgubbar.
Bland de varma mackorna finns allt från chévre- och dadelmacka till en klassiskt god club sandwich.
Älskade smörgåstårtor är en intressant exposé över hur varierad smörgåstårtan är --- och ska vara --- i Sverige idag, och även om man i vanliga fall inte gillar smörgåstårtor så blir man snabbt omvänd när man läser den här boken.

Belinda Graham

FILM: Emil & Ida i Lönneberga

 En svensk Walt Disney!

 

Filmen av Per Åhlin

 

Hasse Alfredsson  kallade Per Åhlin för Sveriges svar på Walt Disney.

Varför inte? Karl-Bertil Jonssons julafton, visas på svensk TV, liksom Kalle Anka, nu varje julafton. Men Per Åhlin har gjort så mycket mer för barn, mest kända är väl kortfilmerna om Alfons Åberg och de senaste filmerna om Lilla Spöket Laban. Samt långfilmen  Dunderklumpen.

Men allt detta kan  komma att övertrumfas av Emil & Ida i Lönneberga. Här får man triss i svenska klassiker: Astrid Lindgren, Georg Riedel och Per Åhlin själv. Både Astrid Lindgren och Per Åhlin är från samma trakter i Småland, så det är egentligen märkligt att de aldrig samarbetat förut. Samarbete och samarbete, Lindgren har ju nu gått ur tiden, men hennes röst finns kvar som inspelningar, så hon kan kommentera allt som händer i filmen. Som att man gör palt på grisblod och att det är jättegott.

Georgi Riedel har uppdaterat musiken som han gjort för spelfilmerna om Emil i Lönneberga. Att böckerna började kallas Emil / Ida i Lönneberga är en sentida politiskt korrekt uppdatering. Tjejerna ska få ta lika stor plats som killarna.

Per Åhlin har jobbat efter  Björn Bergs klassiska illustrationer – 50 år gamla – för att skapa nya, rörliga figurer. Inte alltid lätt, eftersom Berg inte ritade konsekvent (han gjorde ju stillbilder) och figurernas ben är t.ex. inte alltid lika långa, så de får modifieras för att kunna röra sig på filmen.

Björn Bergs illustrationer har fyllt 50 år.
Emil tar långa benet före när det ärbråttom!

Emil/Ida i Lönneberga har mycket gemensamt med tidigare Alfons och Laban filmer., eftersom allt är som en räcka kortfilmer. Visst, det är en långfilm – 60 minuter lång, men den består av små episoder. Det mesta går ut på att Emil är välmenande och försöker göra gott, men att det går åt helsefyr, eller snickerboa. Ibland är det helt enkelt en olyckshändelse att det blir ett hyss. Barn har ju lätt att tappa saker, till exempel. Emils pappa Anton är oftast den som råkar illa ut., och på så sätt kan Emil ses som en föregångare till alla klantiga pappor som finns i serier, böcker och tv idag. ). Sunes pappa Rudolf alla Sune böcker och filmer .Pappa Svensson i Svensson, Svensson --- De har till och med samma efternamn.  Allan Svensson gör mycket riktigt Anton Svensson pappas röst i denna film Emil köper flugfångare och Emils pappa fastnar i flugfångaren.. Emil ställer upp en råttfälla och Emils pappa fastnar i råttfällan. Emil råkar hälla ut paltsmeten på pappa. Emil råkar hälla ut raggmunksmet på pappa. Pappa blir arg och skriker Emil och Emil låses in i snickerboa. Dåtidens svar på den moderna Supernannys ”naughty corner”, känd från TV4?

Ida knäcker nitton ägg för att kolla att de inte är sura --- faktiskt filmens dummaste hyss för allt annat är annars goda gärningar som går snett eller bara ”tappa saker” olyckor, men att slösa bort så många ägg och knäcka dem i  gräset mitt framför hönan som lagd dem är bara urbota dumt. Och inte alls charmigt. Dagens tittare reagerar på sådant som djurplågeri.

Emils pappa reagerar på ”hysset” genom att skrika Emil. Ida är ju höjd över varje misstanke, eftersom hon är snäll. Snäll och dum. Men hon erkänner, inte för hon vill rädda sin bror (för han har redan blivit straffad) utan för att hon också vill ha roligt och sitta i snickerboa. På så sätt tas udden av ”naughty corner”. Det kan vara riktigt mysigt att ha en lugn stund för sig själv ibland, i alla fall om man lyssnar till texten i Georg Riedels musik.

 

Regi: Per Åhlin

Titel: Emil & Ida i Lönneberga

Baserad på: "Emils hyss nr. 325", "När lilla Ida skulle göra hyss" och "Emil med paltsmeten" av Astrid Lindgren och Björn Bergs bokillustrationer.

Manus: Hans Åke Gabrielsson

Musik: Georg Riedel  

Röster: Gustav Föghner, Tilda Ramde, Allan Svensson, Elisabet Carlsson, Lindy Larsson        Rebecka Englund Tepper,  Siw Carlsson,  EwaMaria Roos

DVD, 2014

SF
 

 

 

Emil & Ida i Lönneberga

En animerad familjefilm om Astrid Lindgrens älskade karaktärer Emil och Ida.

