MA BELLE, MY BEAUTY – en axelryckning till trekant i New Orleans jazziga miljöer

Regi: Marion Hill
Skådespelare: Idella Johnson, Hannah Pepper, Lucien Guignard, Sivan Nam Shimon, Tony Legaillard
Land: USA, Frankrike
År: 2021
Genre: Drama, Romantik
Längd: 96 minuter
Format: DVD, VOD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 3

Ma Belle, My Beauty är ett triangeldrama av Marion Hill, en amerikansk regissör från New Orleans. Eftersom New Orleans är ett av få ställen i Amerika där folk talar franska är det inte så förvånande att Hill har valt att göra film på franka – men om du gillar att sortera saker ordentligt i geografiska fack: Ma Belle, My Beauty är katalogiserad som amerikansk film. Inte fransk. Men alla pratar franska. Frankofiler kan få sig en högtidsstund när det gäller sydfranska rurala landskap som filmas i motljus. Dessutom: HBTQ+ personer och alla allierade kan glädja sig åt att Ma Belle, My Beauty bryter ny mark när det gäller representation och konfliktfrihet i film.

Bertie och Fred är coola jazzmusiker från New Orleans. De är gifta. De har flyttat till södra Frankrike. De ska ut på turné. Men Bertie är inte pigg på att sjunga inför publik. Hon är inte pigg på att resa. Att turnera. Hon lider av artistisk leda. Känner sig allmänt oinspirerad. Hennes man Fred hittar vad han själv tycker är den perfekta lösningen: en trekant. En trekant är lösningen på alla problem! Fred tar dit deras före detta älskare Lane, utan att berätta det för Bertie. Ja, en gång i tiden var Bertie, Fred och Lane ihop. En enda enhet. Tills Lane stack, utan ett ord.

Polyamori utan superhjältekostym

Filmen Ma Belle, My Beauty handlar om polyamori, men inte på något snaskigt sätt, och absolut inte som originstory till en superhjälteserie om Wonder Woman.

Lane försvann från trekanten, oklart när och varför, och Fred vill ha igång trekanten igen. För sin egen skull eller för att inspirera Bertie? Varför försvann Lane? När, var, hur, i vilket sammanhang? Filmen får igång en hel rad frågor, men inga besvaras.

Ojämnt karismatisk triangel

Vid ett tillfälle säger Lane att hon aldrig legat med Fred, och det hintas om att hennes stora kärlek i livet har varit Bertie. Fred är också kär i Bertie. Det är Bertie som attraktionen. Det är Bertie som är toppen i triangeln. Det är hon som både Fred och Lane älskar. Det är lätt att förstå. Skådespelerskan i Bertie-rollen är karismatisk. De andra två karaktärerna är ungefär lika roliga som blekta blommor på omoderna tapeter. Bertie överglänser alla. På gott och ont.

Tjusiga semesterbilder vinpimplande och dammiga landsvägar

Tjusiga semesterbilder avlöser varandra. Tjusig akustisk musik hörs i bakgrunden. Folk cyklar på dammiga vägar och skrattar samtidigt, man beundrar fält i motljus och dricker hinkvis med vin – för detta är trots allt Frankrike. Karaktärerna tycks leva i en evig semester och ingen behöver någonsin göra någonting. Filmen har inga egentliga konflikter. Filmen lunkar på i sakta mak.

Artistisk katalysator

Temat är längtan – och att alla tycks veta vad som är bäst för Bertie. Vad hon ska göra. Sjunga jazz igen. Bli ihop med Lane igen. Men vad vill Bertie? Varför stack Lane? Var hon trött på att bli behandlad som en artistisk katalysator för Bertie? Manuset tycks inte bry sig om de frågor som är, eller borde vara, kärnan i hela handlingen.

En axelryckning

Det slutar med en axelryckning från Bertie. Hon bryr sig inte. Hon orkar inte bry sig. Och orkar man bry sig om filmen, eller någon alls i filmen, och hur det ska gå för dem, när den enda någorlunda färgstarka karaktären i en film inte ens själv orkar bry sig?

Men det är i alla fall ett snyggt paket som axelryckningen ligger i.

Trivsamt fritt från hot och fördömanden

Och på plussidan: så många filmer med HBTQ+ karaktärer kretsar kring konflikter, fördömanden, plågor, mord, självmord, ångest, hotfull stämning … att det kan ses som befriande med en trivsam lagomfilm, utan fördömanden, utan konflikter och utan hotfull stämning. Allt tonsatt med lagom trivsam akustisk musik.