I Katthult, i Lönneberga, i Småland där bor Emil och hans lillasyster Ida tillsammans med pappa Anton, mamma Alma, drängen Alfred och pigan Lina. Emil är en rar liten gosse som gärna vill hjälpa till, men hans hjälpsamhet blir ofta till något hyss. Då får han sitta i snickarboden, där han i lugn och ro sitter och täljer sina trägubbar tills han blir utsläppt.

Följ med när han gör sitt 325:e hyss, täljer sin hundrade trägubbe och får sitta i snickarboden för hyss som han inte själv har gjort.

Filmen bygger på historierna i böckerna "Emils hyss nr. 325", "När lilla Ida skulle göra hyss" och "Emil med paltsmeten" och Björn Bergs bokillustrationer. För manus står Hans Åke Gabrielsson och musiken är komponerad av Georg Riedel.

En animerad familjefilm om Astrid Lindgrens älskade karaktärer Emil och Ida. 

Winter’s Tale

 

This is not a true story. This is true love.

 

Mark Helprin

Winter’s Tale

Kindle, Warner

Det finns inte många historier där en av huvudaktörerna är en hund som kan förvandla sig till en vacker vit häst. Som, när det behövs, kan flyga.

 

New York är staden där alla romantiska komedier utspelar sig --- men även många fantasy romaner, som City of Bones serien av Cassandra Clare.

 

Winter’s Tale är som en blandning av Cassandra Clare fantasy och en klassisk romantisk komedi, där New York alltid ser vackert och rent ut. Oavsett tidsepok. Speciellt inbäddat i nyfallen snö

Historien pendlar mellan olika slags New York. New York 1895, där ett fattigt, tuberkolossjukt par överger sin lille son. Han får flyta i land i en liten båt, likt Moses i vassen.

 

Pojken blir senare en av historiens huvudpersoner, Peter Lake, som blir kär i en vacker överklasstjej som är döende i tuberkulos, Beverly Penn, när han gör inbrott i hennes hem, och hon är ensam hemma och spelar Brahms på pianot och bjuder på te. Ljuv musik uppstår. Bokstavligen.

Om han lyckas rädda den rödhåriga tjejen så kommer vågskålen att tippa över till det godas fördel och förstöra balandsen mellan ont och gott.

 

Alltså försöker demonerna med Pearly Soames i spetsen (Lucifer sitter mest i underjorden och ger order) att döda tjejen, medan det förälskade paret har hjälp av hund-hästen som kan flyga.

Men det visar sig att demonen Pearly har missförstått det hela --- den rödhåriga tjejen lever 2014 i New York och är i själva verket en cancersjuk liten flicka. Det är hon som Peter Lake är förutbestämd att rädda, och då kommer vågskålen att slå över till änglarnas och miraklernas fördel.

Akiva Goldman, manusförfattare och regissör, var direkt en av romanens största fans. Och som alla fans vill man ju gärna se den fenomenala romanen som film. En nästan tusen sidor tjock roman har kokats ner till en succéfilm på under två timmar, som fokuserar på kärleken mellan Peter och Beverly, och det finns mindre filosoferande över ont och gott, om hur allt hänger ihop i universum och andra bihistorier som man kan avnjuta i boken.

 

Men man får se hjälten på en vit häst och demonen på en svart häst i ett slags uppdaterat Western-version av kampen mellan ont och gott. Fast där kunde hästarna aldrig flyga.

 

Men man ser snabbt hur allt hänger samman, hur alla genrer hänger samman, vare sig det är romaner eller filmer, vare sig det är westerns, romance, fantasy eller sci-fi.

 

Kampen mellan gott och ont. Ondskan, som måste förgöras. Ett mirakel som ska inträffa. Och hela tiden blickar stjärnhimlen ner på Manhattan. Magisk realism eller bara magiskt? Det är i alla fall vackert med vit, nyfallen snö, och is. Men också förrädiskt. För det blir ju även tö. Och det finns egentligen inte tillräckligt många mirakler.

 

Regi: Akiva Goldsman Titel: Winter’s Tale
Medverkande: Colin Farrell, Jessica Brown Findlay, Matt Bomer, Russell Crowe, Lucy Griffiths, Brian Hutchison, Kevin Corrigan, Alan Doyle, William Hurt, Will Smith, Jennifer Connelly m.fl. DVD, 2014 Warner Bros.

Jens Assur har fotograferat en kontinent med en ny Hunger

Africa is a Great Country by Jens Assur. Bakom Jens syns hans egen favoritbild i utställningen.

Jens Assur framför en gated community swimming pool. Foto Belinda GrahamEn av tre afrikaner tillhör medelklassen, enligt den brittiska tidningen The Guardian. Antalet internetanvändare ökade med 1800% mellan 2000 och 2008. I USA:s tio mest lästa tidningar publicerades 245 artiklar om fattigdom i Afrika och fem om tillväxten på kontinenten. Det finns över 600 miljoner mobilabonnemang i Afrika. Rwanda är det land i världen som har störst antal kvinnor i sitt parlament, 56 %, att jämföra med Sveriges 45 procent.

 

I Ghana, Nigeria, och Kenya driver framgångsrika entreprenörer i snitt sex företag var.
I Kenya använder mer än 70% av befolkningen mobilen för att betala för varor och tjänster. Det är högst procentantal i hela världen.

300% mer --- så mycket mer spenderade botswanier på hotell- och restaurangbesök år 2010 jämfört med år 2003.

Det pågår en ny kolonisering av Afrika --- denna gång från Kina. Den nya handelsvägen går mellan Asien och Afrika.

Afrika är ett land med tillväxt. Aldrig har så många så snabbt fått det så mycket bättre. Visst, det finns fortfarande fattigdom, svält, naturkatastrofer, krig, tjuvskytte på elefanter …men dessa negativa nyheter är vad som upptar nyhetsbevakningen i västvärlden, medan verkligheten för många afrikaner är en helt annan. Det finns inte bara en bild av Afrika. En bild som är helt sann för alla överallt. Men en ny bild av Afrika håller på att växa fram --- och spridas. En bild av en kontinent där “konsumera mera” är det nya ledordet och där allt fler har råd med allt mer.

Samtidigt --- en bild från varje huvudstad i varje land i Afrika --- räcker det för att ändra bilden av Afrika, är det representativt, skulle Europa kunna representeras enbart med en bild från varje huvudstad … ??? Frågorna är många.

Jens Assurs omtalade fotoutställning Africa is a Great Country har fått både ris och ros. Den har fått mycket beröm för att den just ger en annan bild av Afrika, ett välmående Afrika som folk i västvärlden inte ofta ser bilder från. Men den har också fått mycket kritik.
- Jag har fått hur mycket skäll som helst för titeln på utställningen, Africa is a Great Country, efter alla mina resor till Afrika: tänk att jag inte fattat att Afrika inte är ett land, Afrika är en kontinent som består av över 50 länder! Men dessa kritiker förstår inte att jag menar titeln på ett ironiskt sätt. Vi är så vana vid att tala om Afrika som en enhet, men vi skulle aldrig klumpa ihop Afghanistan och Kina i en och samma mening och tala om Asien på samma sätt.

- Är det något annat som folk upprörs över?
- Bilderna. Folk vill ha glada, leende människor som är tillsammans som en enda stor familj, som dansar och tittar in i kameran. Folk frågar varför jag inte fotograferar sådant ---afrikaner är ju glada av sig! --- varför tittar folk bort, varför tittar folk ner? Sanningen är att folk håller på med samma sak som vi --- de tittar på sina mobiltelefoner!

- Har du själv någon favoritbild i utställningen?
- Landningsbanan på flygplatsen i Maputo, Moçambique. Hjulspåren berättar en historia. Man ser hjulspåren från alla plan som lyft och landat. Man ser hur Maputo står i bekväm direktkontakt med resten av världen.

- Hur är det att resa på den afrikanska kontinenten?
- Väldigt bekvämt. Etiopian Airlines är det andra flygbolaget i världen att få flyga med de nya Boeingplanen, det är hur bekvämt som helst. Mycket bekvämare och mer modernt än att flyga med SAS, och bra service.
- Reser folk mycket?

- Ja, det finns gott om människor som har råd med exklusiva semestrar och vill åka utomlands. Men det blir inte Finland och titta på sjöar, afrikanerna vill åka till lyxiga destinationer i Asien, som Shanghai, Hong Kong, Bombay. Det finns stora billboards överallt med reklam för dessa destinationer. Asien är trendigt. Mycket av handeln sker med Asien, speciellt med Kina.

- Kina omnämns som den nya kolonialmakten i Afrika …
- Kina är den nya kolonialmakten i Afrika. Det är kineserna som har pengarna. Kineser kommer in med företag, de står för ledningen, men använder afrikaner som muskelkraft, det är mycket vanligt. Det är kineser, stora kinesiska företag, eller den kinesiska staten som finansierat infrastruktur, vägar, flygplatser, shoppingcentra, fotbollsplaner, idrottsarenor…



Män och deras mobiltelefoner. De finns överallt i världen.

-Det finns en del bilder i utställningen av byggarbetsplatser …
-Det är samma överallt, till vilken som helst huvudstad man kommer. Först köps marken, sedan byggs det upp en stor mur, så anställs vakter och sedan byggs husen. Det är “gated communities”.
Jens Assur vill att bilderna ska tala för sig själva, att man ska betrakta dem länge och själv hitta detaljer. En idyllisk bild av en David Hockney blå swimmingpool där människor badar tillsammans, oavsett ålder eller hudfärg, ser först idyllisk ut. Sedan ser man taggtråden på muren som omger poolen. Swimmingpoolen är också del av en “gated community“, här får inte vem som helst komma och bada.

En bild av unga män som tittar bort, tittar ner, tittar i sidled, uppenbarligen utan att märka vare sig fotografen eller det vackra landskapet som de befinner sig i, visar sig mycket riktigt vara en bild där männen är upptagna av sina teknikprylar. Något man känner igen sig i. Försöka få skugga för att se på mobildisplayen. Lyssna på musik och stirra ut i fjärran. Knappa in ett snabbt meddelande.

- Visste de om att de blev fotograferade?
- Ja, men jag var på plats länge, så de hann glömma bort mig.

- Vad använder du för kamera?
- En kamera med namnet Ebony---- det är kanske inte så passande för att ta bilder med i Afrika, men den är bra. Jag har haft den i tio år, den handbyggdes åt mig i Japan. Det tar tjugo år bara att torka träet till kameran.

- Hur kom du på att göra utställningen Africa is a Great Country?
- Jag har fotograferat i Afrika förr --- då var det krig och konflikter, som så ofta --- första gången jag var utanför Europa var faktiskt en resa till Afrika, till Mogadishu i Somalia 1992. Bilderna jag tog på Mohammed Abdel, 8 år, som just fått sitt ben bortsprängt, publicerades i Skandinaviens största tidning och fick en enorm genomslagskraft. Sedan dess har det blivit många resor till Somalia --- och till andra ställen i Afrika. Efter att ha rapporterat från många konflikthärdar gick jag vidare till att skriva mer om vår livsstil och jag gjorde ett projekt som hette Hunger 2009-2010, ett projekt som inte handlar om svält, utan som handlar om en annan slags hunger, om hur vi i den moderna världen bara vill ha mer: större portioner, fler fastigheter, fler bilar, fler resor, fler tekniska prylar, fler kläder som ska bytas hela tiden … kort sagt, det handlar om hur vi aldrig blir nöjda. Jag fotograferade i städer över hela världen och kände mig väldigt nöjd med projektet. Så granskade jag bilderna och kom fram till att Afrika inte fanns representerat med en enda bild. Trots att jag själv varit mycket i Afrika hade jag gått i fällan att tänka på Afrika som fattigt och fullt av krig och konflikter --- trots att det inte är sant, trots att det finns lyx, flärd, överkonsumtion och ett snabbt växande BNP. Folk i Afrika vill också ha de senaste prylarna och åka på semester till de hetaste ställena.



Jens Assur tillsammans med sin assistent Alex Gjers. Tillsammans har de rest över hela världen

Africa is a Great Country handlar alltså inte om svält, snarare om en ny Hunger. Det nya Afrika vill också konsumera mera --- och att döma av statistiken är detta precis vad som händer.

Africa is a Great Country handlar också om världens urbanisering. Nu bor fler människor i städer än på landet. En nyhet i världshistorien. För hundra år sedan fanns det bara en stad i världen med en befolkning på mer än en miljon, och det var London. Idag finns det gott om snabbt växande miljonstäder och mångmiljonstäder --- och flera av dem finns i Afrika.

- Africa is a Great Country handlar inte bara om Afrika, det handlar också om oss, för om parkeringsplatsen i Gaborone i Botswana är modernare än den i Stockholm i Sverige, vad säger det då om oss, vad säger det om mig? reflekterar Jens Assur.

Utställningen Africa is a Great Country hade sin premiär på Liljevalchs i Stockholm och finns nu under sommaren 2014 att beskåda på Hallands Konstmuseum.

Belinda Graham

The Other Camera “Fighting Back by Looking Good”!

Take me a photo Paul WeinbergIdag är det mer än någonsin bilder som präglar hur vi ser på omvärlden. När det gäller kontinenten Afrika är det ofta så att bilderna som sprids kommer från västerländska fotografer som flyger in, gör ett jobb, skaffar “säljbara” bilder och flyger hem igen.

-“Säljbara bilder” följer två huvudfåror, Afrika som katastrofzon eller det exotiska Afrika. Det är vad nyhetsbyråer vill ha, påpekar Afrika-experten Odd Melin som inviger Sverigepremiären av The Other Camera.
-Men det finns en annan verklighet och det ser man i utställningen The Other Camera som samlar fotografier från så kallade “street photographers” i Sydafrika. De försöker hanka sig fram ofta utan studio, lever på att göra porträtt av människor. De har ett inifrånperspektiv, ett deltagarperspektiv.

Nu är det Sverigepremiär av The Other Camera, utställningen har tidigare ställts ut i Chicago, och man kontrasterar den sydafrikanska utställningen The Other Camera med Jens Assur utställningen Africa is a Great Country på Hallands Konstmuseum.

-Här har man fotografen som deltagare, där har man fotografen som betraktare. Det är ett skolboksexempel, en fullständigt radikal skillnad, menar Odd Melin.
-Hur skulle Lindeka Qampi ha fotograferat samma kåkstad som Jens Assur fotograferat? Den med en stor pelare i mitten och några små människor vid sidan om. Man kan leka med tanken. Jag tror att hon hade gått närmare människorna och gått in på de fyra individerna, visat deras liv, spekulerar Odd Melin.

Lindeka Qampi är den yngsta fotografen representerad i utställningen, född 1969 i Bolotwa, Eastern Cape, Sydafrika, bor nu i Cape Town, och är verksam som “street photographer” och hennes bilder av människorna i kåkstäderna har blivit mycket omskrivna och omtalade.
Många av fotograferna var verksamma under apartheid regimen, men apartheid märks inte på bilderna i utställningen. Tror man.

-Det här är inte några kampbilder! påpekar Odd Melin. Men fotograferna levde under apartheid, dokumenterade livet under apartheid och dessa fotografer liksom deras objekt hade alltid de förhatliga passen med sig.

Odd Melin bland Lindeka Qampis bilder, foto Belinda GrahamEn bild på ett bröllopspar är inte alls en bild på ett bröllopspar utan istället en lek med de så hatade passfotona. Man färglade och målade på pärlhalsband, elegant kostym och annat som man inte hade råd med på bilden. Ett sätt att visa på väggarna att man hade någonting som man inte hade. Tittar man närmare på bilden ser man att skuggorna inte stämmer. Och att pärlor och prakt är pålagt i efterhand.

Ett foto av folk som badar på en sandstrand kan ses som en politisk bild av Paul Weinberg, för denna sandstrand var tidigare endast för vita badare. Nu badar alla tillsammans och en kurvig svart kvinna i baddräkt syns i förgrunden.

Paul Weinberg är idag en av Sydafrikas främsta dokumentärfotografer. Med kameran som vapen fotograferade han övergrepp. Curator på universitetet i Cape Town.
Bilderna kommer från universitetet i Cape Town och från privata samlare. The Other Camera visar kameran som vapen, och en “fighting back by looking good” mentalitet.

Många av bilderna är “fejkade”. Människan är ju så funtad att när man ska fotograferas så vill man se så bra ut som möjligt. Och ha sina finaste kläder och sina käraste ägodelar med på bild. Där skiljer sig inte rika människor på gamla, målade oljeporträtt från förr i tiden från de sydafrikaner som fotograferats på gatan. En man står och håller en radio utan att det till synes är någon mening med det. Varför håller han en radio? Han vill visa att han är en modern man, att han har en radio. Han har de västerländska attributen!

Är det “fel” att folk ser så bra ut på fotona? Ska man inte visa livets elände, speciellt under apartheid?
Paul Weinberg, curator för utställningen The Other Camera, myntade uttrycket “fighting back by looking good”. Dvs. ett fotografi kan vara politiskt utan att vara politiskt. Bara genom att se bra ut, så glad och så snygg som möjligt, slår man tillbaka med en “de ska inte få knäcka oss” mentalitet!

Många av fotograferna är självlärda, många fotografer uppskattades inte av sina familjer, många foton och negativ har gått förlorade när de slängts. Sedan finns det också självlärda fotografer som uppnått stor internationell uppskattning, som David Goldblatt, framtida Hasselbladspristagare. Men när han tog bilderna som finns med i The Other Camera var han bara en självlärd 23 åring, en ”street photographer”, långt från den framgång som skulle komma senare i livet.

Odd Melins eget favoritfoto i utställningen är ett av Lindeka Qampis porträtt i en kåkstad, ett i serien The Street Culture Project 2008-2013. En ensam människa knegar på i kåkstaden, samtidigt som ett Air France plan går in för landning, efter att passagerarna druckit upp sin champagne. En bild som fångar livets ytterligheter.

Belinda Graham

Svenska vaggvisor

Från Alice Tegnér till Håkan Hellström

du ska sova nuMusik och förord: Martin Östergren
Svenska vaggvisor
Illustrationer: Jens Magnusson
Max Ström

God natt mitt hjärta, du ska sova nu
Spar de där tankarna, till nästa dag
Jag tror jag vet vad du funderar på
Och jag ska svara, så att du förstår
Har lovat dig att aldrig ge mig av
och du ska veta det

Vart än din resa bär
Vem den än gör dig till
så är jag aldrig långt från dig

Denna “vaggvisa” med text och musik av Billy Joel (svensk text av Tomas Andersson Wij) är en av de 20 utvalda vaggvisorna till den nya Max Ström boken Svenska Vaggvisor. Här finns Astrid Lindgren, Alice Tegnér och Evert Taube representerade med flera olika visor, men här finns också många överraskningar.
“Nu i ro slumra in” med musik av Johannes Brahms (text av Gösta Rybrant) är en klassiker bland vaggvisor, “Trollmors vaggsång“, med text och musik av Margit Holmberg, är enligt förordet av Martin Östergren den mest populära vaggvisan, i alla fall hemma hos honom.
“Vaggvisa” med text och musik av Allan Edwall (för barn mest känd som Emil i Lönnebergas pappa, i alla Emil-filmerna) är en mer okänd vaggvisa, och “Vaggvisa för flyktbenägna” med text av Håkan Hellström (musik av Björn Olsson) är kanske inte den vanligaste vaggvisan att sjunga när ett litet barn har läggdags.
Här kan man få variation vid läggdags. Och det är lätt att sjunga med, man behöver inte kunna spela själv, eftersom utbytbara batterier medföljerboken och boken spelar så bra själv. Fast egentligen är det ju Martin Östergren, pianist och arrangör och musikalisk ledare för Stockholms Stadsteater, som spelar. Svenska vaggvisor är hans andra bok i samarbete med Max Ström, 2013 kom Evert Taube, 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube.
Boken Svenska vaggvisor är illustrerad av Jens Magnusson, som är en prisbelönt grafisk formgivare, och Svenska vaggvisor är hans tredje bokprojekt.

Belinda Graham

True blood --- Vampyren som metafor för klass- och rasfrågan i Södern

 

--- Don’t you dare leave me! Skriker den förtvivlade vampyren Pam när hennes skapare Eric flyger iväg för ett solouppdrag.

 

 

Vi vet inte vart, förutom att det inkluderar att sitta i en solstol i snön i Åre och läsa Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken

 

Någon stans finns en “discarded take” där Pam istället skriker:

--- Don’t you dare not sign the contract for season 7!

För hur skulle serien kunna finnas utan den svenske vikingavampyren Eric?

 

I  Sverige är Charlaine Harris Sookie Sackhouse böcker mest kända för att Eric spelas av Alexcander Skarsgård i True Blood serien.

 

Att någon över huvud taget har hittat på en vampyr som heter Eric är festligt, och han får vara en av Sookies kärleksintressen i serien. Hennes andra vampyrpojkvän heter Bill. Också det ett vanligt namn.

 

Med vampyrnamn som Eric och bill förstår man snabbt att författaren Charlaine Harris har tänkt på en annan typ av vampyrer än Greve Draccula och Polidori. Eller lord Byron vampyren.

 

“Eric” och “Bill låter” som vardagskillar och de lever i en småstad som heter Bon Temps. “Goda tider” på franska. Ett namn signalerar både ironi och att vi befinner oss i en småstad i södern. Södern hör ihop med vampyrer sedan Anne Rice och hennes Interview with a Vampire … Tom Cruise och Brad Pitt spelade vampyrerna i filmen, som inte var en klockren succé ens bland Anne Rice fans. HBO var smartare: att ha två i Amerika relativt okända men talangfulla européer i vampyrrollerna (svensken Alexander Skargård och engelsmannen Stephen Moyer) passar ihop både med vampyrens påstådda mystik och påstådda mytologi om att ha uppstått någonstans i Europa (i själva verket finns det till och med gamla vampyrlegender i Egypten, så Europa har långt ifrån monopol på vampyrer).

 

 

Men det finns en koppling mellan Anne Rice och Charlaine Harris --- deras ledande vampyrer är överklass. Och har varit överklass även i sina respektive människoliv. Lestat ägde slavar. Bill ägde slavar. På den tiden det var modernt, alltså.  Men frågan är om vampyrernas sätt att tänka på sig själva som något slags übermensch och vanliga mäniskor (vilket de varit en gång själva) som lägre stående arter, som de kan hålla som ägodelar, som mat, innehar ett eko av slaveri över sig.

 

 

När Sookie först förälskar sig i bill blir bästa vännen Tara upprörd. Inte för att Sookie är tillsammans med en vampyr. Utan för att hon är tillsammans med en slavägare. F.d. slavägare och f.d. människa --- men ändå Bill Comptons försvar om att alla hade slavar på den tiden gillas inte av Tara. För henne är vampyrer överklass snobbar. Hon gillar varken Bill eller Eric. Eric som varit son till en vikingahövding som människa måste förmodligen också räknas till överklassen. Och han sitter gärna på en tron och ser ut över sitt kungadöme --- vampyrbaren Fangtasia.

 

Om vampyrer är överklass  så är varulvar arbetarklass. Och det är inte säkert att Sookie kommer at välja Bill eller Eric i den romantiska vampyr triangeln --- det är lika t roligt att hon kommer att välja varulven Alcide. Som inte sitter på en tron, som inte är stenrik, som inte har ett stort hus eller en flott bil eller en massa anställda och som inte har ägt slavar. Hans materielle ägodelar tycks få plats i en pick up truck.

 

Kärleken mellan Sookie och Bill är den huvudsakliga röda tråden i Sookie Stackhouse romanerna och i True Blood serien.

I början säsong ett används vampyrfrågan som en metafor för rasfrågan och i slutet av säsong sex blandas två olika kyrkoförsamlingar, och det finns två olika predikanter, en vit och en svart, som en metafor för att människor och vampyrer kommer att leva i symbios, i partnerskap, med varandra.

 

Det finns många övernaturliga varelser i och omkring Bon Temps --- vampyrer, varulvar, hamnskiftare, féer och häxor och hybrider mellan de olika --- men til syvende och sist är det historien om en liten stad med vanliga människor som är viktig, inte historier om en massa övernaturliga varelser i en liten stad med människor som statister.

 

Medan Sookie och Bill historier är den röda tråden, och medan det finns många andra förhållanden som blir omskrivna, bland annat det lesbiska vampyrkärleksparet Pam och Tara (som dessutom är en kärlek över rasgränserna), så är det ett helt vanligt hetero arbetarklasspar som är det mest rörande i Bon Temps: Terry och Arlene. Terry är en mentalt skadad krigsveteran som kommer hem till Bon Temps, får jobb som kock och förälskar sig i servitrisen Arlene. En rödhårig snygging som är över 40, har tre barn från två olika förhållanden och som nästan slutat tro på kärleken och lyckliga slut. De blir inte heller för evigt --- Terry blir skjuten, et tjabb som han själv beställt, och han har tagit ut en livförsäkring på 2 miljoner dollar. Han kunde inte leva med sina minnen från kriget, och han ville att hans familj skulle ha det bra.

 

Det spelar ingen roll hur många gånger den aristokratiske Bill räddar livet på Sookie --- de saker som Terry gör för Arlene är mycket mer romantiska. När han älskar hennes barn, när han skriver musik till henne, när han ser till att hon får 2 miljoner dollar och kan köpa ett eget ställe … och när han går ut med soporna, utan att hon behöver fråga.

 

Sookie är en snygg blond singeltjej och Arlene är en äldre frånskild trebarnsmamma. Att Sookie träffar en vampyr som älskar henne är inte lika mycket fantasy som att Arlene hittar den stora kärleken.

 

Alexander Skarsgård skrev förresten på för säsong sju av True Blood. Så uppenbarligen dog han inte i Åre. Hur han överlevde … där kan man spekulera lika mycket som efter cliffhangern där Sherlock Holmens “dör” i Sherlock. Varför Eric överlevde är däremot uppenbart. Fansen krävde det. En hel hop blodtörstiga vampyrer hade verkat ofarliga, jämfört med en hel hög uppretade True Blood fans.

 

 

Titel: True Blood

 

Avsnitt: Who Are You Really?, The Sun, You're No Good, At Last
F**K the Pain Away, Don't You Feel Me, In the Evening, Dead Meat,
Life Matters, Radioactive

 

Medverkande: Anna Paquin, Stephen Moyer, Sam Trammell, Ryan Kwanten,
Rutina Wesley, Chris Bauer, Nelsan Ellis,Carrie Preston, Deborah Ann Woll,
Alexander Skarsgård, Kristin Bauer van Straten

 

DVD, 2014 --- Warner Bros.

Sommarmat från Arla köket

Läckra, lätta smaker som varar under en lång sommar

mängder av rätter och ingredienser man har längtat efterArla Köket
Sommarmat från Arla KöketBonnier Fakta

På många sätt är sommaren den absolut bästa och roligaste årstiden för matlagning. Det är lätt att få färska, fina råvaror, det ska gå snabbt att laga maten, och det ska ta lång tid att njuta av den.
Som det står i boken: “nyskördade majskolvar är något helt annat än frysta och burkmajs”. Färska bönor gör sallader, pastarätter och omeletter både grönare och matigare. Färskpotatis kan varieras i det oändliga -och är dessutom så god precis som den är.
Sommaren är som gjord för mat med mycket grönt. Men författarna till Sommarmat från Arla köket föreslår en abborre eller flundra till kantarellerna eller en kyckling till salladen.
Sommarens mat innehåller mängder av rätter och ingredienser man har längtat efter.
Kapitlen i boken är Sommarensråvaror, Sommarfesten, Grillat, Semestermaten, Frossa i frukt och bär och till sist Svalkande toner.
Sommarfesten innehåller till exempel en kantarellsmörgås med rädissallad - så enkelt och så gott! - små laxbollar med färska örter, små laxburgare med krassekräm, Medelhavspaj, cheesecake med rucola och bakade tomater, ett innovativt recept på fläskfilé, liksom ett på kräftor, och så givetvis Nationaldagstårtan. Kan även ätas på andra dagar än Nationaldagen. Varför inte som Midsommarfika?

Kapitlet om Grillat innehållerså mycket mera än stora, blodiga biffar. Och mycket tillbehör. Som nudelsallad med chili och spenat. Turkisk pastasallad med granatäpple, zucchinisallad med harissa och fetaost, samt blomkålssallad med fänkålsyoghurt. De flesta salladerna och “tillbehören” är så goda att man gott kan äta dem som huvudrätt, utan kött eller kyckling eller fisk till.
Under rubriken Semestermathittar man ett härligt recept på byxad abborre, med kräft- och kantarellpytt till. Liksom bulgursallad med saffran och jordgubbar och en fransk bondsallad med kyckling.
Till sist kommer frukt- och bär frossa --- allt är ju gott som det är, men mycket kan bli ännu godare. För vad sägs om en blåbärscheesecake eller en kladdkaka med fläderkräm till efterrätt? Och så kan man svalka sig med att göra egen glass eller hallonparfait med choklad ...
Sommaren är inte kort, smakupplevelserna varar länge. Och en del av dem kan till och med frysas in!

Belinda Graham

Handen på hjärtat --- Torsdagarna i parken utan torsdagar, eller park

En bok utan charmiga torsdagar!

Handen på hjärtat

--- Torsdagarna i parken utan torsdagar, eller park

 

 

 

Hilary Boyd

Handen på hjärtat

Norstedts

 

 

 

Hilary Boyd är 60-plussaren som gick rakt in i folks hjärtan --- och rakt upp på bästsäljarlistorna --- med sin debutroman Torsdagarna i parken, en roman om mogna människor som blir förälskade. 

 

Nu är det ju inte så att pensionärer utan att anstränga sig plötsligt blir bästsäljarförfattare, Hilary Boyd har ett långt liv bakom sig med att skriva drama för film, TV, radio. Och dramaturgiskt sett är hon mycket skicklig, det syns i Torsdagarna i parken och det syns i hennes nya bästsäljare, Handen på hjärtat.

 

“Är kärleken värd en andra chans?” är “the tag line” för att sälja den nya boken. // Så lyder reklamen för att sälja den nya boken. // När man läser om Fredas liv och hennes kneg för att överleva och hennes hopplöse, återvändande  pojkvän som inte bidrar till försörjningen, utan som ständigt ska låna pengar av allt och alla för att dra ut på nya äventyr (bergsklättring, men när han är skadad är det bra att ha en sköterska att komma hem till) och som dessutom är otrogen (något läsaren fattar långt innan Freda) så undrar läsaren inte om han är värd en andra chans, man undrar istället  varför han  över huvud taget var värd en första chans.

 

Freda är en sådan där chick lit hjältinna som inte är så korkad egentligen, utom när det gäller kärlek och relationer, och hon framställs som snäll och pålitlig och duktig på sitt sköterskejobb.

I sann chick lit anda är hon också en sån där hjältinna som har mer pengar och bättre pojkvän när boken  slutar än när den börjar (det tycks vara den obligatoriska handlingen i genren).

Gamla människor gillar Freda och när en gammal dam dör och testamenterar pengar och sin lägenhet till Freda får hon det ekonomiska oberoende hon längtat efter och kan göra sig fri, dels från den dominanta systern (där hon varit inneboende), dels från den dålige, återvändande pojkvännen, två lyckade uppbrott på en och samma gång.  Allt berättas ju ur Fredas synvinkel, men ur en objektiv synvinkel kan man förstå att släktingarna inte är så glada --- för de ser en sköterska som någon som ska göra sitt jobb, det som de har anställt henne för att göra, inte som någon som ska ställa in sig för att få ärva. Och det har de ju i och för sig rätt i.

 

Det trista är att den enda äldre rollkaraktär som finns i Handen på hjärtat har som enda dramaturgiska funktion att dö så att Freda ska bli ekonomiskt oberoende. Varför levde hon inte upp pengarna själv? Varför hade hon ett så skittråkigt liv? Varför levde inte hon och Freda loppan tillsammans? Varför gjorde de inte boken intressantare?

 

Från att ha låtit äldre personer få bli förälskade, och få ihop det på alla plan,  är det ett klart nerköp att den enda äldre personen här bara ska finnas till för att dö och lämna pengar efter sig. Det är ännu sämre än de klichéer (mormor som ska sitta barnvakt osv.) som Boyd kritiserade i sin förra bok.

 

Dessutom, Freda får till på köpet ihop det med en snygg och pålitlig läkare. Skrivs det verkligen fortfarande böcker om sköterskor som blir förälskade i läkaren de jobbar med? Uppenbarligen. Men det finns ingen Harlequin figur på omslaget.

 

Handen på hjärtat --- boken saknar torsdagarna, parken och vettiga roller för äldre bokkaraktärer. Det är möjligt att Boyd satsat på att vinna 30-plussarna som köper chick lit, men det är lika troligt att hon istället, likt hunden i Aesops fabler, tappar “stycket” (eller marknadsandelen) som hon redan har, 60-plussarna som hon vann med den förra boken, Torsdagarna i parken.

 

 

Älskade smörgåstårtor - Lyxiga landgångar, snittar och varma mackor

 

--- Här kommer alla smakerna på en och samma gång!

Kristina Eriksson

Älskade smörgåstårtor - Lyxiga landgångar, snittar och varma mackor 

Foto: Anna Clarén

Semic

Kristina Eriksson drar sig inte för att bre på tjockt, riktigt tjockt (bokstavligen) både när det gäller att skapa innovativa smörgåstårtor och när det gäller att sjunga smörgåstårtans lov.

“Finns det något godare än kylskåpskall smörgåstårta?” frågar hon sig. Smörgåstårtan får gärna ha stått och väntat tålmodigt i en dag eller två. Det gör den bara godare och ännu mer frestande.

Kristina filosoferar vidare över varför det är så populärt med smörgåstårta och det enkla svaret är att det är ju så gott! Men smörgåsar är också en del av den svenska folkkulturen, bland annat i smörgåsbordet och i smörgåstårtan. I många andra länder går det inte att förklara att man ska göra “cake” av smörgåsar. Men så ser ju även frukosten annorlunda ut: toast, skorpor eller biscotti och lite sylt istället för --- ja, just det--- smörgåsar. Utan sylt.

Kristina definierar svenskarna som ett otroligt smörgåsälskande folk “vi gillar bröd med krämiga röror, salta charkuterier, den friska och lätta smaken från skaldjur och inte minst sötsyrliga inläggningar.” Allt detta får man i smörgåstårtan. Tillsammans. Här kommer alla smakerna på en och samma gång, så att säga.

Allt utom sylt.

Kristina minns tillbaka på sin barndom där man avnjöt smörgåstårtor med leverpastej, räkor, skinka och mimosasallad. “Ibland vill jag ha sådana härliga klassiker, men lika ofta kan det vara gott med bara två eller tre smaker. Det där bestämmer man förstås själv. Eftersom jag gillar recept med inte alltför många ingredienser så är det fler smörgåstårtor av kategorin “ få men riktigt goda smakkombinationer” i den här boken, men en och annan mer klassisk smörgåstårta finns här också.”

Smörgåstårta är lätt att experimentera med och det är lätt att skapa sin egen smak. Man behöver inte använda en majonäsröra --- eller mimosasallad ---man kan också använda en röra baserad på grönsaker eller bönor. Man kan göra en vegetarisk smörgåstårta, en smörgåstårta för barnen, med alla deras favoritsmaker, en exotisk smörgåstårta … Bara fantasin sätter gränser.

Men Kristina begränsar sig inte till smörgåstårtor, hon tipsar också om goda landgångar, snittar och varma mackor. För det finns ju kalla dagar då man vill ha något varmt …

Riktigt god är laxtårta med pepparrot och ärtröra (men man måste gilla pepparrot för att tycka om denna tårta) och goda nyheter, den är snabbgjord!

Smörgåstårta med kyckling, bacon och syrad rödlök, tortilla rullar med tonfisk och Philadelphia ost, smörgåstårta med 3 sorters ost , smörgåstårta à la Danmark med pickles och rostbiff … Listan på favoriter kan göras lång.

En helt vegetarisk och supergod, ny sorts smörgåstårta är chèvretårta med aprikoser, serrano och jordgubbar.

Bland de varma mackorna finns allt från chévre- och dadelmacka till en klassiskt god club sandwich.

Älskade smörgåstårtor är en intressant exposé över hur varierad smörgåstårtan är --- och ska vara --- i Sverige idag, och även om man i vanliga fall inte gillar smörgåstårtor så blir man snabbt omvänd när man läser den här boken.